Kategori: sluta lönearbeta

Och kanske tisdagen också? Den nya söndagen, alltså. Det är inte lätt att ha slutat lönearbeta samtidigt som jag utvecklar en egen verksamhet OCH, just nu arbetar för lön på udda tider för att stötta våra demokratiska processer. Klart som korvspad att veckorna förlorar all struktur och blir som halkiga maneter.

Igår, söndag, arbetade jag min första dag som röstmottagare för Botkyrka kommun. Ett trevligt arbetslag med människor i olika åldrar och med olika bakgrund. Vi öppnade för förtidsröstning klockan tio i medborgarkontoret i Hallunda Centrum. Till min stora lycka fanns där också en Stadsmissionen Outlet – gissa vad jag gjorde på min lunchrast?

Det var härligt att vara en del av arbetsgrupp igen. En fungerande arbetsgrupp med en tydlig uppgift. Jag slipper möten! Jag slipper utvecklingssamtal med mål som ingen bryr sig om under året! Jag slipper fackliga förhandlingar där arbetsgivaren alltid vinner! Jag slipper kommunikationsplaner som ingen ändå håller sig till! Jag slipper värdegrundsarbete och varumärkesutveckling och bikupor och teambuilding och personlig utveckling och utvärdering.

Men nu ska jag virka litet till. Det är ett utmärkt sätt för händerna att hålla sig upptagna. Tänk fidgetspinner där något skapas. Självklart har kvinnor i alla tider hållit sina NPF:er i schack med virkning och stickning. Vävning och broderi. Att handarbeta på tunnelbanan ger dessutom fina tillfällen till koncentrerad tjuvlyssning. Jag hör så mycket bättre när fingrarna är i arbete.

Självklart är jag rasande på Agenda-programledaren som gjorde ett lamt och okunnigt jobb igår när programmet handlade om klimatet och de olika partierna skulle ge sin syn på arbetet framåt och bakåt. Men just nu orkar jag inte vara arg och jag har inga konstruktiva idéer om hur vi ska jobba framåt. Mina smala axlar är för klena för det ansvaret just ikväll. Imorgon kommer det att vara annorlunda.

Det kanske är vädret, det kanske är ljuset, för det är i alla fall inte världsläget som gör att jag börjat vakna som, jag tror, en normal människa. Med en viss tillförsikt och en liten spirande glädje och förväntan. ”Vad kan denna dag bära i sitt sköte?”

Jag räknar upp min tillvaros välsignelser:

• två störiga katter
• odlingsbar jord
• goda grannar
• storstäder när jag väljer dem
• människor att älska
• vänner att luta sig mot och inspireras av
• meningsfullt arbete, visst som ger inkomst och annat som kanske bidrar till något positivt i världen
• god sömn för det mesta
• förtrogenhet med avgrundsdjup sorg och med förtärande ångest
• äntligen energi och tillräckligt med självförtroende för att vilja planera och odla min trädgård
• jag har lärt mig att virka mer än bara fastmaskor. Det betyder att jag inte är helt tappad när det gäller finmotorik och inlärningsförmåga
• jag har sluppit ur arbetslivets krångliga och oförutsägbara maskor, jag behöver inte gå på meningslösa möten, försöka förstå mig på outtalade regler och rutiner, engagera mig fackligt till mycket liten nytta eller redovisa min aktivitet till Arbetsförmedlingen, a-kassan och Försäkringskassan
• jag känner en kraft från alla människor som vill något annat än det samhälle vi har idag, jag är en del av den kraften

En viktig uppgift under kursen jag går just nu är att samtala med engagerade människor. Lugna, ömsesidiga samtal. Igår fick jag det här citatet. Det slog an en sträng inombords, en sträng av den grövre sorten som håller tonen länge.

Tyvärr hann jag aldrig hitta botemedlet innan jag läste om den moderate EU-parlamentariken som sålt sin själ till oljelobbyn. Aftonbladet som gjort ett journalistiskt grävjobb i samarbete med andra.

I kursen har vi också som uppgift att skriva vår egen berättelse. När föddes vårt engagemang? Vilka kriser och utmaningar har vi mött och tagit oss förbi som skapat den glöd vi har?

I ett annat samtal jag haft här på förmiddagen fälldes kommentaren om sagda moderate EU-parlamentariker: Vilken är hans historia? När beslöt han sig för att sälja sin själ? Vilken avgörande händelse fick honom att ta den vägen?

Så. Nej. Just idag har jag inget botemedel mot politisk depression. Men jag jobbar på det. Fy tusan vad jag jobbar på det.

Det är en märklig känsla att inte behöva marknadsföra sig själv längre. Även när jag har haft jobb känns det som om jag behövt bevisa att jag kan det jag är satt att göra. Det kanske bara är jag. På samma sätt är det bara jag som nu deklarerar att jag mäste börja öva på min engelska. På den tiden jag var ute och tågluffade och träffade halvbildade amerikaner tyckte de alltid att jag pratade så bra engelska och att jag hade ett så rikt ordförråd. Jag tror att jag tänkt att så är det.

Men usch, vad jag numera stakar mig och inte hittar flytet och orden. Jag hör hur pinsam jag låter. Precis som jag alltid tyckte att mina föräldrar lät när de pratade engelska. Eller ”försökte”.

Under en hel del av kursen jag går på nu (Community organising) kommunicerar vi på engelska. Jag förstår ju allt, men när jag ska prata – ockockock. Det här gör att jag nu känner mig som drottning Silvia när hon pratar svenska. Någon gång redan på slutet av 80-talet diagnosticerades hon med att vara fossiliserad när det gällde hennes förhållande till det svenska språket.

Jag vill inte hamna i fossilstadiet. Vilket gör att jag sedan igår pratar engelska med katterna. De verkar ju ändå förstå precis det som de själva vill förstå och sedan ge blanka fanken i resten. Jag kunde prata spanska, elvish eller hindi, det kvittar lika när det gäller dem, bara de får mat och rent allmänt att jag gör som de vill.

Jag behöver inte marknadsföra mig. Jag kan istället blotta alla mina tillkortakommanden. Det är ganska mysigt. Jag kan inte följa instruktioner, jag vill kunna allt på en gång, annars blir jag rastlös. Förutom att jag just nu är en pinsam gammalmänniska när jag pratar engelska så är jag hopplös på att städa och jag är absolut bäst på hemmablindhet, särskilt när det gälller skavanker och ofärdigheter.

Igår var jag alltså på cirkelgympan i närmaste tätorten, Rävemåla. Jag fick flera ansikten och namn samtidigt som jag blev varm och genomjobbad. Enorm och välutrustad sporthall. Kom ihåg, det här är en tätort med 300 invånare. Utan bygemenskapen hade hallen inte funnits, Inte skolan, heller. Jag vill tanka av kraften och bidra till den. Jag undrar vad vi som bor i storstäder ofta går miste om? Och hur vi kan skolas in i att tänka lokalt?

Tillbaka till det tramsiga. Jag hade litet svårt att sova efter den roliga timmen med Rävemålas svettande kvinnor och man, så jag hörde samma sak som katterna hörde – små steg och krafsande. På vinden och i väggen. Jag somnade ifrån det besvärliga ljudet tillslut. Men uppenbarligen hade någonslags krigföring pågått under småtimmarna, för när jag beordrades upp ur sängen av Frodo vid halv fyra-tiden för att fylla på matskålarna, då låg det en död husmus i nedervåningen.

Nu är det fredag. Det är kallt och ogästvänligt utomhus. Kallt och blåsigt. Inomhus är det varmt. Vi väntar på ”På spåret”. Over and out (kollakolla! Det kunde jag i alla fall få ur mig.)

Efter mitt äventyr i Göteborg med aptidig uppstigning, ett öde Emmaboda, medhavd hembakt, en första kursdag i Community Organising med frågor som ”vad och vilka har format mig?” och möten med en hel grupp människor där alla vill förändra och förbättra, en riktigt bra falafelrulle och uppskruvat huvud på tågresan hem, behövdes tre dagar av återhämtning. Eller var det mera upphämtning, komma-ikapp?

I alla fall har resan och återhämtningen inneburit att katterna har välkomnat mig tillbaka genom att vilja umgås samt att det har varit svårt för mig att komma upp på mornarna. Det i sig resulterade i en liten video som jag tog när världen utanför täcket tedde sig kall och ogästvänlig. Nere vid mina fötter låg Sam och Frodo kom spankulerande, med inte alltför änglalika steg över min kropp och la sig på min bröstkorg med sina kilon (sex eller sju, kommer inte riktigt ihåg). Jag la ut videon på Facebook med texten ”Inget kaffe närmsta halvtimmen”.

Tillslut blev jag så kaffetörstig att jag började böka i sängen. Katterna tyckte jag var oskön och otacksam och gav sig iväg på jakt efter lugnare omständigheter. Dagen gick åt till bokbeställningar och allmänt didelidoande av improduktiv karaktär, men som behövde göras för att komma tillbaka till en lagom nivå på snurr-i-tankarna och hanterbar rastlöshet. Jag kollade in på Facebook-aviseringarna och såg att människor jag absolut inte känner hade gillat min, eller bör jag säga katternas, video. Och nästa dag hade videon setts nästan 25 000 gånger. Av någon outgrundlig anledning hade Facebooks algoritmer börjat skicka ut videon på min fot, mitt täcke och de två röda personligheterna Sam och Frodo ut i okända människors flöde. Tjugofemtusen visningar är en siffra jag och mina kollegor har längtat efter, jobbat hårt för och ALDRIG åstadkommit under de tjugo år jag arbetat med digital kommunikation och marknadsföring. På olika arbetsplatser, nota bene. Håhåjaja. Internet handlar om katter. Det är nu bevisat.

I söndags var jag hyfsat återhämtad, återkallad till den omedelbara verkligheten. Efter att ha morgonfikat med närmsta grannarna och effektuerat bokbeställningar, gjort några bokannonser och kommit ihåg att äta lunch så var det dags för prova-på-yoga i yogastudion i Rävemåla, centralorten med cirka 300 invånare, fyra kilometer norrut. Jag lämnade katterna åt sitt öde och blev välkomnad in i bygemenskapen. Genom att delta i prova-på-yoga. Tänk, jag visste inte att det var så det skulle gå till. Förutom uppvärmning, några asanas och avslappning hann vi prata. Nyfikenheten på mig som nyuppdykande i de här sammanhangen var trivsam och lagom. Frågorna om mig blandades med information om aktiviteter och människor i byn.

Igår blev jag uppringd av en av bygemenskapens nav, jag blev välkomnad och fick än fler berättelser om utmaningar som bygden levt igenom och hur man gemensamt hittat lösningar, om arbete och roligheter. Imorgon ska jag gå på torsdagsgympan. Endera dagen är det dags att gå på biblan, bland annat för att skaffa lånekort och den blipp som behövs för att komma in på biblan när den inte är bemannad.

Nä, nu måste jag sluta och gråta en liten skvätt av glädje. Vem vet, kanske lär jag mig mer om Community Organising genom att bara vara i Rävemåla än att gå på kurs. Nej, det där var bara en retorisk fråga. De här två processerna i mitt liv kommer att korsbefrukta sig.

Jag hoppas att ljuvliga dofter snart ska sprida sig i huset. Jag har nämligen bakat. Inte bullar som ju rubriken antydde utan en mjuk kaka. Jag ska på kurs imorgon och vi är uppmanade att ta med någon fika som vi själva gillar.

Gillar och gillar. Nybakad kaka är gott. Jag hade två ägg, socker, bakpulver, mjöl och Bregott-liknande produkt hemma. Hade inte tänkt att köra någonstans idag, inte ens till närmaste byn. Det är gul varning utfärdad för plötslig ishalka. Dock hade det med ett ymnigt regn som skulle falla. Och som jag inte kunnat urskilja.

Därför har jag nu vispat de sagda äggen med sockret, rört ner mjöl, bakpulver och en rejäl dosis kanel, varefter jag hällde på kokande vatten med smält bredbart smör-rapsolje-blandning. Skjuts in i ugnen! Prisbelönt Kanelkaka enligt Sju sorters kakor, 73:e upplagan från 1994. Köpt för en liten peng på loppis.

Jo. Nu luktar det mysigt och ombonat och hemtrevligt och kök på landet och allt annat snällt. Jag hoppas att mina kurskamrater, som jag än så länge bara träffat på Zoom blir trivsamt godmodiga av allt gott fika som dukas upp. För att komma till Göteborg, där vi ska hålla till behöver jag gå upp vid 4-blecket för att komma med halv sex-tåget från Emmaboda. Jag har redan sympationt i huvudet med mitt framtida jag.

Kursen heter Community Organising. Vi ska lära oss verktyg och metoder för att skapa och upprätthålla engagemang för samhällelig förändring. Det kräver sin kaka.

Nu har jag redan medgivit att jag ligger och drar mig länge på morgnarna, så det tänker jag inte be om ursäkt för. Och ja, jag vet vad Ingmar Bergman sa om kalla fötter och demoner men under mitt täcke med flanellpåslakan är det varmt och gosigt. Däremot sa Ingmar Bergman ingenting om röda, bistra katter som med bestämda steg går med alla sina sju kilo på min bröstkorg för att sedan stirra rakt in i mina ögon och kamma mitt hårfäste med klorna. Visserligen litet försiktigt, men ändå. KLORNA.

Det är Frodo i ett nötskal. På hans axlar, om nu katter har axlar, vilar hela hemmets välfärd. Det är han som patrullerar lägenheten, huset och tomten, beroende på var vi är och vilken årstid det är. Det är han som säger att det är dags för mat. För honom, i alla fall. Ibland även för Sam, hans avsevärt mer chilla brorsa. Sam vet att allt gott kommer till honom, han behöver bara invänta och ibland använda sina klotrunda ögon.

Ja, jag har vaknat och kommit upp ur sängen även idag. Med viss hjälp av Frodo, alltså. Jag inser att jag snart måste ta en paus i bloggandet eftersom det är dags för Melodikrysset. Johodå. Det har blivit en institution i mitt liv. Inte på grund av ålder utan på grund av traditioner som en yngre person i familjen fört med sig från sitt ursprung.

Jag tar ofta upp mobilen ganska omgående när jag vaknar. Inte en toppenidé, och jag ska vänja mig av med den, men så är det. Jag kollar om jag fått in några roliga bokbeställningar under natten (inatt en nyandlig bok vid 4-tiden, vad berättar det om beställarens dygnsrytm och hälsa?) och det blir ofta en titt på Facebook-flödet. Jag läste ett otroligt bra inlägg som handlade om strategin bakom det som händer politiskt både i USA och här i Sverige. Om förflyttningen mot ett auktoritärt samhälle där de demokratiska institutionerna och civilsamhället nedmonteras och vi, de vanliga, snälla, folkhemstrogna vaknar först när våra möjligheter att påverka har blivit så små. Det var en kvinna med iranskt (?) namn som angavs som lärare som stod för den skarpa analysen.

NU HITTAR JAG INTE INLÄGGET. Vilket gör att jag inte känner för att skriva om feelgood eller Peter Mayle idag. Förutom att blogga, yoga och baka bröd som jag skrivit upp på den lista jag behöver göra varje dag för att få struktur (ADHD:n) ska jag ägna mig åt att leta fram inlägget. Det var knivskarpt, starkt oroande, mycket uppfordrande.

Det är nog dags att gå tillbaka till bloggens ursprung. Inte bara min bloggs utan bloggosfärens ursprung. Där det vardagliga och tankarna som far runt var det centrala. Att delandet var det centrala. Delande av liv och tankar. Inga pretentioner utom att höra ihop, att skapa gemenskap.

Här är jag nu. Insnöad eftersom jag inte förmår mig att skotta ordentligt. Det är klart att med högskaftade stövlar kan jag ta mig ut. Och igår var jag faktiskt i Emmaboda och postade en massa bokbeställningar på Mor och dotter, den stora klädaffären som har hand om Postens paket nu. Jag handlade mat också, torra linser och kikärtor som räcker några veckor till soppa och hummus. Jag kunde inte hålla mig ifrån ett besök på secondhandaffären Möjligheternas hus som ligger i anslutning till åtevinningsstationen. Förutom att möbler, kläder, husgeråd, böcker och annat kan lämnas till affären samtidigt som man slänger sådant som är uttjänt så skapar kommunen jobb i affären. Jag fick med mig en kasse väl valda böcker, en del av dem utsorterade från Emmaboda bibliotek. Ett fint exemplar av Bröderna Karamazov exempelvis, i den 80-talsutgåva som alla hade i sina bokhyllor men få läste.

Katterna är nyfikna på snön men ogillar den. Och det känns som om vi är överens om att kattluckan får vara stängd och att vi försöker hålla så mycket värme som möjligt inomhus. Ett hus från slutet av 1800-talet är inte bäst på att hålla kvar värme, det kan jag och katterna konstatera. Att hitta en annan lösning än direktverkande el som tankas ur elnätet känns angeläget och ligger högt upp på listan över projekt som måste genomföras. Katterna har alltså hittat sina ”vi är på landet men det är vinter”-personas och i dem ingår att jaga möss INOMHUS. De där mössen kommer in i huset via köket (olika hål som jag inte inventerat ordentligt ännu). Det här gör att katterna gärna vaktar där. Ligger i anfallsställning med svepande svansar.

Och se! Imorse hittade jag en död mus i vardagsrummet. Katterna har fattat att de har ett jobb att göra. Kanske var det det som gjorde att jag själv hittade tillbaka till vardagsbloggandet som kan bli mitt jobb bredvid bokverksamheten.

Robyns nya hit. Något jag och mina barn hänvisar till när vi ska förklara varför vi gör som vi gör. Och på något vis dyker ordet upp i mitt Facebook-flöde mest hela tiden. Vilket naturligtvis har med algoritmerna att göra och att jag följer eller har reagerat på människor som skriver om ADHD. Mycket dopamin där.

I alla fall. Dagarna tickar ner till dagen P. Dagen då jag ska börja lyfta allmän pension. Dagen då återbäringen för alla timmar, dagar, veckor, månader, år och decennier jag jobbat kommer. Dagen då det bara är jag och tiden.

Bara jag och tiden. Katterna slinker ju omkring. Men de är sig själva nog. De bryr sig inte om jag jobbar eller är arbetslös eller sjukskriven eller pensionär. De bara är.

Bara jag och tiden.

Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att äta goda saker. Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att titta på någon riktigt spännande serie. Jag vet att jag kan få dopaminpåslag av att dricka vin.

Men herregud! Vilket tomt liv! Och vad tjock och alkad jag kommer bli! Och vad dåligt jag kommer att må om morgnarna!

Bara jag och tiden. Betyder det att jag ska ägna mig åt tidsfördriv? Åt att fördriva tiden, nu när den finns så ymnigt. Det låter väl väldigt slösaktigt, att fördriva tiden.

Hade jag jobbat in i kaklet hade jag väl behövt att vila en hel del först. Men det senaste året har jag varit arbetssökande, vilket har varit tärande på vissa sätt, men inte så fasansfullt slitsamt.

Vad ser ni andra fram emot när återbäringen kommer och tiden är ymnigt förekommande? Jag ser äldre omkring mig som ägnar sig åt konsumtion; prylar, renoveringar, resor, mat, alkohol, kultur. Jag menar nu inte att resor, mat och kultur bara är konsumtion, men ibland känns det som så, att tiden behöver fördrivas och har man pengar så….. ”Litet guldkant”.

Jag funderar på om det inte är vår samhälleliga plikt att ägna oss åt samhället när vi får vår återbäring. I alla fall om inte arbetslivet har slitit ut oss. Om vi har hälsan, helt enkelt. Att bara göra saker because we’re worth it och har pengarna, är inte det ett tecken på själslig fattigdom?

Jag har nu fått dopaminpåslag av den goda sorten – jag har skrivit. Jag fick också ett dopaminpåslag av att läsa om toaletten Compostera, lättskött, belastar inte vattensystemen samt ger mull.

Men sedan blev det kaos i huvudet eftersom allt jag vill förverkliga på ägorna i Småland inte kan göras i en handvändning, utan kräver planering, yrkeskunnigt folk samt pengar. Alla idéerna trängde sig runt mig som ett gäng godissugna barn och katter – JAG FÖRST!

Då kom jag på att det är mysigt att fördriva tiden med en tupplur.

Det här är mest en teaser, en blänkare för vad som komma skall. Jag tänker skriva om att det på inget sätt är enkelt att gå från en tillvaro som präglas av förvärvsarbete till en förtjänad tillvaro utan lönearbete.

En närstående som har varit pensionär sedan många år jobbade i en organisation som erbjöd en kurs inför pensioneringen. Det här har fastnat hos mig utan att jag riktigt vet vad kursen omfattade.

För de flesta av oss är våra yrkesliv en stor del av livet. Naturligtvis tar arbetet tid men vi arrangerar också våra liv kring arbetet, med dagliga resor, planering, klädsel. Dessutom definierar vi oss också genom vad vi utbildat oss till och vad vi jobbar som. Så, vem är man sedan när man inte har något jobb att gå till? Och vad ska man göra med all tid som förut var så inrutad?

Vad jag är ute och far efter är helt enkelt att det inte är självklart att en sådan genomgripande förändring av livet funkar bara sådär. Det där med kurs verkar vettigt.

Jag undrar om det i kursplanen ingår ett moment som skulle kunna heta ”Hitta din Ingres-fiol”. Vilket alltså betyder att man får som uppgift att leta fram något som man är lika bra på som sitt arbete. Om det så är bakning, flugfiske, fiolspel, klädsömnad, umgänge med barn eller romanskrivande. Det borde ingå.

Ni som är pensionärer, hur har ni gjort för att göra pensionärslivet meningsfullt och njutbart?