Kategori: böcker (sida 2 av 11)

Jag har levt ett helt sommarlov på mindre än 24 timmar. Sovit som en klubbad utter efter att ha krupit ner nyduschad mellan rena lakan. Druckit hett kokkaffe och litet för rostade mackor med ost och gurka. Kissat på tomten. Tittat på kampen kring fågelholken mellan den stora, skrämmande nötskrikan och familjen svartvit flugsnappare. Hetsläst ”Falco”, den femte Herkules-serien av Mons Kallentoft och medhjälpare.

Jag började att lyssna på den, men det gick alldeles för långsamt så jag läste den i mobilen. Det gick alldeles utmärkt när jag väl förstått hur jag skulle anpassa texten och skärmbelysningen till mina åldrade ögon.

Men, det är ju varken sommarlov, teknikens under eller åldersförändringar jag skulle ägna mig åt. Utan åt Zack, denna fullständigt oemotståndliga superhjälte. Gudavacker med blonda lockar, stark och uthållig som en Marvel-hjälte, barnsligt omedveten om kriget mot sin egen personlighet, modig, dumdristig, evigt segerrik.

Att sätta in en superhjälte av det här snittet i vår samtid och göra det riktigt bra och definitivt  väldigt spännande, det är intressant. Där finns IS, förorten, den extrema segregationen i Stockholm, klubblivet där överklass och kriminalitet möts, mental ohälsa på vardagsnivå – allt i en intressant blandning som skapar en fond och en trovärdighet till gudasagorna.

När jag läste första boken om Zack (”Zack”) var jag skeptisk – ”hur ska nånsin nån kunna tro att jag ska gå på den här personen? Såååå snygg, såååååå stark, sååååå för mycket av allt.” Men. När jag var elva älskade jag Fantomen och egentligen var väl han bara en i raden av hjältar jag hyllat och följt. Så istället för att läsa Zack-böckerna som ”deckare” har jag läst dem som serietidningar. Och då sväljer jag hela paketet. Lock, stock and barrel.

Jag är så enormt glad över att ha varit en bokslukande glasögonorm genom hela min uppväxt för det har gjort att jag med självklarhet vet att trösten, idéerna, flykten, perspektivet, spänningen, känslorna ligger en knapptryckning, en gest bort. För särskilt nu, i vår uppkopplade tid är du aldrig längre bort från en bra bok än ett par knapptryckningar. Om du har biblakort, vill säga. Vilket alla borde ha. Skulle kanske skickas ut på samma sätt som SL-korten till ungdomar den här sommaren?

Jag har läst massor på senaste tiden. I pappersform, i min bärbara, som lyssnarbok. Så idag blir det ett inlägg om böcker, i väntan på att de stora tankarna ska stöpas i läslig form.

”1793” – jag läste den tillslut. Eller lyssnade på den. Och jag förflyttades där jag traskade runt i Klara, i Gamla Stan och på Söder. Till en tid med malmgårdar, kaffehus, horeri, avgrundsdjupa klasskillnader, flödande alkohol (studentflaken – stick och göm er!) och lukter överallt. Mänskliga och djuriska avsöndringar,  avskräde, smuts, rök.

Vilket makalöst hantverk i research, språkhantering och redaktörsarbete! Allt sammantaget möjliggör den här romanen det närmaste en verklig tidsresa en kan komma. Och jag inser att en välskriven, vältänkt bok slår film alla gånger i möjligheten att förflyttas i tid och rum.

Men varför stanna i 1700-talets Stockholm när hela världen finns därutanför? Så jag följde med den allt trasigare Malin Fors till Bangkok i Mons Kallentofts ”Djävulsdoften”. Lukterna var inte lika påtagliga som i den tidigare läsupplevelsen, men värmen…. Den där fuktdrypande värmen som framkallar panik för det finns ingen ände på den, den är överallt, tränger sig på och in. Samtidigt som Malin bara reagerar. Hon tänker inte. Hon reagerar och agerar. Hennes inre kompass är helt i olag, toppar alla manliga alkoholist- och knarkardeckare jag nånsin fått dela själ med, men rutin och instinkt leder henne rätt i jobbet (i vissa delar, i alla fall).

Så. Om den svenska högsommaren, som drabbat oss litet väl klimatångesttidigt, inte är så ny och fräsch i sin uppenbarelse, bege er till det sena 1700-talets Stockholm eller till Bangkok bakom shoppinggalleriornas välsignade svalka.

Valkyrian sa när vi gick i skymningen över Alvaret att det här är samma som att vara vid havet. Javisst, så sant. Behöver jag egentligen skriva något, du kan ju titta på bilden och förstå. Oändligheten.

Samtidigt som det här finns några hundra meter från sängen jag sover i om natten så läser jag ”Som eld” av Sara Lövestam och längtar intensivt tillbaka till skärgårdsön. Eftersom just den ön som under några år nu är ”min” skärgårdsö spelar en  viktig roll i boken. De gröna trädvalven kring stigen ner mot ångbåtsbryggan, den höga klippan vid Ryssviken där överblicken är total och skogen. Måsarna, grynnorna, de stora husen vid vattnet och de små stugorna i skogen. Allt det finns med och är beskrivet detaljrikt och med hjälp av alla sinnen.

Så jag längtar samtidigt som jag är i det här som är den öländska oändligheten. Som jag väl kommer att längta tillbaka till när jag sitter ute på ön.

Och boken då?! Så bra, så oändligt bra. Autentisk. Glasklart språk utan felskär. En kärlekshistoria, en ungdomshistoria, en berättelse om en skärgårdsö komplett med avgrundsdjupa klasskillnader och naturupplevelser som etsar sig in i själen.

Sprickorna i verkligheten. De där som finns bakom en dörr, in på en bakgata, i ett övergivet hus, i någons felsägning, i viskningen du inte skulle ha hört, i utkanten av ett foto.

Livet händer. Det vet en del av oss. Andra verkar aldrig gå med på det. Men ändå. Livet händer oavsett om vi skrivit checklistan för livet eller har planerat in semestrarna de närmaste fem åren.

Det här vet en del författare. Den senaste tiden har jag umgåtts med några av dem (inte rent fysiskt) och hinnan mellan den planerade, vanliga tillvaron och den magiska dimensionen har blivit tunnare. Ögonen ser andra saker, jag hör mellantoner i vad som sägs, världen blir både mer fascinerande och avsevärt mer skrämmande. Tack, Neil Gaiman, tack, John Ajvide Lindqvist, tack, Mats Strandberg. Tack mina gamla hjältinnor, Margaret Atwood och Marlen Haushofer. Tack min allra äldsta magiguide, Edith Nesbit. Tack, David Lynch och ”Twin Peaks”.

David Lynch kom med för att han så påtagligt visat på förhållandet mellan det undermedvetna och magin. För när hinnan tunnas ut så är det rösterna från det undermedvetna som hörs först. Drömmarna blir starkare, verkligheten blir mindre angelägen och avsevärt mindre stressande. (Här finns embryot till en annan bloggpost som handlar om den lilla frågan om meningen med livet. Återkommer till den.)

Urban fantasy.
Magisk realism.
Fantastik.
Olika termer som går in i varandra och som kan användas för de författare och böcker jag skriver om idag.

Både Mats Strandberg och John Ajvide Lindqvist hanterar vardagens tvetydiga hemskheter med hjälp av den magiska dimensionen – tonårstidens utanförskap, det faktum att vi ibland flyttar våra gamla till ovärdiga slutstationer, Finlandsfärjornas bortanför-vardagen-utlevelser, mobbning, otrohet, den plötsliga döden.

Neil Gaiman kommenterar samtiden mer i bisatser medan han berättar sagor som vindlar sig in i våra undermedvetna och göder drömmarna. Han får oss också att titta på verkligheten med frågetecken – steampunkaren som just passerade mig på Drottninggatan, var hon från Stockholm below? den hemlöse mannen som sjunger vackert på Klara kyrkogård, är han utsänd med ett meddelande till någon?

Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” som skrevs när det gick en ultrakonservativ religiös vind genom USA. Jag läste den då, på 80- och 90-talen och blev medveten om hur lätt det verkar att inskränka friheten för en stor grupp människor. Det sluttande planet, grodan som blir kokt – vi är inte medvetna om varje litet steg mot minskad frihet, men en dag sitter vi där med utegångsförbud, långa kjolar och kökstjänst. Läs boken! Se serien på HBO!

Det här inlägget har redan blivit för långt. Jag återkommer med litteraturlista imorgon.

Midsommarkväll. Timmen är sen men ingen vill sova, allraminst solen.

Egentligen gillar jag nog midsommar väldigt mycket, min gårdagsdrapa till trots. Vad jag verkligen uppskattar med midsommar är magin. Jag är däremot inte helt förtjust i det hurtiga blomsterkransandet och grodhoppningarna. Tjo och tjim, påklistrade knätofsar och glada gruppbilder på Facebook.

Midsommar är en hednisk helg, som Valkyrian påpekade. Och därför har vi svårt att få resten av världen att förstå vad vi håller på med. Ända tills världen kommer hit. När de inte kan sova för att det är ljust hela dygnet. När de bli alldeles vilsna av att deras kroppar inte vet när det är natt.

En av de mest minnesvärda midsommaraftnar jag haft de senaste åren var när barnen firade midsommar med sin pappa och jag och en likaledes barnfri kamrat tog oss ut i ett midsommartomt och ganska kyligt Stockholm. Turisterna irrade omkring och verkade undra var alla svenskar tagit vägen. Vi pratade oss igenom midsommarafton via promenad och barbesök. Den blå slöjan la sig över ett Stockholm som inte var sitt vanliga själv. Vi slutade kvällen på Katarina Bangata där någon restaurang placerat soffor och värmeanordningar. Det var vi, förortsungdomar och turister – en intressant blandning i en stadsdel som annars är väldigt homogen. Det var som om vi var råttorna som dansade på bordet medan katterna firade midsommar enligt checklistan. Det kändes som vad som helst kunde hända.

Vilket det verkligen inte gjorde. Men känslan var magisk.

Nu, några år senare, lyssnar jag på Neil Gaiman som läser ”Neverwhere”. Vi gör olika saker med händerna, jag och barnen, men våra öron lyssnar på samma berättelse. Det är sagan om ”London above” och ”London below”. Det finns sprickor i tillvaron som gör att en kan falla från ”London above” till ”London below”. Och jag tänker att det är som det är – sprickorna finns på riktigt, det kan vara en bostadsbubbla, en skilsmässa, en sjukdom eller en magisk midsommarnatt i ett övergivet Stockholm.