Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: personlig utveckling (sida 1 av 1)

A full body scan eller vad händer i kroppen efter 55?

PICT0292

Carina till vänster och den som jazzar loss till höger är jag

Om du följt med mig under de senaste åren så vet du att jag varit igenom några år som präglats av utmattningssyndrom och efterverkningar av det. Jag har kämpat med att förstå vad min kropp behöver – jag har testat yoga nidra och mindfulness för att bryta stressen och slappna av, jag har tränat mindre och tränat mer och ibland tränat annorlunda och nytt, jag har sovit hämningslöst ibland och disciplinerat under andra perioder. Det har hänt att jag har dragit slutsatser för snabbt om att något funkat. Det har också hänt att jag bara av ren otålighet kört över kroppen för att jag så oändligt gärna velat vara tillbaka till någotslags normaltillstånd.

Men nu är jag frisk. På något sätt. Jag kan röra på mig, bli andfådd och svettig utan att sedan straffas med influensaliknande symtom i någon-några veckor efteråt. Det känns som ett mirakel. Och jag kan börja tänka på mina mål för träning igen. De har reviderats en del sedan jag skrev ner dem sist. Såhär ser de ut idag:

  • jag vill kunna sova gott och ha en kropp som fungerar
  • jag vill bli starkare för jag tycker det är skönt att kunna lita på att jag kan lyfta saker, kånka saker och släpa saker utan att be om hjälp
  • jag vill fortsätta vara rörlig och vig
  • jag vill orka cykla och promenera länge, inte nödvändigtvis fort men länge

Och ni som stått ut med mig har också förstått att jag brottats med starka känslor när det gäller yoga. Mycket av den yoga jag utövat har varit mjuk, långsam och inåtvänd. Jag har blivit alldeles kär och avslappnad. Men jag har ju också varit förtjust i det disciplinerade, exakta i yogan, i Ashtanga och i Iyengar.

Så har jag genom min träning hos PT Erling på Westninefitness börjat jobba med kroppen så att den snart (hoppas jag) kommer att fungera som en kropp är tänkt att fungera. ”Du kommer att få göra besynnerliga övningar som kommer att kräva ditt yttersta. Du kommer att bli trött och utmattad utan att göra något. Som det verkar.” Så står det på deras hemsida – och ja, precis så är det. Ofta är det mitt huvud som tröttnar först när jag gör mina övningar där, för jag är så smärtsamt koncentrerad.

Mitt i allt letande efter ”den perfekta träningen” glömde jag bort något viktigt – RÖRELSEGLÄDJEN. Men, nu är den återfunnen. Jag hittade den av en slump, på Friskis&Svettis, på deras Dans Fuego-pass. Så nu är jag fast. Måste ha min veckodos av dans. Har en känsla av att beroendet kommer att stegras och att jag snart kommer att behöva minst två pass per vecka. Friskis&Svettis-appen är just nu den mest använda appen i min telefon. Letar pass, försöker passa in med kalendern och livet, bokar och avbokar.

Så jag är tillbaka där jag började som 8-åring när jag tillsammans med Carina uppträdde i bikini på ett kalas – dansande. Bara för att jag måste. Bara för att dansen gör att hela jag är med, hela jag är där, det finns ingen delning mellan kropp och intellekt. Då stannar ”the monkey mind” helt. Helt.

Halleluja. 🙂

Personlighet, diagnos eller hormoner?

dsc_0331

Det var en fin dag i söndags

Måste fortsätta på gårdagens inlägg. Eftersom jag nu när jag läser igenom det inser att det är litet kryptiskt. Jag får fylla på, helt enkelt. Jag börjar med frågeställningarna jag själv brottats med:

  • varför blev jag utmattningssjuk?
  • varför känner jag mig som en kubformad kloss i ett runt hål ibland?
  • varför måste jag dra mig undan ibland?
  • varför verkar andra så obekymrade och oberörda?
  • VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?

Ibland har jag tänkt att jag har en depressiv läggning. Vilket jag i månaden efter inte alls tycker att jag har.

Ibland har jag tänkt att det har mycket med hormonerna att göra – att det finns cykliska variationer och åldersmässiga tecken. Vilket jag senare kan motbevisa.

Ofta har andra definierat mig. De har berättat för mig vem jag är. Föräldrar och släktingar, män och chefer. Nästan alltid har jag känt mig felsedd, feldefinierad, nedplattad, förenklad. Men eftersom det har varit auktoriteter så har jag tagit in vad som sagts och fortsatt grubbla.

Hade jag upplevt livet som en hyfsat slät och fin, om än slingrig, väg framåt då hade jag inte behövt ställa mig de här frågorna. (Även om jag tycker att det är varje människas förbannade plikt att utvecklas personligt, annars stannar mänskligheten vid Donald Trumpar och SD-are.) Men nu har jag ibland känt det som om livet slungat omkring mig i en betongblandare. Jag har hanterat det mesta, så småningom, men jag har funderat på om jag kunde ta några piller eller jobba efter någon särskild terapi så att jag kunde hantera livet bättre. Så där som andra verkar göra.

”Så där som andra verkar göra.”

Där har vi själva nyckelmeningen. Och det var där boken jag skrev om igår dockade in alldeles utmärkt. För vad den säger är: Nej, det är inget fel på oss som är starksköra (HSP). Vi är i minoritet, men vi är inte få. Om vi själva vet om hur vi fungerar kan vi utvecklas och göra stordåd eller bara leva allmänt bra liv, vilket som, du väljer själv. Vi har ingen sjukdom, så vi kan inte bli botade, men vi kan leva mycket gott tillsammans med vår personlighetstyp.

Eftersom jag processar tillvaron och livsfrågorna med intellektet behövde jag verkligen en förklaringsmodell. Nu har jag fått den. Nu behöver jag inte se mig som konstig och svår att förstå mig på. Jag kan ägna mina tankar åt viktigare saker.

Blev det mer förståeligt nu?

(Och om allt det här om starksköra bara är hittepå, så bryr jag mig inte, för nu har jag fått ro och styrka att leva vidare.)

 

Personligheten och drunkningsdöden

Och där satt den!

Jag har haft den i hyllan i drygt ett år – en liten självhjälpsbok i pocket som heter ”Drunka inte i dina egna känslor”. Jag har tittat på den med lätt förakt trots att det var jag själv som köpte den. Det är något med omslaget och med titeln som gjort att ögonen har hoppat över den när jag sökt med blicken i bokhyllan efter något att läsa.

MEN. Den är hur bra som helst. För den är enkel att ta till sig och den ger handfasta råd. Det är helt enkelt en bok för oss som tydligen behövs för ”flockens” räkning men som är i minoritet och därför inte utgör normen. HSP kallas vi engelskspråkiga länder, här i Sverige har vi blivit namngivna som ”starksköra”.

Efter en inledning som handlar om att sådana som vi finns bland alla arter, att vi utgör en femtedel av mänskligheten (alla kön!) och att vi behövs för att kunna uppfatta hot, misstämning, sjukdom och annat som kan störa tillvaron. Sådant som de med tjockare skinn behöver veta för att hålla flocken i rätt riktning. Vi behövs också som idésprutor och som dem som tänker nytt.

Sedan kommer ett diagnospaket – ”känner du igen dig i det här?” Några få exempel:

  • Jag blir lätt uttröttad av starka intryck.
  • Folk tycker i allmänhet att jag är vänlig och behaglig.
  • Jag har ett rikt inre liv.
  • Jag kan prestera extremt mycket på begränsad tid. När jag är på topp är det inte någon som slår mig.
  • Jag har större behov än andra av att vara för mig själv ibland.
  • Jag har ofta svårt att mentalt släppa det som har hänt. Jag kan grubbla över sådant jag själv gjort eller vad andra har sagt till exempel. Jag har svårt att sätta punkt och gå vidare.

Efter en del resonerande kommer sedan de handfasta råden om hur en ska överleva i vårt samhälle som starkskör. Hur en ska kunna utnyttja sin särbegåvning, som det faktiskt handlar om utan att gå under. Eftersom särbegåvningen kommer med en hel del knepigheter.

Det handlar helt enkelt om att bli medveten om styrkorna och svagheterna. Och, väldigt, väldigt viktigt, att inte jämföra sig med en norm och hela tiden fråga sig varför en inte kan vara ”som alla andra”?

Den starksköra är inte fel. Den starksköra är starkskör. Punkt slut. På gott och ont.

Läs boken – med den kapacitet du som starkskör besitter gör du det på några timmar! Däremot kommer du att behöva reflektera över den i lång tid framåt.

Verifierad av MonsterInsights