Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: skolan (sida 1 av 2)

Vart är vi på väg?

Nejnej, idag handlar det varken om Kristian Luuk eller klimathotet. Det handlar om vilka jobb som mina barn och andras barn kommer att ha. Om fem år, om tio år och om tjugo år.

Redan på slutet av 80-talet sa framsynta personer att vi som då var i början av vårt yrkesverksamma liv skulle ha åtminstone två yrken i framtiden förutom dem vi redan hade. De livslånga karriärernas tid skulle snart vara till ända.

Nu säger de som tittar in i en mycket närmare framtid att våra barn kommer att ha jobb som inte ens är uppfunna idag.

Och ändå, när diskussionerna i dessa gymnasie- och högskolevalstider förs med lärare, andra föräldrar, SYV-ar och allmänt löst folk som tycker om att ha åsikter då pratas det jurist, ekonom, ingenjör, revisor. Som om ingenting har hänt. Som om ingenting händer.

Jag tillåter mig att raljera grovt här, för jag var med om en ohyggligt smärtsam, oförståelig (då var den det) strukturomvandling som ställde mig och de flesta av mina kollegor inför livsavgörande val vi inte var beredda att göra just då. Jag jobbade i bildbyråbranschen på 90-talet, en trivsam, hyfsat välmående sektor med engagerade människor och roliga kunder.

Så kom digitaliseringen. Och globaliseringen. Och de enda bilder som var intressanta var de som blivit eller ”fötts” digitala. För beteendet hos kunderna ändrades på några få år – varför gå till en fysisk bildbyrå och bläddra bland bilder när världens alla bilder plötsligt fanns en sökmotor och några knapptryckningar bort? Efterfrågan försvann när det gällde fysiska bilder och när det gällde själva bildredaktörstjänsten – att någon tar emot och tolkar ett önskemål, letar bilder och presenterar ett urval. De hundra eller mer bildbyråer som funnits i Sverige blev på några år färre än tio och de flesta som jobbat där fick tänka om. Helt.

Been there. Done that. Det är nog därför som det numera är inpräntat i mitt DNA att det enda som finns är ständig utveckling, ständig förkovran, ständiga frågor. Jag vet att jag aldrig kommer att bli fullärd eftersom världen och det vi vet om den ständigt förändras.

Så. Det är bara så. Ni som råder era barn att bli jurister, revisorer, läkare, ingenjörer, psykologer och så vidare för att det är stadiga jobb och för att det alltid kommer att finnas behov – tänk om! Eller låt i alla fall era barn tänka själva, för de har nog bättre koll. Självklart kommer det alltid att finnas behov av riktigt duktiga och passionerade jurister , terapeuter, läkare och innovatörer, men för dem som går till sitt jobb och bara gör det, snart kommer en robot att göra det bättre och mer tillförlitligt. Eller så är det redan ett faktum, det är bara du som inte förstått det.

Någon sa att det robotar inte kommer att kunna ersätta, det är det mänskliga i oss. Så det är nog det enda som är viktigt att jobba på.

Snart inleds säsongen av sanktionerat övervåld

image

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Och tack till Wanås skulpturpark och Per Kirkeby för att ni inspirerar den tänkande allmänheten.

Eller det som tjockhudingarna kallar det – nollningar. Jag kom ihåg redan när jag i högstadiet hörde om att det på tekniska gymnasiet i den lilla staden där jag växte upp förekom aktiviteter där den enskilde helt plötsligt beordrades göra saker. Klättra på stegar, äta konstiga saker, överhuvudtaget synas och bedömas.

Och jag var så oändligt glad att jag bara skulle glida in någonslags reserverad gemenskap med andra mer eller mindre självmedvetna och obekväma flickor i en hum-klass. Det fanns inte med i min tankevärld att det skulle förekomma några initiationsriter där.

Många försvarar nollningarna, säger att ”det har ju alltid förekommit” (och, typ, ingen har ju dött än…..) och det är ett sätt att få nykomlingar att ”känna sig välkomna”. Hur obehagligt människor än har upplevt sina egna nollningar så är det märkligt många som senare försvarar företeelsen och som dessutom verkar se fram emot att själva utsätta andra för förödmjukelser, obehagligheter och ibland även fysiskt våld. För obehagligheter och förödmjukelser ser jag absolut som våld också, bara det att det är psykiskt och inte lämnar fysiska spår.

Så till slut är det dags att ställa frågan – vem ska bestämma om det är roligt med nollningar? Tjockhudingarna eller vi med tunn hud och sköra själar? Överallt annars i samhället skulle svaret vara självklart. Men nollningarna verkar vara heliga. Någon som förstår varför?

Pisapaniken, TV-spel och ett handslag #blogg100 dag 87

”– Vi vill ha ett handslag med alla föräldrar.”

Sa Tobias Tobé, talesman i skolfrågor hos Moderaterna. Det gällde TV-spelande. Som nu har utsetts till det fenomen som slutligen kommer att ta kål på den västerländska civilisationen (eller i alla fall den svenska skolungdomen och därmed vår hela framtid som nation).

Jaja. Och när jag var ungdom var det videovåldet som skulle brutalisera hela samhället och störta oss i fördärvet. Innan dess var det rock’n’roll och dessförinnan var det jazzen.

Och nu ställs alltså TV-spelandet (och jag antar att Tobias Tobé och alla andra då inte undantar spelande på dator och i mobil och på platta) mot läxläsandet. Om bara alla föräldrar kunde slita sina barn (och sig själva?) från spelandet och få dem att traggla engelska glosor, 10-kamraterna och pluttifikationstabellen så skulle vi inte behöva skämmas som nation när resultaten av Pisa-studien kommer.

MEN. I kräng- och påverkansbranschen, särskilt i den digitala delen som jag jobbar i så har det de senaste tre åren pratats mycket om ”gamification”. Kan vi få människor att hänga på oss som varumärke/organisation/produkt genom att vi talar till deras spellust så kan vi påverka dem att gilla vårt varumärke/organisation/produkt. (En hyfsat bra artikel hittar du här)

Har du varit uppe i Vemdalen, Trysil, Åre eller Sälen på sistone? Har du laddat ner MySkiStar? Då har du gått på Skistars gamification-idé.

Tillbaka till skolan. Vad ser vi av gamification där? Borde inte det vara det första stället man testar sådana idéer? Målgruppen är väl definierad, den behöver inte vänjas vid ett nytt beteende, den består av redan upplärda och frälsta. (Inte alls som när du som digital kommunikatör ska få en medelålders organisation eller målgrupp att göra som du tycker). Men nej. Vill inte skolan möta eleverna där de befinner sig? Skulle inte inlärningen gå så mycket bättre?

Nu lär sig spelande barn en massa engelska. Kanske inte alltid den turistengelska läromedelsförfattarna tror att de behöver och kanske inte alltid med den accent lärarna i skolan tycker är prydlig, men ändå. De lär sig skämta på engelska, de lär sig svära på engelska, de lär sig tysk och rysk brytning. De umgås med engelskan. Den blir en naturlig del av tillvaron, ytterligare ett sätt att kommunicera på.

Och så ska vi inte prata om vad de som spelar Minecraft lär sig om kreativitet och samarbete.

Äsch, det finns redan några som skrivit så bra om det här, så läs Mymlans ledare och Måns Jonassons utmärkta artikel.

Så kan man ju i all stillhet fråga sig varför det mesta som har med skolan och digital kommunikation att göra känns gammalt, dåligt och okunnigt upphandlat. De konsulter som har specialiserat sig på tjänster till svenska skolväsendet gör sig nog ganska bra med pengar utan att behöva jobba ihjäl sig.

infomentor

Gullig design, eller hur? Och helt värdelöst system bakom det gulliga. Helt värdelöst. Totalt urbota urdåligt. Men svenska kommuner och skolor köper det. Och betalar säkert multum.

Lära för livet? #blogg100 dag 86

Ett annat tema som sysselsatt mig under åren är lärande och skolan. De två sakerna hänger inte alltid ihop. Tyvärr. De borde göra det, eller hur? Temat är inte bara lärande, inte bara skolan utan de digitala infödingar våra barn är. Hur påverkar det skolan, lärandet, förhållandet vuxna/barn?

Redo?

Då kör vi!

När jag nu började fundera mer kring kunskap så dök Sir Ken Robinson upp.

Om nu skolan ska lära oss för livet, vet vi vilket liv den ska lära oss för?

Litet tydligare, om nu skolan ska förbereda oss för framtiden, vet vi hur den framtiden ser ut?

Om inte, hur kan skolan förbereda oss (våra barn) att hantera livet i en framtid som vi inte alls vet hur den kommer att se ut?

Sir Ken Robinson tar de här frågorna till en högre nivå:

 

Jag slänger in handduken. Imorgon. #blogg100 dag 42/1

generationG

Vad generation G kännetecknas av.

(Ganska typiskt inlägg för den här tiden senhösten 2014, då jag jobbade heltid men inte kände mig i balans. Jag hade roligt men tärde på mina resurser.)

Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.

Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:

– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.

Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.

(Är du intresserad av att läsa om Katarina Graffmans otroligt intressanta insikter om Generation G, läs här)

Samla poäng och jaga utmärkelser!

Jag och Pojken tävlar om att få mest poäng på Khanacademy. Han pluggar matte på sin nivå och jag på min. Vi har kommit förbi 50 000 poäng båda två och har en massa utmärkelser. När han hade nått 25 000 hade vi kommit överens om att han skulle få köpa ett Star Wars-spel till Xbox360-konsolen. Det var ett spel där vi äntligen fick användning för Kinect-mojängen. Det här får jag berätta mer om, men det var ju inte det som huvudpoängen idag.

Huvudpoängerna är matte, gamification och pedagogik på riktigt. Att sitta och leka (ja, det känns så även om huvudet ibland kokar) matte med Khanacademy är som att sitta med en privatlärare.

– Jaha. Hm. Nu kan du det här. Då är det bäst att du går vidare med det här området.

– Men ojdå, det var visst litet svårt. Använd ledtrådarna här och sedan kan du titta på en video som tar dig igenom hur du ska attackera den här typen av problem.

-Testa först själv, annars finns jag här och hjälper dig.

– Men ska du verkligen öva på det där igen. Du har redan gjort det så mycket och du kan det verkligen som ett rinnande vatten. Nu är det dags att bli utmanad!

Nej. Jag förstår faktiskt inte varför vi ska fösa ihop 30 elever som först ska landa i klassrummet, sedan fås att hålla tyst, sedan försöka förklara något som en del av dem redan har fattat för längesedan och några andra inte är i närheten av att förstå, för att sedan ge dem läxor där de ska sitta hemma och plugga utan vägledning. När matteundervisningen via typ Khanacademy skulle kunna vara skräddarsydd för var och en.

Det är inte alls omöjligt att jag drar alldeles för stora växlar här. Men för egen del skulle jag kunnat göra en massa bättre saker än att ledas ihjäl i tolv år i skolan. För fy tusan, vad jag hade tråkigt! Och vad litet jag fick med mig av värdefulla kunskaper. Och vilken tur att jag lever och är nyfiken i den här spännande tiden, så jag får fortsätta lära mig. På ett roligt sätt. När och hur det passar mig.

Återuppstånden

matte

Nu slutar jag med Sudoku.

Jag slutar också med patiens på mobilen.

Korsorden ligger risigt till.

Och att jag aldrig mer ska ladda upp Candy Crush-appen, det är jag absolut på det klara med.

Varför spela bort tiden när jag med samma kickar och belöningar kan komma ihåg och lära mig mer matte?

Jag skaffade mig ett konto på Khanacademy.org för att få hjälp att väcka barnens mattefascination, men jag var den första som trillade dit. Så nu jagar jag poäng och utmärkelser i mattevärlden. Även om jag fick bra betyg i matte när jag gick i skolan kände jag alltid att jag inte tillhörde den invigda kretsen, den där som innehöll de få lyckliga för vilka matematiken sjöng. Jag kunde lära mig ett verktyg i taget, men jag fick aldrig sammanhang. Och, måste jag säga nu, det var väl inte så jävla konstigt, för de där som skrev och skriver matteläromedel verkar heller inte tillhöra dem för vilka matematiken sjunger. I alla fall är de väldigt dåliga på att förmedla det. Jag tittar i mina barns matteböcker och får akut tråkslag.

Vad är det då som gör Khanacademy.org så särskilt bra på att lära ut matte?

  1. det är roligt som ett spel
  2. jag fastnar aldrig för det finns alltid ledtrådar att ta till eller videos som förklarar
  3. jag får sammanhang genom videosnuttarna som alltid finns till hands eftersom den som visar och förklarar alltid ger mer än bara det, han resonerar och drar paralleller

Och vad är det så som är så roligt med matte för mig och just nu:

  1. jag känner att jag kan tänka ordentligt igen, jag drar upp nya, kristallklara tankefåror. Som motorvägar i hjärnan, känns det.
  2. med all den erfarenhet och alla de studier jag bedrivit så har matten blivit meningsfull, det är inte bara tomma övningar för övningarnas skull
  3. jag börjar förstå att matte är många saker: den är olika typer av verktyg för att hantera problem, den är också ett sätt att abstrahera för att kunna attackera problem på ett ekonomiskt (för hjärnan) sätt och den är ett sätt att tänka. När jag gick i skolan kändes det som om allt var en enda röra av siffror, funktioner, statistik och procenträkning. Kvittosummor blandat med skarpslipade tankeverktyg.

Nu kommer den stora utmaningen som ju egentligen var det jag började med – att få barnen att tycka matte är roligt. Men jag kanske smittar? Hoppas det.

Såklart att jag tycker det är sanslöst märkligt att det pratas så mycket Pisa och att Sverige måste ha bättre matteundervisning, men att ingen verkar göra något på riktigt. För matteundervisningen är lika tråkig som när jag var liten, matteböckerna är lika irrelevanta som då och den nya tekniken utnyttjas inte alls. Det är sorgligt. Det är som att de som bestämmer kring det här är lika rädda för matte nu som när de var små och att de inte vågar erkänna det. Istället pratar de om mer piska, mer pluttifikationstabell, mer Pisa, mer hotbild.

Jag återkommer kring matten. Jag gick visst igång på det här. 🙂

Ps. Tyvärr är Khanacademy inte vidare bra i mobilen, kanske måste börja ha med mig surfplattan på tunnelbanan.

Vilken framtid skolas barnen till i skolan? #blogg100

Jag börjar med en underbart tänkvärd film som jag kanske delat tidigare. Se den och fortsätt läsa och tänka!

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U]

 

Nej.
Jag tror inte att skolan idag utbildar barnen för den framtid de kommer att leva i.
Och ja.
Jag tycker att de som skriker högst kring skolan, Björklund med kompisar och övernitiska föräldrar verkar i grunden rädda för framtiden och därför blir extremt konservativa. När vi egentligen behöver en helt annan typ av skoldebatt, den som rör sig kring framtiden och vilken framtid vi vill att våra barn ska utbildas, tränas, skolas inför.

Skoldebatten borde vända sig bort från Pisapaniken och istället bry sig om problemlösningsförmåga, samhällsengagemang, robotiseringsfrågor och en diskussion kring arbete, lönearbete och kreativitet. Vad jag alltså menar är att det finns en verklighet som pågår medan vi diskuterar betygsnivåer och vem som är bäst på pluttifikationstabellen. Och den verkligheten bryr sig inte om vem som får klapp på huvudet av fröken eller magistern.

Ett väldigt bra inlägg i debatten gjorde Roland Paulsen förra veckan i DN. Han utgår ifrån Jan Björklunds medverkan i ”Smartare än en femteklassare?” Jag bjuder på ett citat (och på länken, såklart):

Bland godbitarna finns ett inslag en bit in i programmet då tävlingen tar paus och några skolbarn tillåts reflektera över frågan: ”Vad lär man sig egentligen i skolan?” Att läsa och vara snäll, svarar de duktiga barnen. Men där finns också svar som sticker ut. ”Att prata strunt”, säger en liten människa. ”Att lyssna! Lyssna – på fröken”, enas två andra.

För det enda vi kan vara säkra på är förändring.
Eller hur har ditt eget liv sett ut?
Hur förbereddes du i skolan för det liv du lever nu?

Ps. Och igår skrev jag mer om skolan. Med utgångspunkt från termosar och Sean Banan. Ds

Termosar, skolan och Felix recenserar #blogg100

DSC_0627

Vem behöver skriva snygga Q?

 

Ibland lyssnar jag på poddar.
Ibland fastnar saker jag hör som om de vore plåstret på flygplanet i Tintin. De släpper inte. De vägrar.

Så var det med en sak som Kristoffer Triumf sa i Värvet när han berättade om vad en tidigare gäst, Carl-Johan de Geer, sagt om skolan. Ungefär så här: Varför kan inte barnen komma till skolan med starka intressen och utifrån de intressena upptäcka kunskapen? Tänk om någon är väldigt intresserad av termosar, då kan den utifrån termosar lära sig det mesta. Först att läsa för att kunna hitta mer vetskap om termosar. Sedan matte och fysik för att förstå sig på termosar. Bild och form för att hitta verktyg att formge termosar. Historia och samhällskunskap för att förstå varför termosar uppfanns när de nu uppfanns och hur de har förenklat tillvaron för arbetande människor och skolbarn.

Ja. Ni förstår.

Idag är det alltså skolan av igår och idag och imorgon jag är på. Jag har två barn i skolåldern. Ibland blir jag alldeles själaglad över att skolan är så annorlunda mot när jag gick i skolan. Barnen lär sig att tänka, att länka ihop fakta, att värdera källor, att ställa frågor och svara på dem. Men ibland tappar jag alldeles hoppet. För då spökar Jan Björklund och Pisapaniken och betygshets och kalenderbitande kunskap som ingen människa kommer att behöva i framtiden (om det inte är så att barnet i sig är extremt intresserad av tågavgångar och genom dem lär sig allt om världen).

Det här med språk exempelvis. An, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen. Jojo, den ramsan kan jag. Tänker jag på den när jag försöker prata tyska? Såklart inte. Hur lär sig barnen engelska idag? Ja, nu har båda mina barn en underbar engelskalärare men tyvärr, jag tror inte att det är hennes förtjänst att de båda (12 och 16 år) förstår allt och pratar helt obekymrat. Nej. Det är spel- och omvärldsintresse och Youtube som ligger bakom det här. De umgås med engelskan som ett andra förstaspråk för att det de är intresserade av mest finns på engelska.

Förutom Monte Fjanton då. Felix som pratar skånska och lär mina barn om hur man inte gör film och inte berättar berättelser och därmed också lär dem hur man faktiskt gör film och berättar berättelser. När Felix dissekerar svenska filmer så lär han ut allt om tappade trådar, om klippmissar, om slarvigt kameraarbete och oengagerade rekvisitörer. Dessutom om marknadsföring, produktplacering och allmän PR. Det är kunnighet på hög nivå och generositet med den kunskapen. Inlindade i humor. Hur mycket bättre kan inte inlärning bli?

Imorgon blir det nog del två om skolan. Temat då blir ”Vilken värld utbildas barnen till?”.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=6zBGmD3V_u0&w=560&h=315]

Skriv om nyheterna!

kodat

Lätt som en plätt

Pojken kom hem från skolan och visade vad han lärt sig. Inte av någon lärare utan av en klasskompis.

I Chrome kan man ändra i programmeringskoden så att det som syns på skärmen ändras. På aftonbladet.se och dn.se i alla fall. Det är ju hur kul som helst och öppnar upp för de småsintaste och barnsligaste drag en vuxen människa besitter. Men framförallt visar det här hur den bästa undervisningen går till – genom lust, humor och delande.

OK. Hur gör man då? (Detta gäller pc, vill jag tillägga. Det enda verktyg, hur yxigt det än är som jag har tillgång till. Sa hon bittert.)

1. Gå till aftonbladet.se eller dn.se.

2. Ställ dig med markören där du vill ändra.

3. Högerklicka.

4. Välj ”granska element”.

5. Leta reda på den text du vill ändra.

6. Högerklicka.

7. Välj ”edit text”.

8. Skriv om texten.

9. Avsluta med ett bestämt tryck på ”Enter”

Och så kan det bli såhär larvigt också:

kodat2

Ändra din egen verklighet!

 

 

Verifierad av MonsterInsights