böcker - Issadissas blogg

Jag fortsätter på det magiska spåret

Sprickorna i verkligheten. De där som finns bakom en dörr, in på en bakgata, i ett övergivet hus, i någons felsägning, i viskningen du inte skulle ha hört, i utkanten av ett foto.

Livet händer. Det vet en del av oss. Andra verkar aldrig gå med på det. Men ändå. Livet händer oavsett om vi skrivit checklistan för livet eller har planerat in semestrarna de närmaste fem åren.

Det här vet en del författare. Den senaste tiden har jag umgåtts med några av dem (inte rent fysiskt) och hinnan mellan den planerade, vanliga tillvaron och den magiska dimensionen har blivit tunnare. Ögonen ser andra saker, jag hör mellantoner i vad som sägs, världen blir både mer fascinerande och avsevärt mer skrämmande. Tack, Neil Gaiman, tack, John Ajvide Lindqvist, tack, Mats Strandberg. Tack mina gamla hjältinnor, Margaret Atwood och Marlen Haushofer. Tack min allra äldsta magiguide, Edith Nesbit. Tack, David Lynch och ”Twin Peaks”.

David Lynch kom med för att han så påtagligt visat på förhållandet mellan det undermedvetna och magin. För när hinnan tunnas ut så är det rösterna från det undermedvetna som hörs först. Drömmarna blir starkare, verkligheten blir mindre angelägen och avsevärt mindre stressande. (Här finns embryot till en annan bloggpost som handlar om den lilla frågan om meningen med livet. Återkommer till den.)

Urban fantasy.
Magisk realism.
Fantastik.
Olika termer som går in i varandra och som kan användas för de författare och böcker jag skriver om idag.

Både Mats Strandberg och John Ajvide Lindqvist hanterar vardagens tvetydiga hemskheter med hjälp av den magiska dimensionen – tonårstidens utanförskap, det faktum att vi ibland flyttar våra gamla till ovärdiga slutstationer, Finlandsfärjornas bortanför-vardagen-utlevelser, mobbning, otrohet, den plötsliga döden.

Neil Gaiman kommenterar samtiden mer i bisatser medan han berättar sagor som vindlar sig in i våra undermedvetna och göder drömmarna. Han får oss också att titta på verkligheten med frågetecken – steampunkaren som just passerade mig på Drottninggatan, var hon från Stockholm below? den hemlöse mannen som sjunger vackert på Klara kyrkogård, är han utsänd med ett meddelande till någon?

Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” som skrevs när det gick en ultrakonservativ religiös vind genom USA. Jag läste den då, på 80- och 90-talen och blev medveten om hur lätt det verkar att inskränka friheten för en stor grupp människor. Det sluttande planet, grodan som blir kokt – vi är inte medvetna om varje litet steg mot minskad frihet, men en dag sitter vi där med utegångsförbud, långa kjolar och kökstjänst. Läs boken! Se serien på HBO!

Det här inlägget har redan blivit för långt. Jag återkommer med litteraturlista imorgon.

Mer om midsommar och början på en magisk säsong

Midsommarkväll. Timmen är sen men ingen vill sova, allraminst solen.

Egentligen gillar jag nog midsommar väldigt mycket, min gårdagsdrapa till trots. Vad jag verkligen uppskattar med midsommar är magin. Jag är däremot inte helt förtjust i det hurtiga blomsterkransandet och grodhoppningarna. Tjo och tjim, påklistrade knätofsar och glada gruppbilder på Facebook.

Midsommar är en hednisk helg, som Valkyrian påpekade. Och därför har vi svårt att få resten av världen att förstå vad vi håller på med. Ända tills världen kommer hit. När de inte kan sova för att det är ljust hela dygnet. När de bli alldeles vilsna av att deras kroppar inte vet när det är natt.

En av de mest minnesvärda midsommaraftnar jag haft de senaste åren var när barnen firade midsommar med sin pappa och jag och en likaledes barnfri kamrat tog oss ut i ett midsommartomt och ganska kyligt Stockholm. Turisterna irrade omkring och verkade undra var alla svenskar tagit vägen. Vi pratade oss igenom midsommarafton via promenad och barbesök. Den blå slöjan la sig över ett Stockholm som inte var sitt vanliga själv. Vi slutade kvällen på Katarina Bangata där någon restaurang placerat soffor och värmeanordningar. Det var vi, förortsungdomar och turister – en intressant blandning i en stadsdel som annars är väldigt homogen. Det var som om vi var råttorna som dansade på bordet medan katterna firade midsommar enligt checklistan. Det kändes som vad som helst kunde hända.

Vilket det verkligen inte gjorde. Men känslan var magisk.

Nu, några år senare, lyssnar jag på Neil Gaiman som läser ”Neverwhere”. Vi gör olika saker med händerna, jag och barnen, men våra öron lyssnar på samma berättelse. Det är sagan om ”London above” och ”London below”. Det finns sprickor i tillvaron som gör att en kan falla från ”London above” till ”London below”. Och jag tänker att det är som det är – sprickorna finns på riktigt, det kan vara en bostadsbubbla, en skilsmässa, en sjukdom eller en magisk midsommarnatt i ett övergivet Stockholm.

Djupa kyssar och strutsläderstövlar

Inte så många djupa kyssar som i första delen

Jag drabbades av läslust tidigare i somras. Det var en efterlängtad drabbning – ett tag under utmattningen och i sviterna efter den har jag ibland haft svårt att läsa. Synen har varit påverkad. Det har varit grumligt och det har känts som om jag behövde nya glasögon. Eller helst, nya ögon. Då har ljudböcker via Storytel och Bookbeat varit min räddning. Men så har det gått att läsa och jag har kunnat läsa lika mycket som i mina bästa dagar.

Jag har haft biblioteket, mina egna lager, mitt flerfamiljshus gemensamma bokhylla och lån från goda vänner som försett mig med läsmaterial. Dessutom har jag köpt (KÖPT!) en bok under en författarkväll på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Boken signerades – det kändes fint.

Och här kommer resultaten av den svenska enmansjuryn:

”Kungsholmsmorden” och ”Östermalmsmorden” av Lars-Bill Lundholm. Välkomponerade deckare som på ett drivet och hantverksmässigt gott sätt gör Stockholms stadsdelar levande. Huvudpersonen är hyfsat intressant men när jag nu läste böckerna tätt inpå varandra så stod det klart att huvudpersonen antagligen går igenom samma kris i varje bok, så utvecklingen av honom som person är satt på undantag. Herr Lundholm verkar ha en fäbless för en viss typ av flickkvinnor som han utser till mordoffer, så det doftar något unket om de här böckerna. Men språket är bra och spänningen hålls vid liv.

Betyg: tre hängmattor.

Eftersom det var sommarlov blev det en del högläsning. Senaste ”Doktor Proktor” samt de två sista delarna av Mickey Bolitar-trilogin (”Jägaren” och ”Beskyddaren”). Som jag har skrivit förut när det gäller högläsning så är det ju litet jobbigt med djupa kyssar och annat i den stilen, så jag tyckte nummer två och tre av Mickey Bolitar-böckerna var bättre än de första när det gäller låg nivå på pinsamhetsskalan. Doktor Proktor och hans följeslagare Lise och Bulle är i vanlig och absurd högform.

Jag ger de här tre böckerna ett gemensamt samlingsbetyg: fyra rör Mariekex.

Så var det då den köpta boken – ”Generation Loss” av Elizabeth Hand. Cass Neary a.k.a. Scary Neary som med analog kamera, smak för droger och Jack Daniels kasar omkring på isiga öar i Maines skärgård iklädd sina strutsskinnsstövlar. Löser hon en deckargåta eller ställer hon till med fler än hon löser? Var hon ens ute på det uppdraget? Cass och Maine är de stora behållningarna. Cass är i min ålder och i en alternativ verklighet skulle jag kunna vara hon. Maines skärgård luktar svensk, kustnära glesbygd.

Betyg: fyra helrör Jack Daniel’s.

Nä. Nu får det räcka för ikväll. Jag återkommer med fler bokanmälningar en annan dag.

Jag tror egentligen att världen tillhör de snälla #blogg100 dag 74/2

En av de sagolika, fantasieggande och äventyrliga illustrationerna

Är ute i paradiset på ön med Aktivisten och Pojken. Underbart vårväder har blandats med gråväder och blåst. Spektakulära solnedgångar, måsskrin, fågelkvitter, gullvivor, snålblåst, fulmulet. En trevlig blandning som möjliggjort läsning. Pojken hade med sig ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius, Jag hade inte med någon bok alls och redan på båten ut, när stressen efter att ha packat ihop proviant för tre dagar och tre personer, forslat den i två omgångar till jobbet och sedan fått oss alla tre till båten i tid, lagt sig så längtade jag väldigt efter en bok att försjunka i.

– Du kan ta min, erbjöd sig Pojken vänligt och generöst.

Och sedan dess är jag fast i Sally Jones äventyr. Sally Jones är en gorilla som inte kan prata men som kan skriva, spela schack och framförallt tänka. Hon behandlas av vissa som ett själlöst djur bara för att hon ser ut som en apa, medan andra ser in i hennes själ och behandlar henne som en vän och jämlike. Sally Jones är van och älskar livet på sjön, hon äger händernas intelligens och kan meka med både motorer och instrument på ett finkänsligt sätt. Men först och främst har hon en moralisk kompass som inte har någon missvisning. Hon är obrottsligt lojal mot sina vänner och vill egentligen alla väl. Ända tills de bevisat att de inte är värda Sallys omtanke.

Den här berättelsen har vissa gemensamma drag med ”Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann”. Historien förflyttar sig över kontinenter. MEN. Berättelsen om Sally Jones har en botten. Den är skriven av någon som har en tanke och en önskan om mänskligheten. Så läser jag den i alla fall. Det är en saga, en riktig saga. Stor kärlek, evig vänskap, orientaliska miljöer, omåttlig lyx, fångenskap, långa resor, hopp, besvikelse, ensamhet och gemenskap, fattigdom, den mänskliga röstens förmåga att nå fram till själens gömda vrår, arbetsgemenskap och förlåtelse.

Nej. Nu kan jag inte skriva mer. Jag måste läsa.

White trash + zombie-turism = ?? #blogg100 dag 74/1

Dags för två bokrekommendationer. En och samma författare. Tjocka böcker. .

Trashigt.
Övergivet.
Det stora landet i väster efter millennie-bubblan och efter Lehman Brothers och subprime-lånen.
Utan hopp.

Detta land har fått sin uttolkare i Gillian Flynn. Jag får dåliga tänder och smuliga golv bara av att läsa hennes böcker, ”Mörka platser” och ”Gone Girl”. Kläderna börjar klia som om de var av dålig syntet och apelsinjuicen smakar syntetiskt och beskt fast jag vet att jag köpte den näst dyraste.

Så pass går hon in under skinnet, Gillian Flynn. Det är en av hennes specialiteter. Den andra är att hon är rasande skicklig på att snickra ihop en berättelse. Det finns inget slumpartat i hennes skrivande, det är uttänkt, så uttänkt. Hon drar med oss på ett utforskande som leder in i insikter vi aldrig skulle trott på från början.

Jag vill inte spoila något, så jag slutar här. Läs! Och berätta gärna just vad du tyckte.

Ps. Zombie-turism kan man utöva i Detroit, staden från vilken hälften av invånarna flyttat. Jag kommer att återkomma till ämnet. Ds.

Pps. Ett klipp från Youtube som både handlar om första april och zombies – vilken femetta! Sammanfattar två dagars inlägg i ett. Ds.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=5IOSVhfG79U&w=560&h=315]

”Steglitsan” och ”Twin Peaks” – guider till det undermedvetna #blogg100 dag 73/2

För 25 år sedan gick ”Twin Peaks” på TV. Jag såg varje avsnitt. På natten som sedan följde fortsatte historien i mina drömmar. Fast då var ju jag med och de människor som var betydelsefulla, oavsett jag om jag i vaket tillstånd tillskrev de den betydelsen eller inte. När jag la mig till rätta i sängen visste jag att nu var jag på väg. In i en förtrollad värld, in i en värld där jag skulle bli varse sådant jag i vaket tillstånd inte förstått och vetat. Eller bara in i en hisnande berättelse.

Nu, när jag intensivt läst ”Steglitsan” av Donna Tarrt så händer samma sak igen. Det undermedvetna triggas och drömmarna spinner loss. Att jag har varit på en mycket lugn plats och i ensamhet bidrar väl till att bilder och tankespår får helt fritt spelrum, verkligheten har inte varit så påtaglig. (Det är väl också därför man ska ut och resa ensam då och då, men det får jag skriva mer om en annan gång.)

Jag har skrivit mycket om att det är viktigt att läsa. Och, ja, läsandet i sig är viktigt. För att man ska kunna förstå andra människor, för att kunna se sig själv och inte bara säga ”det ÄR så här”, ”människor ÄR så här”, det handlar om att bygga tolerans och så vidare. MEN. Det finns vissa böcker, vissa bilder, vissa filmer, vissa konstverk, vissa TV-serier som gör mer än så. Som förser oss med symboler, myter och bilder, så att vi kommer neråt, bakom våra stela vardagstankar och förstår oss själva och andra på en nivå som är större och närmare sanningen.

Donna Tarrt får avsluta:

Fast var är detta något? Varför är jag skapad på det sätt jag är? Varför bryr jag mig om allt som är fel och struntar i allt som är rätt? Eller för att uttrycka det på ett annan sätt: hur kan jag så tydligt se att allt jag älskar eller bryr mig om är illusion, och att det ändå är så att allt som är värt att leva för finns i den förtrollningen, åtminstone för mig?

En stor sorg och något som jag bara börja förstå: vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att välja det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Och vad menade jag med att välja just det citatet? Ingen aning. Det var vackert. Det slog an en sträng just då, när jag satt i sängen efter att ha sovit 13 timmar med massor av äventyr. När jag satt där i tystnad, i ensamhet. Nära något.

Inte flickvänsmaterial #blogg100 dag 73/1

Under min ungdomstid hette flickvännerna Helene och hade blont hår. Vi som inte hette Helene och hade andra färger på håret var harmsna och ganska avundsjuka men ändå litet lättade. För ville vi egentligen vara flickvänsmaterial? Vad innebar det att vara flickvän – konformitet, icke-autonomi, kanske blommor, gåvor, smycken, frieri förstås på någonslags plussida men sedan anpassning. Eller?

Jag tänkte på det här när jag läste ”Alltings början” av Karolina Ramqvist, ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och ”Den högsta kasten” av Carina Rydberg.

……och här började jag skriva en gång för tre månader sedan. Litet oärligt kanske, eftersom jag då inte hade läst klart ”Den högsta kasten”. Men nu när Roy Andersson har deklarerat i ”Skavlan” att han är Hugo Rask, Mannen i Lena Anderssons bok så känns det aktuellt igen att skriva om de här böckerna. Eller om temat.

Victor Schantz, Hugo Rask, Rolf Larsson. Alla verkliga män, men bara en som fått sitt riktiga namn i romanen. De ville ha dyrkan men de ville inte ha en ledsagare. I alla fall inte den ledsagaren som gav dem dyrkan. För de som dyrkade var inte flickvänsmaterial. I några av de här romanerna beskrivs de önskade flickvännerna: helst adliga, gärna förmögna, ”groomed”. Helgjutet flickvänsmaterial med guldkant, skulle jag vilja säga.

Jag har diskuterat böckerna. På någon kafferast, över en lunch, i en scoutstuga full med 12-åringar, på Facebook. En del säger:

– Jamen, det borde hon ju ha fattat. Att han inte ville ha henne. Hur tydlig måste han vara?

Och då förstår jag, om igen, att det finns många sorters människor. Och att idéerna om kärlek och familjebildning är spretiga fast vi försöker använda samma ord och begrepp och tänka att vi menar samma saker. Det finns ju vissa människor som verkar ha ritat upp livet innan de ens fyllt tonåring och sedan gäller det bara att hitta rätt person att utföra de olika stegen tillsammans med. (Se min checklista för att få koll på hur du ska gå tillväga om du undrar hur ett perfekt liv ska konstrueras.) I det sammanhanget verkar det alldeles ofattbart att Lena, Carina och Karolina fortsätter hoppas och går tillbaka trots att de aldrig får några blommor, någon middag eller förlovningsring. Men i sammanhanget där kärlek är en stark kraft mellan två personer oavsett kön, där nyfikenheten, viljan att komma nära och den svindlande känslan av alltings möjlighet i närheten av den älskade är något av det som definierar kärleken, då är Lenas, Carinas och Karolinas handlande helt förståeligt. Ja, tillochmed förnuftigt. För är det inte grabbhalvorna här, Roffe, Hugo och Victor som är ute och cyklar? Som tror att de ska ha flickvänner av flickvänstyp snarare än en kropps- och själsfrände.

Ibland på båten och tunnelbanan till och från den välmående villaförort där jag bor hör jag (företrädesvis) män berätta om sina liv som om de bockat av checklistan duktigt. Jag lyssnar och antecknar.

Ps. Nanna Johansson har krönikerat alldeles underbart om Roy Anderssons utspel. Läs och njut. Ds.

De tio böckerna. Del 2. #blogg100 dag 72/2

Nu är det dags för trilogierna. Och tetralogierna (fyra böcker i svit). Och pentalogierna (fem stycken). Och hexalogierna (såklart – sex böcker i rad). Och därmed sagt att jag svårt övertrasserat mitt 10-böckerskonto.

Alberteböckerna av Cora Sandel

Cora Sandels berättelse om hennes uppväxt i Norge och hur hon tillslut tar sig därifrån, fast det verkar helt omöjligt. Sedan om hennes tid i Paris. Hon fryser mest hela tiden, mest i Norge, förstås och hon är fattig och hungrig. Hon vill så mycket, har begåvning och styrka men så få människor som stöttar henne (om än några). Hon dricker hett, hett kaffe för att bli varm och för att orka.
Låter förfärligt, eller hur? Men det är det verkligen inte. Det är ömsint, sinnligt, upprörande, stöttande, mänskligt, sorgligt, sant, nära, uppriktigt, avskalat. Modernt. Väldigt modernt.

Övärlden–hexalogin av Ursula K. Leguin

Jag fick de tre första böckerna på engelska av min tvilling någon gång under det tidiga 80-talet. Jag har för mig att det tog ganska lång tid för mig att börja läsa dem. Hon hade pratat så mycket om böckerna, om symboliken, om språket, om storheten. Jag tror att jag var rädd för att jag inte skulle kunna ta till mig det stora i dem, att jag inte skulle se det hon såg, inte förstå. Men tillslut läste jag dem. Och jag har inte slutat än. Jag återkommer till dem gång efter gång. Jag försöker hitta orden för att beskriva känslorna jag får, men de är svåra att få fatt i. Vilken tur att Margaret Atwood valde den första boken ”A Wizard of Earthsea” till Wall Street Journal bokklubbsbok så att jag kan citera från den presentationen:

The “Earthsea” books are “a meditation on mortality or what it means to be alive,” Ms. Atwood says. “And also, of course, a meditation on power. What does it mean to have power?”

För, ja, att läsa böckerna är som att meditera. Det handlar inte om vad som faktiskt ser ut att ske, utan vad som händer inuti och bakom. Det egentliga.

Barbro Lindgrens Hemligt–trilogi

Ja, järnvägar. Den första boken fick jag och min syster (vissa presenter fick vi tillsammans, det var ju lika så bra) i julklapp eller födelsedagspresent (födda på juldagen) när vi gick i fyran. Det var som att bli rammad att läsa ”Jättehemligt”. Helt nytt. Väldigt roligt. Som ett samtal med en ny kompis som ingen annan träffat och som pratade om litet mer vuxna saker. Och då berättade ändå Barbro Lindgren om sin uppväxt, 30 år tidigare. Men det är något väldigt universellt med hennes sätt att berätta om ungdomen (och senare barndomen, i Sparvel-böckerna), något som går utanpå tiden.

Några bubblare

Bläck–trilogin av Cornelia Funke

De här tre böckerna har jag läst högt. Men någon gång måste jag läsa dem tyst för mig själv, för att verkligen få uppleva dem. Cornelia Funke skapar en värld bortom vår värld som är magisk. Skrämmande på en massa sätt. Bland annat för att den tar sig in i vår värld på ett nyckfullt sätt, så att man aldrig kan veta riktigt vilken man är i. Sådär som när man är väldigt trött och drömmarna från natten före känns lika verkliga som den töckniga ”verklighet” man befinner sig i. Och det är via orden och böckerna transporten från ena tillvaron till den andra sker. Ibland.

Signe-trilogin av Kerstin Thorvall (”När man skjuter arbetare”, ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat; en spegelroman”)

I de här böckerna åstadkom Kerstin Thorvall något enastående – hon byter perspektiv och får en ny aspekt av sin mamma som hon så kallhamrat och förståeligt mejat ner i ”Det mest förbjudna” att verka helt trovärdig. Det har ju pratats mycket om Kerstin Thorvall och hur egocentrisk och omöjlig hon var som mamma och närstående. Då är det ju lätt att omvärdera allt hon skrivit. Att misstro. Gör inte det. Det här är stora berättelser.

Härskarringen-trilogin av J J R Tolkien

Såklart. Jag har bara läst böckerna en gång. Under en lång räcka veckor, nedsjunken i Fylke, Mordor och länderna däremellan på tunnelbanan för 35 år sedan. Men sedan har jag återupplevt allting om och om och om igen via filmerna. Som jag kan sugas upp i. När som helst. Märkligt. Aldrig tråkigt.

Dags för de tio böckerna. Del 1. #blogg100 dag 72/1

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet”

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita”

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

”Den andra” och Issadissa drog till Göteborg #blogg100 dag 71/2

starstruck — Samtalsledaren (namnet flög bort, men han var bra!), Maria Sveland och Mats Strandberg

Jag skulle till Göteborg i ett familjeärende. Eftersom jag lever finansiellt ganska strikt just nu flög jag, för det var billigare än att åka tåg (helt horribelt att det kan vara så!) och så bodde jag hemma hos Malin i Majorna vars sovrum jag kunde hyra via Airb’n’b. Samma helg var det Bokmässan i Göteborg.

Issadissa hade räknat fel på timmarna på resdagen, så helt plötsligt insåg hon att hon hade ENORMT bråttom. Som tur var hade hon packat kvällen före så det var bara att springa till busshållplatsen och hoppas att det skulle komma en buss som skulle hinna med en tunnelbana som skulle ansluta till en flygbuss som skulle avgå hyfsat snart. ”Den andra” var helt oförmögen att lugna ner sig och satt som på nålar hela resan ut till Arlanda. Det var helt kört för henne, läsa var inte att tänka på, tankarna svischade förbi i turbofart och alla musklerna var i ”red alert”-läge. När kön till säkerhetskontrollen visade sig vara kort och snabb då kunde ”den andra” äntligen pusta ut.

Fredagen (resdagen) gick åt till familjeangelägenheten. Lördagen var tänkt att bli en bokmässedag. Issadissa var på väg till Bokmässan hela dagen, hon skulle haft väldigt roligt där, försökt hitta vinslattar och gratisgodis och sneglat efter idoler och pussat Grevinnan med syster och vänner på kinderna. Hon skulle ha pratat och pratat när hon träffade alla hon kände, halvkände och var bekant med. Men ”den andra” var riktigt motvalls, gjorde benen långsamma och tankarna inåtvända. Så det blev gatuloppis på Haga Nygata, besök på Kawaii Design på uppdrag av Aktivisten, stor förälskelse i butiken Karltex (inser att jag MÅSTE ha en Maria Westerlind-klänning), besök på Göteborgs Konstmuseum (Vivian Maier och skräckromantik – återkommer till båda) och smörrebröd på Helenes Smörrebröd. Det kan låta som Issadissa drog och slet och sprang runt men det var faktiskt ”den andra” som bestämde takten och den var långsam. Insvept i en pläd, lugnt andandes och på väg att äta upp det sista av smörrebrödet med pastej, inlagd gurka, bacon och stekta champinjoner fick Issadissa och ”den andra” syn på Maria Sveland som kom älgande i Dr Martens. Issadissa blev starstruck, ville ringa någon, twittra något, Facebooka eller bara störta fram. Men ”den andra” satt lugn och vuxen kvar i stolen.

Lätt kylslagen, rejält kaffetörstig och på det hela taget svårt kissnödig började ”den andra” gå tillbaka in mot sta’n. Issadissa hade givit upp – det skulle inte bli någon bokmässa den här gången heller. Stadsbiblan dök upp till höger, väldigt inbjudande. Både Issadissa och ”den andra” glömde allt vad trängande behov och koffeinbrist hette när det uppenbarade sig att det var två minuter kvar till att Maria Sveland (!) och Mats Strandberg (!) skulle vara med i ett samtal om Stephen King. !!! Både Issadissa och ”den andra” sjönk ner, helt förförda. Vilket samtal! Vilken illuster publik! Å, det var VI. Issadissa, ”den andra”, Maria Sveland, Mats Strandberg, Isobel Hadley-Kamptz, moderatorn, presentatören, några grön- och blåhåriga, tatuerade och piercade – alla vi som förstår att populärkulturen är vägen till att förstå vår samtid. Sådant som de flesta andra inte förstår. Issadissas hjärta dundrade. Hon var bländad, starstruck, tillintetgjord.

Sedan var energin slut och dagen fullbordad. Toalettbesök och koffeinintag på biblan. I och för sig var Camilla Läckberg i kafeterian med sin kampsportande muskelpojke samt PR-entourage. Hon blev fotograferad av en asiatisk fotograf. Issadissa och ”den andra” tittade bara, drack upp och tog sig hem till sovrummet hos Malin.

Det var den bokmässan det! Alla nöjda. Inget stresspåslag. Inspirationen total. God mat, gott fika. Stark känsla av inkludering, både för Issadissa och ”den andra”.

Ps. Visste ni att Maria Sveland är uppvuxen i Örebro? Precis som Issadissa och ”den andra”. Ds