Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Hello world! issadissa goes native

Jag har köpt ett hus.
Eller har huset köpt mig?
Jag har blivit med hus och mark.
Jag har närt en dröm.
Eller, inser jag nu, mängder av drömmar.
Beroende på vilka ögon jag använder ropar huset och byggnaderna runtom och tomten ”Laga mig!”, ”Fixa mig!”, ”Se min potential!”, ”Renovera mig!”, ”Gör om mig!”.
Ropen skallar medan pulsen går upp, blodtrycket rusar och huvudet stänger av alla sinnen för det går inte längre att ta emot denna samtids krav.

Så NEJ.
Det blir en helt ny lista på vad som ska finnas i huset.

  • Kaffebryggare och pumptermos
  • Hängmattor (plural)
  • Transistorradio
  • En hög med korsordstidningar
  • Massor med böcker, allt från enklare deckartyp till klassikerna jag och andra ännu inte hunnit läsa samt naturligtvis de där stora läsupplevelserna som behöver en läsning till
  • En skön soffa
  • TV
  • Brädspel och kortlekar

Vill du få tips på renoveringsidéer, kom inte hit.
Vill du ha närbilder på lagom slitna ”antikviteter” på grova linnedukar med snittblommor i bakgrunden, kom inte hit.

Men längtar du efter vila, reflektion och återhämtning, då hoppas jag att du ska få stöd här.

Ett litet pittoreskt antikvariat

Borde vara värdefulla, eller hur?

Det är inte en titel på en feelgood-roman. I alla fall inte ännu. Det får bli steg två.

Nej, det handlar om att jag är månskensantikvariarist*. En otroligt rolig sysselsättning som kom till mig av en slump och som har växt så organiskt att jag inte märkte när jag gick från att sälja överblivna böcker till att driva ett litet pittoreskt antikvariat.

Jag skulle kunna skriva om hur det började med morbrors dubbla bokhyllor och bokdrivor som behövde omhändertas, men det tar vi en annan gång. Även om det var där jag först lärde mig att:

  1. En gammal bok är inte per automatik en värdefull bok
  2. Att samla på serier av böcker för att ett förlag säljer böckerna på det viset är sällan värt pengarna och besväret

Som före detta nationalekonom är jag väl tränad i hur den perfekta marknaden ska bete sig. Som desillusionerad nationalekonom vet jag också att det i princip aldrig finns perfekta marknader. Som tränad marknadsförare och med intresse för och kunskap i konsumentpsykologi vet jag dessutom att marknader manipuleras på olika sätt, hela tiden och att vi konsumenter går på det, hela tiden.

Men. När det gäller andrahandsmarknaden för böcker närmar vi oss den perfekta marknaden där priset påverkas av UTBUD och EFTERFRÅGAN. Precis som det står i grundböckerna om nationalekonomi. BINGO! Äntligen något som är sant.

Jag kommer att skriva mycket mer om min antikvariska verksamhet. Men jag avslutar snart dagens blogginlägg med två anledningar till varför just du ska kika in i mitt antikvariat;

  1. Barn- och ungdomsböcker som väcker starka minnen. Emil och Pippi trycks upp i nya upplagor hela tiden så de räknas inte, men det är faktiskt så att de flesta böckerna bara fått ett, i bästa fall två liv. Kommer du ihåg första gången du läste ”Puss” av Hans-Eric Hellberg? Eller ”Huset Ardens gåta” av Edith Nesbit? ”Tant Mittiprick”? Gunnel Lindes böcker om Skorstensgränd? Vill du återuppleva minnena eller ge upplevelsen vidare? Då är det bara andrahandsmarknaden som gäller.
  2. Kokböcker. Tina Nordström har gödslat andrahandsmarknaden med kokböcker. Jamie Oliver likaså. Deras böcker kan fortfarande vara både användbara och läsvärda men de hittar du lättast i närmaste secondhandaffär. Letar du i mitt antikvariat hittar du titlar som antingen har ett konstant efterfrågetryck men ingen nyproduktion (Carl Butler), rara (det gulliga ordet för sällsynta) titlar som ”Steffos spritbibel” (fast just nu har jag inget exemplar) eller ”Masjas ryska kokbok”.

Länk till Issadissas pittoreska antikvariat.

*självklart vet jag att det inte finns en sånt ord. Men det borde.

Julklappar till 80-talsfrälsta

”Stranger Things” och ”Sex Education” är några av de serier där 80-talet är påtagligt. I samtiden kan vi se att midjorna på jeansen har åkt upp igen och att bakfickorna vilar ganska högt uppe på skinkorna. Åttital igen. Turkosa träningsoverallsjackor och mintgröna skidjackor säljs för höga priser på secondhandaffärerna. Axelvaddarna. Ja, de är tillbaka. För att inte tala om de uppvikta ärmarna på kavajerna. Som dessutom är stora. Både kavajerna och ärmarna.

Klart som korvspad att 80-talsnostalgikerna behöver ännu mer åttiotal. Sådant som bara vi som levt igenom det decenniet kan ge dem. Här kommer de absolut bästa tipsen. Var redo!

  • ”War games”, en film om åttiotalets kalla krig och teknologi, fast otroligt spännande och roligt. Kolla in datorerna! Politikerna! Militärerna! De smarta kidsen! Kanske kan kompletteras med en egen berättelse (på rim) om hur nära det slutgiltiga kriget vi faktiskt var, om vad MAD stod för och vad Fuldapasset betydde.
  • Butlers kokbok. Revolutionen som den stod för. Både när det gäller kokboksestetiken och intresset för andra kulturers mat. Fast på ett enkelt och lustfyllt sätt. Helt nyskapande! Inget hushåll är komplett utan ett exemplar av denna banbrytande och nydanande livsstilskokbok. Den lade grunden för så mycket mer än vi då visste om. Carl Butlers egen syn på mat, att det är viktigt att ta hand om de intryck vi tar med oss genom resor och att vi faktiskt frågar, att vi har ett nyfiket förhållningssätt till de som tillagar det vi upplever som nytt och spännande. Ove Pihls påverkan på hela kokboksrevolutionen kan det nog inte pratas tillräckligt om, hans sätt att formge kokböcker blev stilbildande. ÄR stilbildande. Påverkar fortfarande. Fotografen Jan Bengtssons matbilder i Butlers kokböcker bildade ny skola.
  • ”American Psycho”. Batman, alltså Christian Slater som visitkortsgnidande yuppie som yxmördar snyggingar i sin minimalistiska Manhattan-lägenhet. Han är så snygg och framgångsrik i ett sammanhang där alla är besatta av yta och pengar så även när han berättar vad han har gjort tror alla bara att han konverserar på ett nytt, spännande sätt. Eller läs den. Nästan ruggigare som bok. (Jo, jag vet att både boken och filmen är från andra decennier men visst är det 80-tal?)
  • ”Fredrik och Charlotte – fint folk från vaggan till graven” av Cecilia Hagen. Jag skulle säga att den boken slog ner som en bomb i den svenska folksjälen, i det svenska folkhemmet. I den här boken fick vi plebejer lära oss hur folk på Östermalm och på Djursholm (ja, det heter ”på”) beter sig, vart de semestrar, hur de hälsar, hur möblemangen ser ut och vad som hänger i garderoberna. Och vi förstod att de här människorna är riktigt annorlunda, ja kanske till och med en annan sort. Vi fick skratta en hel del. Och det vet jag att de själva också gjorde, jag hörde dem göra det.
Även om brudparet dansar på Riddarhuset ser de inte så dyra ut. Så var det förr i tiden. Det dyra skulle inte synas men anas.
  • ”Wall Street”, filmen där Michael Douglas i rollen som finansmannen Gordon Gekko slänger ur sig one-liners till höger och vänster. ”Greed is good”. ”Lunch is for wimps.” Ibland när jag tänker på 80-talet så inser jag att det var det årtionde Sverige miste sin oskuld. Men när det hände var det mest fnissigt. Och litet sexigt. Axelvaddarna och girigheten och yuppiesarna. Det skamlösa i det överdrivna. Behöver jag säga något om frisyrerna? Nej, ni vet redan.
  • ”Working girl”. En ambitiös tjej från förorten med enormt hår och likaledes enorma axelvaddar klipper sig och förför sin chefs pojkvän med sin ”body made for sin” och sina klipska idéer. Harrison Ford, Sigourney Weaver, Melanie Grffiths och stora mängder hårsprej. Samt Carly Simon och New York.

Fördelar med att leta fram böckerna och filmerna ur sina egna lådor eller på loppisar/secondhand/Tradera/Bokbörsen är att du bidrar till en cirkulär ekonomi men främst till att du får en möjlighet att reflektera och berätta om ditt åttiotal. Kanske får du insikter om förändringar som är viktiga, både i ditt liv och i vårt samhälle.

Jag återkommer mer till 80-talet. Och har redan börjat fundera på julklappar till 70-talsnostalgikern. Och så kom jag på att jag glömde ”Breakfast Club”. Ackackack, vilken blamage!

när facebook utser en till contentproducent

De senaste månaderna har Facebook börjat gulla med mig, uppmanat mig att göra innehåll, gett mig tillgång till statistik över mina inläggs räckvidd och dessutom möjligheten att marknadsföra mina inlägg.

Jag har förvandlats från en icke ont anande (inte riktigt, jag har ju länge vetat att jag är i Metas klor) privatperson till en innehållsproducent som går Facebooks vägnar.

Det handlar väl om att människor överger Facebook för andra plattformar (eller i bästa fall för verkligheten) eftersom de känner att allt de får sig till livs är annonser och sponsrade inlägg. Så vi gamla gnetare som ibland tycker det är kul att säga något på Facebook och i bästa fall få litet reaktioner, vi har fått en ny status. Av Facebook.

Eftersom jag arbetar, både för lön och ideellt, med digital kommunikation tycker jag att det här är enormt fascinerande. Jag är inte klar över analysen, det här kommer jag nog att skriva mer om.

Det som jag i alla fall förstått är att jag verkligen har en plattform. Facebooks algoritmer hjälper mina inlägg på traven. I och med att jag kan mäta hur inläggen fungerar kan jag också börja planera. Om jag skulle vilja.

Present till läslovslediga

Livet är för kort för att läsa dåliga böcker. Nu för tiden är livslängden för böcker, särskilt böcker för barn väldigt kort. I den vanliga bokhandeln, i alla fall. Som tur är finns en stor andrahandsmarknad. Eftersom den knappa resursen då blir den vuxnas minne tänkte jag hjälpa till litet med tips. Andrahandsmarknaden, åtminstone inte Bokbörsen jobbar inte med retargeting och andra e-handelstrix.

Eftersom läslovet a.k.a. höstlovet sammanfaller med Allhelgonahelgen, De Dödas Dag, Halloween och annat som är förknippat med skräck, död och andar så börjar jag där.

  • ”Dödenboken” av Pernilla Stalfelt (fakta, omtanke och stor humor om den av oss vuxna fruktade döden men som barn förhåller sig mer lättsamt till)
  • ”Läskiga boken” av Pernilla Stalfelt. Hon är bara bäst när det gäller tabubelagda ämnen och annat som vuxna inte riktigt förstår humorn i.
  • ”Skogens systrar” av Petrus Dahlin.
  • ”Den stora spökräddningen”, ”Spökena på Clawstone castle”, ”Spökena från Carra” är tre av enormt roliga böcker av Eva Ibbotson.
  • ”Häxorna” av Roald Dahl. Tyvärr ganska dyr på andrahandsmarknaden.
  • ”Glasblåsarns barn”, ”Agnes Cecilia”, ”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe.
  • ”Bläckhjärta”, ”Bläckmagi”, ”Bläckdöd” av Cornelia Funke. För den som älskar tjocka böcker med både vild fantasi och mörk ondska. Inte för de minsta,

Jag misstänker att det kommer en lista till. Eller en annan sorts lista inför julen.

Skogen är farlig

Det senaste året har jag hört flera människor prata självklart om naturen, och då särskilt skogen som farlig. Den, naturen, skogen, är mörk, oberäknelig, rymmer farligheter. Den är svår att gå i. Den kan inte kontrolleras. Den är en kraft som är mot oss. Där kan vad som helst hända. Där ska man inte vistas.

Ecophobia, kanske det kallas. Jag hörde begreppet idag när jag lyssnade på ett föredrag om ekokritik. Tyvärr var mottagningen eller inspelningen dålig så jag fick inte riktigt klart för mig definitionen av ordet. Men det passar ju här, eller hur?

Visst är vi uppfostrade till att se naturen som en mängd resurser? Träden i skogen som kan bli timmer eller bränsle, järnet i marken som bygger både broar och Sveriges ekonomi, äpplena som är för oss att mosa och strömmingen som lever för att vi ska kunna äta den med potatismos. Om vi inte plockar blåbären och svampen i skogen så ”förfars” den.

För visst är vi människor (och särskilt då västerlänningar (nu är jag grovt ironisk)) skapelsens krona och vi bör skörda allt naturen ger oss.

Inte konstigt då att den mörka skogen och den vilda naturen är farlig. Den är inte tuktad. Där lurar fästingarna med sina smittor. Där lurar mörkret med sina demoner.

Ja, skogen bara står där och är sig själv nog när vi inte tittar på den. Vad tänker den då? Vad ruvar där inne i mossan?

En livsomvälvande sommar

Låter stort och dyrt, eller hur?

I alla fall jobbigt.

Livsomvälvande. Ett stort ord. Ett enormt, överdrivet, utrerat, förmätet, extremt pretentiöst ord. Kanske det. Ändå behövs det ibland.

När något stort händer har jag föreställt mig att det finns ett före och ett efter. Att man öppnar en dörr, går över en glödande kolbädd, slåss mot en drake. Stänger dörren, kliver ut ur det heta kolet, dräper draken och torkar det svarta blodet av svärdsklingan.

För min del och för den här sommarens del handlade det om att börja närma mig, testa, känna efter, göra igen, reflektera. Mer som att jag öppnade en dörr och gick in i ett långt rum som jag inte ser slutet på, ett rum som jag vet att jag ska igenom men jag vet inte alltid hur. Kanske kommer jag aldrig att hitta rummets slut för jag vet inte nu om det ens är meningen.

Vad gjorde jag då?

I början av semestern tog jag Finlandsfärjan till Helsingfors, åkte en timme i bil och kom till Ikian Zen Hermitage där jag deltog i en zenbuddhistisk retreat-vardag under en knapp vecka. Dagarna var sig lika till strukturen, vi mediterade fem gånger per dag och två av måltiderna åts under tystnad och under ceremoniella former. Låter det strängt? Det var de vänligaste dagarna jag varit med om. Tystnaden inombords var något jag knappt trott att jag skulle kunna uppnå. (Jag har praktiserat Zazen och skrivit om det förut).

Men det var bara preludiet, skulle det visa sig. För sedan åkte jag till Gamleby några veckor senare. En folkhögskola, femton andra vuxna elever, tre besjälade lärare. Varsamt lärde vi oss att praktisera naturvakenhet. Vi övade på att använda alla våra sinnen när vi var i naturen, vi lärde oss om arter och biotoper, vi övade oss på att vara närvarande och mottagliga. Jag insåg att det jag sniffat på när jag varit på scoutläger, det jag närmat mig när jag praktiserat zenmeditation och det jag sökt efter på massagebänken och i terapirummet fanns inom Ekopsykologi.

Jag önskar att jag kunde skriva ”Jag gick ut i skogen och stannade där”. Men så finns ju vardagen, lönearbetet, katterna, storstadsboendet, åldrandet, väderkvarnsfajterna, vänfamiljen, genfamiljen, sömnen, socialamediaflödet – ja, ni fattar – det där med det livsomvälvande tar tid. Dessutom är det för mycket svamp i skogen just nu, den pockar på uppmärksamhet!

Vad jag tänker på när jag tänker på böcker

Just nu har jag en hobby som går ut på att leta reda på intressanta böcker på i secondhandaffärer. Ibland blir jag påmind om tidigare läsupplevelser som fallit i glömska, andra gånger inser jag att den där boken blev ju aldrig läst fastän jag ville och ibland hittar jag sådana böcker som andra värderar högt och då säljer jag dem på Bokbörsen. En i min familj tycker att jag beter mig omoraliskt som köper för en liten peng i affärer vars försäljning går till behjärtansvärda ändamål för att sedan sälja vidare. Självklart har jag vissa betänkligheter men väljer just nu att se mig som en sakletare och möjliggörare. Jag letar upp vad andra vill ha men inte orkar leta efter.

Vidga medvetandet – läs science fiction

Jag har börjat bygga upp en liten samling av science fiction-romaner som jag läste i tonåren. Just de romaner som fick det att klicka till i huvudet och i kroppen. ”Sense of wonder” som det heter inom SF-världen. Känslan när ett helt annat sätt att se på tillvaron skjuts in i medvetandet och man helt plötsligt förstår att det går att tänka totalt annorlunda. Som en snabb in- eller utzoomning. Eller ett hisnande perspektivbyte. Världen blir litet mindre eller så blir Universum därute enormt mycket mer närvarande eller något förbisett blir det viktiga och det invanda blir det konstiga.

”Sense of wonder”. Samma känsla som jag fyllts av många gånger i mötet med antropologi. Aha! SÅ kan man också se det. Aha! SÅ konstigt beter vi oss trots att vi tycker att vi är normala!

Om böckerna på bilden

Det här leder fram till två av böckerna på bilder: ”Arken” av Peter Nilson (finns bara på antikvariat, loppis, secondhand och Bokbörsen) och ”Naturlagen” av Henrik Hallgren och Pella Thiel. Jag läste ”Arken” för trettiofem år sedan och det svindlade för mig när berättelsen tog mig ut i rymden och vår planet blev mindre och mindre. Än så länge är jag just nu i läsningen kvar på jorden, jag släpar mig fram genom århundrandena med huvudpersonen som har sett och upplevt allt och jag längtar tills vi kommer ut i Universum, när vi blir lätta och våra tankar klarnar.

En liten blå kula

Kommer ni ihåg det där som så många rymdfarare sagt? (Innan Branson och det fruktansvärt rika packet började göra rymdresor till ännu ett sätt att visa på oanständiga förmögenheter. ) Att när de sett Jorden utifrån har de uppfyllts av sådan kärlek och ömhet för denna blå, lilla planet. Kärlek och ömhet. (När jag skriver det här är det dessutom Jordens dag, det känns extra bra.)

Vår planet fanns innan vi människor började gå runt på den. Innan vi började bruka jorden, innan vi började utvinna mineraler ur den, innan vi började skövla skogar, innan vi började kasta mängder med plast i havet. Hur kommer det sig att vi beter oss som planeten är vår att leka med, vår att utarma, vår att förstöra? När jag tänker så känner jag också ”sense of wonder” men på ett sätt som präglas av fasa. Hur hamnade vi här?

Ingen vill ju leva i konstant rädsla. Det är inte människovärdigt. Därför läser jag nu ”Naturlagen”. Jag har inte kommit långt i boken, men jag har lyssnat till författarna flera gånger och tankarna de för fram ger hopp. Jag ska inte ge mig på att massakrera innehållet utan ber att få återkomma. Jag citerar Jonna Bornemark i förordet:

Om vi väljer att tro på människans förmåga att tänka om, att agera klokt, självkritiskt och framåtsyftande, tror jag att boken du har i din hand kan hjälpa oss ett steg framåt.

Ur förordet till ”Naturlagen”

Tillbaka till science fiction

Jag tror att det får bli ett inlägg till. Mer specifikt om science fiction. Jag kommer då också att nämna min tvilling, en kasse med böcker och varför jag det dröjde länge innan jag såg ”Stjärnornas krig”. Men också om den ”sense of wonder” vi (pronomet som definierade mig innan jag blev tvillinglös tvilling) erfor när Darth Vader uttalade den ikoniska repliken:

I am your father

Only a Sith deals in absolutes eller varför Antikrundan bara har rätt just nu

Vilka av de här tre böckerna tror du är mest värd nu?
Vilken har varit mest värd under sin livstid?

Den lilla spinkiga pocketboken är mest värd nu. Den vackra volymen från 1926 har sämst värde. Just nu. Och Harry Potter fortsätter att ha högt andrahandsvärde, ungefär som en Toyota. Nja, bättre.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att tanken att det finns ett absolut värde i någonting gäller i princip aldrig. Inte när det gäller prylar i alla fall. En gammal bok kan vara värd miljoner eller ingenting. En nyutkommen bok kan vara värd tusentals kronor eller ingenting. Ett IKEA-tyg från början av 2000-talet kan vara värt en hel del. Eller inte.

Min konklusion just nu: samla inte på något i hopp om att sakerna ska betinga ett värde i framtiden. Det framtida värdet har du ingen aning om (om det inte gäller guld, där verkar framtiden säkrad genom vårt enorma behov av batterier och kretskort).

Jag undrar om jag skrev det här inlägget bara för att jag någon gång vill använda Star Wars-citatet. Jag drog djupt efter andan när jag hörde det på bioduken 2005 och det är ju inte konstigt att det blivit ett meme. Det är helt enkelt bra.

Lyckan

När jag såg de här gardinerna hänga bland andra donerade (bortvalda, utrangerade, icke-älskade) på Läkarmissionens secondhand i Vällingby då gick en rysning av välbehag genom kroppen. Först kom rysningen och sedan lyckan.

”JA! Jag hittade dem. De är mina.”

Det visade sig att textilformgivarens namn är Aina Hedström och att tyget är gjort av Borås Cotton på 70-talet. Se. Jag lärde mig något. Men mest föll jag handlöst. Och insåg något om mig själv som jag misstänkt ett tag – jag gillar färg. Inte på kläder, kanske, men runt omkring mig. Så här kommer nästa fynd från samma secondhand-butik (jag jobbar i huset bredvid):

Det här tyget hängdes direkt upp som en gardin. Vem som formgett tyget har jag ingen aning om, men visst är det ljuvligt?

Nu återstår bara att tänka ut vad jag ska göra med det blå tyget? Först tänkte jag på en sommarklänning i någonslags A-form. Nu funderar jag mer på en kjol. Det stora problemet är att jag inte kan sy. Men drömma är jag bra på.

Verifierad av MonsterInsights