Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

En alldeles särskild dag

Första riktiga semesterdagen.

Forna idolens nya singel på repeat. Han har åldrats i samma takt som jag.

Barnen hemforslade och installerade vid sina skärmar.

Min bästa informants tips om ny serie flög omedelbart – har tittat på den första kvarten av första avsnittet på ”Killing Eve”.

Umgås intensivt med tvättstugans alla maskiner.

Återkommer med berättelser om Berlin och om att tågluffa igen.

 

Samtal och samvaro, inte alltid samma sak

Mycket vatten har flutit under broarna, många sandkorn har trillat ner i timglaset. Alltsedan jag skrev något här på bloggen. Ack ja.

Naturligtvis finns det anledningar. En av de bättre är att jag hittat formen för mitt större skrivprojekt. Som jag först definierade efter viss vedermöda. Jag tänkte att jag skulle skriva om det samtida arbetslivet, som ju alltför ofta har en del absurda inslag, men berättelsen om Karin och mig trängde sig emellan. Så det är där jag är just nu. Jag skriver om tvillingskapet, om att vara tvillinglös tvilling men mest inifrån det som var ”Karin och jag”. Endera dagen kommer jag också att anamma Kerstin Ekmans (jag tror det var hon) devis ”Inte en dag utan ett streck”.

För att göra denna ordrika historia kort- jag skriver på annat, alltså får bloggen stå tillbaka.

Men så satt jag på trappen och tittade ut på midsommartrafiken i Furusundsleden med en sovande pojke i huset, gräset som växer men ingen lie, blekt skinn som inte tål sol något vidare och med samtal igång i huvudet med de personer jag brukar samtala med där och så kände jag en lust att få ned orden i skrift för att se vad som händer då.

Samvaro och samtal. Två aktiviteter som kan sammanfalla om en har tur. Det hade jag häromveckan när jag satt och tittade ut över samma vatten med en vän. Vi såg hur solen höll sig precis under horisonten och målade horisonten i undersköna färger. Färgerna speglade sig i vattnet. Ibland kom en bris och vattrade ytan och det vi såg blev än mer bländande vackert. Medan naturen höll på att göra sig till på detta sätt så vindlade vårt samtal sig in mot insikter. Utan ansträngning, men i en trygghet som borde omgärda varje terapeutisk session.

Jag vet att alla samtal inte kan ha den här kvaliteten och det begär jag inte heller. När jag är allmänt stressad och full av intryck och krav, då blir jag krävande när det gäller samvaro och samtal och tänker att jag vill FÅ något, inte bara ”ha det litet trevligt”. Inte bara avrapportera senaste månaden och få detsamma tillbaka eller utbyta litet FAQs om kärleken, livet, familjen och arbetet. Ibland, när livet trängt sig på alldeles för mycket, är jag helt enkelt urusel på att bara njuta av att vara tillsammans med människor jag tycker mer eller mindre om, människor jag av någon anledning sitter ihop med och vill fortsätta sitta ihop med.

Så. Jag ska nog försöka särskilja mina krav på samtal och mitt behov av social interaktion, aka samvaro. Samtal kan uppstå på så oväntade ställen, i en chatt, på fikarasten, på en fest en gick på utan förväntningar. Ibland är samvaron det viktiga, inte det som sägs. Ibland kan det till och med vara bättre att inte prata, utan att bara idka samvaro (det här går att tolka långt, men jag menar här inte specifikt kroppsligt). Dricka det hyfsat goda kaffet, titta på samma tavla, gå tillsammans på bio och uppleva samma film samtidigt, dricka cocktails på en stimmig bar och iaktta människorna omkring.

Det är mycket möjligt att jag med mina ord idag har slagit in vidöppna dörrar och att ni, kära läsare redan hade stenkoll på det här, men för egen del behövde jag få ner det i skrift. Samt meddela resten av världen mina synpunkter.

Därmed har jag låtit denna dag bli en dag med flera streck. Och jag kan kanske ta mig an röjsågen som står och ser farlig ut i boden. Grässtrån och fästingar – expect no mercy!

Efterlysning!

Nej, det är faktiskt inte sommaren jag efterlyser ännu. Jag är helnöjd med att det är vår även om jag är något besviken på det ganska fula disiga ljuset i skärgården idag. Jag hade hoppats på knallblå himmel med små vita tottmoln. Men det kanske bör vara litet småfult, långfredag som det är. Och här skulle jag kunna hänga på något resonemang kring vår ambivalent religiösa uppväxt. Vi = Karin och jag, min tvilling och jag. Vi:et som kom före jaget. Det ambivalent religiösa kommer jag att återkomma till nu när jag äntligen börjat skriva tvillingboken.

Och det är nu jag efterlyser. Allt som har med tvillingar att göra. Myter, berättelser, minnen av mig och Karin eller av helt andra tvillingar. Just för någon halvtimme sedan läste jag klart ”Lazarus” av Kepler och hoppla! så fanns Castor och Pollux där som välberättad myt. Dessutom finns ett tvillingtema i hela boken som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till, men det är en annan historia.

Så.
Efterlysning.
Tvillingberättelser.
Tvillingmyter.
Tvillingsanningar och tvillinglögner.

I kommentarer, mejl eller på Facebook. Tja, LinkedIn går faktiskt också bra.

(Såklart att jag inte har badat idag. Även om det skulle fått fart på adrenalinet eller endorfinerna eller whatever. )

Jag har ett litet för roligt liv

Och det tror jag inte jag är ensam om.

Av mina kontakter på Facebook och LinkedIn så stimuleras jag ständigt. Människor delar med sig av musik, berättelser, åsikter, debatter, nyheter och känslostormar. Både mitt professionella och mitt personliga jag är djupt tacksamma över den drös av inspiration, kärlek och kunskap jag sköljs över av dagligen.

Jag bor i en storstad med ett nästan obegränsat utbud av kultur och nöjen. Även om jag är över 50 kan jag ha hur roligt som helst, bara jag hittar rätt ställen och människor.

När jag bara vill hem och umgås med soffan kan jag enkelt välja att underhållas, uppröras, roas eller får tankarna väckta av filmklassiker, fantastiska serier där jag kan titta på avsnitt efter avsnitt tills jag somnar, debattprogram,  dokumentärer, dum-TV, Oscarsvinnare och Oscarsförlorare.

Om hungern och aptiten infinner sig har jag tillgång till världens mat i min närmaste Ica och till stans restauranger via Foodora. Och då behöver jag varken handla, laga mat eller gå utanför dörren.

Vill jag träna finns alla möjligheter, bastu-yoga, bergsklättring, tyngdlyftning, kampsport, balett, Crossfit, löpning, power walks, medelgympa, intensivgympa, core, flex, flex soft – ja, ni vet, som ett smörgåsbord.

Börjar jag bli rastlös kan jag ju alltid göra ett Sudoku på mobilen. Eller dra igång ett parti Wordfeud.

Så. Min absolut största utmaning är att stänga av. Inte skärmarna i första hand, utan huvudet. Inte låta någon rolig tanke dra igång ett resonemang som jag måste lufta på Facebook för att få reaktioner och inspel på så att jag kan tänka vidare. Inte förtjusas över någon snygg lösning i en Wordfeud-match som genast måste få respons. Inte skicka iväg mejl eller dra igång konversationer på Messenger bara för att en fråga eller ett infall flög in i skallen.

Är det alltså tråkigt jag måste ha?

Jag vet att när jag mediterar eller gör yoga varje dag, så händer något i mig. Känslorna bottnar istället för att flaxa omkring. Jag kan fokusera.

Behövde jag skriva det här bara för att påminnas om att det är dags för dagliga rutiner som inkluderar en stunds stillhet. Bara det. En stunds stillhet där jag sjunker inåt.

Arbetarlitteratur och tjänstemannaprosa

Jag går en skrivarkurs nu under våren. Vi får inga uppgifter utan nu ska vi ha kommit så långt att vi själva ger oss uppgifter. Vi förväntas ha ett projekt på gång. Jojo, det är ju inte så att jag inte vetat om det här. Så jag har gått runt i tillvaron och inväntat den gudomliga inspirationen, när allting bara vecklar ut sig, ämnet är glasklart, handlingen logisk och spänningen är olidlig. Jag märkte att jag umgicks mer med prestationsångesten än tangentbordet och pennan.  Men så kom jag till första kurstillfället och där i rummet fanns Graalen. I gruppen, i det gemensamma modet och i den gemensamma överenskommelsen att ta varandras ord på allvar.

Jag har flera områden jag vill skriva om, men en del av dem är så smärtsamma eller bara skitjobbiga, så de tar jag itu med senare. Däremot finner jag arbetslivet intressant och bara lagom farligt. Så jag har börjat luska. Inåt och utåt.

Jag har lyssnat på två arbetslivskildringar: ”Sista ordet” av Annika Bergson och Gertrud Dahlberg (än så länge bara utgiven som e-ljudbok, bara det är väldigt intressant) som handlar om en modetidningsredaktion under en period av förödande digital utveckling och ”Truck stop” av David Ericsson som är en novellsamling där många av berättelserna utgår från lastbilschaufförens horisont.

Och jag tänker på begreppet ”arbetarlitteratur”. Vad handlar det begreppet egentligen om? Är det maktlösheten som är det centrala, görandet av människan till ren utförare? I sådana fall är det dags att skriva kodslavarnas, kundtjänstpapegojornas och handläggarrobotarnas berättelser. För vilka är arbetare längre? Jag sökte förgäves efter statistik som visar fördelningen mellan tjänstemän och arbetare över tid. Det kanske var litet korkat eftersom begreppen verkat ha förlorat sin mening – jag läste att numera bör lägre tjänstemän betraktas som arbetare.

Så. Det jag kommer att skriva om blir nog mer tjänstemannaprosa än arbetarlitteratur. Jag hoppas knöa in massor av möten, värdeord, bullshit-bingo, härskartekniker, förvirring, omorganisationer, konsulter, generationskrockar, ledsna, rädda, glada och besjälade människor. Vi får se.

Den första text jag skickat in för att vi ska samtala om i gruppen skrev jag redan för sex år sedan, när jag tog mig igenom skrivarkursens första etapp. ”Melitta”. Läs och tyck, kära läsare. Läs och tyck.

Livsmotton

Denna februaridag då solen skiner och jag vet att lönen kommer in på kontot imorgon, en massa lakan är tvättade och manglade, hungern suger men maten är nästan klar, så tänkte jag på Laurie Andersons och Lou Reeds livsmotton:

  1. Var inte rädd för någon
  2. Skaffa dig en riktigt stor bullshit-detektor
  3. Var riktigt, riktigt ömsint

Jag citerar från ett tal Laurie Anderson höll, så kan du läsa om tankarna på rätt språk och i absolut rätt sammanhang:

I’m reminded also of the three rules we came up with, rules to live by. And I’m just going to tell you what they are because they come in really handy. Because things happen so fast, it’s always good to have a few, like, watchwords to fall back on.

And the first one is: One. Don’t be afraid of anyone. Now, can you imagine living your life afraid of no one? Two. Get a really good bullshit detector. And three. Three is be really, really tender. And with those three things, you don’t need anything else.

Det är inte första gången jag citerar de här klokheterna, men det finns alltid anledning att påminna mig själv om dem. När jag ändå gick tillbaka i bloggen hittade jag litet mer livsvisdom. Den här gången är det Dalai Lama som delar med sig.

De tre dygderna att bygga sitt liv på och att ständigt sträva efter:

  • tolerans
  • tålamod
  • medkänsla

Så.
OK.
Jag ska göra mitt bästa.
Jag ska göra vad jag förmår.
Jag lovar mig själv det.

Gamers, Luke Rheinhart och existentialismen

När jag var några år över tjugo kände jag ett stort behov av att frigöra mig från bilden av mig själv. Jag var type-castad som duktig, ordentlig, eftertänksam, tyst, planerande. Jag bar omgivningens bild av mig som en tvångströja.

Så. I lönndom planerade jag att ge mig ut på en resa alldeles på egen hand. Jag frigjorde tid genom att skriva färdigt uppsatser och hemskrivningar och så gav jag mig iväg ut i ett höstigt Europa med Luke Rheinhart i tankarna. Nu tog jag inte med mig några tärningar, men plan för resan, det hade jag verkligen inte.

Men nog om resan just nu. Egentligen är det Luke Rheinhart, öde, val och existentialism jag skulle skriva om. Kort om Rheinhart; han skrev en roman som heter ”Tärningsspelaren” som handlar om en man som låter tärningen bestämma sina livsval. Han låter varje tärningssida stå för en möjlig handling och så slår han tärningen. Han gör, utan att tveka, det som tärningen bestämmer.

Vad jag var ute efter då, där i tjugoårsåldern, var väl att se om någon annan skrivit planen för mitt liv, om jag själv kunde påverka eller om det bara är slumpen som styr? Återigen vill jag hänvisa till mina tidigare inlägg om ”checklistan för livet” som ju är ett vanligt sätt att hantera den existentiella ångesten. En tar den heterosexuella tvåsamhetsnormen och konsumismen och sätter ihop i ett prydligt paket, en får massor av gillningar på sociala medier och familjen och släkten är lyckliga.

Men. När jag häromveckan tittade på ”Black Mirror: Bandersnatch” med familjens främsta gamer slog det mig att åtminstone de som spelar mycket äventyrsspel umgås med existentialismen hela tiden, på ett helt annat sätt än jag själv gjorde för några decennier sedan. (Ni som har FIFA-spelande gamers hemma behöver inte oroas, ni kan nog fortfarande se fram emot unga vuxna som uppfyller normerna.)

OK. Kort bakgrund: ”Black Mirror” är en brittisk serie som finns på Netflix. Den har fristående avsnitt som berättar avslutade historier. Den kommenterar på ett underhållande och, ofta väldigt oroande sätt samtiden. Ett exempel är avsnitt 1, säsong 3, ”Nosedive” där allt i tillvaron handlar om att få och ge betyg i sociala medier. Det handlar om att antingen uppehålla och omfatta tanken om att höga betyg är det vi alla vill ha eller att ge upp och falla djupt.

Så kom då ”Black Mirror: Bandersnatch” i julhelgen 2018. Förväntan var stor, det här avsnittet skulle vara innebära något nytt, något vi inte tidigare sett eller varit med om. Inom familjen pågick en konflikt, kunde vi enas att se den eller inte? Tillslut blev det alltså jag och Pojken som såg  den. Såg och såg. GJORDE den.

Bandersnatch bör ses på en uppdaterad Smart-TV eller genom en spelkonsol eftersom du måste ha möjlighet att reagera på det du ser. För du spelar Gud, det är du som väljer. Jag tittade alltså tillsammans med Pojken, den erfarna gamern, som stadigt höll i kontrollen.

”Vad ska vi välja nu?”

Frostflingor eller Kalaspuffar? Redan där började valen som påverkade historien. För egen del kändes det som om jag befann mig i en labyrint och jag slumpartat valde höger eller vänster. Men för Pojken byggdes en karta upp, ett träd. Jag förstod på hur han resonerade att han kunde följa våra val tillbaka till utgångspunkten för att sedan veta var han skulle välja på ett annat sätt för att få historien att ta en ny vändning.

När vi hade tagit oss igenom historien på ett par-tre olika sätt var jag slut i huvudet och behövde gå och lägga mig. Pojken, för vilken allt det här var easy-peasy satt i soffan tre-fyra timmar till och hittade tillslut alla möjliga ”endings”. För honom är det en självklarhet att val får konsekvenser. Och att konsekvenserna kan vara långtgående.

Har jag alltså närt en sann existentialist vid min barm?

Hur ser jag själv på tillvaron?

Sådana frågor det kan grunnas på när populärkulturen sätter myror i huvudet på en.

(Jag inser att det här inlägget spretar åt många fler håll än jag tänkte från början. Men jag trycker på publicera-knappen och så får jag återkomma till en del av spåren. Vi får väl se vilka reaktioner och kommentarer jag får, här, i sociala medier eller i köttvärlden, vilka samtal som spinns vidare.)

Fredagskväll

Det har varit en intressant vecka. Intressant på det där sättet att när det nu är fredag så är jag TRÖTT. Soffan, en bit ost, fortsätta titta på ”Apocalypse Now” (är precis vid delen med helikoptrarna, Wagner, surf och Robert Duvall – ni som fattar fattar) och dricka ett glas rödvin. Det var min inre bild av fredag och avslappning.

Men så skulle jag ta emot nya Airbnb-gäster. Från Spanien. I tjugoårsåldern. Det kändes inte riktigt passande att välkomna dem till Stockholm med vinfläckiga tänder och lätta snedsteg. Så jag tog fram yogamattan, kopplade in Chromecasten och körde dag 16 av Adriene’s 30-dagars-utmaning Dedicate. Den sextonde dagen var ett snällt och fint pass där jag fick massera mig själv i nacken, på axlarna, på fötterna.

Och det var faktiskt precis vad jag behövde. Då tänkte jag att det kanske är vad fler behöver. Egentligen. Så jag delar med mig.

ZZ Top och existentialismen

Kallt så in i bängen och luften så torr att huden går sönder. För att inte tala om att håret härmar Sarumans. Det var förutsättningarna i helgen.

Så vad göra?

Det blev en massa film. ”The Big Lebowski” som nu precis fyllt tjugo år  – en av mina favoriter, alla kategorier. ”Robocop 2” – jag kan förklara varför vid ett senare tillfälle. ”Black Mirror – Bandersnatch” – en aha-upplevelse som jag kommer att breda ut mig mer om. Det handlar om att vi har uppfostrat en generation av existentialister utan att vi fattat det.

Jag såg film.
Jag tänkte tankar.
Jag formulerar mig sakta men är inte färdig.

Så håll till godo med ”Viva Las Vegas”, inspirerad av Bunny med de gröna tånaglarna i en av filmerna från helgen, den här gången med ZZ Top för att den videon helt enkelt är rolig.

 

 

Låt oss välsignas av det makalösa intranätet!

Vem älskar ett intranät?

Jag kommer ihåg en historia om internkommunikation som berättades på seminarier för nästan tio år sedan. Det handlade om ett stort brittiskt företag där internkommunikationen fungerade ytterst dåligt. Omvärldsfaktorer skakade företaget, omorganisationer drog genom verksamheten som tropiska stormar, informationen uppifrån var knapphändig och absolut bara envägs, det vill säga nedåt. Det fanns önskemål om forum för diskussion och dialog, önskemål som inte ledde till handling från ledningens sida. Och se, vad händer? Jo, det bildades en grupp på Facebook där medarbetarna luftade allt. Diskussionerna var känslomässiga men också konstruktiva. Allt fler arbetstimmar och timmar utanför arbetet lades på engagemanget kring arbetsplatsen och verksamheten. På Facebook. Tillslut kom det fram till ledningen att Facebook-gruppen fanns och att där fanns engagemanget som inte syntes i korridorerna, eftersom ingen frågade efter den. Det här gjorde att verksamheten ifråga tillslut byggde ett social intranät, det vill säga ett intranät med utrymme för dialog och samarbete.

Bra historia. Och härligt med så mycket engagemang. Fin berättelse för att sälja in sociala intranät. Absolut.

MEN. Vad gör vi när kulturen i en verksamhet inte bygger på kommunikation? Eller när det råder en tystnadskultur? Eller ännu värre, rädsla? Är det ens då möjligt att skapa ett socialt intranät?

Jag vet. Det brukar sägas att ”Skapa ett köp-och-sälj-forum på intranätet. Det brukar dra folk och då har de ju i alla fall kommit dit.” Eller i våra dagar – varför inte en intern Tinder-app? Ursäkta, nu raljerar jag. Men vad jag är ute och far efter är att ett intranät blir aldrig bättre än den interna (kommunikations)kulturen. Präglas kulturen av tystnad, rädsla, icke-kommunikation, så kommer den sociala delen av intranätet att eka tomt. Så – kära chefer som läser det här – är aktiviteten låg på era intranät, var glad över att ni sprider skräck och lydnad om det är era personliga mål (obs! jättemycket ironi) eller skaffa en riktigt bra organisationskonsult. Men intranätet kommer inte att göra jobbet åt er – det är bara en förlängning av en redan existerande verksamhetskultur. Fast vem vet – det kanske någonstans finns en grupp eller gruppchatt som bågnar av liv och idéer. Försök att hitta den och börja lyssna.

Mer om intranät kommer – vi har väl alla träffat på intranätet som alla välskrivna dokuments sista viloplats. Det är en annan aspekt av intranätet som förtjänar ett inlägg.