Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: november 2018 (sida 1 av 1)

Vid 40 är det slut

Vid 40 år är det slut.

Då börjar åldersdiskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden, visar en ny studie från två nationalekonomer.

Så stod det i en artikel i Expressen som publicerades för snart två år sedan. Och ja, jag har känt av det. Och i mina mörka stunder gjort det till ett personligt misslyckande. Så, att läsa vad John Mellkvist skriver är att få upprättelse, att lyssna på honom är att få hopp och kraft att kämpa vidare.

För ett par veckor sedan var Stockholms Handelskammare värd för ett frukostseminarium med John Mellkvist där han pratade om ålderism, åldersdiskriminering, ålder, lärande, perspektivbyten. Det var ett seminarium som blev fulltecknat inom ett dygn efter att det blev påannonserat.

Skulle du avfärda ditt barns lärare eller din sjuka förälders läkare med orden ”du är överkvalificerad”?

En retorisk fråga som ställer begreppet ”överkvalificerad” i ny dager. Helt enkelt – ”överkvalificerad” är ett fruktansvärt idiotiskt begrepp som används av slappt tänkande människor. Tänker jag. John Mellkvist är avsevärt smidigare när han säger att erfarenhet innebär att vi har mött många svåra saker tidigare och det betyder att vi kan hantera svåra saker snabbt. Han hänvisar också till Bodil Jönsson som har sagt:

Hjärnan formas hela livet. Yngre ser detaljer – äldre ser sammanhang.

John Mellkvist inledde seminariet med att prata om artister och ikoner som i 70-, 80- och 90-årsåldern gör turnéer, utsålda, bejublade och i Giorgio Moroders fall, sin första. Ålder är inte längre en automatisk utgallringsfaktor längre.

Men nästa insikt han landade i var att 2 av 3 vill byta jobb. 2 av 3 vill alltså inte vara på det jobb de idag har. Men det är inte konstigt att vi över 40 inte vågar röra på oss eftersom väldigt få vill ha oss. John konstaterade att Sverige och Danmark är de två mest ålderistiska länderna i världen. Hans analys är att det i båda fallen rör sig om små arbetsmarknader.

Men så kommer vi fram till det knepiga att vi i framtiden kommer att behöva jobba längre. Ja, jag ser fram emot att fortsätta kommunicera, analysera, påverka, digitalisera, å, vad jag vill bidra med kunskap och insikter och å, vad jag kan ha roligt. Om någon vill ha mig. Om nu någon överhuvudtaget vill ha mig.

Helknas. Alldeles topptokigt. Hur går det här ihop?

Som tur är finns nu John Mellkvist med i en delegation som är tillsatt av regeringen med syfte att få till en mer inkluderande och åldersoberoende arbetsmarknad. Han är helt enkelt en del av en diskussion, ett samtal, en debatt. Som jag nu sällar mig till och inte tänker fasa ut mig ifrån. Mer kommer!

Dumpa din kille och den stora ensamheten

Vi som bor i Stockholm kan, om vi är av den iakttagande typen, ha sett texten ”Dumpa din kille”, sprejad litet fult på ett brofäste, målad snyggt och prydligt på en parkbänk eller utformad som ett garnering, en utsmyckning. Strofen tas bort av nitiska klottersanerare och dyker upp på nya ställen. Jag började se texten för ett halvår sedan, googlade då, hittade inget och har inte blivit upplyst nu heller. Men visst retar det nyfikenheten?! Är det ett konstprojekt, en politisk manifestation, en besatt person som tycker att nu, nu är det dags att dumpa HONOM och välja MIG och kom igen! för nu står jag inte ut längre, jag skriker det över hela sta’n! Ovisst och fantasieggande, eller hur?

Vilket osökt för mig över till en bok:

Jag har just lyssnat på ”Lugnet” av Tomas Bannerhed. Jag har alltså, trots att jag sett ut som jag brukar på utsidan, inombords varit en fruktansvärt ensam, självkritisk man i 35-årsåldern som gått runt på Stockholms gator, ältande sin ensamhet, sitt utanförskap, sin oförståelse inför det faktum att han är bortvald. Han dricker Marinella, åker buss i timmar, talar med terapeuten, dyrkar kvinnor han gör till gudinnor på avstånd. Han känner sig försmådd och förorättad. Och oändligt sorgsen.

Urban, som mannen heter är en på det hela taget ganska hemsk man. Självcentrerad, helt uppslukad av livets orättvisa, redo att kasta skuld på vem som helst av kvinnokön som fångar hans uppmärksamhet. Han strider mot sin egen sexualitet och sin mammas sinnessjukdom. Han brottas både med mansrollen och tvåsamhetsnormen.

Hur orkade jag då lyssna klart på denna obehagliga mans inre berättelse? För att han gör det så bra, Tomas Bannerhed. Han gläntar på dörren in till det inre hos en människa som jag skulle springa mil från att slippa umgås med. Det känns som om jag i mina unga år lyssnat på en räcka unga män som närt en Urban i sig. Jag har lyssnat, nickat, lett och varit förstående. Velat gå iväg när de satt sig för nära, men varit trevlig och artig och suttit kvar.

Nu kunde jag lyssna på Urban utan att fysiskt ha honom nära. Jag kunde bestämma när jag skulle stänga av hans ältande och självförhärligande. Men jag är glad att jag lyssnade på allt han hade att säga. Jag tycker inte bättre om honom och alla andra Urban, jag vill slippa dem i verkligheten, men de blev människor för mig.

Och tvåsamhetsnormen, vad gör den med oss nutidsmänniskor i gemen, inte bara sådana känsliga typer som Urban? Vilken olycka drar den inte över oss? Vad vi offrar för att ingå i tvåsamhet. Vad vi uthärdar när vi står utanför för den och tror oss leva ett sämre liv. Ockockock. Ända sedan jag läste ”Nuckan” av Malin Lindroth har tvåsamhetsnormen som idé och begrepp legat och grott hos mig. Det kommer fler inlägg. Sanna mina ord.

 

 

Nakna män och tråkighet

Analyserna och intrycken trängs i huvudet, men formuleringarna har fastnat. I väntan på spiritualiteten bjuder jag på nakna män, allmänt vackra bilder, en underbar låt och inbjuder till tankar på tråkighet, uttråkning, tråkande, novembergrå tråksamhet och allmänt banal ennui.

 

Vad hände?

Livet hände. Det är väl så det brukar heta.

Jag behövde pausa, andas in, hämta andan, omorientera mig, reflektera. Efter att ha flyttat. För det var nog ändå det stora. Själva flytten. Men nu bor jag på ett nytt ställe, har hittat promenadvägar och närmsta livsmedelsaffär, har hittat ny prisnivå för varannan-veckas-uthyrningen på Airbnb och förstått att jag bor typ tjugo minuter från allt – däckhotell, Plantagen, IKEA, mamma, jobbet, Bio Rio, Skandinavisk Yoga och Meditationsskola, WestNineFitness och närmaste Clas Ohlson.

Men nu är det fullt i huvudet av tankar som måste formuleras för att bli tydliga. Klimatet kan jag inte förbigå med tystnad men jag kan höja rösten litet mer optimistiskt om delningsekonomin – titta bara på frågan som Icabanken frågade mig när jag skulle logga in för några månader sedan. Jag tror att jag också måste skriva om Jens Lapidus som en av våra bästa skildrare av det nya svenska klassamhället. Det blir nog en del om majonnäsens renässans också. Och Bhagwan får väl åka med på ett hörn.

Kan det bli ett inlägg i veckan, kanske?

Tack för att just du har väntat in mig. Puss och kram.

Verifierad av MonsterInsights