Vi som bor i Stockholm kan, om vi är av den iakttagande typen, ha sett texten ”Dumpa din kille”, sprejad litet fult på ett brofäste, målad snyggt och prydligt på en parkbänk eller utformad som ett garnering, en utsmyckning. Strofen tas bort av nitiska klottersanerare och dyker upp på nya ställen. Jag började se texten för ett halvår sedan, googlade då, hittade inget och har inte blivit upplyst nu heller. Men visst retar det nyfikenheten?! Är det ett konstprojekt, en politisk manifestation, en besatt person som tycker att nu, nu är det dags att dumpa HONOM och välja MIG och kom igen! för nu står jag inte ut längre, jag skriker det över hela sta’n! Ovisst och fantasieggande, eller hur?
Vilket osökt för mig över till en bok:
Jag har just lyssnat på ”Lugnet” av Tomas Bannerhed. Jag har alltså, trots att jag sett ut som jag brukar på utsidan, inombords varit en fruktansvärt ensam, självkritisk man i 35-årsåldern som gått runt på Stockholms gator, ältande sin ensamhet, sitt utanförskap, sin oförståelse inför det faktum att han är bortvald. Han dricker Marinella, åker buss i timmar, talar med terapeuten, dyrkar kvinnor han gör till gudinnor på avstånd. Han känner sig försmådd och förorättad. Och oändligt sorgsen.
Urban, som mannen heter är en på det hela taget ganska hemsk man. Självcentrerad, helt uppslukad av livets orättvisa, redo att kasta skuld på vem som helst av kvinnokön som fångar hans uppmärksamhet. Han strider mot sin egen sexualitet och sin mammas sinnessjukdom. Han brottas både med mansrollen och tvåsamhetsnormen.
Hur orkade jag då lyssna klart på denna obehagliga mans inre berättelse? För att han gör det så bra, Tomas Bannerhed. Han gläntar på dörren in till det inre hos en människa som jag skulle springa mil från att slippa umgås med. Det känns som om jag i mina unga år lyssnat på en räcka unga män som närt en Urban i sig. Jag har lyssnat, nickat, lett och varit förstående. Velat gå iväg när de satt sig för nära, men varit trevlig och artig och suttit kvar.
Nu kunde jag lyssna på Urban utan att fysiskt ha honom nära. Jag kunde bestämma när jag skulle stänga av hans ältande och självförhärligande. Men jag är glad att jag lyssnade på allt han hade att säga. Jag tycker inte bättre om honom och alla andra Urban, jag vill slippa dem i verkligheten, men de blev människor för mig.
Och tvåsamhetsnormen, vad gör den med oss nutidsmänniskor i gemen, inte bara sådana känsliga typer som Urban? Vilken olycka drar den inte över oss? Vad vi offrar för att ingå i tvåsamhet. Vad vi uthärdar när vi står utanför för den och tror oss leva ett sämre liv. Ockockock. Ända sedan jag läste ”Nuckan” av Malin Lindroth har tvåsamhetsnormen som idé och begrepp legat och grott hos mig. Det kommer fler inlägg. Sanna mina ord.
