Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: mode (sida 1 av 2)

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Får bara Barbie ligga? och andra historier #blogg100 #mombod

Dag 70.

Kära dagbok.

Idag känns det litet tungt och motigt. Hur ska jag orka få ur mig något intressant i TRETTIO dagar till? Jag tar mig en kopp engelskt te (PG Tips – hallå, kan ni inte sponsra mig snart?!) och en finsk pinne (där är jag inte märkestrogen, idag är det Coops) och hoppas på litet inspiration.

Jo, jag har ju länge tänkt på det här med kroppen, alltså kvinnokroppen och hur den visas. Och hur påverkad jag är efter att ha sett dessa modeller, mannekänger, skyltdockor, filmstjärnor och skådespelerskor i alla år. Så om jag inte är påpasslig och medveten så ser jag bara fel-kroppar överallt. Särskilt min egen. För ingen ser ju ut som de där på film, bild och i skyltfönstren.

Kära dagbok, jag tror att jag ska slänga ut frågan till läsarna om de någonsin sett en kvinna med mer realistisk kropp som fått ligga på film. Då kan jag skriva att jag nästan såg en sådan en gång. Det var i den där filmen där Anette Benning och Julianne Moore är ett gift par och när Julianne Moore är otrogen med en man får man se hennes hud och den var nästan rynkig och en liten, liten valk syntes. Men att jag annars bara sett släta, smala, liksom hala kroppar som trycks upp mot väggar (alltid dessa väggar!) och kastas i sängar. Och då kan jag fråga läsarna om de sett ”House of Lies” som ju är en extremt cynisk TV-serie om manipulation av stora skaror, faktiskt värre än ”House of Cards” och som innehåller väldigt mycket sex. I den verkar kvinnorollerna satta efter om skådespelerskornas kroppar funkar att visa upp nakna. Den enda kvinna som kanske har storlek 38-40 (HJÄLP!) i den serien och ändå får spela en sexuellt attraktiv roll syns i sängkammaren bara under täcket. Inget roligt mot en vägg eller på en publik toalett eller så. Under täcket, minsann.

Så kära dagbok. Det ska jag kanske skriva mera om, det här med hur kvinnokroppar får se ut när de befinner sig i det publika rummet. Annars har jag ju en del punkter att återkomma till. Den listan orkar jag med imorgon.

Kram från Eva

Och nu är det dags för muskler! Del 1.

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Jag är inte köpt

Knit4u

Strumporna som behövs för mina inte så kalla fötter

Det är lika bra att skriva det redan i rubriken. Och så kan jag fortsätta att skriva det här i själva bloggposten: jag är inte köpt. Inte sponsrad heller.

Likafullt vill jag dela med mig av tre företeelser och på samma gång pusha för företeelser som jag tycker förtjänar uppmärksamhet: enormt humörhöjande strumpor, träningen som gör så att jag får växtvärk och en rolig app.

Strumporna

En kompis till mig som jobbar med design och mönster har en mission. Hon vill få fler att sticka. Och att upptäcka kvaliteten i de handstickade plaggen. Hon väljer garner noggrant och gör egna modeller. Man kan köpa garner, färdiga stick-kit och färdigstickade plagg på hennes hemsida Knit4u. I veckan träffade jag henne och en av hennes stickerskor (i vanliga fall civilingenjör med projektering som specialitet) och jag fick se några strumpor som jag föll handlöst för. De är egentligen gjorda för att ha i gummistövlar av Hunter-typ. I mitt tycke är det väldigt synd på extremt rara ärtor, för det här är strumpor som bör synas. Så mycket som möjligt.
När jag dessutom fick höra att garnet har en 10-årig garanti så blev jag helkär. Utan mina raggsockor är jag (kanske inte längre dock – läs om min träning längre ner) en fotkall människa som ständigt längtar efter nästa kopp te, men med varma sockor fungerar jag utmärkt. MEN. Raggsockor slits. Hål på hälen är inte kul. Tänk. Kan jag nu få ha toppsnygga, glada strumpor hemma som dessutom håller!!?? Strumpor som jag dessutom kommer att bära utomhus och glädja resten av världen med eftersom jag kommer att bära dem till lågskor och möjligen kängor. Man aldrig, jag upprepar ALDRIG med Hunterstövlar.

Träningen

Ja. Jag har fått veta att det kommer att hända mycket med kroppen när jag nu börjat träna hos PT Erling på Westnine Fitness. Jag går dit och tränar en timme varannan vecka. Förutom att jag värmer upp på en vanlig träningscykel så utför jag få rörelser. Eller de är i alla fall mycket små. Koncentration och kroppsnärvaro. Typ sju övningar hinner jag med på en timme.

OK.
Varannan vecka.
En timme.
Sju övningar.
Vad kan det möjligtvis göra?
Jag känner av stora effekter. Dels direkta i form av trötthet, törst som en kamel, illamående på grund av jättehunger och dels långsiktiga i form av varmare fötter och händer, en känsla av att kroppen hänger ihop, från fötterna (hela foten) genom benen, muskelkorsettens stöd, axlarnas position och upp till huvudet samt en grundad känsla av styrka.

Eftersom jag får växtvärk istället för träningsvärk när jag tränat hos Erling behövde jag fråga honom vad som pågår. Han svarade så här: ”Det är förmodligen växtvärk. Tillväxt nu handlar om densitet. Att du får fylligare ben med mera uttalade muskler. Därav trötthet och hunger, det behovs mer råmaterial.”

Jag läste litet mer på Westnine Fitness hemsida. Där de skriver om träning för chefs- och ledarpersoner står det: ”Fysisk träning innebär för de flesta en möjlighet att inse hur det känns när stressen bryts. En mer balanserad tillvaro karakteriseras av fokus på den egna förmågan att sätta gränser och för de flesta, ett större behov av vila.(…) vår uppgift som tränare är att se individen bakom chefen. Vår uppgift är att klämma på bilden av chefen och ta fram människan bakom denna bild. (….) Den vanligaste formen av träning till chefer och ledare är den traditionella presterande träningen. För de flesta så är det inte prestationsproblemet som är det svåra utan att finna en träning som hjälper till att reducera konsekvenserna av att producera prestationer hela tiden.”

Jag är varken chef eller ledare men jag har (haft?) klara problem med prestationsproduktionen. Och lever ju med sviterna av det, utmattningssyndrom som jag är på väg att tillfriskna från. ”…ett större behov av vila..” – jojo, det håller jag på att lära om mig kring. Den senaste månadens helger har helt gått åt till att öva på att vila. Det är inte lätt, men det går. Och vila och återhämtning har jag ju redan utlovat en bloggpost kring.

Appen

När jag inte bloggar går jag till mitt jobb som webbredaktör och kommunikatör på Dina Försäkringars kommunikations- och webbavdelning. I veckan som gick lanserade vi en app. Den kan man använda till att kolla om semestern verkligen gör sitt jobb – det vill säga om man verkligen slappnar av som man bör.

Numera går det att avläsa pulsen genom telefonens kamera, små färgskiftningar i ansiktet gör att pulsen mäts. Och, har jag nu förstått, vilopulsen är ett mått på avslappning och välmående. Så ju lägre vilopuls, desto bättre. Som alltid är ju utgångsvärdet individuellt. Men det är förändringen som är det intressanta. I vår app är pulsmätningen kombinerad med att man tar en selfie. Fotografierna samt mätningen sparas i en logg och i takt med att stressrynkorna slätas ut och solbrännan djupnar (blir rödare….) så sjunker vilopulsen. Om allt går som det ska. För att det ska bli extra roligt blir loggen en animerad gif som man kan dela med sig av. Du kan hämta appen här.

Gymping, Bikramyoga och andra flugor #blogg100 dag 59

Inte konstigt att vi är så lättpåverkade. Zumba pratade folk om för några år sedan, yoga blev ju stort i början av 2000-talet (efter att ha utövats i Indien i några tusen år eller så), ”aerobics” och ”gymping” är ord som låter makalöst dammiga, ”military training” lät hårt och spännande förrförra året och ”funktionell träning” har fortfarande en intressant disighet över sig. PT har var och en, förut kallades de instruktörer, har jag för mig.

Vad pratar vi om nästa år för att få det att låta som om vi tränar och faktiskt har roligt?

IMG_0287

Längdskidor ligger och bubblar.

Köp inte en Michael Kors-väska! #blogg100 dag 53

……om du vill vara i framkanten. Den tiden är förbi. Men tycker du om att simma i bakvattnet, flyta med strömmen och ha samma saker som ”alla andra” har, då är det fortfarande OK att köpa en väska med MK-märket.

Jag roade mig att titta på sökningarna på Google. Och för Michael Kors är de på väg ner. Tydligt tecken på att de som leder modet redan har hittat ett nytt väskmärke och att de snabba följarna redan lagt sina Michael Kors i Emmaus-lådan, på eBay eller Blocket. Medan ja-ni-vet-vilka stoltserar med sina väskor ett tag till för att sedan gömma dem längst in i garderoben.

väskor_trend

Upp som en sol och ner som en….?

Det var intressant att se vilka regioner i Sverige som trendat starkast under vissa perioder. Storstadslänen dominerar. Uppsala län kom smygande i höstas och tillslut kom Närke. Litet efter. Och då kom jag ihåg att det berättades  när jag var mindre att företag ofta provade sina produkter i Närke. För om närkingarna, gnällbältets gnälligaste gnällare gillade produkten, då kunde företagen räkna med att den gick hem överallt. Så vad säger det om Michael Kors-väskorna att närkingarna nu tillslut har fattat trenden?

Den röda kurvan visar det stabila intresset för Louis Vuitton. Med en viss tillväxt.

Ps. Eftersom jag till viss del kan räkna mig som örebroare får jag skriva spydigheter om närkingar. Ds.

Vi måste prata om skor #blogg100 dag 8

tumblr_static_suits_dancinggina

Ja, hon är snygg. Men det är skorna du ska titta på! Röda sulor – Christian Louboutin. Vi pratar många, många tusenlappar. Men det är inte väsentligt just nu – jag har två trådar att nysta i: att damskorna spelar en väldigt viktig roll i ”Suits” och att det är väldigt svårt att gå i 12-cm-klackar.

Jag slukade de två första säsongerna av ”Suits”. Vi pratar datorn innan sängdags, mobilen på bussen och stor-TV:n till frukost. Och jag blev mer och mer besatt av skor. Och klackar. Egentligen borde jag väl undra vad Harvey Specter har i håret och var han köper sina tredelade kostymer, men det är rumporna, midjorna, de ganska långa kjolarna och skorna med dessa magnifika klackar som helt fångade mig och tankarna. Medan jag nu väntar på tredje säsongen så får jag hålla tillgodo med säsong två av ”House of Cards” (å, fy, vad alla är beräknande och elaka! Eller är det – verkligheten?!?). Men nej. Damskor spelar alls inte samma roll där. De syns inte ens! Så nu lider jag av sko-abstinens. Och hamnar i skotankar.

Jag går hyfsat bra i högklackat. Men 12 centimeter-klackar skulle jag aldrig klara. När jag var ungdom var 12 cm-klackar bara något som fanns på skor som såldes på Soho Sexshop på Birger Jarlsgatan (inte långt från där Georg Jensen, Gucci och Nathalie Shuterman ligger nu) och liknande affärer. Så jag frågar mig om skorna nuförtiden är bättre slöjdade eller om det egentligen, fast jag har missat det, ingår i varje kvinnas utbildning att lära sig gå i skyhöga skor?

Jacques Tati gjorde ett fint inpass om kvinnokläder i ”Mon Oncle”:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=YdCSijdyI6E&w=420&h=315]
Och, de som är bäst på att röra sig i väldigt höga klackar är inte kvinnorna i ”Suits”, det är franska män:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=yk3iAyrQqUI&w=560&h=315]
Jag undrar om Tina Turner borde ta lektioner av Yannis Marshall. För hon knäar ganska rejält i sina 8-, högst 9-cm-klackar. Fast hon har ju knäat sig ända in i popkulturhistorien, så hon kanske inte måste ta lektioner.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Bytupog9cBQ&w=420&h=315]
Till sist den man som för 35 år sedan dansade in i mitt hjärta på skyhöga klackar:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=bc80tFJpTuo&w=560&h=315]

OCH NU FÅR DET VARA SLUTPRATAT OM SKOR.

Fortsätt köpa Uggs men fetglöm Onepiece – julklappsspaning

trend_uggs_hunter

Uggs är ju, trots sitt ursprung helt klart förknippade med vinter här i Sverige

Uggs är fortfarande stort och växer. Hunter har stagnerat.

Men om ni har tänkt på myskläder – glöm Onepiece. Onepiece är i fritt fall. Barnen kanske blir glada någon minut eller så, men de kommer aldrig bära Mumintrollsdräkten så att någon ser dem.

trend_onepiece_one_piece

Särskrivningarna firar triumfer i sökningarna på Google.

Tofsmössorna är på väg ut. Helt klart. Men tyvärr finns det inget varumärke som är så förknippat med dem att det går att göra någon bra sökning. Ni får helt enkelt tro mig.

Förra årets spaningar hittar ni härhär och här.

Vilka bilder! #blogg100

Dag 93 och inlägg 95

Den här veckan kan man utnämna till en riktig skitvecka när det jämställdhet i reklam. Eller kanske en höjdarvecka beroende på hur man ser det. Skitvecka för att man fått se så ohyggligt många exempel på att sexismen lever och verkar må väl. Höjdarvecka för att så många människor ändå reagerar.

americanapparelamericanapparelman

 

 

 

 

 

 

 

Så här kan det se ut på American Apparels hemsida när de vill visa ”Unisex”-kläder. Läs den mycket roliga och likafullt sorgfulla krönikan på bloggen ”En blommig kopp te”. Det var den texten som satte igång det hela. Och igår läste jag Nanna Johanssons krönika i Nöjesguiden som ytterligare körde in kniven i American Apparels unkenhet.

Och idag fick jag länken till en intressant sida som bara visar reklambilder där kvinnor visas som döda. Oftast som snygga lik.

Jag inleder således helgen med en djup suck.

Vissa dagar behövs Hanna H litet extra #blogg100

Dag 67

Det har inte varit någon supervecka för jämställdheten.

Ta det här med att modellagenturer har raggat nya modeller utanför en anorexiklinik.

Och att Lena Nyman kämpade hela livet med de ätstörningar som Vilgot Sjöman så fint hjälpte på traven och de manliga filmkritikerna eldade på. Läs i dagens DN, kan inte se att den artikeln är utlagd på nätet. Om du inte hinner köpa DN idag, så titta i fikarummet imorgon eller släng ut frågan på Facebook om någon kan scanna artikeln och mejla. Väl värt besväret. Förvänta dig att bli arg.

Tur ändå att Hanna Hellquist finns och att hon ledde mig till Instagram-kontot ”Kvinnohat”. Den som äger kontot är en väldigt balanserad människa (antagligen kvinna) som visar på förtinglingandet av kvinnokroppen och det hat som riktas emot oss som kollektiv. Vad jag tyckte var en väldigt roligt begrepp för meningslöst användande av kvinna i reklam: ”sälj-en-grej-med-en-tjej”. Säger allt, eller hur?

Verifierad av MonsterInsights