Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: augusti 2015 (sida 1 av 1)

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film

IMG_2452

Igår upptäckte jag två saker:

  1. att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.

    Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.

  2. Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.

    Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

 

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

Hösttermin och allt är nytt

IMG_2443 IMG_2444

I lördags var det vernissage i Olle Nyman Ateljéer och Konstnärshem med Bianca Maria Khon Barmens verk. Jag trodde att det jag mest behövde var att vila. Särskilt efter att jag och Aktivisten/Valkyrian varit inne i sta’n och shoppat block-pennor-notisblock-namnetiketter-räknare, kort sagt skolgrejer. Samtidigt visste jag att det var viktigt att jag åkte ut till okända områden för att se Biancas skulpturer, teckningar och målningar.

Jag tog Saltsjöbanan. Det var varmt. Jag gick av i en avsomnad, välmående, förritiden villaidyll – Saltsjö-Duvnäs. Stämningen var litet som i min barndoms sommar-Örebro, avfolkad, sömnig, litet kvalmig. Vacker, jo, såklart. Med vattnet och storvillorna.

Så kom jag fram, några timmar efter att utställningen öppnat. En vacker plats, några människor satt och samtalade i skuggan av ett träd. En gräsplan framför. Vin och chips. Lugn. Eftertänksamhet.

Jag tittade på utställningen. Tog några kort. Satte mig vid samtalet. Och bredvid mig satt Karin, min tvilling. Ju mer vi pratade desto tydligare blev hon. Jag tror att jag måste berätta om henne.

 

Avsaknaden av finrum skapar stress

IMG_0024

Klart och tydligt insåg jag behovet av ett finrum eller, som det sas på ena sidan av min släkt, ”salen” i helgen när jag klev in i detta svala, stilla rum. Jag utnyttjar mitt eget hem till fullo. Varje skrymsle och vrå är upptaget av lukter, aktiviteter, närvaro. Jag har tyckt att det har varit bra, liksom inte slösaktigt.

Men så klev jag in i ”salen” hos min farbror i helgen och jag insåg att jag nog bör ha en sal. Ett stillhetsrum. Där tiden stannar av. Där tankarna får plats. Där känslan av närvaro kan skärpas. Det är nog inte bara jag som ska ha ett finrum, en sal, det är nog alla.

Kan vi ha rummet inom oss?
Är det som ”sal” vi svenskar har skogen och sjöarna?
En gång i tiden var det väl kyrkorummet som gav oss det här?

(Självklart inser jag att det finns en klassaspekt här – släkten på min morssida hade minsann inga finrum, här trängdes sex personer på femti kvadrat och när de flyttade till trerummaren på Petrejusvägen så fanns det med bestämdhet inget utrymme för finrum.)