Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Vi är smartare än så här

När en del massmedia har den här nivån på journalistiken är det inte konstigt att även om man söker helhet så hittar man den inte.

Nu föses skockarna hit och dit, av både politiker och massmedia: ”Misslyckande för svenska Covid-strategin”, ”Triumf för svenska Covid-strategin”, samma lika med vaccin, ekonomiska stöd, arbetslöshet och den allmänna framtiden. I någons perspektiv är vi dömda till evig recession om vi inte….., i någon annans perspektiv ska vi bara hålla ut till alla är vaccinerade och sedan kan vi glömma allt vad Covid heter och återgå till vår allmänt oreflekterade livsstil.

Jag vill ha helhet! Jag kräver helhet av er som jobbar med massmedia.

Tänk den kanal som först gör som en kontrollpanel, typ en dashboard i Google Analytics. Samlar data om så många sektorer och aspekter som möjligt. Och presenterar den data så att det går att få en överblick. Så att det går att ställa frågor, förstå mer. Istället för att bara kunna välja på vilken flock jag vill sälla mig till. Alla lika dumma.

Vi är smartare än vad våra massmedier gör oss. Eller politikerna för den delen.

Vad skulle jag vilja ha i min kontrollpanel? Just nu har jag tankarna på Sverige och därför avser jag bara svenska siffror så här långt.

  • procentuell andel vaccinerade (möjligt att dela upp i åldersgrupper)
  • antal smittade
  • antal avlidna
  • arbetslöshetsstatistik med särskilt fokus på några branscher (boomande och utsatta)
  • arbetslöshetsstatistik för unga
  • antal konkurser
  • besök och inläggningar på psykiatriska kliniker och öppenvårdsmottagningar
  • statistik över flyttströmmar, till och från storstadsområden, mellanstora städer och glesbygd/landsbygd (stadsnära och icke stadsnära) (Edit. FINNS PÅ SCB!)
  • statistik över näthandeln, uppdelad i kategorier, gärna i relation till butikshandeln. Har förstått att Plantagen har fått ett rejält uppsving precis som företag som säljer handarbetsrelaterade varor
  • siffror över flygtrafiken
  • kvadratmeter kontor att hyra (NY!) Vissa delar av Stockholms city ser ut som efter en neutronbomb när man kollar in genom fönstren i de nyinredda kontorshotellen
  • antal djurförsäkringar, särskilt hund och katt (NY!)
  • siffror över alkoholförsäljning, uppdelat på kategorier (NY!) Läste att bubbel inte är så hett just nu
  • specifika siffror över mindre höj- och sänkbara skrivbord samt plastskydd att ha under stolar med hjul (NY!) Borde vara hett för andra är gamers nu.

När jag sitter här och drömmer om att få överblick, jag vet, en fåfäng önskan, så inser jag att listan över diagram och live-data som jag vill se kan bli nästan oändlig. För, jag är övertygad om att livet efter Corona-omställningen kommer att se annorlunda ut. Exempelvis hörde jag att en stor del av företagen upplever att de gått fram upp mot fem år i sin digitalisering genom Coronans tvingande effekt. Fem år.

Jag är fortfarande litet överraskad över vissa reaktioner på min text om vad Den Stora Corona-romanen kommer att handla om. Några hävdade med bestämdhet att vi snabbt kommer att gå tillbaka till det vanliga och att den här tiden kommer att falla i glömska.

Men vilka mer data behövs för att få helhet?

Och, inte minst, vilka kvalitativa undersökningar behöver göras för att vi ska förstå vad vi är med om? Så att vi kan agera klokt och inte som boskap.

Idag känner jag mig litet tjock

Jag tror att det var när jag läste någon som skrev ungefär så här:

Om det enda jag kan säga om mitt liv när jag ligger där på dödsbädden, ”att jag höll i alla fall min vikt”, då har mitt liv inte räknats.

som jag riktigt, riktigt på allvar började tänka över mina (och de flesta andra kvinnors) kroppsnojor. Eller upptagenheten med kroppen. Upptagenheten med utseendet.

Och så var det någon i min bekantskapskrets, ungefär samtidigt, som pratade med stort engagemang om någon av dieterna/kostinriktningarna som är populära nu.

Först kom tanken ”Jag med. Jag måste också få ordning på maten, på träningen, på kroppen. Så att allt blir tajt.”

Så att jag vet vad som gäller.
Så att jag slipper oron och alla ovissheter.

Men. Jag orkar inte. Jag har inte tillräcklig disciplin. Jag känner efter för mycket.

Så. Istället föll ögonen på en Facebook-grupp som heter ”Diets don’t work”. De flesta som har hittat dit är amerikanska kvinnor och de verkar nyfikna på något som heter IE, Intuitive Eating. Det handlar alltså om den revolutionerande tanken att våra kroppar kan signalera vad vi behöver.

Nu vet jag ju att vi lever i en tillvaro där skräpliknande mat är billig och dessutom tillgänglig och extremt marknadsförd, det är helt enkelt svårt att lyssna på kroppen när livsmedelsbutiker är designade för att vi ska köpa sött, fett och snabbt och de matställen som finns lättast tillgängliga (både geografiskt och ekonomiskt) serverar fett, sött och snabbt. Så det där med intuitivt ätande är inte självklart enkelt.

Men jag kan rekommendera att följa sidan ”Diets don’t work” av den enkla anledningen att jag och antagligen andra behöver bli påminda om att det viktiga när vi tar våra sista andetag inte är att vi lyckats hålla vikten och att det dessutom finns åtminstone en industri som helst ser att vi fortsätter noja över kroppen.

Det här är mitt första inlägg i det här tankespåret. Det kommer fler. Jag kommer att lufta tankar som har med adrenalin att göra, med kontroll att göra, med vinterbad och hård träning, med dömande och granskande blickar.

Kärlek i kolerans tid och andra samtidsromaner

Vilken kommer att bli den första romanen som har Corona som huvudkaraktär?

Vilken kommer at bli den första Stora Romanen om Corona-tiden?

Nej, det är klart, det kan väl ingen sia om just nu. Men visst är det spännande att gissa.

Vad kommer det att vara för typ av roman?

Kommer det att vara en kollektivroman från en arbetsplats där allting ställs på huvudet när mötesstrukturen ändras, när den som är bäst på att göra snajsiga Powerpointar får på skallen av den som först fattade hur man tog kommandot i ett Teams-möte? När den hierarkiska strukturen blir helt åsidosatt när den kontrollerande chefen inte kan kontrollera längre, när det visar sig att dem hen misstrodde och kontrollerade mest, levererar punktligt och kvalitativt hela tiden medan korridorsnackarna som hen trott var hens strukturella maktkapital faller ihop som trasiga ballonger när det inte finns idéer att stjäla i korridorerna.

Eller kommer det att vara berättelsen om hur det inre livet tar över i några människors liv genom en ekande känsla av ensamhet över till skapande och omdaning.

Eller är det den stora romanen om sönderfallande familjer i en på ytan trevlig villaförort. Misshandel som eskalerar, missbruk som går överstyr, konflikter som kokar torrt bredvid sous-viderna och entrecoterna från AG, dörrar som både smälls igen och sprängs, barn och föräldrar som för första gången SER varandra i sin ömklighet. Kan kanske sluta med försoningar om den som skriver romanen är på det humöret.

Eller är det den stora ångest-romanen där kallbad ställs bredvid vinboxar, evighetslånga löparrundor ställs bredvid Stesolid, yoga on-line bredvid Porn Hub, eremit-veckor i sommarstugor bredvid ett Netflix-knarkande utan dess like. Där storstadsluften luktar rädsla och framkallar åskväder och snöstormar.

Eller blir det en underbar livsbejakande roman där det lagas doftande middagar, delas recept och skålas via Skype. Där det stickas, virkas, broderas, planteras, beskärs, klappas katter och hundar, bryggs naturvin, skrivs långa handskrivna brev och snickras vaggor. Och det allmänt levs på hoppet om en bättre framtid.

Ja. Jag vet inte. Men det ska bli intressant.

Gentlemen, renegater och tvillingar

 

Det enda den här bilden har med texten att göra är LÄNGTAN

Jag sitter, nej halvligger i soffan med en katt på benen. Jag kan alltså inte röra på mig.  Igår lämnade jag blod för första gången, jag känner mig bakis fast jag inte drack något igår så jag antar att det har med blodtappningen att göra. Att vara fast i soffan tillfälligtvis är helt enkelt passande.

Jag kunde skriva på tvillingboken, men det gör jag inte. Jag lyssnar på ”Renegater” av Klas Östergren, inläst av Klas Östergren. Min historia med Klas Östergren närmar sig 45-årsstrecket. När jag läste ”Fantomerna” föll jag som en fura. Han skrev några krönikor i Dagens Nyheter som jag fortfarande kan komma ihåg delar av. En lunchrast skippade jag skolmatsalen och åkte till Kulturhuset där Klas Ö pratade om boken som skulle komma till hösten – ”Gentlemen”. Han läste ur den, jag återvände till resten av skoldagen alldeles uppfylld, liksom rusig. Boken kom ut när jag var i London den hösten. Mamma och Karin skickade recensionerna, de var allmänt välvilliga (både recensionerna och mamma/Karin).

Det som känns märkligt nu när jag lyssnar på ”Renegater”, det är att jag åker in i berättelsen som om den vore minnen ur mitt eget liv. Jag får träffa författaren och Henry Morgan igen, jag kommer ihåg känslan i våningen på Hornsgatan, frukostarna med Henry, hans berättelser om kvällarna, arbetet med att gräva tunneln, blåstället, när semlorna försiktigt skulle föras hem via de isiga gatorna.

Jag minns också den gången för 38 år sedan när Karin och jag satt i en väntsal i Madrid-stationen Atocha. Ljuset var skumt, vårt tåg söderut skulle avgå sent på kvällen. Vi längtade efter att sätta oss på tåget och komma iväg mot Malaga. Skulle vi kanske komma ända till Marocko? Ljuset i väntsalen var dåligt, vi längtade en allmän längtan. Bort, hem, mot vuxenlivet, mot självständighet, mot självstyre, mot äventyr, mot trygghet, mot en självklar riktning. Jag läste högt för oss båda ur ”Gentlemen”. Jag läste kapitlet om julbestyren och julafton. Om koftan som Klas fick av Henry och om slipsen som Klas köpt till Henry. Vi bands ihop där, Karin och jag, Klas och Henry Morgan, vi delade en varm stund av samhörighet och vänskap, en paus någonstans ute i Europa.

Det var inte en av våra bästa resor. Vi frös en hel del. Vi sjöng på svenska för några spanska unga män som skjutsade oss någonstans för att lyssna på grodorna. Vi såg Goyas svarta målningar. Men vi byggde på våra gemensamma minnen, testade tryggheten i tvillingskapet.

Det är ett kärt återseende och en hel del förundran när jag nu träffar Henry och Klas igen. Jag har lyssnat i ett par timmar och har mer än trettio timmar kvar. Lyssnar och lyssnar, förresten, jag kliver in genom en dörr, jag är inbjuden, jag är där.

Programmering för alla, del 4

Som jag har sagt tidigare, så handlar programmering väldigt mycket om problemlösning. Och dessutom den typ av problemlösning vi ägnar oss åt dagligen. Nu har jag lärt mig något som heter pseudokod, som helt enkelt handlar om att man beskriver ett program med vanlig text. Man beskriver med vanligt språk det som sedan ska översättas till programmeringsspråk. Det viktiga här att man har tagit ett problem och kör det igenom en första process, så att säga. Man spjälkar upp problemet och beskriver det i en ordning som passar maskinernas sätt att tänka. Det intressanta är att processen kan bli riktigt rolig.

Tänk själv på nätdejting. Något jag inte ägnar mig åt eftersom min självkänsla är så bräcklig. Om någon skulle komma med en kommentar av typen ”du är pikant ful” eller ”du har i alla fall hyfsad bh-storlek” så skulle jag försvinna ner i ett svart hål för att inte komma upp förrän det är dags att slutgiltigt bli nergrävd.

Men jag förstår principen. Man svajpar hit eller dit från ett urval som sajten har vaskat fram åt en beroende på de kriterier man själv satt och beroende på kriterierna som de andra satt. Men sen? När det är dags att ta kontakt på riktigt, skriva och kanske ses. Då tror jag att processen kan skrivas så här:

Jag börjar med ett urval på 10 stycken.

  • Jag skickar samma text till allihop. Litet om mig själv och några frågor till personen.
  •  OM jag får en dick pic eller motsvarande tillbaka avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS OM personen bara pratar om sig själv och inte skickar tillbaka någon intressant fråga får personen en sista chans när jag skickar en slags kuggfråga.
  • ANNARS kan vi fortsätta skriva.

Med det antal som nu är kvar går jag in i nästa kodblock.

  • Jag föreslår att ses på ett trevligt men litet opersonligt fik under dagtid.
  • OM personen skriver ”nej, jag vill inte” avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS OM personen skriver ”jag vill ju ligga” så skickar jag tillbaka en fråga om hur processen fram dit ska se ut. Och OM (nu är vi inne i ett kodblock inom kodblocket) personen har ett kreativt förslag på det så kan vi fortsätta ha kontakt. ANNARS avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS ses vi.

OK. Så har du nätdejtat kan du programmera. Så det så.

 

 

Programmering för alla, del 3

”Tyvärr, det går inte.”

”Det går inte att göra så.”

”Hemskt ledsen. Men systemet tillåter inte det.”

och i värsta fall:

”Lilla gumman/jävla käring, det här förstår du dig inte på.”

Fast det sista har jag aldrig hört utsagt, bara känt att det var den exakta andemeningen av vad som sades hövligt och mycket, mycket nedlåtande.

Och nu när jag börjat få struktur, termer, ett språk och en förståelse för det grundläggande när det gäller hur program är uppbyggda, hur en dator funkar, vad databaser är och hur de hanteras, då börjar jag inse att det som sagts mig och många andra egentligen betyder:

”Sluta fråga. Vi kan inte göra mer än så här.”

För att kunskapen inte finns. Eller pengarna. Eller orken. Eller fantasin. Eller för att det system som är upphandlat är dåligt eller avtalet som slutits med någon leverantör är skämmigt och ingen vill visa hur illa det ser ut.

Så. Då är det så mycket lättare att säga att det inte går. Och så kan man slänga sig med litet termer, några byte hit och någon server dit och kanske en databas och API och ett ärendehanteringssystem och prioriteringar som inte rås på och tabeller och queries och gränssnitt och whatever.

Men sällan finns det i IT-sammanhang något som heter ”Nej, det går inte.”

Utan det är någons prestige som är hotad. Någons okunskap som kanske blir blottad.

Just därför ska vi som står på användarens sida, vi kommunikatörer, lära oss om programmering, system och databaser, så att vi nästa gång inte tystnar när någon för att slippa oss, försöker klappa oss på huvudet och säga ”Nej, det går inte, förstår du.”

Programmering för alla. Del 2.

Att jag äntligen kunde få tid och ro att hämningslöst dyka ner in i programmeringens värld beror på att jag är emellan jobb. Vi benämner det så. Det känns mer hoppfullt.

I och med att jag har kunnat koncentrera mig på lärandet, ibland avbrutet av någon intervju eller något test på nätet, så har jag fått inträde till en värld som jag trott varit stängd för mig. Men, det var ju bara ett tunt förhänge jag skulle skjuta åt sidan och sedan var jag inne i världen. Nu vill jag ge vidare det jag fått och kommer att fortsätta skaffa mig. För det finns där, så nära, så tillgängligt när jag väl fått de första vägvisarna.

Jag började med en AMNI-kurs på Folkuniversitetet, en fyra veckors kurs med undervisning varje dag. I snabb takt gick vi igenom HTML, Javascript, C# och databaser. Övningar i olika editors hela tiden. Självklart är jag ingen programmerare efter de här fyra veckorna, men jag har koll. Jag vet skillnader och likheter. Jag har fått strukturer och relationer.

Nu går jag på Programmering 1 på Komvux. NTI-skolan. Distans. Grunderna i C#. Inga lärarledda lektioner. Allt utgår från en vältänkt kursplan och bra läromedel. Och ”sharing is caring” – om det redan finns bra lektioner på nätet, då är det väl lika bra att använda dem, eller hur? Så Bob Tabor är min lärare med mängder av bra lektioner. Och Code.org där jag verkligen förstått programmeringens idé. Utan att skriva en rad kod. För kodskrivandet är faktiskt inte själva kärnan. Det är, som jag skrev i förra inlägget, problemlösningsförmågan och logiken. Metoden. Men kodskrivandet i sig är också viktigt. Det förtjänar ett antal inlägg i sig.

Jag tänker fortsätta att hävda att alla kan (och bör) lära sig programmering.

  1. Det är roligt. Det är direkt buskul. Om dina fritidsaktiviteter inkluderar Sudoku och korsord – utöka med programmering.
  2. Om fler lär sig programmering blir vi mer klarsynta beställare och mer krävande och självsäkra användare och det gör att de system vi umgås med blir bättre och hjälper oss istället för att skapa stress och känsla av maktlöshet.
  3. Vi får en bättre diskussion kring IT i samhället om vi är allt fler som förstår istället för att många är osäkra och rädda.

Så.

  • Komvux. Programmering 1 och 2. Gratis.
  • Om du är mellan jobb så kan du googla på AMNI-kurser, du kan också kolla upp om du har någon omställningshjälp att få genom kollektivavtalet, om du kan få någon kurs betald.
  • Om du har jobb och sysslar med kommunikation eller jobbar nära system men inte är utbildad inom IT – be om kompetensutveckling, att få en kurs betald.
  • Code.org.
  • Bob Tabors lektioner på Youtube, Channel9 eller på hans egen hemsida. Hans sätt att lära ut passade mig alldeles perfekt och eftersom han säger i något klipp att han lärt mer än en miljon människor att programmera, så tro jag att hans sätt passar många fler än mig.  (De samlade lektionerna för C# finns på Youtube, tryck här för att hitta dem.)

Programmering för alla. Del 1

När jag kom ut i arbetslivet som nationalekonom var programmerare manliga personer som satt nära Gud. De pratade nästan direkt med maskinerna. De kodade i Fortran och APL. Ju kortare koden var desta snajsigare var programmeraren. Att ingen annan kunde läsa koden var bara bra. Då fick programmeraren guldstjärnor i IT-himlen.

Inte konstigt att jag hyst en viss rädsla och förundran inför IT-människor sedan dess.

Med åren har jag bytt professionell sfär och brukar numera titulera mig kommunikatör, fortfarande samhällsintresserad. Ju mer digitala vi har (tvingats?) blivit, vi kommunikatörer, desto mer har vi kommit att behöva prata med IT-människor. Numera jobbar vi på hemsidor och på intranät. Våra texter, bilder och filmer ska samsas med inloggade system och webbapplikationer. Vårt huvudansvar är (ofta) att användaren ska förstå något, hitta svar på något, bli medlem/köpa något – ja, reagera och konvertera.

Vi kommunikatörer och IT-människorna borde ju vara bästa kompisar. Vi borde förstå varandra som om vi vore i ett lyckligt äktenskap. Men så är det inte alltid. Och det är en av anledningarna till att jag börjat lära mig programmering. Jag vill kunna ha meningsfulla och konstruktiva samarbeten som präglas av ömsesidig respekt. Både med interna IT-avdelningar, med digitala leverantörer och i branschnätverk.

Och nu kan jag säga:

  1. programmering nu för tiden är inte svårt. Var och en som kan följa en stickbeskrivning eller ett recept kan lära sig om programmering.
  2. att lära sig om programmering handlar om två saker; problemlösning och språk
  3. problemlösning håller de flesta på med. Antingen i sitt yrkesliv, sitt hemmaliv eller i sin hobby. Det handlar om använda en metod (vilket vi ofta gör utan att tänka på det); att dela upp problemet i hanterbara bitar som man löser en i taget och i en ordning som är logisk. Kommunikatörer gör det ofta genom projektledning eller genom att få/ta en uppgift av typen ”marknadsför produkten/tjänsten X” eller ”få våra kunder/medlemmar att börja använda det här systemet/betalningssättet”. Och som sagt, de flesta av oss jobbar dagligen med problemlösning – stopp i avloppet, laga mat av resterna i kylen, göra familjeschemat för veckan, få igång skrivaren, snygga upp teakbordet.
  4. språk. Som med andra språk och överhuvudtaget metoder gäller det att lära känna sina verktyg. Med språk så handlar det om grammatik. Och vi lär oss på olika sätt. Jag lär mig bäst genom att använda språket – läsa, läsa, läsa, höra. Andra gillar den mer teoretiska vägen. Men vi kan alla något annat språk, vi har lärt oss det på något sätt. Och på samma sätt är det med programmeringsspråken. Det handlar om syntax, om vilka beståndsdelar språket består av och hur de används och sätts ihop.
  5. det finns inget hokus-pokus med programmering. Du behöver inte gå igenom någon initiationsrit för att förstå, det går med några timmar framför datorn (Bob Tabor som syns på bilden härovan är en begåvad pedagog som gör programmering till något lustfyllt och möjligt för de flesta). Jag själv trodde länge att jag saknade programmeringsmöjligheten i hjärnan, så som jag länge trodde att jag saknade franska-möjligheten. Men det handlade om självbedrägeri. I båda fallen.
  6. att gilla eller i alla fall respektera logik är bra. Att vara relativist kan vara bra i antropologiska sammanhang men lägg den benägenheten åt sidan när du vill prata med en dator. Den är värre än en nyexad jurist – antingen är det si eller så är det så. Det finns inga gråskalor, inget utrymme för diskussion. Gå med på det och umgänget med datorerna blir lättare. Och logik här handlar mest om; väljs ”a” så händer ”b”, väljs ”c” så händer ”d”.

Nästa gång jag bloggar om programmering blir det kanske kortare. Jag tänker ge källor där du kan börja för att utan smärta ge dig in i programmeringens värld. Så att du lättare kan prata med IT-människorna.

Mitt namn är Taiwo

Hade Karin och jag varit födda i Nigeria hade vi kanske blivit döpta till Kehinde och Taiwo. Det är de namn tvillingar traditionellt har fått i vissa delar av Nigeria och länder i Afrika men även i Syd- och Mellanamerika.

Kehinde är den äldsta tvillingen, den som skickar ut sin yngre tvilling, Taiwo först för att se efter hur världen ser ut utanför livmodern. Jag, som är född sju minuter före Karin, är alltså den yngsta och skulle då bära namnet Taiwo.

Nu, när min tvilling inte finns längre skulle jag ha en ibeji, en figur som symboliserar henne och där hennes själ finns. Eller egentligen hennes del av vår gemensamma själ. För i den här kosmologin är tvillingar en själ som delas på två kroppar.

Är jag ute och snurrar och beter mig som en sådan som upphöjer den ädle vilden eller som har ”gone native” i jakten på min egen tvillinggåta? Ja, vad vet jag. Mer än att det finns tvillingar därute som låter magiskt och samtida och som gör tvillingskapet till något särskilt. Inte upphöjt, inte bättre, bara särskilt.

Mina damer och herrar! Jag ger er Ibeyi med Lisa-Kainde (annan stavning av Kehinde) och Naomi Diaz.

Tvllingboken, två kapitel till

Söndag hos farmor 

Det är dukat i salen när vi kommer. Tunna koppar för mamma, pappa och farmor. Höga, raka glas med mönster på, barnglas, saftglas. I glasen står skedar som ska fungera som sugrör också, men det gör de inte. Varför skedar i ett saftglas? Men de är där. Ska vara där. Det går inte att fråga varför.  

Prassliga, tunnatunna servetter med rosa blommor utefter kanten. Under sockerskålen och gräddkannan som står på ett silverfat just för sockerskål och gräddkanna, ligger ett tunt mönstrat, underlägg av papper.   

På ett fat ligger sju sorters kakor, sex sorters småkakor samt mockarutor. På ett annat fat ligger bullar i rutiga bullformar i olika pastellfärger. En gräddtårta, hembakad den också, såklart, är placerad på ett genombrutet tårtpapper som ligger på ett nysilverfat med krusidulliga kanter. Tårtspaden har ett krusidulligt skaft. 

I salen finns matsalsbordet med finstolarna, den höga spegeln ovanför ett smalt litet bord, ett stort skåp där finporslinet finns och ett piano. Pianot har en metallisk klang. Det låter som om någon pratar med spänd röst, som om känslorna inte får visas eller komma ut.  

Vi har åkt i två timmar för att komma till farmor. Jag är fortfarande lätt illamående efter bilresan. Jag blir sällan så åksjuk att jag kräks nuförtiden, men själva illamåendet kommer nästan varje gång jag åker bil.  

Farmor häller upp blåbärssaft i Karins och mitt glas. Sugrörsskedarna klirrar. De vuxna får kokkaffe, farmor häller grädde i sitt, mamma och pappa är moderna och dricker kaffet svart. Mamma lägger i en sakett 

De vuxna pratar. Vad de pratar om angår inte Karin och mig, de vuxna frågar oss ingenting, de bryr sig inte om oss, de har sitt vuxenprat att utföra. De pratar om släktingar, tror jag. Det de säger fäster inte hos mig, jag får inga bilder, inget sammanhang, det är som om jag inte förstår. Tankarna far iväg. Sekunderna är långa och fyllda av sockriga smaker. Jag äter kakor för att få bort illamåendet, men det ligger som en dov ton inuti. Några kakor är smuliga, andra knastriga, några lent sönderfallande. Som alltid är farmors vaniljbullar fyllda av ljus och hemtrevlig sötma som är alldeles trygg och snäll. Jag dricker saften som är litet ljummen. Den smakar gott men jag blir mer illamående. 

– Det är klart att du ska ha tårta! Säger pappa. 

Det går inte att tacka nej. Jag vet det. Men jag försökte ändå. Kanske att det skulle kunna gå idag, nu är vi ju ändå snart tonåringar.  

Jag får en bit av tårtan. Sockerkakan är torr. Vaniljkrämen är en hård sträng mellan bottnarna. Hallonsylten är ett rött streck av koncentrerad sötma. Grädden är spritsad i hårda spritskrusiduller. Det är torrt och sött i munnen. Hårda smaker, kantigt, sockrigt. 

– Nu får ni gå från bordet, flickor! 

Karin och jag går in i gästrummet som ligger mellan salen och farmors sovrum. Det är ett smalt rum med en bäddsoffa, ett skrivbord och en låg bokhylla. På väggen sitter en klocka med pendel. Ovanpå klockan står en uppstoppad storspov. Jag vet att det är en storspov eftersom det står det på plattan fågeln står på. Den har en lång, smal, böjd näbb och ögon som tittar. Klockan låter. Klockans ljud fyller gästrummet. Klockans ljud smakar förbud, oändlig tid, omöjlighet att påverka.  

Någon av oss tar fram den enda sagobok som finns hos farmor, det är en mörkblå bok med berättelser som vi aldrig har hört liknande någon annanstans. Berättelserna saknar mystik, saknar prinsessor, kungar och farliga väsen. Berättelserna handlar om glada barn som gör saker, helt ointressanta saker. Bilderna är ritade av någon som är bra på att rita men som inte vill berätta något, det är som att titta på en reklamteckning. Vi sitter där i gästrummet. Någon av oss bläddrar i den där boken vi har tittat i massor av gånger. Tiden går långsamt. Klockan mäter och förkunnar. Luften är tjock. Illamåendet avtar inte.  

Jag går på toa. Det luktar gammal människa och fukt. Golvets plattor är lagda som ett schackbräde. Svart och vitt, svart och vitt. Toalettlocket är klätt med en rosa frottéklädsel. Det är ganska kallt inne på toa, så jag stannar inte så länge som jag tänkt mig. De vuxna sitter fortfarande i salen och pratar. Karin kommer ut från gästrummet. Vi ställer oss bredvid varandra och tittar på oss själva i den runda spegeln i rummet som är både hall och rum. Karin är några centimeter längre än jag. Jag måste ha mina glasögon för att se något, hon har glömt sina idag och klarar sig ändå. Min lugg når ner till bågarna, det tycker jag ser bra ut. Karin har sidbena. Vi har cendréfärg på håret, sägs det. En slags ickefärg 

Karin ville inte åka med till farmor idag. Det tar två timmar att köra från Örebro till Sala och så två timmar tillbaka igen.  

 Varför måste jag följa med? Jag vill vara hemma.  

 Men du kan inte vara hemma själv! 

 Det kan jag visst, jag är tillräckligt stor för det.  

 Farmor blir så ledsen om inte alla kommer. Du måste åka med. 

 Jag hatar att vara hos farmor. Det är så tråkigt, det finns ingenting att göra där. Maten är äcklig, de där mjuka, blöta bären som vi alltid får till efterrätt! 

 Men Karin!! Så säger man inte!! Nu kommer du med. VI måste åka nu. 

Så vi satte oss i baksätet i den röda lilla Toyotan som fortfarande luktade nytt så att jag blev illamående. Mer illamående. På fönstret bak fanns en klisterremsa där det stor ”My Toyota is fantastic”. Jaha, tänkte jag. Det rimmade inte eller var inte roligt på något vis. Men remsan satt kvar så länge vi hade bilen.  

Vi tittar oss i spegeln där vi står hos farmor. Spegeln hänger över ett runt bord med glasskiva. Under glaset ligger medaljer eller plaketter. De har alltid legat där, så när vi väl lärde oss läsa fanns det ingen nyfikenhet kvar att använda för att ta reda på vad som stod på medaljerna. De fanns där. De skulle alltid finnas där.  

 Vi går ut, säger jag. 

Det blir litet lättare att andas när vi kommer ut.  

 Vad är det vi inte får göra hos farmor? frågar jag och så börjar vi räkna upp: 

Inte svära (fast det är vi inte så bra på ändå) 

Inte säga något om att röka 

Inte säga något om att dricka sprit eller vin (vilket betyder att mycket av det som har med morfar och morbröderna att göra får inte pratas om) 

Inte spela kort eller ens prata om att kortspel (Löjliga familjerna och Svarte Petter kan vi inte ta med till farmor) 

Inte ta med ungdomsböcker av Hans-Eric Hellberg eller Kerstin Thorvall som handlar om ungdomar som dricker mellanöl, som bråkar med sina föräldrar och som hånglar 

Det enda som farmor vill veta om oss är att vi är duktiga.  

 Tror du vi får åka till Stockholm och se Sweet när de kommer? 

 Jag tror det. Hur köper vi biljetter? 

 Jag tror man ringer och beställer. Tror du mamma vet? 

 Vi frågar ikväll när vi kommer hem. 

 Tänk att få se Sweet på riktigt! Vad ballt! 

Jag har inte varit på någon konsert men Karin hade åkt på en bussresa till Göteborg för att se Deep Purple. Det var hon, Flisa och Freddie. De var yngst i hela bussen. Han som äger skivaffären som heter LP-skivan hade arrangerat resan, det verkade som om han tog extra ansvar för Karin och de andra. Karin berättade om bussresan och om konserten så att det kändes som om jag hade varit med. Hon berättade om de äldre killarna med långt hår som faktiskt pratade med de yngre tjejerna på ett snällt sätt. Konserten med Deep Purple där de spelade de låtarna vi dansat till på partyn i mellanstadiet – ”Highway star”, ”Child in Time”, ”Smoke on the Water”. Ian Gillans skriksjungande, starka röst. 

Vi går runt huset i det knastrande gruset. Det är litet kallt så vi går uppför trapporna till farmors lägenhet och in i hallen. Det är varmt och skönt, vi kryper upp i sammetssoffan som står i hallen. Det luktar mat från köket. Den gröna sammeten är sträv under handen åt ena hållet och följsam när man drar handen åt andra hållet. Soffans rygg är alldeles rak och hård, det man sitter på är som en rund och hård kudde, det är svårt att inte halka med rumpan bakåt eller hasa ner på golvet. Det känns inte som om soffan är gjord för att sitta i.  

Det är dukat för middag runt bordet som står mitt i köket. Först är det som ett litet smörgåsbord med inlagd sill som varken Karin eller jag äter, prinskorv, köttbullar och Janssons frestelse. Farmors hembakta, platta siktkakor med Port Salut-ost som man skär med en osthyvel som har träskaft och ser ut som mjukglasstopp. Inte alls som vår praktiska och rätlinjiga osthyvel med plastskaft. Så är det stek med kokt potatis, sås, konserverade grågröna, söta, mjuka ärtor och morötter. Jag mosar potatisen i såsen, det är så gott. På kylskåpet står glasskålen med bär som tinar. Det är jordgubbar, hallon och blåbär. Jordgubbarna ä,r alldeles mjuka. Såsen är alldeles mörkblå. Vi får vispgrädde till.  

När vi åker tillbaka mot Örebro börjar det mörkna, men det är inte så svart som det är när vi hälsar på före jul. Då när farmors födelsedag ska firas. Då kommer kusinerna och deras föräldrar. På Anna-dagen då farmor fyller är det mörkt när vi åker hem. På gårdarna vi åker förbi och i villaträdgårdarna står det granar med kulörta lampor. Rött, gult, blått och grönt. Det ser festligt ut. Det är nästan jul. Men fortfarande är det bara i början på hösten. Vi åker över åkrar men mest igenom skogar. Karin och jag är dåsiga, vi orkar inte sjunga ens en gång. Jag fantiserar om att gå på Sweet-konserten.  

 

Delade känslor 

Det kan inte alltid varit lätt att ha tvillingar. Känslorna, protesterna blev dubbla. Inte alltid, förstås, ilskan, vreden, då var det en i taget. Då visste vi kanske instinktivt att om vi båda skulle visa ilska så skulle vi knäcka mamma och pappa. Deras solidaritet med varandra var så mycket svagare än vår, de skulle inte ha vetat hur de skulle hantera en tvilling-vrede. 

Men rädslan. Den bara fanns där, icke förhandlingsbar. Den slog till och vi satte båda klackarna i backen, blåvägrade. Som när vi var i Kiruna och skulle ner i gruvan.  

– Hiss??!!  

– Flera hundra meter ner!!?? 

Vi rörde oss inte ur fläcken. Pappa blev arg. Mamma försökte tjata. De uttryckte besvikelse, en känsla Karin och jag alltid ville undvika, men rädslan var förlamande och så stark att den tog över allt annat obehag.  

Pappa åkte ner i gruvan. Mamma stannade med Karin och mig. 

Eller den gången pappa tyckte att vi skulle testa utförsåkning. Vi hade en påsklovsvecka i våra kusiners hus i Rätansbyn, vi kunde låna deras utrustning, pappa körde upp till Katrinabacken med utrustningen och oss. När vi stod på parkeringen nedanför backen tittade Karin och jag upp mot branten. 

– Nej. Vi åker inte. Vi går inte ur bilen. Vi åker inte i den där backen. 

Pappa försökte övertyga oss. Ett tag. Så tog han till den besvikna minen. Men besvikelsen, hur känsliga vi än var för den, räckte inte någonstans när det gällde styrkan i vår gemensamma rädsla och den beslutsamhet som kom ur den. 

Rädslan delade vi på ett självklart sättBåda gick in i samma automatiska tillstånd samtidigt. Hur det gick till kan jag absolut inte svara på. Var någon av oss igångsättare och spred till den andra? Via feromoner? Telepati? Ingen aning. Jag kan bara minnas att det hände. 

Ilskan, som sagt var helt annorlunda. Det var en misshaglig känsla i vår familj.  

– Du behöver inte bli så arg. Vi kan väl prata om det.  

Eller. 

– Om du är arg gör du XX ledsen. 

Ilska var en helt irrationell känsla som grundade sig i missförstånd eller behov av att göra sig märkvärdig och besvärlig. Så Karin och jag visste från tidig ålder att ilska var ingenting vi gemensamt kunde visa och uttrycka. Mammas och pappas oförmåga att bemöta ilska var obefintlig, jag antar att det var därför de förminskade den. Gjorde den larvig, onödigSom om den inte hade den kraft den faktiskt har. Som den eldstorm den kan vara. Så när den kom på riktigt, som den naturkraft den är, så hade de inte redskap att hantera den. Vi gick i baklås allihop. Flydde in i korsord, popmusik, rättande av elevarbeten, otrohet.  

Jag hade ett sätt att hantera ilska på som jag nu kan titta på med nya ögon. När jag var i 4-5-årsåldern kunde jag bli alldeles uppfylld av helig, renande ilska om mamma eller pappa inte la maten rätt på tallriken. Det var av yttersta vikt att de olika beståndsdelarna av måltiden hölls isär men också att de låg rätt i förhållande till varandra. Gjordes det inte rätt bubblade ilskan upp, den tog över helt. Jag blev stel som en pinne och gled ner under bordet. 

Senare, det började väl i mellanstadiet, så kunde jag låta ilskan ta över mig i konflikterKonflikter som självklart var utanför familjen. Då slipade jag argumenten på nolltid och blev fasansfullt elak och spydig. Jag upplevde själv en känsla av att den heliga vreden gifte sig med självklara orättvisor och att mina giftigheter var helt rättmätiga. Det kanske tillochmed var så att jag genom min ilska drog en lans för alla förfördelade Jag minns särskilt en strid i matbespisningen med Gustavsson, en kvinna som jobbade där, med färgat svart hår, vit rock i stadig syntet och en allmänt förnärmad och lätt aggressiv attityd gentemot oss elever. Det var en diskussion som handlade om att jag inte skulle få mer kyckling för att jag inte åt maten i vanliga fall. Då förstod jag att Gustavsson drog mig över en kam med de andra, de busiga, bråkiga och otacksamma som slängde mat och inte åt av skinklådan, leverbiffen och makaronipuddingen. Jag anklagades orättfärdigt. Allt jag läst om att göra revolution mot diktatorer och orättmätiga kungar gav mig kraft och energi att stå på mig, att tala mycket högre än jag brukade och att inte vika en tum. Jag hade sanningen på min sida.  

Karin och de andra kompisarna vände sig mot mig när vi gick ut från matbespisningen: 

– Men Eva, vad hände? Varför blev du så arg? 

– Bra gjort! Gustavsson fick vad hon behövde. 

Senare brukade Karin säga att jag sparkade på dem som redan låg. Att jag tog fram vreden bara när jag själv redan hade ett övertag. Men hon erkände styrkan i min vrede, det gjorde hon. 

Karin var länge den enda av oss som blev arg på mamma och pappa. Hon kunde skrika och smälla i dörrar. Mamma och pappa tittade litet osäkert på varandra – Vem skulle ta fajten? Jag minns det som om de mest tyckte att det var besvärligt att Karin blev arg. Besvärligt. Obekvämt. Onödigt. ”Man kan väl visa litet hänsyn” var ett typiskt mamma-citat. Sagt med spänd röst men allra mest med spänd kropp. Karins ilska var stark och sann, den var riktad mot mamma och pappa, den var personlig, inte bara en eruption som litet allmänt stänkte på dem som råkade vara i närheten. Den var en anklagelse – ”ni gör FEL” och en reaktion på saker som sagts eller saker som gjorts. Karins ilska var farlig för den kunde bränna igenom lögner och det lugna låtsasliv vi levde.  

Solidariserade jag mig med våra föräldrar när Karin blev arg eller blev jag bara lika rädd som de? I vilket fall inföll jag inte Karins vrede, jag var helt på det klara att det skulle få den sköra balansen hemma att fullständigt tippa. Katastrof hotade, det kände jag starkt. ¨ 

Rädslan delade vi. Glädjen delade vi – Gröna Lund, Disneyland, rockkonserter, nya skivor. Mevreden – nejnejSärskilt inte gentemot våra föräldrar. Aldrig. De var för svaga. För lögnaktiga? För litet sammansvetsade, i alla fall.