Är det ett nederlag att gå ner i split?

Eftersom jag nu verkar må bra av att skriva. Och att skriva hyfsat självutlämnande, så fortsätter jag med det. Så här i slutet av det arbetsliv som ersätts med lön och som bedöms av en överordnad så har jag inga större hämningar kvar. Mina framtida chanser att bli anställd skjuts nog inte i sank av att jag berättar om mina svårigheter att leva harmoniskt. Och dem jag kanske kan hjälpa genom att vara uppriktig uppväger gott och väl de mycket otroliga obehag de här skriverierna kan orsaka mig.

Det är ett nederlag att själsligt gå ner i split. Sånt ska jag strunta i nu och framåt. Jag kan tillfälligtvis vara följsam, i ett samtal, i ett möte med en annan människa, men då ska jag vara det för min egen skull. Mina inre självbilder är gubben Pettson och Jackson Lamb (”Slow horses”). Samt, som alltid Chrissie Hynde och Patti Smith. But that goes without saying, som de säger på annat språk.

Imorse vaknade jag till av en del av ett avsnitt (säsong två) av ”Slow horses”. Jackson Lamb tittade på filmer från övervakningskameror i Soho. ”Men, utbrast han, var är alla prostituerade och knarkare?” Hans kollegor förklarade att det var nya tider nu och att Londons stadsdelar förändrats. När jag kom tillbaka till London tjugo år efter en intensiv period av Londonvistelser i övre tonåren höll jag på att kräkas. Staden hade utvecklats till en plats för rika turister. Punkt. Det fanns ingen själ kvar. Jag är hemskt gubbig på den punkten. Jag vet inte var Slough House ligger nånstans (kontoret för de degraderade spionerna som jobbar under Lambs dysfunktionella ledning) men den delen av London kan jag tänka mig att hänga i. Om jag tar tåget någon gång. (Jag flyger ju inte, om det är någon som missat det. Av princip. Och för att göra mitt klimatavtryck så litet som möjligt.)

Här i Estamåla försöker jag alltså trappa ner min antideppmedicin och på samma sätt som Johan Cedersjö i podden ”Det sista pillret” så undrar jag om jag verkligen behövt medicinen hela den här tiden. Om jag behövt den alls, undrar jag också. Det kanske är helt fel behandling för det jag har besvär med. Vem kommer jag att bli om jag kommer att klara livet utan SSRI-piller? Kommer jag att känna känslor mer? Kommer jag att kunna längta igen? Kommer jag att kunna känna riktig glädje igen, mer än när jag får ett euforiskt rus av bokskogens skira grönska mot den ljusblå himlen med puffiga moln?

Och vad är utsättningsproblem, adaptionsknepigheter när det gäller att inte lönearbeta längre och vad kan hänga ihop med den ADHD som jag är diagnosticerad med? Jag går och lägger mig och har fina föresatser om nästa dag. När jag vaknar är det enda jag förmår att tänka ”KAFFE! men katterna först” och jag glömmer allt jag tänkt kvällen och dagarna och månaderna innan. Det är som jag varje dag vaknar och under natten glömt hur man lever. En evig omstart. Kaffevanan/koffeinkicken har dock ristat så djupa spår i mig att jag omöjligt kan glömma den. Men att jag mår bra av att sätta på musik och dansa, det glömmer jag bort. Att jag kommer igång och känner lugn av att skriva mina ”morning pages” (tre sidor flödesskrivning), det är som bortblåst. Hur stora lappar ska jag behöva skriva? Och var ska jag sätta dem? På katterna? På kaffebryggaren?

Alla kan gå ner i split

Jag erkänner, rubriken är skriven för att få in dig, kära läsare. Men när jag skrivit orden och sagt dem halvhögt för mig själv började jag skratta. För jag såg hur ironisk rubriken är. Med tanke på att jag skulle skriva om min psykiska ohälsa.

För javisst! Jag har hela livet försökt gå ner i split. Större delen av mitt liv har bestått av ansträngningar för att göra mig själv till en normal människa. Men det har jag inte problematiserat eftersom jag trott att alla har det så.

Jag hade en period då ätstörningar regerade. Jag har haft svårt med kärleksrelationer. Jag har brottats med extrem dålig självkänsla. Men jag har trott att alla har det så. Mer eller mindre. Sedan kom livssmällarna. Mamma fick en allvarlig hjärnblödning. Min tvillingsyster blev dödad. Då var det inte längre konstigt att jag inte var i psykisk toppform. Men ändå. Det fanns ingen hjälp att få, då på 90-talet. Mer än sjukskrivning i några veckor för ”psykisk insufficiens”. Bara bita ihop och inombords gå sönder allt mer.

I släkten och vänskapskretsen var vi helt inne på freudiansk psykologi med en dos tidiga störningar som eventuell förklaringsmodell. Vi tänkte att om vi bara kunde få lägga oss på analyssoffan så skulle vi kunna segla genom livet sedan. Hela och rena och härligt normala.

Jag spelade normal i ett par decennier och för knappt tjugo år sedan började jag med SSRI-medicin. Jag gick till husläkaren och sa: ”Jag orkar inte må så här. Ge mig piller.” Hon skrev ut utan särskilt många frågor.

Nu håller jag på att fasa ut dem. För tredje gången. Jag håller till på landet mest. Jag umgås med katterna, grannar, vänner, barn och den ljuvliga ensamheten. Jag inväntar pensionen genom att vara arbetssökande. Jag börjar se det makalösa i att odla. Jag har snart lyssnat klart på poddserien ”Det sista pillret” som handlar om en persons nedtrappning och utfasning av samma medicin som jag har stått på men också om SSRI-preparatens historia. Om propaganda åt olika håll, om läkemedelsbolagen skrattande hela vägen till banken, om oklara effekter och bieffekter.

Jag är nu framme vid att jag införskaffat en tablettdelare. Jag ska försöka gå ner på en kvarts tablett. Psykiskt tror jag det går utmärkt, men den där tablettdelaren ställer till problem. Måste jag skaffa en knarkvåg?

Låt dem få prata klart!

Min nya tillvaro i den relativa glesbygden får med sig annan typ av tidsfördriv och förströelse än i storstaden. Till exempel åkte jag några mil för att fira 1:a maj med Socialdemokraterna. Jag och mitt sällskap fick en smakligt grillad tjockkorv för besväret.

Skämt åsido. Det var inget besvär. Det var upplyftande, inte bara att sjunga Internationalen med höjda, sammanflätade händer utan att få lyssna på talarna. De fick prata till punkt! De fick ge hela bilden! De fick agitera!

Imorse, när jag öppnade DN i telefonen stod det om partiledardebatten i SVT igår. Jag är ytterligt glad att jag inte ödslade en timme och en massa psykisk energi på att lyssna och se. Det verkade vara den vanliga pajkastningen och ansvarsundvikandet. ”Du gjorde så!” ”Nähä, gjorde jag inte! Kolla på hen istället!”

Jag följer några amerikanska konton på Facebook som är kritiska mot nuvarande styret. En grupp initierades av anställda inom nationalparkerna som var några av de offentliga organisationer som drabbades av de första nedskärningarna. Det är ett konto där jag verkligen kunnat få insiktsfull information. Jag följer också några konton som är litet mer åsiktspåverkade men som ger insyn i specifika händelser och förlopp, inte minst när Trump och hans medarbetare möter media. Sedan finns ett konto som är ganska översiktligt modererat och där avsky över Trump och anhang sprids med varierande finess. Ibland är det roligt, ibland nästan lika plumpt som Trump själv.

Tillbaka till Sverige och första maj. Jag insåg att det var flera år sedan jag hörde en politiker berätta om sitt partis syn på nuläget, sätta in nuläget i ett historiskt sammanhang och blicka framåt med förslag på åtgärder. Ekonomi, resursfördelning mellan grupper, skatter.

I ett självkritiskt ögonblick funderar jag över om det är jag själv som blivit så påverkad av snuttifieringen inom media och nyhetsrapportering att jag inte orkar med längre resonemang. Och ännu mer självkritiskt, att jag tycker att det är lagom med de korta snärtiga resonemangen jag får i sociala medier. MEN. Då borde jag ju inte blivit så glad och upplyft som jag blev av de ganska långa talen på första maj. Alltså: jag har inte låtit mig förstöras av sociala medier. Inte när det gäller politik. (Paus för klapp på axeln.)

Dags för självrannsakan – är detta inlägg början på en rad inlägg (jag har ju annonserat innehåll som ännu inte blivit verklighet. Ett antal gånger) eller är detta ett inlägg i raden av goda föresatser och tappad fokus?

Den som lever får se.

Strunta i klimatförnekarna!

Obs! Nu pratar vi om Sverige. Den brunkrämsförsedde bebisen på andra sidan Atlanten är en historia för sig.

Vet du varför du högaktningsfullt ska skita i klimatförnekarna? Den där vid fikabordet eller i ditt Facebook-flöde eller den där politikern? Jo, för att de är i minoritet. De skriker högt men fåfängt.

Vi som oroar oss för klimatförändringarna är i majoritet. Vi är två tredjedelar av Sveriges befolkning. Det betyder att de flesta du möter tycker som du. Det betyder att du inte behöver vara rädd för att uttrycka din oro för klimatet och prata om den med andra.

Klimatförnekarna är en liten, okunnig, rädd minoritet. Men oj, vad de skriker. Det är väl så man gör när man är riktigt, riktigt skräckslagen. För det är ju nästan ofattbart, det vi gör med vår planet och klimatet. Det är inte konstigt att de skriker. Men det betyder inte att de är många, det betyder inte att de har rätt, det betyder inte att de ska lyssnas på. Om vi orkar kan vi krama om dem, klappa dem på huvudet och säga ”såja, såja”. Men vi ska inte lyssna, inte gå in i diskussion, inte leta motargument. Den tiden och energin är bortslösade.

Man tar inte morfin. Man gör det bara inte. Om man inte måste.

Fast egentligen skulle det stå:

Man flyger inte. Man gör det bara inte. Om man inte måste.

Förra helgen var jag på Klimatriksdagen. En samling för att sprida kunskap och inspiration om klimatfrågan. I gruppen på 400 personer var det en självklarhet, det där med flygning. Man gör det inte, helt enkelt.

Det som är så enkelt med flygning är att det inte är svårt att välja bort. Du behöver inte ändra dina matvanor. Det är inget som påverkar om du kan komma till jobbet eller inte. Du behöver inte flytta, du behöver inte sälja eller byta bostad, du behöver inte dra på dig dubbla sockor och koftor när du är hemma.

Och ändå gör det stor skillnad. Mycket stor skillnad.

En dag av berusning


Jag öppnade ett fönster på övervåningen för att släppa ut en vimsig fluga. Efter en grå morgon hade solen kommit fram och dånade på det där viset den kan göra de första vårdagarna. Solen hade tagit över både element och luftvärmepumparnas arbete. Det var varmt.

Huden på händerna drog ihop sig av njutning. Kroppen gick in i avslappning. Alla popcorntankar försvann i ett huj. Värmen. Luften. Och då! DÅ!! Fick jag syn på tranorna, vår tranfamilj, som betade på andra sidan vägen, framför grannarnas ladugård.

En stund då livet var fullkomligt.

Dagen fortsatte i samma godhet. På secondhandaffären i Emmaboda som hänger ihop med Återvinningscentralen hittade jag två böcker som är mycket eftersökta. Nu kan jag se till att de hittar hem till två personer som verkligen vill ha dem. Tänk att de böckerna var ett kärl ifrån att hamna i brännugnen.

Köpte potatis på Ica i Emmaboda. Ja, jag vet att det är dags att bojkotta de stora livsmedelskedjorna. Men jag behövde verkligen den där enastående potatisen från den biodynamiska gården Solmarka. Jag antar att den lokala Ica-handlaren tar in den här potatisen på eget initiativ.

På vägen hem lyssnade jag på ”Klotet”. Jag rekommenderar verkligen dagens program som naturligtvis finns på SRplay. Idag handlade det om klimathotet, beredskap, upprustning, resiliens. Diskussioner mellan kunniga och engagerade människor. Ingen polarisering utan analys och kunskap. Margot Wallström, en nationalekonom, en forskare från FOI, rektorn för Försvarshögskolan, en folkhögskolelärare. Med sådana människor behöver vi inte se mörkt på framtiden. Lyssna och kommentera gärna.

När jag körde upp mot huset stod tranfamiljen på vår åker. Tjugo meter från bilen. De blev störda och flög iväg. De gjorde en vacker båge, paret var helt synkade, det var makalöst vackert.

Och vet ni – de väger bara sju kilo de där stora fåglarna.

Botten i dig är botten i mig

Jag fick ett meddelande igår. Det var vackert i sin enkelhet och sin värme. Det skrivna hade sitt ursprung i vad jag skriver här i bloggen. Det är stort att bli läst. Det är ännu större att bli förstådd. Och störst av allt är dialogen.

”Du vill väl inte bli sån där utmattad kvinna” sa en doktor till en bekant för många år sedan då livet med heltidskarriär och tre barn tillfälligtvis tog ut sin rätt. Den bekanta stagade upp sig och hoppade över känslan av utmattning. För hon ville inte bli en sån där utmattad kvinna.

Tänk om det alltid var så lätt. Att en doktor sa åt en att man inte vill vara sjuk eller vara litet annorlunda ihopskruvad och man bara fortsatte som om ingenting hade hänt.

Själv har jag ju försökt att staga upp mig mest hela livet. Jag har haft ett exoskelett av måsten, borden och kroppsliga spänningar. Jag har intalat mig själv att jag har noshörningsskinn när jag egentligen har hud som är tunnare än rispapper. Det är väl därför jag känner mig bekväm med katterna och ensligheten. Katterna pratar inte sönder mig. De trycker inte på mig åsikter, tyckanden eller teorier. Jag behöver inte konversera artigt och meningslöst med dem. Vi kan leva tillsammans i tystnad och ömsinthet.

Men jag behöver ju lufta mina åsikter, tyckande och teorier. Därför bloggar jag. Och om någon läsare känner sig berörd, upprörd, inspirerad blir jag väldigt glad för respons. Med tillägget att om det är upprörd du blivit, var varsam med mig. Jag går lätt sönder. Och det ifrågasättande eller insinuanta gnager länge. I dessa tider behöver vi sprida små tomtebloss av värme.

Det är dags att lägga till två punkter på listan över vad jag kommer att skriva om.

  1. Skogen. Runt byn där jag bor är det produktionsskog. I väldigt stora cirklar. Det är helt enkelt mycket, mycket svårt att hitta ens måttligt blandad skog. Det är monokultur överallt. Både när det gäller trädsorter men också när det gäller ålder. Det är ledsamt. Läs ”Skogslandet” av Lisa Röstlund. Gråt och agera!
  2. Hur jag började misstänka, utforska och tillslut blev diagnosticerad med ADHD.

Idag avslutar jag med ett utdrag av ”Jag tror på den ensamma människan” av Gunnar Ekelöf.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Ps. SEO-bedömaren gav tummen ner för rubriken idag med. Ds

Om nu livet är en enda lång tävling, kan jag utnämna mig till prokrastineringsdrottning?

SEO-verktyget ger mig helt klart riktigt dåliga poäng för den rubriken. För lång, ja, jag vet. För många ord, javisst. Och dessutom, håll i er nu, den innehåller inga starkt positiva eller negativa ord.

SEO betyder sökmotoroptimering. Om man vill att vem som helst kan kunna hitta till just mitt material handlar det helt enkelt om att förstå vad människor i gemen går igång på. Eftersom jag jobbar med det här och dagligen tänker på det vet jag ganska mycket. Men just när jag bloggar är mitt fokus inte att locka människor i gemen att läsa det jag skriver. Även om jag är tacksam för varje läsare jag har.

Egentligen skulle jag skriva om något helt annat idag. Jag hade fixat en fin bild av en bok som låg så fint på ett vackert tallriksunderlägg Boken är blå och underlägget i olika gröna nyanser. Jag skulle skriva om tystnad, om reflektion, om meningslösa samtal och om alla hundratals timmar jag suttit i fruktlösa terapisamtal. Om detta en annan dag.

Rapport om musbajseländet. Jag tog tag i det i fredags. Dammsugit och därmed stört katterna. Usch, dessa bistra blickar! Jag känner mig som en skurk i flera timmar efteråt. Efter dammsugningen avtorkning såklart. Körde alla bestick och annat som fanns i lådorna i diskmaskinen. Även om jag kunde pricka av musbajseländet från min lista hejdade det mig inte från att känna mig som prokrastineringsdrottning.

Vilket naturligtvis är idiotiskt. För vad MÅSTE jag göra mer än tidrapportera till a-kassan, aktivitetsrapportera till arbetsförmedlingen, söka jobb, mata katterna och betala räkningarna? Det är ju någon som flåsar mig i nacken men när jag vänder mig om är ingen där.

Detta duktighetsok. Detta att bara ha ett värde som människa om något är utfört och bedömt. Det är klart, har man levt med oket i mer än sextio år kastar man sig inte bara av det. Jag behöver nog vara mycket snäll mot mig själv. Acceptera. Acceptera. Acceptera. Och rannsaka. Rannsaka. Rannsaka.

Mer svammel utlovas i veckan. Eller veckan efter det.

En svart dag för handelsman Flink, en grön dag för planeten

Idag ska vi inte handla någonting, varken katterna eller jag. Som sagt, igår handlade jag i Emmaboda så att vi har mat för ett antal dagar framåt. Jag hittade biodynamiska ägg, antagligen från samma gård eller organisation som den fantastiska biodynamiska potatisen kommer ifrån. Lokalt producerat. Ekologiskt. Enligt rekommendationerna för den köpfria dagen hade jag kunnat köpa ägg och potatis från den lokala producenten eftersom en del av blackouten riktar sig mot de enorma företag som styr vår konsumtion till mångt och mycket.

Har jag städat ur besticklådan? NEJ. Absolut inte. Däremot har jag hittat musbajs i flera kökslådor, vilket fick mig att se musbajseländet som ett ENORMT och OÖVERSTIGLIGT problem. Ett sådant som stor, ingrodd och långdragen prokrastinering är gjord av.

Om jag nu är en människa med NPF-diagnos(er) och tillhörande psykisk ohälsa kan jag väl äntligen få erkänna mina igångssättningsproblem utan skuld, utan ursäkter. Jag har skylt över dem i så många år att jag är alldeles trött. Jag har lagt så enormt mycket energi på att vara normal. Låtsas normal. Spela normal. Göra mig normal. För det är ju jag som varit fel. Och det kan ju bara jag ändra på, eller hur?

Så. Ja. Musbajsproblemet kvarstår.

Däremot har jag inte prokrastinerat bort min omsorg om katterna. Jag har inte prokrastinerat bort mina tre morning pages. Som idag dessutom bjöd på en viktig insikt om mig själv. Se, en av anledningarna till att skriva morning pages. När flödesskrivningen är igång dyker saker upp från det mer fördolda medvetandet och dessa saker blir till insikter som uttrycks i ord. Läs mer om morning pages här.

Tranorna fortsätter låta. Det bor ett par på en åker inte så långt från min gård. De har bott där flera år, har jag fått veta. Och nu vet jag också, via Wikipedia att det är samma hona och samma hane. De är monogama, de där tranorna. Till skillnad från flugsnapparen. Särskilt hanen är tydligen värre än vissa mormoner.

Nu återstår för mig att annonsera vad jag ska skriva om de kommande månaderna:

  • Övergrepp. Jag läste AK Selbergs bok ”Utsidans klass”, Jenny Jägerfelds ”Hämndprojektet”, tittade på ”Under the banner of heaven” och rent allmänt tittade mig runt.
  • Konjunkturer, vinstkrav, tillväxt, nationalekonomi. På det sätt som det påverkar oss. Reflektioner om hur vi kan göra oss mindre sårbara.
  • Kan jag odla potatis? Kan dessa händer ägna sig åt annat än skrivande och gosande med katter?
  • Deckare. Järnspikar vad jag har plöjt deckare. Och vad jag har synpunkter! En hel del som jag kan rekommendera. Nu när Lotta Olsson inte längre gör sådant kan ni väl låta mig vara det snabbläsande oraklet.
  • Kaninhålet jag varit i som består av 80- och 90-talet, trender inom psykologin, Thomas Quick, massmedia, styckmordet, sektbeteende och egen skam för att jag gick på, ”köpte narrativet” som nutiden skulle uttrycka sig.
  • Konsumtion. Särskilt onödig sådan. Både sådan som syns (Veblens ”conspicuous consumption”) och sådan som är mer styrd av leda och brist på livskvalitet.
  • Sam och Frodo. The Dude och the Guardian.

Trams och allvar. ALLVAR.

Frodo (katt) kom just in från det stora vilda. Utan mus, utan sork. Även om det är bra att han gör sitt jobb som gårdskatt skulle jag blivit störd av att behöva hantera död, halvdöd, paralyserad eller mycket pigg mus just nu. Jag skriver ju.

Morgonen började med att jag hittade musbajs i besticklådan. Som tur var fanns det bestick i den diskade diskmaskinen. Jag funderar fortfarande på när och hur jag ska ta mig an besticklådan. Förmiddagen fortsatte sedan med att det knackade på dörren. Jag bor i en by med tre gårdar. Varav ingen, förutom min, är bebodd i veckorna. Att det knackar på dörren är en sensation, helt enkelt. Det var inte Jehovas vittnen – de var här och välkomnade oss ganska omedelbart efter att kontraktet var påskrivet. Har de direktkontakt med Lantmäteriet eller de en gud som pekar med hela handen?

Nåja. Det var en trevlig hantverkare som undrade om jag har ett badrumstak som ska åtgärdas. Som jag till honom, det är mycket möjligt att jag har, men att jag inte tänkt att det skulle ske nu. Då ursäktade han sig och sa att det var någon som beställt en sådan insats. Det vet jag, i alla fall, att jag inte gjort. Han gick vidare på jakt efter en beställd takinsats.

Nu till allvaret. Imorgon är det Blackout Day. Det betyder att man genom att inte handla (i betydelsen köpa), särskilt inte från multinationella företag, visar sin del av en gemensam makt. Är det den makt vi har kvar, frågar jag mig. Makten att inte köpa.

Jag tänker hantera Blackout day genom att åka till Emmaboda idag och handla mat för de kommande dagarna. Imorgon ska jag ägna mig åt katterna, eftertanke, promenad och igentäppande av muspassager. Jag tror ju inte mitt agerande just imorgon kommer att göra stor skillnad eftersom jag inte köper så mycket. Men jag vill ju verkligen uppmana er andra som bidrar mer till att hjulen snurrar att hålla igen imorgon.

Det där med att ni ”som bidrar mer till att hjulen snurrar” skrev jag för att det skulle stå där i all sin cynism. Vi vet att vår konsumtion bidrar till att vi utarmar vår planet men vi tror att vi måste fortsätta konsumera för att ”hjulen ska fortsätta snurra”. Det är väl ur den rävsaxen eller Moment 22 som ”grön omställning” i form av fortsatt hög, men ”god” och ”grön” och ”ekologisk” och ”hållbar” konsumtion stammar från.

Men vet ni en hemlighet – det kommer inte att gå. Vi måste ställa om på en mer grundläggande nivå.

Men vet ni en annan hemligjet – vi har gjort det förut. Fast åt andra hållet. Vi har alltmer vant oss vid att leva i ett extremt överflödssamhälle. Vi levde inte i det här samhället bara för trettio år sedan. Än mindre för fyrtio år sedan. Vi pratar inte 1800-tal och fattigdom, vi pratar 80-tal och medelklassliv.

Nu blev dagens inlägg litet tungt, även för mig. Men eftersom vi kom in på 80-talet stannar vi ett ögonblick där. På 80-talet pluggade jag nationalekonomi och det var också som nationalekonom jag började mitt yrkesliv. (Bara så att ni fattar att jag inte tantgissar här.) Vi som läste nationalekonomi på 80-talet fick lära oss att konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.

Jag repeterar: konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.

Vi tar det en gång till: konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.

Som en kvinna som jag var volontär tillsammans med vid en Fridays for future-demonstration, en kvinna djupt engagerad i miljö- och klimatfrågan kommenterade när jag sa det här:

– Men hur ska vi få hjulen att snurra om vi inte konsumerar?

Tillbaka till de där hjulen igen. OK. Om vi fortsätter att tänka att vi vill ha tillväxt, vilket inte självklart, men för sakens skull så kör vi på det. Då fanns det redan på 80-talet svar på det:

INVESTERINGAR

Investeringar i ny teknik.
Investeringar i infrastruktur.
Investeringar i skola, vård och omsorg,
Investeringar i forskning.

Det knepiga här är att vi, i den tid vi lever, har vi glömt att skattepengar kan gå till goda saker som kan bygga upp samhället på både kort och lång sikt.

Nu är det dags att köra till Emmaboda och handla mat. Och även om du tänker handla imorgon så hoppas jag att du ändå tänker ett varv kring din konsumtion. Och kanske försöker minnas 80-talet. Var allt sämre då? Utan ruccola, utan Thailandsresor, utan airfryer, utan köksrenoveringar.

Ps. Jag kommer att återkomma till nationalekonomi och ekonomisk politik. Jag kommer att återkomma till de vinstkrav som aktieägare och företagsägare har och som är historiskt sett extrema.

Verifierad av MonsterInsights