Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Jag har ett litet för roligt liv

Och det tror jag inte jag är ensam om.

Av mina kontakter på Facebook och LinkedIn så stimuleras jag ständigt. Människor delar med sig av musik, berättelser, åsikter, debatter, nyheter och känslostormar. Både mitt professionella och mitt personliga jag är djupt tacksamma över den drös av inspiration, kärlek och kunskap jag sköljs över av dagligen.

Jag bor i en storstad med ett nästan obegränsat utbud av kultur och nöjen. Även om jag är över 50 kan jag ha hur roligt som helst, bara jag hittar rätt ställen och människor.

När jag bara vill hem och umgås med soffan kan jag enkelt välja att underhållas, uppröras, roas eller får tankarna väckta av filmklassiker, fantastiska serier där jag kan titta på avsnitt efter avsnitt tills jag somnar, debattprogram,  dokumentärer, dum-TV, Oscarsvinnare och Oscarsförlorare.

Om hungern och aptiten infinner sig har jag tillgång till världens mat i min närmaste Ica och till stans restauranger via Foodora. Och då behöver jag varken handla, laga mat eller gå utanför dörren.

Vill jag träna finns alla möjligheter, bastu-yoga, bergsklättring, tyngdlyftning, kampsport, balett, Crossfit, löpning, power walks, medelgympa, intensivgympa, core, flex, flex soft – ja, ni vet, som ett smörgåsbord.

Börjar jag bli rastlös kan jag ju alltid göra ett Sudoku på mobilen. Eller dra igång ett parti Wordfeud.

Så. Min absolut största utmaning är att stänga av. Inte skärmarna i första hand, utan huvudet. Inte låta någon rolig tanke dra igång ett resonemang som jag måste lufta på Facebook för att få reaktioner och inspel på så att jag kan tänka vidare. Inte förtjusas över någon snygg lösning i en Wordfeud-match som genast måste få respons. Inte skicka iväg mejl eller dra igång konversationer på Messenger bara för att en fråga eller ett infall flög in i skallen.

Är det alltså tråkigt jag måste ha?

Jag vet att när jag mediterar eller gör yoga varje dag, så händer något i mig. Känslorna bottnar istället för att flaxa omkring. Jag kan fokusera.

Behövde jag skriva det här bara för att påminnas om att det är dags för dagliga rutiner som inkluderar en stunds stillhet. Bara det. En stunds stillhet där jag sjunker inåt.

Arbetarlitteratur och tjänstemannaprosa

Jag går en skrivarkurs nu under våren. Vi får inga uppgifter utan nu ska vi ha kommit så långt att vi själva ger oss uppgifter. Vi förväntas ha ett projekt på gång. Jojo, det är ju inte så att jag inte vetat om det här. Så jag har gått runt i tillvaron och inväntat den gudomliga inspirationen, när allting bara vecklar ut sig, ämnet är glasklart, handlingen logisk och spänningen är olidlig. Jag märkte att jag umgicks mer med prestationsångesten än tangentbordet och pennan.  Men så kom jag till första kurstillfället och där i rummet fanns Graalen. I gruppen, i det gemensamma modet och i den gemensamma överenskommelsen att ta varandras ord på allvar.

Jag har flera områden jag vill skriva om, men en del av dem är så smärtsamma eller bara skitjobbiga, så de tar jag itu med senare. Däremot finner jag arbetslivet intressant och bara lagom farligt. Så jag har börjat luska. Inåt och utåt.

Jag har lyssnat på två arbetslivskildringar: ”Sista ordet” av Annika Bergson och Gertrud Dahlberg (än så länge bara utgiven som e-ljudbok, bara det är väldigt intressant) som handlar om en modetidningsredaktion under en period av förödande digital utveckling och ”Truck stop” av David Ericsson som är en novellsamling där många av berättelserna utgår från lastbilschaufförens horisont.

Och jag tänker på begreppet ”arbetarlitteratur”. Vad handlar det begreppet egentligen om? Är det maktlösheten som är det centrala, görandet av människan till ren utförare? I sådana fall är det dags att skriva kodslavarnas, kundtjänstpapegojornas och handläggarrobotarnas berättelser. För vilka är arbetare längre? Jag sökte förgäves efter statistik som visar fördelningen mellan tjänstemän och arbetare över tid. Det kanske var litet korkat eftersom begreppen verkat ha förlorat sin mening – jag läste att numera bör lägre tjänstemän betraktas som arbetare.

Så. Det jag kommer att skriva om blir nog mer tjänstemannaprosa än arbetarlitteratur. Jag hoppas knöa in massor av möten, värdeord, bullshit-bingo, härskartekniker, förvirring, omorganisationer, konsulter, generationskrockar, ledsna, rädda, glada och besjälade människor. Vi får se.

Den första text jag skickat in för att vi ska samtala om i gruppen skrev jag redan för sex år sedan, när jag tog mig igenom skrivarkursens första etapp. ”Melitta”. Läs och tyck, kära läsare. Läs och tyck.

Livsmotton

Denna februaridag då solen skiner och jag vet att lönen kommer in på kontot imorgon, en massa lakan är tvättade och manglade, hungern suger men maten är nästan klar, så tänkte jag på Laurie Andersons och Lou Reeds livsmotton:

  1. Var inte rädd för någon
  2. Skaffa dig en riktigt stor bullshit-detektor
  3. Var riktigt, riktigt ömsint

Jag citerar från ett tal Laurie Anderson höll, så kan du läsa om tankarna på rätt språk och i absolut rätt sammanhang:

I’m reminded also of the three rules we came up with, rules to live by. And I’m just going to tell you what they are because they come in really handy. Because things happen so fast, it’s always good to have a few, like, watchwords to fall back on.

And the first one is: One. Don’t be afraid of anyone. Now, can you imagine living your life afraid of no one? Two. Get a really good bullshit detector. And three. Three is be really, really tender. And with those three things, you don’t need anything else.

Det är inte första gången jag citerar de här klokheterna, men det finns alltid anledning att påminna mig själv om dem. När jag ändå gick tillbaka i bloggen hittade jag litet mer livsvisdom. Den här gången är det Dalai Lama som delar med sig.

De tre dygderna att bygga sitt liv på och att ständigt sträva efter:

  • tolerans
  • tålamod
  • medkänsla

Så.
OK.
Jag ska göra mitt bästa.
Jag ska göra vad jag förmår.
Jag lovar mig själv det.

Gamers, Luke Rheinhart och existentialismen

När jag var några år över tjugo kände jag ett stort behov av att frigöra mig från bilden av mig själv. Jag var type-castad som duktig, ordentlig, eftertänksam, tyst, planerande. Jag bar omgivningens bild av mig som en tvångströja.

Så. I lönndom planerade jag att ge mig ut på en resa alldeles på egen hand. Jag frigjorde tid genom att skriva färdigt uppsatser och hemskrivningar och så gav jag mig iväg ut i ett höstigt Europa med Luke Rheinhart i tankarna. Nu tog jag inte med mig några tärningar, men plan för resan, det hade jag verkligen inte.

Men nog om resan just nu. Egentligen är det Luke Rheinhart, öde, val och existentialism jag skulle skriva om. Kort om Rheinhart; han skrev en roman som heter ”Tärningsspelaren” som handlar om en man som låter tärningen bestämma sina livsval. Han låter varje tärningssida stå för en möjlig handling och så slår han tärningen. Han gör, utan att tveka, det som tärningen bestämmer.

Vad jag var ute efter då, där i tjugoårsåldern, var väl att se om någon annan skrivit planen för mitt liv, om jag själv kunde påverka eller om det bara är slumpen som styr? Återigen vill jag hänvisa till mina tidigare inlägg om ”checklistan för livet” som ju är ett vanligt sätt att hantera den existentiella ångesten. En tar den heterosexuella tvåsamhetsnormen och konsumismen och sätter ihop i ett prydligt paket, en får massor av gillningar på sociala medier och familjen och släkten är lyckliga.

Men. När jag häromveckan tittade på ”Black Mirror: Bandersnatch” med familjens främsta gamer slog det mig att åtminstone de som spelar mycket äventyrsspel umgås med existentialismen hela tiden, på ett helt annat sätt än jag själv gjorde för några decennier sedan. (Ni som har FIFA-spelande gamers hemma behöver inte oroas, ni kan nog fortfarande se fram emot unga vuxna som uppfyller normerna.)

OK. Kort bakgrund: ”Black Mirror” är en brittisk serie som finns på Netflix. Den har fristående avsnitt som berättar avslutade historier. Den kommenterar på ett underhållande och, ofta väldigt oroande sätt samtiden. Ett exempel är avsnitt 1, säsong 3, ”Nosedive” där allt i tillvaron handlar om att få och ge betyg i sociala medier. Det handlar om att antingen uppehålla och omfatta tanken om att höga betyg är det vi alla vill ha eller att ge upp och falla djupt.

Så kom då ”Black Mirror: Bandersnatch” i julhelgen 2018. Förväntan var stor, det här avsnittet skulle vara innebära något nytt, något vi inte tidigare sett eller varit med om. Inom familjen pågick en konflikt, kunde vi enas att se den eller inte? Tillslut blev det alltså jag och Pojken som såg  den. Såg och såg. GJORDE den.

Bandersnatch bör ses på en uppdaterad Smart-TV eller genom en spelkonsol eftersom du måste ha möjlighet att reagera på det du ser. För du spelar Gud, det är du som väljer. Jag tittade alltså tillsammans med Pojken, den erfarna gamern, som stadigt höll i kontrollen.

”Vad ska vi välja nu?”

Frostflingor eller Kalaspuffar? Redan där började valen som påverkade historien. För egen del kändes det som om jag befann mig i en labyrint och jag slumpartat valde höger eller vänster. Men för Pojken byggdes en karta upp, ett träd. Jag förstod på hur han resonerade att han kunde följa våra val tillbaka till utgångspunkten för att sedan veta var han skulle välja på ett annat sätt för att få historien att ta en ny vändning.

När vi hade tagit oss igenom historien på ett par-tre olika sätt var jag slut i huvudet och behövde gå och lägga mig. Pojken, för vilken allt det här var easy-peasy satt i soffan tre-fyra timmar till och hittade tillslut alla möjliga ”endings”. För honom är det en självklarhet att val får konsekvenser. Och att konsekvenserna kan vara långtgående.

Har jag alltså närt en sann existentialist vid min barm?

Hur ser jag själv på tillvaron?

Sådana frågor det kan grunnas på när populärkulturen sätter myror i huvudet på en.

(Jag inser att det här inlägget spretar åt många fler håll än jag tänkte från början. Men jag trycker på publicera-knappen och så får jag återkomma till en del av spåren. Vi får väl se vilka reaktioner och kommentarer jag får, här, i sociala medier eller i köttvärlden, vilka samtal som spinns vidare.)

Fredagskväll

Det har varit en intressant vecka. Intressant på det där sättet att när det nu är fredag så är jag TRÖTT. Soffan, en bit ost, fortsätta titta på ”Apocalypse Now” (är precis vid delen med helikoptrarna, Wagner, surf och Robert Duvall – ni som fattar fattar) och dricka ett glas rödvin. Det var min inre bild av fredag och avslappning.

Men så skulle jag ta emot nya Airbnb-gäster. Från Spanien. I tjugoårsåldern. Det kändes inte riktigt passande att välkomna dem till Stockholm med vinfläckiga tänder och lätta snedsteg. Så jag tog fram yogamattan, kopplade in Chromecasten och körde dag 16 av Adriene’s 30-dagars-utmaning Dedicate. Den sextonde dagen var ett snällt och fint pass där jag fick massera mig själv i nacken, på axlarna, på fötterna.

Och det var faktiskt precis vad jag behövde. Då tänkte jag att det kanske är vad fler behöver. Egentligen. Så jag delar med mig.

ZZ Top och existentialismen

Kallt så in i bängen och luften så torr att huden går sönder. För att inte tala om att håret härmar Sarumans. Det var förutsättningarna i helgen.

Så vad göra?

Det blev en massa film. ”The Big Lebowski” som nu precis fyllt tjugo år  – en av mina favoriter, alla kategorier. ”Robocop 2” – jag kan förklara varför vid ett senare tillfälle. ”Black Mirror – Bandersnatch” – en aha-upplevelse som jag kommer att breda ut mig mer om. Det handlar om att vi har uppfostrat en generation av existentialister utan att vi fattat det.

Jag såg film.
Jag tänkte tankar.
Jag formulerar mig sakta men är inte färdig.

Så håll till godo med ”Viva Las Vegas”, inspirerad av Bunny med de gröna tånaglarna i en av filmerna från helgen, den här gången med ZZ Top för att den videon helt enkelt är rolig.

 

 

Låt oss välsignas av det makalösa intranätet!

Vem älskar ett intranät?

Jag kommer ihåg en historia om internkommunikation som berättades på seminarier för nästan tio år sedan. Det handlade om ett stort brittiskt företag där internkommunikationen fungerade ytterst dåligt. Omvärldsfaktorer skakade företaget, omorganisationer drog genom verksamheten som tropiska stormar, informationen uppifrån var knapphändig och absolut bara envägs, det vill säga nedåt. Det fanns önskemål om forum för diskussion och dialog, önskemål som inte ledde till handling från ledningens sida. Och se, vad händer? Jo, det bildades en grupp på Facebook där medarbetarna luftade allt. Diskussionerna var känslomässiga men också konstruktiva. Allt fler arbetstimmar och timmar utanför arbetet lades på engagemanget kring arbetsplatsen och verksamheten. På Facebook. Tillslut kom det fram till ledningen att Facebook-gruppen fanns och att där fanns engagemanget som inte syntes i korridorerna, eftersom ingen frågade efter den. Det här gjorde att verksamheten ifråga tillslut byggde ett social intranät, det vill säga ett intranät med utrymme för dialog och samarbete.

Bra historia. Och härligt med så mycket engagemang. Fin berättelse för att sälja in sociala intranät. Absolut.

MEN. Vad gör vi när kulturen i en verksamhet inte bygger på kommunikation? Eller när det råder en tystnadskultur? Eller ännu värre, rädsla? Är det ens då möjligt att skapa ett socialt intranät?

Jag vet. Det brukar sägas att ”Skapa ett köp-och-sälj-forum på intranätet. Det brukar dra folk och då har de ju i alla fall kommit dit.” Eller i våra dagar – varför inte en intern Tinder-app? Ursäkta, nu raljerar jag. Men vad jag är ute och far efter är att ett intranät blir aldrig bättre än den interna (kommunikations)kulturen. Präglas kulturen av tystnad, rädsla, icke-kommunikation, så kommer den sociala delen av intranätet att eka tomt. Så – kära chefer som läser det här – är aktiviteten låg på era intranät, var glad över att ni sprider skräck och lydnad om det är era personliga mål (obs! jättemycket ironi) eller skaffa en riktigt bra organisationskonsult. Men intranätet kommer inte att göra jobbet åt er – det är bara en förlängning av en redan existerande verksamhetskultur. Fast vem vet – det kanske någonstans finns en grupp eller gruppchatt som bågnar av liv och idéer. Försök att hitta den och börja lyssna.

Mer om intranät kommer – vi har väl alla träffat på intranätet som alla välskrivna dokuments sista viloplats. Det är en annan aspekt av intranätet som förtjänar ett inlägg.

Story-telling är inte telling a story

Du som har följt mig vet vad jag tycker om buzzwords, corporate bullshit och annat lull-lull och fluff. Så därför vill jag nu reclaima begreppet ”story-telling” och återföra det till den goda sidan. Så:

Jag älskar story-telling.

Men jag hatar när människor missbrukar begreppet story-telling och förenklar tanken kring det.

Så. Vi börjar med riktig story-telling. En sann historia som berättades på en fikarast nära mig:

”Vi hade mätt upp vårt kök och hade med oss ritningen till IKEA för att planera det nya köket. Tog en kölapp och kom fram till en tjugoårig (!) tjej. Jag viskade till min man att ”nej, vi väntar” eftersom jag direkt kände att den här flickan kan nog inte göra ett bra jobb. Men vi började prata med henne och berättade om våra tankar kring köket. Hennes händer flög över tangenterna och hon kunde verkligen översätta våra idéer till en ritning. Vi frågade henne hur hon fått jobbet. ”Jag fick det på grund av att jag har spelat mycket Sims och är bra på det.”” Och så avslutades historien med att det blev ett mycket lyckat köksköp.

Genom historien bekräftas och gestaltas idéen om IKEA som ett företag som ligger tekniskt och mänskligt i framkant. Istället för att vi får läsa att ”IKEA låter varje medarbetare växa och använder modern teknik” så kommer det fram på ett känslomässigt sätt i en fin historia. Utan buzzwords, corporate bullshit eller lull-lull, sådant som de flesta av oss inte lyssnar på, inte tror på och dessutom är direkt misstänksamma mot: ”Måste det sägas finns det säkert en underliggande historia som ska döljas.”

Vad är då INTE story-telling utan bara ”telling a story”?

”Telling a story” gör vi som kommunikatörer om vi bara intervjuar och återberättar men inte söker historierna som har en undermening eller innehåller metaforer. Att IT-chefen berättar ”Så här gör vi när vi….” är inte story-telling. Att säljchefen berättar ”I min grupp satsar vi på…” är inte story-telling. Inte ens om vi låter en nöjd kund komma till tals och den berättar om sin trevliga upplevelse så är det självklart story-telling.

Kanske är det så att många helt enkelt blandar ihop begreppet storytelling med content marketing? Engelska som engelska? Kommunikation som kommunikation?

 

Vid 40 är det slut

Vid 40 år är det slut.

Då börjar åldersdiskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden, visar en ny studie från två nationalekonomer.

Så stod det i en artikel i Expressen som publicerades för snart två år sedan. Och ja, jag har känt av det. Och i mina mörka stunder gjort det till ett personligt misslyckande. Så, att läsa vad John Mellkvist skriver är att få upprättelse, att lyssna på honom är att få hopp och kraft att kämpa vidare.

För ett par veckor sedan var Stockholms Handelskammare värd för ett frukostseminarium med John Mellkvist där han pratade om ålderism, åldersdiskriminering, ålder, lärande, perspektivbyten. Det var ett seminarium som blev fulltecknat inom ett dygn efter att det blev påannonserat.

Skulle du avfärda ditt barns lärare eller din sjuka förälders läkare med orden ”du är överkvalificerad”?

En retorisk fråga som ställer begreppet ”överkvalificerad” i ny dager. Helt enkelt – ”överkvalificerad” är ett fruktansvärt idiotiskt begrepp som används av slappt tänkande människor. Tänker jag. John Mellkvist är avsevärt smidigare när han säger att erfarenhet innebär att vi har mött många svåra saker tidigare och det betyder att vi kan hantera svåra saker snabbt. Han hänvisar också till Bodil Jönsson som har sagt:

Hjärnan formas hela livet. Yngre ser detaljer – äldre ser sammanhang.

John Mellkvist inledde seminariet med att prata om artister och ikoner som i 70-, 80- och 90-årsåldern gör turnéer, utsålda, bejublade och i Giorgio Moroders fall, sin första. Ålder är inte längre en automatisk utgallringsfaktor längre.

Men nästa insikt han landade i var att 2 av 3 vill byta jobb. 2 av 3 vill alltså inte vara på det jobb de idag har. Men det är inte konstigt att vi över 40 inte vågar röra på oss eftersom väldigt få vill ha oss. John konstaterade att Sverige och Danmark är de två mest ålderistiska länderna i världen. Hans analys är att det i båda fallen rör sig om små arbetsmarknader.

Men så kommer vi fram till det knepiga att vi i framtiden kommer att behöva jobba längre. Ja, jag ser fram emot att fortsätta kommunicera, analysera, påverka, digitalisera, å, vad jag vill bidra med kunskap och insikter och å, vad jag kan ha roligt. Om någon vill ha mig. Om nu någon överhuvudtaget vill ha mig.

Helknas. Alldeles topptokigt. Hur går det här ihop?

Som tur är finns nu John Mellkvist med i en delegation som är tillsatt av regeringen med syfte att få till en mer inkluderande och åldersoberoende arbetsmarknad. Han är helt enkelt en del av en diskussion, ett samtal, en debatt. Som jag nu sällar mig till och inte tänker fasa ut mig ifrån. Mer kommer!

Dumpa din kille och den stora ensamheten

Vi som bor i Stockholm kan, om vi är av den iakttagande typen, ha sett texten ”Dumpa din kille”, sprejad litet fult på ett brofäste, målad snyggt och prydligt på en parkbänk eller utformad som ett garnering, en utsmyckning. Strofen tas bort av nitiska klottersanerare och dyker upp på nya ställen. Jag började se texten för ett halvår sedan, googlade då, hittade inget och har inte blivit upplyst nu heller. Men visst retar det nyfikenheten?! Är det ett konstprojekt, en politisk manifestation, en besatt person som tycker att nu, nu är det dags att dumpa HONOM och välja MIG och kom igen! för nu står jag inte ut längre, jag skriker det över hela sta’n! Ovisst och fantasieggande, eller hur?

Vilket osökt för mig över till en bok:

Jag har just lyssnat på ”Lugnet” av Tomas Bannerhed. Jag har alltså, trots att jag sett ut som jag brukar på utsidan, inombords varit en fruktansvärt ensam, självkritisk man i 35-årsåldern som gått runt på Stockholms gator, ältande sin ensamhet, sitt utanförskap, sin oförståelse inför det faktum att han är bortvald. Han dricker Marinella, åker buss i timmar, talar med terapeuten, dyrkar kvinnor han gör till gudinnor på avstånd. Han känner sig försmådd och förorättad. Och oändligt sorgsen.

Urban, som mannen heter är en på det hela taget ganska hemsk man. Självcentrerad, helt uppslukad av livets orättvisa, redo att kasta skuld på vem som helst av kvinnokön som fångar hans uppmärksamhet. Han strider mot sin egen sexualitet och sin mammas sinnessjukdom. Han brottas både med mansrollen och tvåsamhetsnormen.

Hur orkade jag då lyssna klart på denna obehagliga mans inre berättelse? För att han gör det så bra, Tomas Bannerhed. Han gläntar på dörren in till det inre hos en människa som jag skulle springa mil från att slippa umgås med. Det känns som om jag i mina unga år lyssnat på en räcka unga män som närt en Urban i sig. Jag har lyssnat, nickat, lett och varit förstående. Velat gå iväg när de satt sig för nära, men varit trevlig och artig och suttit kvar.

Nu kunde jag lyssna på Urban utan att fysiskt ha honom nära. Jag kunde bestämma när jag skulle stänga av hans ältande och självförhärligande. Men jag är glad att jag lyssnade på allt han hade att säga. Jag tycker inte bättre om honom och alla andra Urban, jag vill slippa dem i verkligheten, men de blev människor för mig.

Och tvåsamhetsnormen, vad gör den med oss nutidsmänniskor i gemen, inte bara sådana känsliga typer som Urban? Vilken olycka drar den inte över oss? Vad vi offrar för att ingå i tvåsamhet. Vad vi uthärdar när vi står utanför för den och tror oss leva ett sämre liv. Ockockock. Ända sedan jag läste ”Nuckan” av Malin Lindroth har tvåsamhetsnormen som idé och begrepp legat och grott hos mig. Det kommer fler inlägg. Sanna mina ord.