Efter mitt äventyr i Göteborg med aptidig uppstigning, ett öde Emmaboda, medhavd hembakt, en första kursdag i Community Organising med frågor som ”vad och vilka har format mig?” och möten med en hel grupp människor där alla vill förändra och förbättra, en riktigt bra falafelrulle och uppskruvat huvud på tågresan hem, behövdes tre dagar av återhämtning. Eller var det mera upphämtning, komma-ikapp?
I alla fall har resan och återhämtningen inneburit att katterna har välkomnat mig tillbaka genom att vilja umgås samt att det har varit svårt för mig att komma upp på mornarna. Det i sig resulterade i en liten video som jag tog när världen utanför täcket tedde sig kall och ogästvänlig. Nere vid mina fötter låg Sam och Frodo kom spankulerande, med inte alltför änglalika steg över min kropp och la sig på min bröstkorg med sina kilon (sex eller sju, kommer inte riktigt ihåg). Jag la ut videon på Facebook med texten ”Inget kaffe närmsta halvtimmen”.
Tillslut blev jag så kaffetörstig att jag började böka i sängen. Katterna tyckte jag var oskön och otacksam och gav sig iväg på jakt efter lugnare omständigheter. Dagen gick åt till bokbeställningar och allmänt didelidoande av improduktiv karaktär, men som behövde göras för att komma tillbaka till en lagom nivå på snurr-i-tankarna och hanterbar rastlöshet. Jag kollade in på Facebook-aviseringarna och såg att människor jag absolut inte känner hade gillat min, eller bör jag säga katternas, video. Och nästa dag hade videon setts nästan 25 000 gånger. Av någon outgrundlig anledning hade Facebooks algoritmer börjat skicka ut videon på min fot, mitt täcke och de två röda personligheterna Sam och Frodo ut i okända människors flöde. Tjugofemtusen visningar är en siffra jag och mina kollegor har längtat efter, jobbat hårt för och ALDRIG åstadkommit under de tjugo år jag arbetat med digital kommunikation och marknadsföring. På olika arbetsplatser, nota bene. Håhåjaja. Internet handlar om katter. Det är nu bevisat.
I söndags var jag hyfsat återhämtad, återkallad till den omedelbara verkligheten. Efter att ha morgonfikat med närmsta grannarna och effektuerat bokbeställningar, gjort några bokannonser och kommit ihåg att äta lunch så var det dags för prova-på-yoga i yogastudion i Rävemåla, centralorten med cirka 300 invånare, fyra kilometer norrut. Jag lämnade katterna åt sitt öde och blev välkomnad in i bygemenskapen. Genom att delta i prova-på-yoga. Tänk, jag visste inte att det var så det skulle gå till. Förutom uppvärmning, några asanas och avslappning hann vi prata. Nyfikenheten på mig som nyuppdykande i de här sammanhangen var trivsam och lagom. Frågorna om mig blandades med information om aktiviteter och människor i byn.
Igår blev jag uppringd av en av bygemenskapens nav, jag blev välkomnad och fick än fler berättelser om utmaningar som bygden levt igenom och hur man gemensamt hittat lösningar, om arbete och roligheter. Imorgon ska jag gå på torsdagsgympan. Endera dagen är det dags att gå på biblan, bland annat för att skaffa lånekort och den blipp som behövs för att komma in på biblan när den inte är bemannad.
Nä, nu måste jag sluta och gråta en liten skvätt av glädje. Vem vet, kanske lär jag mig mer om Community Organising genom att bara vara i Rävemåla än att gå på kurs. Nej, det där var bara en retorisk fråga. De här två processerna i mitt liv kommer att korsbefrukta sig.
