Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Imorgon eller en annan dag skriver jag mera

Den här bilden hade jag på en t-shirt. Jag bar den till den föll sönder, med urtvättade 501:or, skinnväst med snörning och motorcykelstövlar. Jag visste redan då att jag visste precis vad Barbara Kruger menade och jag höll med henne så att det gjorde ont.

Trettio år senare måste jag skriva att insikterna nått ännu djupare. Det konstiga är nog också att det verkar som om jag har tagit en paus i tänkandet.  För under de här trettio åren har det blivit värre. Och jag har inte reagerat nämnvärt. Men nu, när jag samtidigt som insikterna faller tunga är en åldrande kvinna, då blir det så påtagligt på riktigt. Om jag koketterade litet då när jag bar och slet ut t-shirten, finns ingenting kvar av det koketta jag-et.

Nu läser jag Rebecca Solnits ”Hågkomster av min icke-existens” där hon i kapitlet ”Livet i krigstid” skriver om vad våldtäktshotet/risken gör med oss kvinnor, hur det så tidigt begränsar oss och hur det sätter sig i kroppen, i musklerna, i tankarna.

Att vara en ung kvinna är att ställas inför sin egen utplåning på ett oändligt antal sätt eller att fly från den eller vetskapen om den, eller allt detta på en gång. ”En vacker kvinnas död är obestridligen det mest poetiska ämnet i världen” sa Edgar Allan Poe, som knappast kan ha sett det ur kvinnornas perspektiv, de kvinnor som hellre vill leva. Jag försökte undvika att vara ämnet för någon annans poetik, utan kartor, utan vägvisare, utan särskilt mycket att gå efter.

Men det handlar inte bara om våldet. Det handlar också om att våra kroppar inte tillhör oss utan världen. Våra kroppar är inte till för oss kvinnor, de är till för andra att betrakta, att hantera, att värdera, att upphöja, att förnedra, att ha synpunkter på, att förakta, att tillbe. Vår frihet inskränker sig till att tukta. Möjligtvis berusa. Men mest tukta. Som en fransk barockträdgård.

Och därmed knyter jag ihop till ett tidigare inlägg och till en gammal bok som är dags att återkomma till, ”Fat is a feminist issue” av Susie Orbach. Det blir fler inlägg, sanna mina ord.

Vi är smartare än så här

När en del massmedia har den här nivån på journalistiken är det inte konstigt att även om man söker helhet så hittar man den inte.

Nu föses skockarna hit och dit, av både politiker och massmedia: ”Misslyckande för svenska Covid-strategin”, ”Triumf för svenska Covid-strategin”, samma lika med vaccin, ekonomiska stöd, arbetslöshet och den allmänna framtiden. I någons perspektiv är vi dömda till evig recession om vi inte….., i någon annans perspektiv ska vi bara hålla ut till alla är vaccinerade och sedan kan vi glömma allt vad Covid heter och återgå till vår allmänt oreflekterade livsstil.

Jag vill ha helhet! Jag kräver helhet av er som jobbar med massmedia.

Tänk den kanal som först gör som en kontrollpanel, typ en dashboard i Google Analytics. Samlar data om så många sektorer och aspekter som möjligt. Och presenterar den data så att det går att få en överblick. Så att det går att ställa frågor, förstå mer. Istället för att bara kunna välja på vilken flock jag vill sälla mig till. Alla lika dumma.

Vi är smartare än vad våra massmedier gör oss. Eller politikerna för den delen.

Vad skulle jag vilja ha i min kontrollpanel? Just nu har jag tankarna på Sverige och därför avser jag bara svenska siffror så här långt.

  • procentuell andel vaccinerade (möjligt att dela upp i åldersgrupper)
  • antal smittade
  • antal avlidna
  • arbetslöshetsstatistik med särskilt fokus på några branscher (boomande och utsatta)
  • arbetslöshetsstatistik för unga
  • antal konkurser
  • besök och inläggningar på psykiatriska kliniker och öppenvårdsmottagningar
  • statistik över flyttströmmar, till och från storstadsområden, mellanstora städer och glesbygd/landsbygd (stadsnära och icke stadsnära) (Edit. FINNS PÅ SCB!)
  • statistik över näthandeln, uppdelad i kategorier, gärna i relation till butikshandeln. Har förstått att Plantagen har fått ett rejält uppsving precis som företag som säljer handarbetsrelaterade varor
  • siffror över flygtrafiken
  • kvadratmeter kontor att hyra (NY!) Vissa delar av Stockholms city ser ut som efter en neutronbomb när man kollar in genom fönstren i de nyinredda kontorshotellen
  • antal djurförsäkringar, särskilt hund och katt (NY!)
  • siffror över alkoholförsäljning, uppdelat på kategorier (NY!) Läste att bubbel inte är så hett just nu
  • specifika siffror över mindre höj- och sänkbara skrivbord samt plastskydd att ha under stolar med hjul (NY!) Borde vara hett för andra är gamers nu.

När jag sitter här och drömmer om att få överblick, jag vet, en fåfäng önskan, så inser jag att listan över diagram och live-data som jag vill se kan bli nästan oändlig. För, jag är övertygad om att livet efter Corona-omställningen kommer att se annorlunda ut. Exempelvis hörde jag att en stor del av företagen upplever att de gått fram upp mot fem år i sin digitalisering genom Coronans tvingande effekt. Fem år.

Jag är fortfarande litet överraskad över vissa reaktioner på min text om vad Den Stora Corona-romanen kommer att handla om. Några hävdade med bestämdhet att vi snabbt kommer att gå tillbaka till det vanliga och att den här tiden kommer att falla i glömska.

Men vilka mer data behövs för att få helhet?

Och, inte minst, vilka kvalitativa undersökningar behöver göras för att vi ska förstå vad vi är med om? Så att vi kan agera klokt och inte som boskap.

Idag känner jag mig litet tjock

Jag tror att det var när jag läste någon som skrev ungefär så här:

Om det enda jag kan säga om mitt liv när jag ligger där på dödsbädden, ”att jag höll i alla fall min vikt”, då har mitt liv inte räknats.

som jag riktigt, riktigt på allvar började tänka över mina (och de flesta andra kvinnors) kroppsnojor. Eller upptagenheten med kroppen. Upptagenheten med utseendet.

Och så var det någon i min bekantskapskrets, ungefär samtidigt, som pratade med stort engagemang om någon av dieterna/kostinriktningarna som är populära nu.

Först kom tanken ”Jag med. Jag måste också få ordning på maten, på träningen, på kroppen. Så att allt blir tajt.”

Så att jag vet vad som gäller.
Så att jag slipper oron och alla ovissheter.

Men. Jag orkar inte. Jag har inte tillräcklig disciplin. Jag känner efter för mycket.

Så. Istället föll ögonen på en Facebook-grupp som heter ”Diets don’t work”. De flesta som har hittat dit är amerikanska kvinnor och de verkar nyfikna på något som heter IE, Intuitive Eating. Det handlar alltså om den revolutionerande tanken att våra kroppar kan signalera vad vi behöver.

Nu vet jag ju att vi lever i en tillvaro där skräpliknande mat är billig och dessutom tillgänglig och extremt marknadsförd, det är helt enkelt svårt att lyssna på kroppen när livsmedelsbutiker är designade för att vi ska köpa sött, fett och snabbt och de matställen som finns lättast tillgängliga (både geografiskt och ekonomiskt) serverar fett, sött och snabbt. Så det där med intuitivt ätande är inte självklart enkelt.

Men jag kan rekommendera att följa sidan ”Diets don’t work” av den enkla anledningen att jag och antagligen andra behöver bli påminda om att det viktiga när vi tar våra sista andetag inte är att vi lyckats hålla vikten och att det dessutom finns åtminstone en industri som helst ser att vi fortsätter noja över kroppen.

Det här är mitt första inlägg i det här tankespåret. Det kommer fler. Jag kommer att lufta tankar som har med adrenalin att göra, med kontroll att göra, med vinterbad och hård träning, med dömande och granskande blickar.

Kärlek i kolerans tid och andra samtidsromaner

Vilken kommer att bli den första romanen som har Corona som huvudkaraktär?

Vilken kommer at bli den första Stora Romanen om Corona-tiden?

Nej, det är klart, det kan väl ingen sia om just nu. Men visst är det spännande att gissa.

Vad kommer det att vara för typ av roman?

Kommer det att vara en kollektivroman från en arbetsplats där allting ställs på huvudet när mötesstrukturen ändras, när den som är bäst på att göra snajsiga Powerpointar får på skallen av den som först fattade hur man tog kommandot i ett Teams-möte? När den hierarkiska strukturen blir helt åsidosatt när den kontrollerande chefen inte kan kontrollera längre, när det visar sig att dem hen misstrodde och kontrollerade mest, levererar punktligt och kvalitativt hela tiden medan korridorsnackarna som hen trott var hens strukturella maktkapital faller ihop som trasiga ballonger när det inte finns idéer att stjäla i korridorerna.

Eller kommer det att vara berättelsen om hur det inre livet tar över i några människors liv genom en ekande känsla av ensamhet över till skapande och omdaning.

Eller är det den stora romanen om sönderfallande familjer i en på ytan trevlig villaförort. Misshandel som eskalerar, missbruk som går överstyr, konflikter som kokar torrt bredvid sous-viderna och entrecoterna från AG, dörrar som både smälls igen och sprängs, barn och föräldrar som för första gången SER varandra i sin ömklighet. Kan kanske sluta med försoningar om den som skriver romanen är på det humöret.

Eller är det den stora ångest-romanen där kallbad ställs bredvid vinboxar, evighetslånga löparrundor ställs bredvid Stesolid, yoga on-line bredvid Porn Hub, eremit-veckor i sommarstugor bredvid ett Netflix-knarkande utan dess like. Där storstadsluften luktar rädsla och framkallar åskväder och snöstormar.

Eller blir det en underbar livsbejakande roman där det lagas doftande middagar, delas recept och skålas via Skype. Där det stickas, virkas, broderas, planteras, beskärs, klappas katter och hundar, bryggs naturvin, skrivs långa handskrivna brev och snickras vaggor. Och det allmänt levs på hoppet om en bättre framtid.

Ja. Jag vet inte. Men det ska bli intressant.

Gentlemen, renegater och tvillingar

 

Det enda den här bilden har med texten att göra är LÄNGTAN

Jag sitter, nej halvligger i soffan med en katt på benen. Jag kan alltså inte röra på mig.  Igår lämnade jag blod för första gången, jag känner mig bakis fast jag inte drack något igår så jag antar att det har med blodtappningen att göra. Att vara fast i soffan tillfälligtvis är helt enkelt passande.

Jag kunde skriva på tvillingboken, men det gör jag inte. Jag lyssnar på ”Renegater” av Klas Östergren, inläst av Klas Östergren. Min historia med Klas Östergren närmar sig 45-årsstrecket. När jag läste ”Fantomerna” föll jag som en fura. Han skrev några krönikor i Dagens Nyheter som jag fortfarande kan komma ihåg delar av. En lunchrast skippade jag skolmatsalen och åkte till Kulturhuset där Klas Ö pratade om boken som skulle komma till hösten – ”Gentlemen”. Han läste ur den, jag återvände till resten av skoldagen alldeles uppfylld, liksom rusig. Boken kom ut när jag var i London den hösten. Mamma och Karin skickade recensionerna, de var allmänt välvilliga (både recensionerna och mamma/Karin).

Det som känns märkligt nu när jag lyssnar på ”Renegater”, det är att jag åker in i berättelsen som om den vore minnen ur mitt eget liv. Jag får träffa författaren och Henry Morgan igen, jag kommer ihåg känslan i våningen på Hornsgatan, frukostarna med Henry, hans berättelser om kvällarna, arbetet med att gräva tunneln, blåstället, när semlorna försiktigt skulle föras hem via de isiga gatorna.

Jag minns också den gången för 38 år sedan när Karin och jag satt i en väntsal i Madrid-stationen Atocha. Ljuset var skumt, vårt tåg söderut skulle avgå sent på kvällen. Vi längtade efter att sätta oss på tåget och komma iväg mot Malaga. Skulle vi kanske komma ända till Marocko? Ljuset i väntsalen var dåligt, vi längtade en allmän längtan. Bort, hem, mot vuxenlivet, mot självständighet, mot självstyre, mot äventyr, mot trygghet, mot en självklar riktning. Jag läste högt för oss båda ur ”Gentlemen”. Jag läste kapitlet om julbestyren och julafton. Om koftan som Klas fick av Henry och om slipsen som Klas köpt till Henry. Vi bands ihop där, Karin och jag, Klas och Henry Morgan, vi delade en varm stund av samhörighet och vänskap, en paus någonstans ute i Europa.

Det var inte en av våra bästa resor. Vi frös en hel del. Vi sjöng på svenska för några spanska unga män som skjutsade oss någonstans för att lyssna på grodorna. Vi såg Goyas svarta målningar. Men vi byggde på våra gemensamma minnen, testade tryggheten i tvillingskapet.

Det är ett kärt återseende och en hel del förundran när jag nu träffar Henry och Klas igen. Jag har lyssnat i ett par timmar och har mer än trettio timmar kvar. Lyssnar och lyssnar, förresten, jag kliver in genom en dörr, jag är inbjuden, jag är där.

Programmering för alla, del 4

Som jag har sagt tidigare, så handlar programmering väldigt mycket om problemlösning. Och dessutom den typ av problemlösning vi ägnar oss åt dagligen. Nu har jag lärt mig något som heter pseudokod, som helt enkelt handlar om att man beskriver ett program med vanlig text. Man beskriver med vanligt språk det som sedan ska översättas till programmeringsspråk. Det viktiga här att man har tagit ett problem och kör det igenom en första process, så att säga. Man spjälkar upp problemet och beskriver det i en ordning som passar maskinernas sätt att tänka. Det intressanta är att processen kan bli riktigt rolig.

Tänk själv på nätdejting. Något jag inte ägnar mig åt eftersom min självkänsla är så bräcklig. Om någon skulle komma med en kommentar av typen ”du är pikant ful” eller ”du har i alla fall hyfsad bh-storlek” så skulle jag försvinna ner i ett svart hål för att inte komma upp förrän det är dags att slutgiltigt bli nergrävd.

Men jag förstår principen. Man svajpar hit eller dit från ett urval som sajten har vaskat fram åt en beroende på de kriterier man själv satt och beroende på kriterierna som de andra satt. Men sen? När det är dags att ta kontakt på riktigt, skriva och kanske ses. Då tror jag att processen kan skrivas så här:

Jag börjar med ett urval på 10 stycken.

  • Jag skickar samma text till allihop. Litet om mig själv och några frågor till personen.
  •  OM jag får en dick pic eller motsvarande tillbaka avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS OM personen bara pratar om sig själv och inte skickar tillbaka någon intressant fråga får personen en sista chans när jag skickar en slags kuggfråga.
  • ANNARS kan vi fortsätta skriva.

Med det antal som nu är kvar går jag in i nästa kodblock.

  • Jag föreslår att ses på ett trevligt men litet opersonligt fik under dagtid.
  • OM personen skriver ”nej, jag vill inte” avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS OM personen skriver ”jag vill ju ligga” så skickar jag tillbaka en fråga om hur processen fram dit ska se ut. Och OM (nu är vi inne i ett kodblock inom kodblocket) personen har ett kreativt förslag på det så kan vi fortsätta ha kontakt. ANNARS avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS ses vi.

OK. Så har du nätdejtat kan du programmera. Så det så.

 

 

Programmering för alla, del 3

”Tyvärr, det går inte.”

”Det går inte att göra så.”

”Hemskt ledsen. Men systemet tillåter inte det.”

och i värsta fall:

”Lilla gumman/jävla käring, det här förstår du dig inte på.”

Fast det sista har jag aldrig hört utsagt, bara känt att det var den exakta andemeningen av vad som sades hövligt och mycket, mycket nedlåtande.

Och nu när jag börjat få struktur, termer, ett språk och en förståelse för det grundläggande när det gäller hur program är uppbyggda, hur en dator funkar, vad databaser är och hur de hanteras, då börjar jag inse att det som sagts mig och många andra egentligen betyder:

”Sluta fråga. Vi kan inte göra mer än så här.”

För att kunskapen inte finns. Eller pengarna. Eller orken. Eller fantasin. Eller för att det system som är upphandlat är dåligt eller avtalet som slutits med någon leverantör är skämmigt och ingen vill visa hur illa det ser ut.

Så. Då är det så mycket lättare att säga att det inte går. Och så kan man slänga sig med litet termer, några byte hit och någon server dit och kanske en databas och API och ett ärendehanteringssystem och prioriteringar som inte rås på och tabeller och queries och gränssnitt och whatever.

Men sällan finns det i IT-sammanhang något som heter ”Nej, det går inte.”

Utan det är någons prestige som är hotad. Någons okunskap som kanske blir blottad.

Just därför ska vi som står på användarens sida, vi kommunikatörer, lära oss om programmering, system och databaser, så att vi nästa gång inte tystnar när någon för att slippa oss, försöker klappa oss på huvudet och säga ”Nej, det går inte, förstår du.”

Programmering för alla. Del 2.

Att jag äntligen kunde få tid och ro att hämningslöst dyka ner in i programmeringens värld beror på att jag är emellan jobb. Vi benämner det så. Det känns mer hoppfullt.

I och med att jag har kunnat koncentrera mig på lärandet, ibland avbrutet av någon intervju eller något test på nätet, så har jag fått inträde till en värld som jag trott varit stängd för mig. Men, det var ju bara ett tunt förhänge jag skulle skjuta åt sidan och sedan var jag inne i världen. Nu vill jag ge vidare det jag fått och kommer att fortsätta skaffa mig. För det finns där, så nära, så tillgängligt när jag väl fått de första vägvisarna.

Jag började med en AMNI-kurs på Folkuniversitetet, en fyra veckors kurs med undervisning varje dag. I snabb takt gick vi igenom HTML, Javascript, C# och databaser. Övningar i olika editors hela tiden. Självklart är jag ingen programmerare efter de här fyra veckorna, men jag har koll. Jag vet skillnader och likheter. Jag har fått strukturer och relationer.

Nu går jag på Programmering 1 på Komvux. NTI-skolan. Distans. Grunderna i C#. Inga lärarledda lektioner. Allt utgår från en vältänkt kursplan och bra läromedel. Och ”sharing is caring” – om det redan finns bra lektioner på nätet, då är det väl lika bra att använda dem, eller hur? Så Bob Tabor är min lärare med mängder av bra lektioner. Och Code.org där jag verkligen förstått programmeringens idé. Utan att skriva en rad kod. För kodskrivandet är faktiskt inte själva kärnan. Det är, som jag skrev i förra inlägget, problemlösningsförmågan och logiken. Metoden. Men kodskrivandet i sig är också viktigt. Det förtjänar ett antal inlägg i sig.

Jag tänker fortsätta att hävda att alla kan (och bör) lära sig programmering.

  1. Det är roligt. Det är direkt buskul. Om dina fritidsaktiviteter inkluderar Sudoku och korsord – utöka med programmering.
  2. Om fler lär sig programmering blir vi mer klarsynta beställare och mer krävande och självsäkra användare och det gör att de system vi umgås med blir bättre och hjälper oss istället för att skapa stress och känsla av maktlöshet.
  3. Vi får en bättre diskussion kring IT i samhället om vi är allt fler som förstår istället för att många är osäkra och rädda.

Så.

  • Komvux. Programmering 1 och 2. Gratis.
  • Om du är mellan jobb så kan du googla på AMNI-kurser, du kan också kolla upp om du har någon omställningshjälp att få genom kollektivavtalet, om du kan få någon kurs betald.
  • Om du har jobb och sysslar med kommunikation eller jobbar nära system men inte är utbildad inom IT – be om kompetensutveckling, att få en kurs betald.
  • Code.org.
  • Bob Tabors lektioner på Youtube, Channel9 eller på hans egen hemsida. Hans sätt att lära ut passade mig alldeles perfekt och eftersom han säger i något klipp att han lärt mer än en miljon människor att programmera, så tro jag att hans sätt passar många fler än mig.  (De samlade lektionerna för C# finns på Youtube, tryck här för att hitta dem.)

Programmering för alla. Del 1

När jag kom ut i arbetslivet som nationalekonom var programmerare manliga personer som satt nära Gud. De pratade nästan direkt med maskinerna. De kodade i Fortran och APL. Ju kortare koden var desta snajsigare var programmeraren. Att ingen annan kunde läsa koden var bara bra. Då fick programmeraren guldstjärnor i IT-himlen.

Inte konstigt att jag hyst en viss rädsla och förundran inför IT-människor sedan dess.

Med åren har jag bytt professionell sfär och brukar numera titulera mig kommunikatör, fortfarande samhällsintresserad. Ju mer digitala vi har (tvingats?) blivit, vi kommunikatörer, desto mer har vi kommit att behöva prata med IT-människor. Numera jobbar vi på hemsidor och på intranät. Våra texter, bilder och filmer ska samsas med inloggade system och webbapplikationer. Vårt huvudansvar är (ofta) att användaren ska förstå något, hitta svar på något, bli medlem/köpa något – ja, reagera och konvertera.

Vi kommunikatörer och IT-människorna borde ju vara bästa kompisar. Vi borde förstå varandra som om vi vore i ett lyckligt äktenskap. Men så är det inte alltid. Och det är en av anledningarna till att jag börjat lära mig programmering. Jag vill kunna ha meningsfulla och konstruktiva samarbeten som präglas av ömsesidig respekt. Både med interna IT-avdelningar, med digitala leverantörer och i branschnätverk.

Och nu kan jag säga:

  1. programmering nu för tiden är inte svårt. Var och en som kan följa en stickbeskrivning eller ett recept kan lära sig om programmering.
  2. att lära sig om programmering handlar om två saker; problemlösning och språk
  3. problemlösning håller de flesta på med. Antingen i sitt yrkesliv, sitt hemmaliv eller i sin hobby. Det handlar om använda en metod (vilket vi ofta gör utan att tänka på det); att dela upp problemet i hanterbara bitar som man löser en i taget och i en ordning som är logisk. Kommunikatörer gör det ofta genom projektledning eller genom att få/ta en uppgift av typen ”marknadsför produkten/tjänsten X” eller ”få våra kunder/medlemmar att börja använda det här systemet/betalningssättet”. Och som sagt, de flesta av oss jobbar dagligen med problemlösning – stopp i avloppet, laga mat av resterna i kylen, göra familjeschemat för veckan, få igång skrivaren, snygga upp teakbordet.
  4. språk. Som med andra språk och överhuvudtaget metoder gäller det att lära känna sina verktyg. Med språk så handlar det om grammatik. Och vi lär oss på olika sätt. Jag lär mig bäst genom att använda språket – läsa, läsa, läsa, höra. Andra gillar den mer teoretiska vägen. Men vi kan alla något annat språk, vi har lärt oss det på något sätt. Och på samma sätt är det med programmeringsspråken. Det handlar om syntax, om vilka beståndsdelar språket består av och hur de används och sätts ihop.
  5. det finns inget hokus-pokus med programmering. Du behöver inte gå igenom någon initiationsrit för att förstå, det går med några timmar framför datorn (Bob Tabor som syns på bilden härovan är en begåvad pedagog som gör programmering till något lustfyllt och möjligt för de flesta). Jag själv trodde länge att jag saknade programmeringsmöjligheten i hjärnan, så som jag länge trodde att jag saknade franska-möjligheten. Men det handlade om självbedrägeri. I båda fallen.
  6. att gilla eller i alla fall respektera logik är bra. Att vara relativist kan vara bra i antropologiska sammanhang men lägg den benägenheten åt sidan när du vill prata med en dator. Den är värre än en nyexad jurist – antingen är det si eller så är det så. Det finns inga gråskalor, inget utrymme för diskussion. Gå med på det och umgänget med datorerna blir lättare. Och logik här handlar mest om; väljs ”a” så händer ”b”, väljs ”c” så händer ”d”.

Nästa gång jag bloggar om programmering blir det kanske kortare. Jag tänker ge källor där du kan börja för att utan smärta ge dig in i programmeringens värld. Så att du lättare kan prata med IT-människorna.

Mitt namn är Taiwo

Hade Karin och jag varit födda i Nigeria hade vi kanske blivit döpta till Kehinde och Taiwo. Det är de namn tvillingar traditionellt har fått i vissa delar av Nigeria och länder i Afrika men även i Syd- och Mellanamerika.

Kehinde är den äldsta tvillingen, den som skickar ut sin yngre tvilling, Taiwo först för att se efter hur världen ser ut utanför livmodern. Jag, som är född sju minuter före Karin, är alltså den yngsta och skulle då bära namnet Taiwo.

Nu, när min tvilling inte finns längre skulle jag ha en ibeji, en figur som symboliserar henne och där hennes själ finns. Eller egentligen hennes del av vår gemensamma själ. För i den här kosmologin är tvillingar en själ som delas på två kroppar.

Är jag ute och snurrar och beter mig som en sådan som upphöjer den ädle vilden eller som har ”gone native” i jakten på min egen tvillinggåta? Ja, vad vet jag. Mer än att det finns tvillingar därute som låter magiskt och samtida och som gör tvillingskapet till något särskilt. Inte upphöjt, inte bättre, bara särskilt.

Mina damer och herrar! Jag ger er Ibeyi med Lisa-Kainde (annan stavning av Kehinde) och Naomi Diaz.