Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Vid 40 är det slut

Vid 40 år är det slut.

Då börjar åldersdiskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden, visar en ny studie från två nationalekonomer.

Så stod det i en artikel i Expressen som publicerades för snart två år sedan. Och ja, jag har känt av det. Och i mina mörka stunder gjort det till ett personligt misslyckande. Så, att läsa vad John Mellkvist skriver är att få upprättelse, att lyssna på honom är att få hopp och kraft att kämpa vidare.

För ett par veckor sedan var Stockholms Handelskammare värd för ett frukostseminarium med John Mellkvist där han pratade om ålderism, åldersdiskriminering, ålder, lärande, perspektivbyten. Det var ett seminarium som blev fulltecknat inom ett dygn efter att det blev påannonserat.

Skulle du avfärda ditt barns lärare eller din sjuka förälders läkare med orden ”du är överkvalificerad”?

En retorisk fråga som ställer begreppet ”överkvalificerad” i ny dager. Helt enkelt – ”överkvalificerad” är ett fruktansvärt idiotiskt begrepp som används av slappt tänkande människor. Tänker jag. John Mellkvist är avsevärt smidigare när han säger att erfarenhet innebär att vi har mött många svåra saker tidigare och det betyder att vi kan hantera svåra saker snabbt. Han hänvisar också till Bodil Jönsson som har sagt:

Hjärnan formas hela livet. Yngre ser detaljer – äldre ser sammanhang.

John Mellkvist inledde seminariet med att prata om artister och ikoner som i 70-, 80- och 90-årsåldern gör turnéer, utsålda, bejublade och i Giorgio Moroders fall, sin första. Ålder är inte längre en automatisk utgallringsfaktor längre.

Men nästa insikt han landade i var att 2 av 3 vill byta jobb. 2 av 3 vill alltså inte vara på det jobb de idag har. Men det är inte konstigt att vi över 40 inte vågar röra på oss eftersom väldigt få vill ha oss. John konstaterade att Sverige och Danmark är de två mest ålderistiska länderna i världen. Hans analys är att det i båda fallen rör sig om små arbetsmarknader.

Men så kommer vi fram till det knepiga att vi i framtiden kommer att behöva jobba längre. Ja, jag ser fram emot att fortsätta kommunicera, analysera, påverka, digitalisera, å, vad jag vill bidra med kunskap och insikter och å, vad jag kan ha roligt. Om någon vill ha mig. Om nu någon överhuvudtaget vill ha mig.

Helknas. Alldeles topptokigt. Hur går det här ihop?

Som tur är finns nu John Mellkvist med i en delegation som är tillsatt av regeringen med syfte att få till en mer inkluderande och åldersoberoende arbetsmarknad. Han är helt enkelt en del av en diskussion, ett samtal, en debatt. Som jag nu sällar mig till och inte tänker fasa ut mig ifrån. Mer kommer!

Dumpa din kille och den stora ensamheten

Vi som bor i Stockholm kan, om vi är av den iakttagande typen, ha sett texten ”Dumpa din kille”, sprejad litet fult på ett brofäste, målad snyggt och prydligt på en parkbänk eller utformad som ett garnering, en utsmyckning. Strofen tas bort av nitiska klottersanerare och dyker upp på nya ställen. Jag började se texten för ett halvår sedan, googlade då, hittade inget och har inte blivit upplyst nu heller. Men visst retar det nyfikenheten?! Är det ett konstprojekt, en politisk manifestation, en besatt person som tycker att nu, nu är det dags att dumpa HONOM och välja MIG och kom igen! för nu står jag inte ut längre, jag skriker det över hela sta’n! Ovisst och fantasieggande, eller hur?

Vilket osökt för mig över till en bok:

Jag har just lyssnat på ”Lugnet” av Tomas Bannerhed. Jag har alltså, trots att jag sett ut som jag brukar på utsidan, inombords varit en fruktansvärt ensam, självkritisk man i 35-årsåldern som gått runt på Stockholms gator, ältande sin ensamhet, sitt utanförskap, sin oförståelse inför det faktum att han är bortvald. Han dricker Marinella, åker buss i timmar, talar med terapeuten, dyrkar kvinnor han gör till gudinnor på avstånd. Han känner sig försmådd och förorättad. Och oändligt sorgsen.

Urban, som mannen heter är en på det hela taget ganska hemsk man. Självcentrerad, helt uppslukad av livets orättvisa, redo att kasta skuld på vem som helst av kvinnokön som fångar hans uppmärksamhet. Han strider mot sin egen sexualitet och sin mammas sinnessjukdom. Han brottas både med mansrollen och tvåsamhetsnormen.

Hur orkade jag då lyssna klart på denna obehagliga mans inre berättelse? För att han gör det så bra, Tomas Bannerhed. Han gläntar på dörren in till det inre hos en människa som jag skulle springa mil från att slippa umgås med. Det känns som om jag i mina unga år lyssnat på en räcka unga män som närt en Urban i sig. Jag har lyssnat, nickat, lett och varit förstående. Velat gå iväg när de satt sig för nära, men varit trevlig och artig och suttit kvar.

Nu kunde jag lyssna på Urban utan att fysiskt ha honom nära. Jag kunde bestämma när jag skulle stänga av hans ältande och självförhärligande. Men jag är glad att jag lyssnade på allt han hade att säga. Jag tycker inte bättre om honom och alla andra Urban, jag vill slippa dem i verkligheten, men de blev människor för mig.

Och tvåsamhetsnormen, vad gör den med oss nutidsmänniskor i gemen, inte bara sådana känsliga typer som Urban? Vilken olycka drar den inte över oss? Vad vi offrar för att ingå i tvåsamhet. Vad vi uthärdar när vi står utanför för den och tror oss leva ett sämre liv. Ockockock. Ända sedan jag läste ”Nuckan” av Malin Lindroth har tvåsamhetsnormen som idé och begrepp legat och grott hos mig. Det kommer fler inlägg. Sanna mina ord.

 

 

Nakna män och tråkighet

Analyserna och intrycken trängs i huvudet, men formuleringarna har fastnat. I väntan på spiritualiteten bjuder jag på nakna män, allmänt vackra bilder, en underbar låt och inbjuder till tankar på tråkighet, uttråkning, tråkande, novembergrå tråksamhet och allmänt banal ennui.

 

Vad hände?

Livet hände. Det är väl så det brukar heta.

Jag behövde pausa, andas in, hämta andan, omorientera mig, reflektera. Efter att ha flyttat. För det var nog ändå det stora. Själva flytten. Men nu bor jag på ett nytt ställe, har hittat promenadvägar och närmsta livsmedelsaffär, har hittat ny prisnivå för varannan-veckas-uthyrningen på Airbnb och förstått att jag bor typ tjugo minuter från allt – däckhotell, Plantagen, IKEA, mamma, jobbet, Bio Rio, Skandinavisk Yoga och Meditationsskola, WestNineFitness och närmaste Clas Ohlson.

Men nu är det fullt i huvudet av tankar som måste formuleras för att bli tydliga. Klimatet kan jag inte förbigå med tystnad men jag kan höja rösten litet mer optimistiskt om delningsekonomin – titta bara på frågan som Icabanken frågade mig när jag skulle logga in för några månader sedan. Jag tror att jag också måste skriva om Jens Lapidus som en av våra bästa skildrare av det nya svenska klassamhället. Det blir nog en del om majonnäsens renässans också. Och Bhagwan får väl åka med på ett hörn.

Kan det bli ett inlägg i veckan, kanske?

Tack för att just du har väntat in mig. Puss och kram.

”Nuckan” och ålderism

 

Beauty is in the eye of the beholder

Det är väl så det brukar heta? Inspirerad av det uttrycket skrev jag en gång på Facebook att ”Kompetens finns i betraktarens öga”. (Och det är nu vi åker in på ålderismen utan att passera ”Nuckan”. Men vänta bara. Jag återkommer.) Jag antar att vi alla som har några år av arbetslivserfarenhet och ett hyfsat kritiskt sinnelag kan skriva under på det. Det fanns en tid då tjänster inom staten tillsattes efter strikta måttstockar – akademiska betyg och tjänsteår. Jag har hört att det fortfarande går att överklaga tjänstetillsättningar men förr i tiden fanns det möjlighet att överklaga på objektivt mätbara grunder – akademiska betyg/examina och tjänsteår.  ”Personliga egenskaper – blahablaha”.

Men nu är det nya tider och har så varit ganska länge. ”Vi fäster stor vikt vid dina personliga egenskaper”, ”förändringsbenägen”, ”social kompetens” – ja, ni vet, i rekryteringssvängen används många begrepp som är väldigt svåra att mäta och som dessutom ofta har lika många tolkningar och definitioner som människor som använder dem. Vilket gör att ”kompetens” blir en flytande storhet. Som finns i betraktarens öga. Och som gör att det går att avfärda de grupper en inte vill ha i sin verksamhet på ”helt objektiva grunder”. Jag vet själv inte hur mycket ålderism jag råkat ut för, men jag skulle kunna tro att det är en hel del. För drygt två år sedan sökte jag mig vidare med stor frenesi och det var märkligt hur svårt det var att få gensvar från vissa arbetsgivare. Eftersom jag var så ihärdig hamnade jag ju tillslut i den situationen som ledde fram till det jobb jag har idag. Men ändå. Fasiken, vilken jobbig process. Och intressant nog, när ansökningarna gick via rekryteringsfirmor fick jag positiv respons i ganska många fall, men när ansökningarna gick via HR-avdelningarna på offentliga verksamheter fick jag ingen positiv respons överhuvudtaget. Noll. Zero. Nada. Och då måste jag citera igen. Idag blir det John Mellkvist som tagit tag i ålderismen och framgångsrikt har fått upp den på agendan. Han skrev på LinkedIn:

Rekryteringsbranschen vill inget hellre än att minska ålderismen, eftersom de då får en betydligt större och bättre talangbas att arbeta med. De utgör en viktig röst som påverkare av utvecklingen, men har varit i behov av fler och nya argument gentemot sina beställare.

Och beställare = HR-avdelningar och chefer. Så. Kan vi vara överens om att kompetensen fortfarande finns i betraktarens öga? Ända till HR-avdelningar och rekryterande chefer vågar ifrågasätta sina egna tillvägagångssätt, invanda beteenden samt en och annan floskel.

OK. Tillbaka till rubriken och den inledande bilden. På samma vis som att söka jobb handlar mycket om att vänja sig vid att bli bortvald så handlar ”Nuckan” om just det, att bli bortvald, att inte bli vald, att bli tackad nej till. På ofta, för den bortvalda,  oförståeliga grunder. Malin Lindroth berättar om sin oförståelse, hon skriver ungefär att hon är övertygad om att just hon kunde ha blivit en bra livspartner, hon skulle gjort ett bra jobb vid sidan av någon annan, men att i och med att hon blev bortvald kunde hon aldrig ens försöka visa sin potential och kompetens.

Nu handlar ju ”Nuckan” verkligen inte bara om att bli bortvald på grunder som är oklara och därför inte kan tjäna som möjlighet till lärdom och utveckling, den handlar om att gå bortom skammen att bli bortvald. Genom att erövra det nedvärderande epitetet ”nucka” precis som HBTQ-gemenskapen gjorde med skällsorden ”bög” och ”flata” exempelvis, så kan en inta en icke-skamsen position. ”Jag är nucka och imorgon ska jag äta glass till frukost om jag vill och göra yoga, sträcktitta på ”The Handmaid’s Tale” och prata i timtal om allt med min bästa vän över några glas rött. Jag tycker litet synd om dig som måste köra dina barn till ishallen, barnkalas och bollplanen, storhandla på Willys, åka till Paradiset för att hitta delikatesser till parmiddagen och handla farsdagspresent på Mall of Scandinavia.”  Men det gäller ju att upprepa det här tyst för sig själv varje dag, kanske tillochmed varje timme eftersom vi har en tvåsamhets- och kärnfamiljsnorm som är så otroligt stark, som går igen i hur vi organiserar vår vardag, våra samtal, vårt umgänge och som är grunden för det mesta som berättas om i populärkulturen.

På DNs kultursidor har jag läst två texter som behandlat ”Nuckan”. Det intressanta är att båda texterna haft en fadd smak av ”tycka-synd-om”. Den ena textförfattaren skrev som om hon ställde sig bakom Malin Lindroths strid för att erövra och ”vända” ett öknamn för den livssituation hon nu lever i och har förlikat sig med och som hon i högsta grad problematiserar på ett modigt sätt. Men. Där smög sig ändå in en unken lukt av ömkan. ”Men stackars människa som inte fått en karl och livspussel.” Den andra textförfattaren gav bara uttryck för en hopplös naivitet när hon, medan hon nu tillfälligtvis är kultursidornas unga ursäkt för att resten av redaktionen är medelålders och inte förstår sig på Snapchat, visade att hon helt utan distans själv slukat tvåsamhetsmyten/normen.

Jag tror att jag skulle kunna skriva hur långt som helst utifrån ”Nuckan”. Den väcker så många intressanta frågor. Jag skulle vilja diskutera den på fikarasterna, med risk för att bli lynchad, på vernissage och andra mingel, gärna på ett eller annat bröllop om jag nu någonsin blev inbjuden samt på de parmiddagar som jag sedan ett antal år tillbaka har diskvalificerat mig ifrån.

 

 

 

 

 

En småful dag

Idag konstaterade jag på Facebook att jag hade en småful dag. Den lilla skiftningen av ansiktsfärgen som sommaren åstadkommit har bleknat, mina ögonbryn, ögonfransar, ögon och hår har av ålder och genetik liknande urvattnade nyanser. Jag tog på mig luftiga och bekväma kläder som jag sedan insåg var oformliga och vars ljusa toner mycket väl gick ihop med det allmänt urvattnade intrycket som överdelen av kroppen redan jobbade med. Jag orkade inte leta fram några små, små strumpor utan tog ett par som jag redan från början visste skulle tönta till mig – helt OK med sneakers men NONO med de loafers-liknande Gram-skorna.

MEN.

Varför i helvete känner jag att jag måste be om ursäkt för att jag inte pryder min plats? Varför känner jag att jag måste varna omvärlden för att jag förfular den?

För det var ju precis det Facebook-inlägget handlade om, fast jag inte förstått det när jag skrev och postade det.

Suck. Storsuck.

Jag är inte satt till den här världen för att pryda den. Så enkelt är det väl egentligen. Men ändå upplever jag, utan att tänka, att jag gör världen en otjänst, ja, jag till och med förolämpar och kränker min omvärld genom att inte bry mig om mitt utseende. Ja, kära nån, hur internaliserat kvinnoförtrycket är. Är det därför jag känner mig så extremt välmående på skärgårdsön, i ensamhet, utan speglar och omgivande ögon?

 

Framtidens marknadsavdelning

Jag såg att tidningen Resumé står som värd för en heldagskonferens här under hösten med namnet ”Framtidens marknadsavdelning”. Jätteintressant, tänkte jag och började läsa om programpunkterna. Jag blev litet besviken, för jag väntade mig de stora svepande dragen och framtidsspaningarna snarare än nergrottning i hur programmatic-köp påverkar olika avdelningar inom ett stort företag. Nej, ursäkta, nu blev jag raljant. För det är klart, det gäller att gå ned på detaljnivå OCKSÅ, bara de stora frågorna först har debatterats ordentligt.

Vi får se om jag går på konferensen, men jag blev i alla fall inspirerad till det här blogginlägget och till åtminstone ett kapitel i boken.

En av de riktigt viktiga frågorna tycker jag handlar om synen på avdelningen – ses den inom organisationen/företaget som en beställarorganisation eller ses den i första hand som en strategisk avdelning? Jag skulle ju säga att särskilt i halvstora organisationer/företag så lider marknads/kommunikationsavdelningarna av att synen på avdelningen inte är uttalad. Och det i sin tur kan innebära att avdelningen överöses med en blandning av stort och smått, med välmenta men felriktade råd och ibland, direkt försmädliga uppdrag. Förvirringen ökar bland medarbetarna och det är bara en stark och strategisk avdelningsledare som kan få det att funka långsiktigt.

En annan stor fråga handlar om organisering av analoga och digitala insatser. Med för många smala specialister blir det silos och stuprör tillochmed inom avdelningen och den samlade effekten av insatserna blir långt ifrån optimal. Så en stor utmaning för avdelningens ledare är att få de digitala och de analoga specialisterna att föra konstruktiva samtal där kommunikationsmålen alltid är överordnade fördelningen av resurser och eventuella löne- och statusskillnader. Och med konstruktiva samtal menar jag att medarbetarna faktiskt försöker förstå ”de andras” perspektiv och hur de olika insatserna samarbetar för att målen ska nås.

Ja, Resumé och Meltwater tycker alltså som jag att det är en grannlaga uppgift att leda en kommunikationsavdelning i dagens läge. Precis som Berghs också gör. Jag är i gott sällskap, verkar det som. Inga entydiga svar, men en massa intressanta diskussioner.

 

Ps. Förresten, kan en kommunikationsavdelning vara en beställarorganisation? Är inte begreppet ”beställarorganisation” när det gäller kommunikation bara ett annat ord för ”nej, vi tar inget långsiktigt professionellt ansvar”? Vad säger ni, kära vänner? Ds

Delningsekonomi, gig-ekonomi och funktionell dumhet

Nu fick jag med tre buzzwords i en rubrik. Det är jag på det hela taget ganska nöjd med. Att jag dessutom tänker leverera ett inlägg som binder ihop de här ”snackisarna” (använder någon det ordet längre eller är det sååååååå 2014) gör mig ännu malligare.

OK. Delningsekonomi har jag skrivit mycket om. Gig-ekonomi, inte lika mycket. Det som avses med det är en ekonomi som är byggd på frilansare där människor säljer sin kompetens och tid i uppdragsform. Det pratas om att den här ekonomin har växt enormt i USA (jag har sett siffror på att gig-ekonomin nu utgör hälften av …..någonting) och att vi kan se att det sättet att organisera arbetsmarknaden växer stort i Sverige också. Tidningen Chef har skrivit ett antal artiklar i ämnet som kan ge en fördjupad förståelse för begreppet.

Så kommer vi till nästa företeelse – funktionell dumhet. Det är en organisationsforskare från Lund, Mats Alvesson som lanserade begreppet för ett par år sedan. Under sommaren har han och den funktionella dumheten dykt upp i media och påkallat min och andras uppmärksamhet. Det handlar bland annat om att förstå finanskrisen 2008 (som jag är rejält fascinerad av), där ju en massa intelligenta och välutbildade människor betedde sig som en skock får rakt in i undergången. Det handlar helt enkelt om auktoritetstro, brist på civilkurage, karriärskåthet, brist på perspektiv, långsiktighet och omvärldsintresse samt litet allmän lat- och flathet. Det är ju verkligen inte alltid den funktionella dumheten kör oss in i världsomspännande kriser, men de flesta av oss har nog mött den både på egna arbetsplatser och när vi själva är kunder, brukare, medborgare, användare. Och i längden skadar den alltid även om det i det korta perspektivet kan vara mysigt och lugnt att vara omgiven av den – då flyter allt bara på.

Men hur ska hon få ihop det här, undrar nu naturligtvis vän av ordning.

Jo. I delningsekonomin finns även plattformar där en kan sälja sin arbetsförmåga och kompetens. Då blir ju delningsekonomin också en del av gig-ekonomin, eller hur? MEN. Hur kommer det att gå med människor vars egentliga spetskompetens är att göra vad någon annan säger åt dem att göra utan att fråga varför och att fixa och trixa sig framåtuppåt i internpolitiskt styrda företag och organisationer? Vad skriver en sådan på sin cv? Hur säljer en sådan sin kompetens?

Som jag skrivit om tidigare på olika sätt har jag i mitt professionella liv varit med om en strukturomvandling som var värre än varvskrisen (för yngre läsare som vill läsa på om svenska varven rekommenderar jag Wikipedias artikel) och det har väl inte alltid gått på räls varken före eller efter det, så jag har flera gånger haft anledning att inventera min kompetens och försöka beskriva vad som gör den unik och hur jag kan bidra på olika sätt. Och, kära läsare, att göra det är inte smärtfritt, varken första eller femte gången. Men i vår framtid tror jag att var och en måste göra den här inventeringen till en återkommande syssla.

Blev det här rörigt och spretigt? Tålamod, kära läsare, tålamod, jag kommer att återkomma till alla tre begreppen. Delningsekonomi för att jag ser det som en av de möjliga lösningarna på en hel del samhälleliga problem, gig-ekonomin eftersom den är här, vare sig vi vill eller inte och vi måste som samhälle se om våra system kan omfatta de nya frågor som kommer upp på grund av den och funktionell dumhet för att jag sett det så ofta och blev så glad när jag äntligen fick ett namn på och en problematisering av fenomenet.

Airbnb – det nya NATO?

Såklart att jag vet att Airbnb har givit ”smarta” människor nya sätt att göra pengar i samhällets gråzoner. Ibland hyrs lägenheter ut till porrfilmsinspelning, ibland som tillfällig bordell, vissa köper lägenheter enbart i syfte att hyra ut dem till turister. Men de ”smarta” människorna finns nästan alltid därute, redo att använda de strukturer vi som samhälle har byggt upp, för sina egna syften. Och nej, de ”smarta” människorna är inte bättre nu än förut, varken med eller utan Airbnb. Jovisst, Airbnb, Facebook och Google har med tiden blivit så stora och starka att de nu måste ta stort ansvar för vad användarna gör. Men ändå. Det är inte verktygen, plattformarna i sig som är onda. Det är inte verktygen, plattformarna i sig som ska fördömas.

I flödet dök en fin debattartikel från New York Times upp med titeln – ”Airbnb is the new NATO” Jag citerar:

Perhaps Airbnb is the new NATO. I started thinking about this in Hungary earlier this year. Viktor Orban, the prime minister, promotes an illiberal model based on xenophobic nationalism. He is prospering. Yet just about every Hungarian I met was renting out apartments or rooms to strangers through Airbnb or other platforms. A woman I got to know had just rented her place to a Kazakh. Connected to each other, individuals organize the self-defense that is cross-border community. It is closed systems that kill.

Jag brukar berätta för mina gäster och för andra som vill höra att jag ser mitt Airbnb-värdskap som politiskt i det lilla. Jag vill visa för mina barn och mig själv att det går att lita på människor. Och hittills har jag blivit överbevisad. De människor jag välkomnat i vårt hem har också varit modiga nog att tänka sig bo i någon annans hem, kom ihåg det, så det är ett delat förtroende. Vi har mötts i samtal, i frågor om varandras länder, i samtal om intressen vi delar fast vi bor på skilda kontinenter och har decennier emellan oss i ålder, i reflektioner kring livet, världen och framtiden.  Jag, som är människa i världen, har mött andra människor i världen och vi har delat vår mänsklighet. Var vi kommer ifrån har varit helt sekundärt, det har gjort att vi haft olika saker att berätta, olika perspektiv, men det har inte skilt oss åt, gjort oss främmande för varandra, fientliga mot varandra. Jag har lärt mig att människor är människor var de än bor och att det är möjligt att mötas. Och i det tänker jag sträva på.

En annan aspekt som ibland kommer upp ger den här frågan: Är det omoraliskt att tjäna pengar på sina outnyttjade ytor, sin bil när den inte används, sin borrhammare när en själv inte gör hål, sin tid utanför sitt vanliga jobb (om det inte inkräktar på det vanliga arbetet, såklart), sina färdigheter som inte kommer till bruk i det vanliga heltidsjobbet? Nej, det skulle väl ingen säga att det är. Däremot har vi ett skattesystem som kanske står inför en omställning för att kunna omfatta delningsekonomin. Och precis som Skatteverket har koll på att jag är Airbnb-värd och därför frågat mig om mina inkomster därifrån, så tror jag också att de snart kommer att kontakta Snappcar/Hygglo/TaskRunner för att få med skatteinformation ordentligt på Snappcars/Hygglos/TaskRunners sajter.

I de sista skälvande veckorna av den här sommaren som visat oss försmaken av vad klimatförändringarna kan innebära, så kanske det är fler än vanligt som funderar över hur vi kan begränsa våra klimatavtryck. Jag kan inte annat än se att delningsekonomin kan bidra till att vi utnyttjar de resurser vi redan har bättre.  Vi kommer nog att se fler och fler plattformar som hjälper oss att dela på det som redan finns. Ibland kommer de att vara perfekta från början, ibland kommer de att behöva utvecklas, vissa kommer att överleva, andra kommer att begravs på Internet-kyrkogården. Och våra respektive nationella strukturer kommer att behöva förhålla sig delningsekonomin. Det är min övertygelse. Det finns andra förändringar som vi också kommer att behöva förhålla oss till, exempelvis ”gig-ekonomin”, tanken på ett livslångt lärande för att kunna vara användbar och så vidare. Jag återkommer.

Stolthet och fördom

När jag växte upp var det vanligt att den självbild vi svenskar hade var att vi var tråkiga, tysta, lagom, ospontana – gråa och ospännande helt enkelt. Vi pratar inte med varandra på bussen – alltså har vi ingen kreativitet. Vi dansar inte på gatorna eller firar utomhus – alltså har vi ingenting spännande att erbjuda andra.

Nu gäller ju inte det här längre – ingen pratar hörbart med varandra någonstans i kollektiva färdmedel, kommunikationen pågår med hjälp av text med människor som inte sitter på bussen och det här är ett globalt fenomen. Och, sedan Vattenfestivalen så är vi ju del av den paraderande, kollektivberusade och fyrverkeriskjutande allmänhet som också är global.

Men fortfarande ägnar sig en hel del av oss svenskar åt att oja oss över diverse tydliga tecken på att vi är en nation på dekis, på ruinens brant och på motorvägen mot helvetet. Det går åt fanders för skolan, de unga har inga jobb, glesbygden avfolkas, brottsligheten ökar, livet har blivit farligare, osäkrare och fattigare för de flesta. I vissas värld håller Sverige på att gå under. Ibland har jag själv varit där, bara sett tydliga tecken på olika typer av mentala farsoter och korrupta maktmänniskor.

Men så blev jag Airb’n’b-värld. Det var ett första steg. Och jag har mött människor från många, många länder som är alldeles kära i Sverige. De ser oss som ett föregångsland på alla möjliga sätt. De tycker att vi ser så friska ut. De tycker vår föräldraledighet är fantastisk. De tycker att det var ett stort och modigt steg att förbjuda barnaga. De tycker att vi som kollektiv utstrålar glädje och livslust. De tycker att vår tillgängliga natur är enastående vacker, enorm och som sagt, tillgänglig. Det här är ju en del av det jag hört. Och sakta men säkert började jag se att ja, vi är ett modernt land som länge har velat förändra och förändras till det bättre. Vi har jobbat på i våra politiska partier, i våra föreningar och förbund, på våra arbetsplatser och på vår fritid. Vi har varit hyfsat omutbara och vi har varit välkomnande när det gäller det mesta. Faktiskt! Särskilt när det gäller mat och ny teknik, men vi har ju också välkomnat många människor hit, både för att vi behövt arbetskraft och av solidaritetsskäl.

I och med att vi närmar oss valet och siffrorna för Sverigedemokraterna är fortsatt höga så börjar ju människor med en annan Sverige-bild än SD att mobilisera sig. Mitt inlägg är ett första försök åt det hållet, men det finns några stycken som gjort det så mycket bättre. Och de inspirerade mig.

Här är Emilia Molins debattinlägg i Aftonbladet.

Och Sofia Strömbergs text på Facebook.