Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: juni 2018 (sida 1 av 1)

Ambitioner för sommaren

IMG_0082

Och medan regnet så barmhärtigt ser till att vi måste hålla oss inomhus (titta på videon om du vill), tvätta fönster på insidan, hänge oss åt Steam Summer Sale, försöka ladda ned ljudböcker och e-böcker från biblioteket så försöker jag också dra ner på mina ambitioner för sommaren. Nej, jag kommer inte att bli solbränd och vältränad. Och boken kommer inte att bli klar. En flytt måste bli av, det är inte förhandlingsbart. Men en egen ambition har jag. Att komma ihåg hur kortspelet Mulle går till och att lära ut det till resten av familjen.

För jag minns mina somrar i sommarstugan vid sjön Multen i Närke, en mil från Mullhyttan och ett par mil från Fjugesta. Det var somrar fyllda av serietidningar, böcker och kortspel. Naturligtvis badade vi också och den där magiska sommaren mellan trean och fyran så tittade vi på ”Mumien”, ”Frankenstein”, ”Dracula”, ”Skräcken från den svarta lagunen”, ”Varulven”, ”Dr Jekyll och Mr Hyde” – vilken minnesvärd sommar det var!

Mulle var ett stående kvällsnöje för hela familjen. Som avbröts om det var en kväll  med skräckfilm, svart-vit och grynig.

Så. Om någon kan ge mig bättre instruktioner om Mulle som kortspel än de som tillhandahålls av Wikibooks, så meddela mig. Dessutom vet jag nu också att Mulle är kortspelet par preference på svenska fängelser.

 

Förförd av Zack

Jag har levt ett helt sommarlov på mindre än 24 timmar. Sovit som en klubbad utter efter att ha krupit ner nyduschad mellan rena lakan. Druckit hett kokkaffe och litet för rostade mackor med ost och gurka. Kissat på tomten. Tittat på kampen kring fågelholken mellan den stora, skrämmande nötskrikan och familjen svartvit flugsnappare. Hetsläst ”Falco”, den femte Herkules-serien av Mons Kallentoft och medhjälpare.

Jag började att lyssna på den, men det gick alldeles för långsamt så jag läste den i mobilen. Det gick alldeles utmärkt när jag väl förstått hur jag skulle anpassa texten och skärmbelysningen till mina åldrade ögon.

Men, det är ju varken sommarlov, teknikens under eller åldersförändringar jag skulle ägna mig åt. Utan åt Zack, denna fullständigt oemotståndliga superhjälte. Gudavacker med blonda lockar, stark och uthållig som en Marvel-hjälte, barnsligt omedveten om kriget mot sin egen personlighet, modig, dumdristig, evigt segerrik.

Att sätta in en superhjälte av det här snittet i vår samtid och göra det riktigt bra och definitivt  väldigt spännande, det är intressant. Där finns IS, förorten, den extrema segregationen i Stockholm, klubblivet där överklass och kriminalitet möts, mental ohälsa på vardagsnivå – allt i en intressant blandning som skapar en fond och en trovärdighet till gudasagorna.

När jag läste första boken om Zack (”Zack”) var jag skeptisk – ”hur ska nånsin nån kunna tro att jag ska gå på den här personen? Såååå snygg, såååååå stark, sååååå för mycket av allt.” Men. När jag var elva älskade jag Fantomen och egentligen var väl han bara en i raden av hjältar jag hyllat och följt. Så istället för att läsa Zack-böckerna som ”deckare” har jag läst dem som serietidningar. Och då sväljer jag hela paketet. Lock, stock and barrel.

Vår fåniga samtid

Någon som trodde att ”shabby chic” och bohemisk inredningsstil skulle få leva för alltid? Nejnej. Nu är det en trend som möjligen är intressant i Värmland och i vissa delar av Norrland.

Jag vill inte hänga ut er som tyckte att det här var (och är?) en förtjusande stil som ni egentligen alltid bekänt er till utan jag vill bara resonera litet kring moden kring möbler, hus och inredning. Tanken började bubbla i huvudet när jag i kön till skärgårdsbåten började samtala med en kvinna i min ålder som det visade sig att jag budat emot för sju år sedan om en sommarstuga. Hon berättade om hur de gjort om och redan innan hon öppnade munnen tänkte jag: mängder med trädäck, öppet till nock, slå ut väggarna, stora glasskjutdörrar. Javisst, jag hade rätt på alla punkter.

Inte för att jag är synsk på något vis utan för att det är så folk med hyfsat med pengar gör nu på 10-talet när de har köpt ett ställe i skärgården. Alla gör likadant. Så är det bara.

Och då började jag fundera på hur moden kommer att åldras? Avlutade möbler – kommer ni ihåg 70- och 80-talets hajp? Möbler inköpta på auktion eller hittade hos äldre släktingar skulle lutas av, berövas på all individualitet och proveniens. Och back-lashen som sedan kom – allt hån från kännare som grät krokodiltårar över den skatt i form av allmogemålningar som gått förlorad.

Hur många lever fortfarande med badrum från sena 80-talet och tidiga 90-talet? I aprikos eller lätt turkos, med struktur i kaklet, med bård, såklart, med bubbelbadkar. Någon som inom närmaste tiden kommer att minnas sådana med en positiv känsla av nostalgi. Nja, snarare med lätt skam, eller hur?

Jag har rantat på om köksrenoveringar förut. Och ja, jag tycker att det är ungefär det töntigaste en kan ägna sig åt. Det tär på jordens resurser, sätter familjelivet på outhärdliga prov, skapar UMS (utmattningssyndrom) och håller folk borta från riktigt skapande och reell personlig utveckling.

Samtidigt vet jag av erfarenhet att genuint god arkitektur är en viktig ingrediens i ett gott liv och i ett gott samhälle. Så jag är inne och tassar på minerat område här. Fast vad jag egentligen skulle vilja diskutera är hållbarhet, arkitektur och konsumismen. Men just nu får det här räcka som inlägg för idag. Jag hoppas jag skapat litet oro, några frågor, några invändningar. Och att du, som är som jag, nöjt tittar dig omkring och tänker: vad skön sängen är och soffan med! Med betoning på skön som i bekväm och hållbar, inte som i snygg att se på.

In i andra världar eller I went slumming

Jag är så enormt glad över att ha varit en bokslukande glasögonorm genom hela min uppväxt för det har gjort att jag med självklarhet vet att trösten, idéerna, flykten, perspektivet, spänningen, känslorna ligger en knapptryckning, en gest bort. För särskilt nu, i vår uppkopplade tid är du aldrig längre bort från en bra bok än ett par knapptryckningar. Om du har biblakort, vill säga. Vilket alla borde ha. Skulle kanske skickas ut på samma sätt som SL-korten till ungdomar den här sommaren?

Jag har läst massor på senaste tiden. I pappersform, i min bärbara, som lyssnarbok. Så idag blir det ett inlägg om böcker, i väntan på att de stora tankarna ska stöpas i läslig form.

1793” – jag läste den tillslut. Eller lyssnade på den. Och jag förflyttades där jag traskade runt i Klara, i Gamla Stan och på Söder. Till en tid med malmgårdar, kaffehus, horeri, avgrundsdjupa klasskillnader, flödande alkohol (studentflaken – stick och göm er!) och lukter överallt. Mänskliga och djuriska avsöndringar,  avskräde, smuts, rök.

Vilket makalöst hantverk i research, språkhantering och redaktörsarbete! Allt sammantaget möjliggör den här romanen det närmaste en verklig tidsresa en kan komma. Och jag inser att en välskriven, vältänkt bok slår film alla gånger i möjligheten att förflyttas i tid och rum.

Men varför stanna i 1700-talets Stockholm när hela världen finns därutanför? Så jag följde med den allt trasigare Malin Fors till Bangkok i Mons Kallentofts ”Djävulsdoften”. Lukterna var inte lika påtagliga som i den tidigare läsupplevelsen, men värmen…. Den där fuktdrypande värmen som framkallar panik för det finns ingen ände på den, den är överallt, tränger sig på och in. Samtidigt som Malin bara reagerar. Hon tänker inte. Hon reagerar och agerar. Hennes inre kompass är helt i olag, toppar alla manliga alkoholist- och knarkardeckare jag nånsin fått dela själ med, men rutin och instinkt leder henne rätt i jobbet (i vissa delar, i alla fall).

Så. Om den svenska högsommaren, som drabbat oss litet väl klimatångesttidigt, inte är så ny och fräsch i sin uppenbarelse, bege er till det sena 1700-talets Stockholm eller till Bangkok bakom shoppinggalleriornas välsignade svalka.

Söndagsbåten

Jojo, jag kommer att bildsätta det här inlägget så fort jag kommer ut till ön. Men just nu sitter jag här på söndagsbåten ut mot skärgården och det är en sällsamt vilsam upplevelse. Inte alls som den hetsiga känslan på eftermiddagsbåten på fredagen – ”har vi med oss allt?”, ”kan ni tränga ihop er, det får faktiskt plats med sex personer vid borden?”, ”varför kommer du så sent – du höll ju på att missa båten!”, ”puh! Äntligen ett glas vin, men tusan vad det är lång kö!”, ”varför måste turisterna åka till Vaxholm med den här båten, de har ju alla andra båtturer som de kan ta?!”

Nejnej. Söndagsbåten är helt annorlunda. Vi som reser utan sällskap sitter vid varsitt bord och löser korsord, läser, tittar på ”Elementary” och bloggar (gissa vem), dricker kaffe och tänker och de andra som sällskapar spelar kort och ”Försvunna diamanten”. Det vilar en stämning av mitt-i-sommarlovet trots att vi knappt kommit in i juni. Och här tänker jag inte ta upp en ångestladdad tråd kring klimatförändring. Just idag, i denna timme idkar jag förnekelse.

Själva resandet, förflyttningen, när det inte går att göra något,  det är den känslan som råder härinne på båten. De som kan umgås gör det, de som vill låta tankarna flyta gör det. På ett sätt påminner den här stunden mig om när jag mediterat i grupp. Lugnet som smittar av sig. En mycket välsignad tidskapsel.

 

Verifierad av MonsterInsights