Nämen, fan, nu måste hon ge sig! Den där fula ungen måste ju bara bort från vårt hem! Vad ska jag göra, jag orkar inte längre se på henne, hur hon lyssnar på ungens gnällande och tjut. Alltid. Jag bleknar som ett lakan i solen. Jag finns inte för henne längre.
Jag är så arg. Jag vill slå. Både ungen och henne. Jag pressar mig ytterligare en kilometer i spåret istället. Kommer hem urlakad och tom, dricker vatten och somnar bort från allt.
Hur hamnade vi i det här? Allt var ju som vi planerade, som jag tänkt att det borde vara. Vi möttes när vi pluggade, hon var snygg, jag var snygg, vi var ihop och gjorde slut några gånger innan vi beslutade oss för att det var vi. Förlovning och stort bröllop. Före bröllopet sålde vi våra små bostadsrätter och köpte en större.
Parmiddagar med andra snygga, välutbildade par som var några år in i sina karriärer. Tjejerna började sacka efter litet, de klagade på det ibland när de fått i sig ett fjärde glas vin. Snart var det en av dem som inte drack på parmiddagen och vi skålade allihop för dem som skulle få barn. Allt eftersom fick alla våra vänner sina första barn. Men inte vi. Det var märkligt, allt annat hade ju gått som det borde, som jag trott, som jag planerat.
Efter ett halvår av termometrar och temperaturer och tester från Apoteket och sex som styrdes av ett Excel-ark så bokade vi tid på en klinik. Det visade sig att felet låg hos mig. Min kära mor hade glömt bort att berätta för mig att jag haft påssjuka som mycket liten och att det då alltså fanns en risk att jag var steril. Vilket jag alltså är. Hade varit bra att veta, det var trista månader med sex enligt Excel.
VI blev goda kunder hos fertilitetskliniken. Jag insåg att jag hade en idé om hur bebin skulle se ut, ungefär som jag när jag var liten. Blont hår, runda kinder, blå ögon, knubbiga ben och armar. En pojke ville jag helst ha. Men det här sa jag inte, jag hade hamnat i en position där hon kunde förinta mig med ett ord eller en blick.
– Påssjuka.
Och en kall blick mot mitt underliv.
Om vi hade ett gräl om något litet, smulor på köksbordet eller vem som hade rätt till fjärrkontrollen, så urartade det ofta. Jag åkte på råsop efter råsop med anklagelser om att jag förstört hennes liv, hennes planer, hennes framtid. Hennes lycka.
Men så fort hon kom ut från toaletten med de två strecken som visade att hon var gravid så ändrades hela hennes attityd. Mot mig. Mot allt. Det var som om hela hennes väsen vände sig inåt. Och det som var utåt var mjukt och utan motstånd. Hon brydde sig bara om det som växte i henne. För att få hennes uppmärksamhet försökte jag ibland skämta eller irritera, ja, till och med starta bråk, men hon tittade bara litet milt och ointresserat på mig.
Förlossningen gick långsamt framåt, barnet visade tecken på stress och det beslutades om kejsarsnitt. Jag satt på en pall med munskydd, prassligt hårskydd och en flaxande rock när barnet togs upp ur hennes mage.
– Det är en flicka! sa barnmorskan triumferande. Kom här så får du klippa navelsträngen.
Men jag kunde inte resa mig. Det var en flicka! Med svart hår och bruna ögon. Jag kunde inte se något av mig i henne. Barnmorskan skrattade godmodigt:
– Det är många män som reagerar som du. Sitt och ta det lugnt, det här är det mest omskakande du kommer att ha varit med om. Vi vill inte ha några avsvimmade pappor i operationssalen när vi håller på att sy ihop mammorna och tar hand om de nyfödda.
Efter några dagar på BB åkte vi hem alla tre. Det ”vi” som varit hon och jag var nu hon och barnet. Jag hade reducerats till en satellit, ett tjänstehjon, en försörjare. Jag började jobba så snart jag kunde.
Den fula ungen skrek jämt. Hon ville bli ammad hela tiden. Hon höll sig fast i min fru så fort hon kunde börja greppa. Försökte jag bära henne skrek hon än högre, det var så att fönstren skallrade och jag hörde inom mig hur grannarna började förakta oss för att vi inte kunde hålla ungen tyst.
Ungen blev inte sötare. Hennes hår växte ut strävt och mörkt. Ögonen var bruna som leriga gölar. Hon stirrade bara. Log aldrig så att jag såg det. Hon växte snabbt på längden, all den där amningen gjorde henne bara utdragen, inte så där knubbig som jag längtat efter. Jag försökte få min fru att sluta amma och börja ge ungen välling istället. Jag sa att det var för att jag skulle kunna vara med och ta hand om ungen (ja, jag sa ju inte ”ungen” till min fru), det var ju för att jag ville se om jag kunde känna kärlek om knubbigheten kom med vällingdrickandet. Men min fru slöt sig ännu mer inåt och ammade än ihärdigare.
Det var då jag började jobba längre på kontoret om dagarna och när jag inte var där var jag i spåret eller ute på racercykeln. Vreden hade flyttat in i mig permanent. Jag hatade ungen, jag hatade min fru, jag hatade att jag blivit berövad livet jag planerat.
Den där ungen var verkligen inte min. Det fanns ingenting i flickan som påminde om mig som liten. Hon var någon annans. Hon hade kommit in i vårt liv och sått söndring, hon hade ockuperat min fru, tagit henne ifrån mig.
Jag satsade allt på jobbet, tog mig upp i hierarkin, började träna hårdare med Stockholm och Boston Marathon i sikte. Lönen och bonusarna flöt in allt stridare. Min fru var fortfarande snygg men ungen kunde jag inte se på utan att rycka till. Numera dolde jag reaktionen väl men jag kände ett klart obehag varje jag gång tittade på henne.
En morgon när jag precis var på väg ut genom ytterdörren ropade min fru med stress i rösten:
– Du får gå med Nora till förskolan idag. Jag måste åka till jobbet NU!
Som tur var hade ungen redan på sig overall och mössa. Hon satt på hallgolvet och tog på sig stövlarna själv. Kan hon det, tänkte jag, den fula lilla ömkliga ungen. Vi gick tigande nerför trapporna, ungen höll i ledstången och tog ett steg i taget. Jag började känna en viss respekt för den lilla ungen som trots att hon var så ful rörde sig med självförtroende och målmedvetenhet.
Jag öppnade porten åt oss båda och hon sprang ut. För att se till att porten gick igen innan någon obehörig hunnit smita in väntade jag några sekunder med ögonen på dörren. Då hörde jag skrikande bromsar och en duns bakom mig. Jag vände mig, en bil stod på snedden, en kvinna var på väg ut genom framdörren och framför bilen låg Nora alldeles stilla.
Tiden stängdes av. Eller om den vevades extra snabbt. Plötsligt satt jag på gatan med Nora i knät, vätan från gatan trängde upp genom mina kostymbyxor. Det droppade på Noras panna. Jag insåg att det var mina tårar. Hon slog upp ögonen och tittade rakt in i mig.
– Pappa, det är ingen fara.
Just där, just då blev jag hennes pappa.
