Kategori: böcker

Ibland ryser jag av välbehag över min egen formuleringsförmåga. (Inre dialog: ska jag låta det stå så? Måste jag inte visa att jag är ironisk? Fast helt skämtsamt är det ju inte, jag fnissade ju åt rubriken.)

Åtminstone en dag i veckan, oftast flera, står jag på näsan i dammiga flyttkartonger och i lårar där böcker helt vanvördigt hällts ihop. Ibland är böckerna ställda i hyllor men det är inte mindre hälsovådligt för det. Rygg, knän och fötter får stå ut med alla möjliga ställningar när jag scannar hyllorna och plockar igenom hundratals böcker för att hitta de där du letat efter i åratal. För ibland är det så. Jag har hittat två exemplar av Gustave Flauberts ”Hjärtats fostran” som bara getts ut en gång i Sverige (1951). Ena gången i bokbröten i en av de stora lårarna på Stockholms Stadsmissions outlet i Kungens kurva och andra gången som utgallrat biblioteksexemplar från Emmaboda bibliotek. Då har jag känt att jag gjort en god gärning och att det är OK att ta betalt för letandet, kunskapsinhämtningen, kånkandet.

I bröten i nyss nämnda lårar i Kungens kurva hittade jag också ett snyggt exemplar av Yahya Hassans debut. Inbunden och med endast lätta spår av den oömma hanteringen på skyddsomslaget. Jag erkänner att jag inte då hade koll på Yahya Hassan. Jag öppnade boken och kunde inte SLUTA LÄSA. När jag sedan googlade på honom insåg att jag läst nyheterna kring hans liv och död men att jag inte brytt mig om att närma mig hans texter.

Ganska ofta är det som om jag tar mig in bakvägen i de mer populära litteraturdiskussionerna. Som när jag under några dagar våren för två år sedan sålde alla mina Ruth Galloway-deckare skrivna av Elly Griffiths. Då hade en intervju förekommit i en större dagstidning. På samma sätt ser jag hur Sommarkatt1s förekomst i rikstäckande medier påverkar priset på Butlers kokbok. När jag uppmärksammade att ”En älskares dagbok” av Sven Lindquist var efterfrågad fick jag veta att en bokbloggare just skrivit om boken.

Idag skiner solen över större delen av Sverige och desutom är det Palmsöndagen och påsklov för några. Beställningar kommer att vara få, om en några. Lika bra att försöka ta mig ur mina igångsättningsproblem och göra flis med hjälp av den duktiga kompostkvarnen.

Säger gärna människor med en uppgiven suck, som om världen är på väg att gå under. Vilket den ju är, men inte på grund av att vi inte uppskattar tryckta böcker.

Nu måste jag berätta en sidohistoria redan innan vi kommer till huvudmeddelandet. Det är när jag är på loppis och jag hör ”vilken färg ska vi ha på böckerna?”. Nu senast var det två kvinnor i 50-årsåldern, litet småsnygga och välbevarade som bollade frågan med varandra. De kom överens om litet beige (vem är förvånad?) och plockade på sig varsin varukorg full med böcker i olika beige toner. Innehållet i böckerna – hade ingenting med saken att göra.

Jag har hört en liknande historia förut. För ungefär tjugo år sedan. Men då var det en snoffsigare lantegendom som skulle inredas. Vid det tillfället tror jag dock att titlarna hade en viss betydelse. Sigge Stark och Angelique hade nog inte passat, hur beige ryggarna än varit.

Tillbaka till huvudhistorien. Många av oss har väl varit i, är just uppe i eller kommer att städa ur föräldrars och äldre släktingars bostäder. För säga vad man vill om rekordgenerationen, de dödstädar inte gärna. Det finns ofta massor att gå igenom.

Just idag struntar jag i möbler, husgeråd, husdjur och parfymer. Idag tänkte jag helt ägna mig åt böcker. Läs och lär. Eller följ bara med på en analys som varken är lättköpt eller konstruerad. Den är helt enkelt byggd på erfarenheter, av en ständig vilja att förstå och ett nördigt intresse för nationalekonomi, kulturella trender och konsumtionstrender samt andrahandsböcker.

(Om du inte har läst ”Long tail” av Chris Anderson, gör det. Du hittar den med säkerhet på Bokbörsen, dagsnoteringen är 35 stycken från trettio kronor och uppåt)

Vi tar det i punktform:

1. Generationen som nu faller ifrån (och lämnar efter sig böcker) är en STOR generation, vi pratar många människor.
2. Denna generation byggde och fick uppleva välfärdsstatens etablering och tillväxt.
3. När de var vuxna var maten relativt dyr, men bostäderna var billiga. Om de köpte bostad hjälpte inflationen och de generösa räntebidragen till att bostadskostnaderna var relativt låga (extremt läga jämfört med Stockholm nu).
4. Klassresan var möjlig och många, många, många gjorde den. Från arbetarklass och bondeklass till välutbildad medelklass.
5. Hur visade man klassresan på 60- och 70-talet? Jo, genom bildning. (OK, en och en annan köpte status via vräkighet, men det var inte normen.) Bokhyllor var självklara i varje hem, det var möjligt för alla att gå på teater, bokklubbarna hade sin storhetstid, Konstfrämjandet och Sveriges Allmänna Konstförening arbetade brett för att göra människor intresserade av konst.
6. Sverige var inte direkt mångkulturellt. Vi var ett hyfsat konformt samhälle. Vi gjorde ganska samma saker.

OK. Vi har alltså en generation som lämnar efter sig böcker. Dels är det mängder av böcker eftersom generationen var mycket stor och böcker var viktiga. Och dels är det VÄLDIGT MYCKET SAMMA BÖCKER.

Så, om du haft föräldrar som sagt att du ska bläddra försiktigt i vissa böcker, ”för att de kan bli värda mycket en dag”, är det dags att detronisera föräldern och kolla Bokbörsen. Där finns svaret.

1. Konstböcker som gavs ut av SAK finns i tusentals exemplar, precis som alla bokklubbsböcker.
2. Bra Böckers affärsmodell har gjort att det nästan inte finns någonting av deras utgåvor som har något andrahandsvärde att tala om. De tryckte alldeles för många exemplar av sina titlar och prånglade dessutom ut dem!
3. Bokbörsen levererar hårdtuggade sanningar hela tiden. Finns inte efterfrågan på titeln – glöm försäljning. Finns det många exemplar av titeln – du behöver lägga priset lågt för att få sälja.

Nu blir det en utvikning av nationalekonomisk art, men det blir på allmänbildningsnivå så du kan säkert hänga med:

Inom nationalekonomin utgår man ifrån att ett jämviktspris nås när efterfrågan är lika stor som utbudet. Finns det få enheter kommer människor att bjuda över varandra för att få tag på varan. Finns det många enheter kommer människor att leta efter den som säljer för lägst pris. När vi handlar på Ica eller Coop orkar vi inte med det här, utan vi handlar efter andra kriterier än pris. Ofta varumärke. Och när det gäller kläder och prylar har vi helt glömt bort att nationalekonomerna pratar om oss som ”the economic man”, då är vi helt vilse i pannkakan och bryr oss bara om varumärken och tillfälliga moden.

Men på Bokbörsen gäller marknadslagarna. Många små säljare, många små köpare. Mycket små möjligheter att manipulera marknaden (jo, det är klart, någon kan skriva ett blogginlägg som handlar om en viss titel eller författare, men det ger bara en tillfällig rörelse).

Dags att samla ihop sig. Vad blir det för kontenta av det här. Jo:

• Många böcker har lågt värde.
• Några böcker är eftersökta och därmed dyra, men det är sällan dem som dina föräldrar (morbror, faster, äldre kompis) trodde var eller skulle bli värdefulla.
• Att lära sig om böckers värde tar tid, men det är kul att sitta och titta på Bokbörsen.
• Vill du sälja själv behöver du lägga ner tid och energi på att förstå marknaden.
• När vi som generation (jag är drygt 60) dör eller dödstädar kommer det att vara andra regler som gäller. Våra Månpocketar och våra Castaneda kan visa sig vara tryfflarna i spagettin. Men en brakmiddag får du bara ihop om du köpte På spaning efter den tid som flytt i de gröna banden eller om du på någon Fotomässa köpte en Tunbjörk som du fick signerad.

Är det som är nyskrivet alltid mest intressant?
Naturligtvis en retorisk fråga. Särskilt nu när kanon-debatten är igång igen. Klassiker, klassiker, klassiker. Vilka platsar, vilka ska bort?

Nu snävar jag in mig litet. Jag borde väl skrivit det här före jul, men det fanns inte riktigt ork för det. Inte tid heller. Hemmanet skulle mussäkras, ett antal loppisar behövde besökas och Janssons frestelsen fick jag inte glömma.

Ok. Snart är jag framme vid dagens ämne. Som gäller barns och ungdomars läsning av böcker. Som ju också diskuteras mycket just nu. Ofta på ett litet pekpinneaktigt och konservativt tradigt sätt, men också utforskande. Hur ska vi som älskar att läsa väcka läslusten hos de barn och ungdomar och unga vuxna vi har omkring oss?

Ett enkelt svar är väl ”Ge bort läsupplevelser, inte böcker”. Det här måste jag sätta in som citat så att det verkligen skriker.

Ge bort läsupplevelser, inte böcker.

Om fler hade tänkt så till julen så hade kanske läslusten vaknat eller eldats på litet bättre. Särskilt när det gäller barn- och ungdomsböcker är lagerhållningen i vanliga bokhandeln kort och utbudet är faktiskt ganska litet. Det är inte lätt att hitta den potentiellt stora läsupplevelsen om man bara går till en vanlig bokhandel, varken på gågatan, i gallerian eller på nätet.

Är du fortfarande med? Vill du höra mer?

Testa det här när du ska köpa present nästa gång:

1. Ta en promenad, med eller utan sällskap
2. Om du går själv, strunta i att lyssna på något eller prata i telefon
3. Tänk, själv eller tillsammans, på de läsupplevelser du/ni hade som barn och unga vuxna.
4. Gå tillbaka i minnet. Om du bestämmer dig för att plocka fram minnena kommer säkert något.
5. Skriv upp.
6. Fanns det ett bibliotek du besökte? Kan du minnas vad du letade efter? Vilken bok du kastade dig över när du kom hem?
7. Gör om från punkt 1. Och varje gång – slarva inte med punkt 5.
8. Gå in på Bokbörsen och leta efter just de där läsupplevelserna. Med största säkerhet kommer du att hitta dem och ofta till väldigt rimliga priser.

Eftersom jag gillar att hjälpa till så kommer här en rad av egna läsupplevelser:

• Det blåser på månen av Eric Linklater
• Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe
• Fröken Ensam hemma åker gungstol av Gunnel Linde (varning! inget för en medelinkomsttagare. De få ex som finns på marknaden är snordyra. Men har du den hemma i dina gömmor kan du ju läsa högt för gästande barn)
• Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren (rent generellt är det smartast att köpa Astrids böcker på andrahandsmarknaden, de ges ut i stora upplagor och ofta och det påverkar priset på ett fördelaktigt sätt för oss som är på den köpande sidan)
• Upproret av Sven Wernström (hard core 70-tal och revolution. Med en kvinna som huvudperson med stor agens)
• Hemligt, Världshemligt och Bladen brinner av Barbro Lindgren. Säljs som en samlingsvolym under titeln Hemligheter
• Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas. Nu även känd från TV.
• Allt av Maria Parr. En fantastiskt rolig författare från Norge som fått oförkänt litet uppmärksamhet. Hon är mer samtida men genom mina barn fick jag skratta. Vi började med Våffelhjärtat. (hennes böcker är billiga på Bokbörsen, så KÖP)
• Bläckhjärta, Bläckmagi och Bläckdöd av Cornelia Funke. Till den som dras mot fantasy och kan läsa hyfsat snabbt. Tre tjocka böcker vars berättelser lever kvar inom mig med bilder och känslor. Läs, bara läs! Köp, bara köp! Ge, bara ge!
• Glasblåsarns barn av Maria Gripe

Vi börjar där. Kommentera gärna med egna förslag. Det finns så många läsupplevelser därute som bara väntar!

Ps. För den ungdom som tycker att det verkar cool med gangstertillvaron, sätt Yayha Hassans två diktsamlingar i händerna på den. Det är rått, det är inte snyggt, det är högljutt och i slutändan dödligt. Läs gärna du också. Inte så ofta du läser lyrik, eller hur?

Det är inte en titel på en feelgood-roman. I alla fall inte ännu. Det får bli steg två.

Nej, det handlar om att jag är månskensantikvariarist*. En otroligt rolig sysselsättning som kom till mig av en slump och som har växt så organiskt att jag inte märkte när jag gick från att sälja överblivna böcker till att driva ett litet pittoreskt antikvariat.

Jag skulle kunna skriva om hur det började med morbrors dubbla bokhyllor och bokdrivor som behövde omhändertas, men det tar vi en annan gång. Även om det var där jag först lärde mig att:

1. En gammal bok är inte per automatik en värdefull bok
2. Att samla på serier av böcker för att ett förlag säljer böckerna på det viset är sällan värt pengarna och besväret

Som före detta nationalekonom är jag väl tränad i hur den perfekta marknaden ska bete sig. Som desillusionerad nationalekonom vet jag också att det i princip aldrig finns perfekta marknader. Som tränad marknadsförare och med intresse för och kunskap i konsumentpsykologi vet jag dessutom att marknader manipuleras på olika sätt, hela tiden och att vi konsumenter går på det, hela tiden.

Men. När det gäller andrahandsmarknaden för böcker närmar vi oss den perfekta marknaden där priset påverkas av UTBUD och EFTERFRÅGAN. Precis som det står i grundböckerna om nationalekonomi. BINGO! Äntligen något som är sant.

Jag kommer att skriva mycket mer om min antikvariska verksamhet. Men jag avslutar snart dagens blogginlägg med två anledningar till varför just du ska kika in i mitt antikvariat;

1. Barn- och ungdomsböcker som väcker starka minnen. Emil och Pippi trycks upp i nya upplagor hela tiden så de räknas inte, men det är faktiskt så att de flesta böckerna bara fått ett, i bästa fall två liv. Kommer du ihåg första gången du läste ”Puss” av Hans-Eric Hellberg? Eller ”Huset Ardens gåta” av Edith Nesbit? ”Tant Mittiprick”? Gunnel Lindes böcker om Skorstensgränd? Vill du återuppleva minnena eller ge upplevelsen vidare? Då är det bara andrahandsmarknaden som gäller.
2. Kokböcker. Tina Nordström har gödslat andrahandsmarknaden med kokböcker. Jamie Oliver likaså. Deras böcker kan fortfarande vara både användbara och läsvärda men de hittar du lättast i närmaste secondhandaffär. Letar du i mitt antikvariat hittar du titlar som antingen har ett konstant efterfrågetryck men ingen nyproduktion (Carl Butler), rara (det gulliga ordet för sällsynta) titlar som ”Steffos spritbibel” (fast just nu har jag inget exemplar) eller ”Masjas ryska kokbok”.

Länk till Issadissas pittoreska antikvariat.

*självklart vet jag att det inte finns en sånt ord. Men det borde.

Just nu har jag en hobby som går ut på att leta reda på intressanta böcker på i secondhandaffärer. Ibland blir jag påmind om tidigare läsupplevelser som fallit i glömska, andra gånger inser jag att den där boken blev ju aldrig läst fastän jag ville och ibland hittar jag sådana böcker som andra värderar högt och då säljer jag dem på Bokbörsen. En i min familj tycker att jag beter mig omoraliskt som köper för en liten peng i affärer vars försäljning går till behjärtansvärda ändamål för att sedan sälja vidare. Självklart har jag vissa betänkligheter men väljer just nu att se mig som en sakletare och möjliggörare. Jag letar upp vad andra vill ha men inte orkar leta efter.

Vidga medvetandet – läs science fiction

Jag har börjat bygga upp en liten samling av science fiction-romaner som jag läste i tonåren. Just de romaner som fick det att klicka till i huvudet och i kroppen. ”Sense of wonder” som det heter inom SF-världen. Känslan när ett helt annat sätt att se på tillvaron skjuts in i medvetandet och man helt plötsligt förstår att det går att tänka totalt annorlunda. Som en snabb in- eller utzoomning. Eller ett hisnande perspektivbyte. Världen blir litet mindre eller så blir Universum därute enormt mycket mer närvarande eller något förbisett blir det viktiga och det invanda blir det konstiga.

”Sense of wonder”. Samma känsla som jag fyllts av många gånger i mötet med antropologi. Aha! SÅ kan man också se det. Aha! SÅ konstigt beter vi oss trots att vi tycker att vi är normala!

Om böckerna på bilden

Det här leder fram till två av böckerna på bilder: ”Arken” av Peter Nilson (finns bara på antikvariat, loppis, secondhand och Bokbörsen) och ”Naturlagen” av Henrik Hallgren och Pella Thiel. Jag läste ”Arken” för trettiofem år sedan och det svindlade för mig när berättelsen tog mig ut i rymden och vår planet blev mindre och mindre. Än så länge är jag just nu i läsningen kvar på jorden, jag släpar mig fram genom århundrandena med huvudpersonen som har sett och upplevt allt och jag längtar tills vi kommer ut i Universum, när vi blir lätta och våra tankar klarnar.

En liten blå kula

Kommer ni ihåg det där som så många rymdfarare sagt? (Innan Branson och det fruktansvärt rika packet började göra rymdresor till ännu ett sätt att visa på oanständiga förmögenheter. ) Att när de sett Jorden utifrån har de uppfyllts av sådan kärlek och ömhet för denna blå, lilla planet. Kärlek och ömhet. (När jag skriver det här är det dessutom Jordens dag, det känns extra bra.)

Vår planet fanns innan vi människor började gå runt på den. Innan vi började bruka jorden, innan vi började utvinna mineraler ur den, innan vi började skövla skogar, innan vi började kasta mängder med plast i havet. Hur kommer det sig att vi beter oss som planeten är vår att leka med, vår att utarma, vår att förstöra? När jag tänker så känner jag också ”sense of wonder” men på ett sätt som präglas av fasa. Hur hamnade vi här?

Ingen vill ju leva i konstant rädsla. Det är inte människovärdigt. Därför läser jag nu ”Naturlagen”. Jag har inte kommit långt i boken, men jag har lyssnat till författarna flera gånger och tankarna de för fram ger hopp. Jag ska inte ge mig på att massakrera innehållet utan ber att få återkomma. Jag citerar Jonna Bornemark i förordet:

Om vi väljer att tro på människans förmåga att tänka om, att agera klokt, självkritiskt och framåtsyftande, tror jag att boken du har i din hand kan hjälpa oss ett steg framåt.

Ur förordet till ”Naturlagen”

Tillbaka till science fiction

Jag tror att det får bli ett inlägg till. Mer specifikt om science fiction. Jag kommer då också att nämna min tvilling, en kasse med böcker och varför jag det dröjde länge innan jag såg ”Stjärnornas krig”. Men också om den ”sense of wonder” vi (pronomet som definierade mig innan jag blev tvillinglös tvilling) erfor när Darth Vader uttalade den ikoniska repliken:

I am your father

För att ni säkert ska hålla koll på vad som händer här i bloggen är det dags för en teaser: endera dagen kommer det att handla om plastikkirurgi. Med bilder och spaningar. Så det så. (Funderar över vilken kategori det inlägget ska hamna i. Äsch, vi tar väl den där slasktratten som heter ”åldrande”.)

Den 40-åriga Annie låter en tjusig kirurg med tysk brytning ta bort sina påsar under ögonen. Det är en av alla de små händelserna i ”När du dör ska jag vara nära”, där huvudberättelsen handlar om Annies mamma som håller på att dö. Hon har varit sjuk i Alzheimer sedan 62 års ålder och nu när hon under några månaders tid rör sig allt närmare döden berättar Annie historien om Eva, sin mamma, men också historien om att vänta in sin mammas död. Vad var det där med plastikkirurgin då? Den binder ihop Annie med sin fåfänga mamma som alltid, ändå fram till sin död benämns som ”söt”.

Alzheimer spelar en undanskymd roll i boken, den är en utgångspunkt för resonemang om minnen, huvudpersonerna är Eva och Annies berättelse om att ha henne som mamma. Drygt halvvägs in i boken citerar Annie Reuterskiöld Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma. Det känns märkligt eftersom jag nyss lämnade den boken djupt berörd. ”Fjärilsvägen” som den heter, handlar lika mycket om Birgitta som om Sverige de senaste fyrtio åren. Patrik Lundberg har ett märkligt opersonligt och rapporterande språk, åtminstone i början av boken. Eller är det jag som lär känna både Patrik, Birgitta och Paula (Patriks syster) så väl att språket faller in i bakgrunden, människorna och berättelserna blir det viktiga. Jag skriver ”berättelserna” eftersom Patrik Lundberg både skriver en djupt personlig historia och svensk nutidshistoria. Det handlar om kärlek, plikt, ordning, ett skyddsnät det går maskor i, en socialdemokrati som villar bort sig, lojalitet och ännu mera kärlek.

Dagarna innan jag tog mig an ”Fjärilsvägen” plöjde jag ”Söndagsvägen”. Det är ju rent fnissigt att de båda romanerna heter gatunamn. Fjärilsvägen ligger i Sölvesborg, Söndagsvägen i Hökarängen (södra Stockholm). ”Söndagsvägen” är skriven av Peter Englund, han som populariserat svensk historia utan att göra våld på källorna (ni som fattar fattar). Utgångspunkten för berättelsen är ett mord som skedde 1965. Naturligtvis finns spänningen där – whodunnit? – och vi som läsare får följa utredningen från början, genom misstag och blindskär men också genom väl utfört och erfaret polisarbete. Men, genom hela boken löper berättelsen om Sverige. (Komplett med briljant källförteckningsarbete. Vi pratar sidovis med intressanta fotnötter.)

”Fjärilsvägen” och ”Söndagsvägen” borde ingå i skolundervisningen när det gäller nutidshistoria. ”Söndagsvägen” berättar om Sverige efter andra världskriget, om den snabba moderniseringen och den enorma framtidstron, om de möjligheter som för tidigare generationer varit otänkbara och som nu finns för flesta. Allt uppbackat av ett välfärdssamhälle som tar hand om alla. ”Fjärilsvägen” handlar om hur välfärdssamhället krackelerar och hur rasismen kryper in genom sprickorna.

Läs alla tre:

• Annie Reuterskiöld ”När du dör ska jag vara nära”
• Patrik Lundberg ”Fjärilsvägen” 
• Peter Englund ”Söndagsvägen”

Det har nog varit ett ganska jobbigt år. Dags att klappa sig på axeln och säga:

Men kära människa, det här har du klarat ganska bra. Nu är det dags för vila och återhämtning.

Det är då jag är glad för att jag tidigt i livet lärde mig ett bra sätt att vila och att jag ganska sent i livet hittade ännu ett.  Det betyder att jag de senaste veckorna har slukat böcker samt djupavslappnat genom Yoga Nidra och andra liknande guidade meditationer.

Jag skaffade mig ett abonnemang på Bookbeat och då har jag på några veckor läst och lyssnat på följande böcker som jag också rekommenderar:

”Någon annans tidsfördriv” av Ann Edliden. En samtidsskildring som i högt tempo och med både humor och ömhet berättar om storstadsliv, dejtingträsket, längtan hem och spelet bakom reality-såporna.

”Den sista spiken” av Stefan Anhem.  Jag har redan glömt bort själva handlingen, men den var lika skickligt skriven som hans tidigare böcker om Fabian Rask. Eftersom jag gillar Köpenhamn uppskattar jag att en del av handlingen utspelar sig där. Personerna är intressanta, konflikterna slipade, spänningen drev mig framåt hela tiden.

”Allt vi inte sa” av Sara Osman. En bok om samtiden, om Stockholm, om att vara kvinna, om att vara runt trettio, om att vara andra generationens invandrare, om att ha stora ambitioner, om att pressas från så många håll, om klass och kön, om vi och dom. Mycket allvar men skrivet i underhållningsromanstempo och -anslag. Är det bra eller dåligt? Kommer vi att minnas för litet av det som romanen egentligen handlar om?

”Olympia” av Mons Kallentoft. Zack-serien är ju bara för underbar – det är superhjältar för vuxna människor som inte vågar erkänna att de gillar Marvel och DC. Det här är sjunde boken i serien som utspelar sig i det nutida Stockholm. Spänning, lyx, broderskap, stor och evig kärlek, makt, intriger och en snygg, stark och kompetent superhjälte. Som har en litet för stor dragning till beroendeframkallande substanser. Men det har de, huvudpersonerna hos Mons Kallentoft. Så är det bara.

”Satanskäftarna” av Mons Kallentoft. Malin Fors fortsätter. Hon är beroende. Av sex, träning och alkohol. Och sitt jobb. Hennes personlighet driver historierna framåt och det kommer aldrig en punkt där hon får vila. Så när jag väl får avsluta böckerna om henne så är det med en suck av lättnad. Samtidigt som de alltid är välskrivna och spännande hela vägen. Och Linköping kommer jag aldrig att flytta till. Kommer inte på frågan.

”Sovsågott” och ”Litapåmig” av Anders Roslund. Det är de två karaktärerna, Ewert Grens och Piet Hoffmann som är en viktig del av stommen i de här spänningsromanerna, nummer fem och sex i serien. Men en annan viktig del är viljan att skildra trafficking och pedofilringar på ett närgånget sätt så att vi som läsare inte kan värja oss. Jag tror att Anders Roslund vill se till att vi tar med oss insikterna ut i verkliga livet.

Naturligtvis har Piet Hoffmann redan spelats av Joel Kinnaman. Men det skulle kunna gå bra med någon Skarsgård också. Eller Tom Hiddleston. Och när någon av dem ändå håller på så kan han också spela Zack. Det där lätt eleganta, inte för muskulösa, det långa, det blonda.

”Fruset guld” av Cilla och Rolf Björling. Sjätte boken i serien om Tom Stilton, Olivia Rönning och de andra som jobbar i ett lag för att lösa brott. Egentligen är det laget som är huvudpersonen. Vi får veta mer om deras krämpor och tillkortakommanden än om deras företräden. Vi får lära känna deras relationer, både innanför och utanför polishuset. Det finns en kärlek till genren, till karaktärerna, till genrens möjlighet att berätta om samtiden. Läs alla böckerna.

”Offer 2117” av Jussi Adler-Olsen. Den näst senaste i serien om Avdelning Q gillade jag inte riktigt och jag är inte helt överförtjust i den här heller. Men Assad, Carl Mörck, Rose och Gordon vill jag fortsätta följa för att de är de. Så jag fortsätter att läsa och lyssna. Stefan Sauk gör geniala uppläsningar även om jag inte fick skratta så mycket den här gången åt Assads kamelskämt och allmänna felsägningar. Och den här gången var de inte bara i Köpenhamn utan även i Berlin som båda är litet mer intressanta platser än Linköping (se tidigare i denna lista).

”Mytomanen” av Sofie Sarenbrandt. Det här är den enda bok av de jag hittills räknat upp som jag inte rekommenderar. Jag har läst några av hennes tidigare men har ingen inre bild av de personer som medverkar. Hon har ett platt språk som gör att allt smakar alltför utspädd saft. Jag kan skriva det här eftersom jag vet att det finns tillräckligt många som både köper och läser ändå.

Tillslut har jag då hittat Yogi Bryan på Spotify. Han har en kort (15 minuter) meditation som syftar till djupavslappning och insomnande. Yepp. Funkar. Sedan har han en vanlig Yoga Nidra (drygt 30 minuter) som också gör sitt jobb. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna slappna av till någon som pratar amerikansk engelska och dessutom heter Bryan. Jag trodde att jag var helt beroende av att de som ger hjälper mig att slappna av pratar med indisk eller dansk accent.

Det här blev ett långt inlägg som faktiskt inte är slut ännu.

Jag kommer att återkomma med andra tankar kring läsande och då förhoppningsvis med böcker med litet mera motstånd. Men just nu, just här behövde jag slappna av med välskrivna, drivna berättelser med viss spänning.

1. Vad läser du i sommar?
2. Har du någon favorit att rekommendera? I vilken genre som helst.
3. Hur slappnar du av på djupet?