Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: 90-tal (sida 1 av 1)

Nostalgi eller sanningsomvandling

När jag vaknade i den morgon de unga kallar natt för att jag var kissnödig så var det detta jag klev ut i. Måsarna härskade över fjärden som låg blank.

Egentligen borde jag stanna där. För det var en stor stund.

Men jag hade ju något jag ville orera om. Mina ledtrådar är sirapslimpa och Baby Spice. Efter att de flesta nu har gjort sin egen surdeg och hyfsat kan uttala ”levain” så verkar vi ha tröttnat på hård skorpa, segt bröd, stora lufthål och den syrliga smaken, för nu har sirapslimpan, den söta gotlandslimpan och det likaledes söta halländska bondbrödet flyttat in på finhyllan hos ICA. ”Selection”. ICA har hittat de där bagerierna som har förgyllt tillvaron när jag semestrat i södra Sverige. Skogaholmslimpan – släng dig i väggen! Här pratar vi tunga limpor, mättad sötma, stor saftighet och ibland  en nästintill orientalisk kryddighet.

Är det gott med sötbröd eller är det bara för att jag direkt åker tillbaka till barndomen och till besöken på bondgårdarna i södra Småland när jag var en ung vuxen och livet var ganska enkelt? Jo. Jag tror att det är gott. Mina senaste Airbnb-gäster, två vältränade,  friluftsälskande holländska bröder glufsade i sig ett halvt halländskt bondbröd till en av frukostarna. Med Nutella och banan. Sköljde ner med en Monster. Så. Kanske är det inte bara nostalgi.

I helgen var det en festival i Stockholm med 90-talstema. Jag var funktionär och hade förmånen att betrakta människoströmmen. Så många höga tofsar och hårknorvlor. Ursäkta, men så minns jag inte att 90-talet såg ut. Jag frågade min dotter som sa att i USA och på Youtube ser 90-talet ut så nuförtiden. Punkt slut. Nu när jag suttit och skrivit det här försöker jag luska ut vad dessa hårknorvlor kan heta, jag söker både det svenska och det engelska uttrycket. Jag har bildgooglat och hittat en del bilder. Men inga begrepp.

Nostalgi och närhistoria är bedrägliga entiteter. Men det är klart, jag minns när jag insåg att det 60-tal som jag sett i ”Woodstock” samsades med mina föräldrars hatt-, rock-, kappa-, herr-och-fru-60-tal. Och att min pappas gula byxor och blommiga skjortor först inköptes på 70-talet.

Nyårsafton är lika bra att sova sig igenom

Under mitt 55-åriga liv kan jag räkna mig till en handfull roliga nyårsaftnar. En handfull. De flesta nyårsaftnar har varit småtråkiga, obekväma och ibland tillochmed hemska.

En av de roliga inbegrep en trasig Sony Walkman (a.k.a. ”freestyle”), en oskottad Hornsgatan, Lido (salig klubb i åminnelse) och en dansant pojke från Järna. Vi pratar många decennier sedan.

En annan som hamnar bland de positiva minnena utspelades också på Hornsgatan, där gick skorna sönder men det berodde inte på sällskapet eftersom det inte dansade. Avsevärt närmare i tiden.

Men annars. OK. Litet mysigheter med kompisar (något årshoroskop är bra som konversationsstartare), rejäla mysigheter med barnen (men det är väl det fredagarna är till för, eller hur?). Men mest ångest. För att det finns en bild på näthinnan om hur det borde vara och som jag aldrig varit i närheten av. Det ska liksom glittra och bubbla om allt – maten, håret, drycken, kläderna, kavaljererna. Det ska helt enkelt vara som i en film med Fred Astaire och Ginger Rogers, typ ”Top Hat”. Kavaljerer med frack och blanka skor som aldrig tappar precisionen, vare sig i konversationen eller dansen och damer som med samma koncentration sätter fötterna rätt och håller sminket och lockarna på plats. Och människorna bakom kameran använder ett tillåtande utsmetningsfilter så att alla scener blir drömska.

Jag skulle kunna göra det här till ett enda personligt misslyckande. Och fortsätta slå på mig själv och säga till mig att ”Skärp dig och låt dig inte påverkas av medias stereotyper”. Jag är hyfsat bra på att skämmas och just det borde jag lära mig av med, men i det här fallet tänker jag ”F-ck  u, media”, jag tänker inte gå med på att det är min egen inställning som gör mig illa.

Jag ser på Facebook och Instagram att folk jobbar ganska hårt på att få det att likna damtidningarnas/mattidningarnas/inredningstidningarnas/livstilsbloggarnaa schablon av nyårsaftonsfirande. Det är smokingar och långklänningar, glas med bubbel, humrar och löjrom, köttbitar av filétyp och avancerade efterrätter. Det glittrar eftersom filter används. Och stearinljusen ger mjukt skimmer och tillåtande stämning.

Men. Vad hände sedan? Vem blev fullare än accepterat? Vem tafsade på vem? Grät någon tyst på toaletten? Hur många barn grimaserade inombords över sina småfulla eller dretfulla föräldrar? Eller lyckades uppskjutandet av fyrverkerier för många hundralappar eller (fy och usch!) tusenlappar få stopp på alla känslor för det lät så överjävligt? Fast allt såg så bra ut. Kläderna. Maten. Bubblet. Fyrverkerierna.

Vad gjorde jag själv på nyårsafton 2016? Åt en schysst middag med Pojken efter vilken vi bäddade ner oss i soffan och såg Episod 5 av Star Wars. Till minne av Carrie Fischer. Vi var litet oroliga att lånekatten skulle bli upprörd av smällarna från fyrverkerierna, men han klippte bara litet med öronen.

Nästa år? Kanske dags att fråga mig vad jag vill. Inte vad media vill. Och 2016 års firande var helt i rätt stil. Jag får låta mig inspireras av den.

 

 

Att blogga en lördagkväll. Är det detsamma som nederlag?

Jag råkar vara utan den här lördagkvällen.

Utan mina barn.

Utan min hyrda sommarstuga.

Utan specifika planer.

Utan Airb’n’b-gäster i hemmet.

Jag råkar vara MED den här lördagkvällen.

Med Netflix som hade en många filmer som gav intressanta idéer.

Med Airb’n’b-gäster som just nu är på premiären av ”Don Giovanni” på Drottningholmsteatern eftersom en dotter sjunger i en viktig roll.

Med Pokemon Go som fått mig att skratta med en jämnårig, lika välutbildad vän som blivit lika upptagen som jag. Hon är på level 18, jag på 15 (mina barn är på 13 och 14…..).

Med mängder av idéer att skriva om de närmaste veckorna.
Om jag får tid.
För nu händer det nästan för mycket.

  1. Yoga.
  2. Mat.
  3. Tiden och kroppar. 90-tal vs nu. Synliga senor vid munnen – då, ett tecken på bulimi (kräkts för mycket….), nu, ett tecken på att vara vältränad och ha pli på ätandet.
  4. ”Long tail”. Ojojoj, vad det finns att skriva utifrån den. Nischkultur kontra masskultur.
  5. Jag måste återkomma till referenser, cameos, easter eggs. I den nischkultur mina barn återfinns (som inte är så nischad) är referenserna hälften av filmerna. Jag börjar se filmer och TV-serier på samma sätt. Njuter av att se ”Alien” och ”E.T.” i ”Stranger Things” och att höra både Grace Slick och 80-talet i samma serie. Det binder ihop oss – vi som var där och som visste vad som pågick, inte bara hängde och lät oss översköljas.
  6. Och så alla böcker jag läst och lyssnat på i sommar. Nånting vettigt har jag väl att förmedla, hoppas jag.

Och om det tar tid att återkomma så är det för att bra saker händer.

 

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Det är rätt att göra uppror #blogg100 dag 93/2

vendetta

Masken från filmen ”V för Vendetta”

Idag blir det helt enkelt tips på tre filmer som inte direkt är nya men som i alla fall återfinns på Netflix (eller på annan streamingtjänst. f.a.160601):

”V för Vendetta”

”Office Space” och

”We are legion”.

Alla tre handlar om uppror. Som är OK. På film. Vi andra knyter näven i byxfickan. Och tittar på film.

Skrattar gör man allra mest åt ”Office space”. 90-talet vibrerar av amerikanskt corporate bullshit, PC:ar från den tiden de var synonyma med IBM, disketter som bara var en generation ifrån floppydiskar och högt upphissade byxlinningar. Det vi lever med nu, att arbetet ska vara utvecklande, det skulle dåtidens ledning bara flatskrattat åt.

”V för Vendetta” är en klassiker i nörd- och populärkulturen som bara ska ses. Masken (Guy Fawkes-masken) spelar en stor roll. Utan den här filmen hade ”We are legion” sett helt annorlunda ut.

 

#tbt #blogg100 #twinlesstwin

Det är torsdag.

Det är valborgsmässoafton.

Det är HMKs födelsedag.

Förr i tiden firade vi min namnsdag på den här dagen.

Jag heter Marianne i andranamn.

Jag fick låna namnet av min moster.

Idag tittar jag tillbaka på mig och min tvilling.

Det här kortet är taget året innan hon dog.

IMG_1748

Och nu är det dags för muskler! Del 1.

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Det är rätt att göra uppror #blogg100 dag 67

vendetta

Masken från filmen ”V för Vendetta”

Idag blir det helt enkelt tips på tre filmer som inte direkt är nya men som i alla fall återfinns på Netflix:

”V för Vendetta”

”Office Space” och

”We are legion”.

Alla tre handlar om uppror. Som är OK. På film. Vi andra knyter näven i byxfickan. Och tittar på film.

Skrattar gör man allra mest åt ”Office space”. 90-talet vibrerar av amerikanskt corporate bullshit, PC:ar från den tiden de var synonyma med IBM, disketter som bara var en generation ifrån floppydiskar och högt upphissade byxlinningar. Det vi lever med nu, att arbetet ska vara utvecklande, det skulle dåtidens ledning bara flatskrattat åt.

”V för Vendetta” är en klassiker i nörd- och populärkulturen som bara ska ses. Masken (Guy Fawkes-masken) spelar en stor roll. Utan den här filmen hade ”We are legion” sett helt annorlunda ut.

 

Kommer ni ihåg forskningsinstitutet i Schweiz? #blogg100 dag 25

Jag skickades till affären med ordern:

–          Köp schampot som Arwen gör reklam för!

Liv Tyler gör reklam för Panténe Pro-V fick jag då veta. Jag handlade sagda hårvårdsprodukt och ställde flaskan på badkarskanten. Några dagar senare när jag själv skulle använda schampot fick jag en oförklarlig känsla av att jag inte borde.

Just det!

Kommer ni ihåg ”stormen” för några decennier sedan om Panténe Pro-v. Det gjordes reklam där det pratades om pro-vitaminer och om något forskningsinstitut i Schweiz. Och det började pratas om det fantastiska schampot i bekantskapskretsen. Håret blev glansigare och såg friskare ut. Alla var glada.

Tills en dag när håren började gegga ihop sig som tuggummi. Särskilt de som hade blonderat hår råkade ut för detta. Frisörer beskärmade sig och började varna sina kunder. De fick klippa mycket mer än vad de och kunderna ville för att det ibland inte gick att reda ut tuggummitrasslet.

Så togs schampot upp i ”Plus”. Sverker var mer terrierlik än vanligt men den finlandssvenska kvinnan med den osannolikt blanka pagen från det multinationella företaget var extremt mediatränad och hon stod hela matchen.

Men. Folk slutade köpa schampot. Nu, 15 eller 20 år senare dyker det upp på min badkarskant igen. Med hjälp av Arwens svarta, blanka hår. Blir det tuggummi igen eller har schampot produktutvecklats?

Verifierad av MonsterInsights