Det har nog varit ett ganska jobbigt år. Dags att klappa sig på axeln och säga:
Men kära människa, det här har du klarat ganska bra. Nu är det dags för vila och återhämtning.
Det är då jag är glad för att jag tidigt i livet lärde mig ett bra sätt att vila och att jag ganska sent i livet hittade ännu ett. Det betyder att jag de senaste veckorna har slukat böcker samt djupavslappnat genom Yoga Nidra och andra liknande guidade meditationer.
Jag skaffade mig ett abonnemang på Bookbeat och då har jag på några veckor läst och lyssnat på följande böcker som jag också rekommenderar:
”Någon annans tidsfördriv” av Ann Edliden. En samtidsskildring som i högt tempo och med både humor och ömhet berättar om storstadsliv, dejtingträsket, längtan hem och spelet bakom reality-såporna.
”Den sista spiken” av Stefan Anhem. Jag har redan glömt bort själva handlingen, men den var lika skickligt skriven som hans tidigare böcker om Fabian Rask. Eftersom jag gillar Köpenhamn uppskattar jag att en del av handlingen utspelar sig där. Personerna är intressanta, konflikterna slipade, spänningen drev mig framåt hela tiden.
”Allt vi inte sa” av Sara Osman. En bok om samtiden, om Stockholm, om att vara kvinna, om att vara runt trettio, om att vara andra generationens invandrare, om att ha stora ambitioner, om att pressas från så många håll, om klass och kön, om vi och dom. Mycket allvar men skrivet i underhållningsromanstempo och -anslag. Är det bra eller dåligt? Kommer vi att minnas för litet av det som romanen egentligen handlar om?
”Olympia” av Mons Kallentoft. Zack-serien är ju bara för underbar – det är superhjältar för vuxna människor som inte vågar erkänna att de gillar Marvel och DC. Det här är sjunde boken i serien som utspelar sig i det nutida Stockholm. Spänning, lyx, broderskap, stor och evig kärlek, makt, intriger och en snygg, stark och kompetent superhjälte. Som har en litet för stor dragning till beroendeframkallande substanser. Men det har de, huvudpersonerna hos Mons Kallentoft. Så är det bara.
”Satanskäftarna” av Mons Kallentoft. Malin Fors fortsätter. Hon är beroende. Av sex, träning och alkohol. Och sitt jobb. Hennes personlighet driver historierna framåt och det kommer aldrig en punkt där hon får vila. Så när jag väl får avsluta böckerna om henne så är det med en suck av lättnad. Samtidigt som de alltid är välskrivna och spännande hela vägen. Och Linköping kommer jag aldrig att flytta till. Kommer inte på frågan.
”Sovsågott” och ”Litapåmig” av Anders Roslund. Det är de två karaktärerna, Ewert Grens och Piet Hoffmann som är en viktig del av stommen i de här spänningsromanerna, nummer fem och sex i serien. Men en annan viktig del är viljan att skildra trafficking och pedofilringar på ett närgånget sätt så att vi som läsare inte kan värja oss. Jag tror att Anders Roslund vill se till att vi tar med oss insikterna ut i verkliga livet.
Naturligtvis har Piet Hoffmann redan spelats av Joel Kinnaman. Men det skulle kunna gå bra med någon Skarsgård också. Eller Tom Hiddleston. Och när någon av dem ändå håller på så kan han också spela Zack. Det där lätt eleganta, inte för muskulösa, det långa, det blonda.
”Fruset guld” av Cilla och Rolf Björling. Sjätte boken i serien om Tom Stilton, Olivia Rönning och de andra som jobbar i ett lag för att lösa brott. Egentligen är det laget som är huvudpersonen. Vi får veta mer om deras krämpor och tillkortakommanden än om deras företräden. Vi får lära känna deras relationer, både innanför och utanför polishuset. Det finns en kärlek till genren, till karaktärerna, till genrens möjlighet att berätta om samtiden. Läs alla böckerna.
”Offer 2117” av Jussi Adler-Olsen. Den näst senaste i serien om Avdelning Q gillade jag inte riktigt och jag är inte helt överförtjust i den här heller. Men Assad, Carl Mörck, Rose och Gordon vill jag fortsätta följa för att de är de. Så jag fortsätter att läsa och lyssna. Stefan Sauk gör geniala uppläsningar även om jag inte fick skratta så mycket den här gången åt Assads kamelskämt och allmänna felsägningar. Och den här gången var de inte bara i Köpenhamn utan även i Berlin som båda är litet mer intressanta platser än Linköping (se tidigare i denna lista).
”Mytomanen” av Sofie Sarenbrandt. Det här är den enda bok av de jag hittills räknat upp som jag inte rekommenderar. Jag har läst några av hennes tidigare men har ingen inre bild av de personer som medverkar. Hon har ett platt språk som gör att allt smakar alltför utspädd saft. Jag kan skriva det här eftersom jag vet att det finns tillräckligt många som både köper och läser ändå.
Tillslut har jag då hittat Yogi Bryan på Spotify. Han har en kort (15 minuter) meditation som syftar till djupavslappning och insomnande. Yepp. Funkar. Sedan har han en vanlig Yoga Nidra (drygt 30 minuter) som också gör sitt jobb. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna slappna av till någon som pratar amerikansk engelska och dessutom heter Bryan. Jag trodde att jag var helt beroende av att de som ger hjälper mig att slappna av pratar med indisk eller dansk accent.
Det här blev ett långt inlägg som faktiskt inte är slut ännu.
Jag kommer att återkomma med andra tankar kring läsande och då förhoppningsvis med böcker med litet mera motstånd. Men just nu, just här behövde jag slappna av med välskrivna, drivna berättelser med viss spänning.
- Vad läser du i sommar?
- Har du någon favorit att rekommendera? I vilken genre som helst.
- Hur slappnar du av på djupet?