Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

October 28 1991

When I get to work, it’s a normal Monday, although I’m a little more elated than usual. It was an exciting evening last Saturday, at the magazine ETC’s big party at Kulturhuset. Some of my new colleagues had also been there, just like a lot of other people I know or are familiar with. Such a party where anything can happen, anyone can show up. Me and K were there, a lot of his advertising agency friends, Karin and David were there. We had then gone on to the motorcycle club Gorr’s party.

But now it’s Monday. I have been at my new job at Stockholm’s coolest photo agency for two months. I’m easing in among the others who work there. We work in an office space with high ceilings. The skylights in the large archive room make the space bright. The walls are painted in the brand’s selected colors, the furniture is designed by well-known architects. The meeting room is a room in the middle of the space with glass walls around. We all dress in black because it seems best in this context.

We eat breakfast together as we do every day. Someone walks past the local bakery Sturekatten and buys bread and then we have sandwiches and coffee. We are sitting in a staff room with a huge window facing Skeppargatan, a large, square table and portraits of the photographers who own the company on the walls.

Sometimes we linger a little after nine, that is if the phone does not ring and if the doorbell does not chime to announce a visitor. This Monday I want to talk about the party, I linger with my coffee cup in the cramped kitchen. Then comes Sofia. She looks at me with a strange face.

– There’s a cop asking for you.

A feeling of shame. A feeling of being revealed. A feeling of being exposed.

A 55-year-old man steps forward in the doorway. He wears blue jeans, a denim shirt that is open at the neck, a necklace, a black waist-length leather jacket. Short gray hair. Cleanshaven. He speaks in a rough voice.

– Can we go somewhere and talk?

I show him into the meeting room with glass walls. There is an elongated table with a telephone on it. I take everyone’s attention with me into the glass cage. The policeman closes the door.

– Karin Adeen is your twin sister, right?

– Yes.

– She is dead.

And right there and then the world bursts. One of me hears the other screaming and thinks ”Yes, that’s what you do when you find out that your twin sister is dead” and the other of me just screams. One of me watches as policeman Jan W grows uncomfortable and emits odors and vibrations – ”I want out of here”. The other of me has sailed into a void, a white room without sound, without time.

– Do you have anyone to call? A friend?

Says the policeman with the rough voice.

One of me thinks ”You do not think I have a boyfriend, a close family, you say” friend ”, what do you mean?”. The other of me is left in the white, quiet room.

The policeman calls the advertising agency where K works. I give him the number – 24 90 40. I do not want to talk to Janet in the switchboard, it is not possible.

– What is his name, the coarsely voiced policeman asks just before the call is connected.

I answer him and hear the rough voice asks for K.

– Karin is dead, I say when I’m handed the telephone.

A short while later, K rushes in. He is red in the face and breathes fast after running all the way. The policeman with the fleshy face and the rough snag says that Karin was found dead on Sunday morning. He releases every word as if someone is forcing him to speak.

The one of me who just screamed straight out has ended up in a new situation. I say:

– But she didn’t had much to drink.

The only thing I can think of is that Karin vomited in her sleep and that she suffocated. And I’m ashamed.

The other of me has lain down in the white softness and does not hear, does not see, time has gone still.

K takes me by the hand, we pick up my motorcycle jacket, he pulls me towards him, holds me tight when I stumble next to him to the garage on David Bagares street. The faux fur on the collar tears against my forehead. We’re going to my mother’s apartment.

28 oktober 1991

När jag kommer till jobbet är det en vanlig måndag fast jag är litet mer uppspelt. Det var en spännande kväll i lördags, på ETCs stora fest på Kulturhuset. En del av mina nya kollegor hade också varit där, precis som en massa andra människor jag känner eller är bekant med. En sån fest där allt kan hända, vem som helst kan dyka upp. Jag och K var där, en massa av hans reklambyråkompisar, Karin och David var där. Vi hade åkt vidare sedan till mc-klubben Gorrs fest i deras lokal inne i berget på Hornsgatan.

Men nu är det måndag. Jag har varit på mitt nya jobb på Stockholms coolaste bildbyrå i två månader. Jag håller på att hitta min plats bland de andra som jobbar där. Vi arbetar i en lokal i gatuplan med högt i tak och lanterniner i det stora arkivrummet som gör att det är ljust nästan överallt. Väggarna är målade i varumärkets utvalda färger, möblerna är designade av kända arkitekter. Det mötesrum som finns är ett rum mitt i lokalen med glasväggar runtom. Vi klär oss i svart för det verkar bäst i sammanhanget.

Vi äter frukost tillsammans som vi gör varje dag. Någon går förbi Sturekatten och köper bröd och så äter vi mackor och dricker kaffe. Vi sitter i ett personalrum med ett enormt fönster ut mot Skeppargatan, ett stort, kvadratiskt bord och porträtt på fotograferna som äger företaget på väggarna.

Ibland sitter vi kvar litet efter nio, det är om telefonen inte ringer och om dörren inte plingat för någon besökare. Den här måndagen vill jag prata om festen, jag står kvar ett tag med kaffekoppen i det trånga köket. Då kommer Sofia. Hon tittar på mig med en konstig min.

– Det är en polis som frågar efter dig.

En känsla av skam. En känsla av att blivit påkommen. En känsla av att blivit blottad.

En man i 55-årsåldern kliver fram i dörröppningen. Han har jeans, jeansskjorta som är öppen i halsen, en halskedja, svart midjelång skinnjacka. Kort grått hår. Slätrakad. Han pratar med grov röst.

– Kan vi gå undan någonstans?

Jag visar in honom i mötesrummet med glasväggar. Där står ett avlångt bord med en telefon på. Jag tar med mig allas uppmärksamhet in i glasburen. Polismannen stänger dörren.

– Karin Adeen är din tvillingsyster, eller hur?

– Ja.

– Hon är död.

Och just där och då spricker världen. En av mig hör den andra skrika och tänker ”Ja, det är väl så man gör när man får veta att ens tvillingsyster är död” och den andra av mig bara skriker. Den ena av mig iakttar hur polismannen Jan W blir obehagligt berörd och utsöndrar lukt och vibrationer – ”jag vill härifrån”. Den andra av mig har seglat in i ett tomrum, ett vitt rum utan ljud, utan tid.

– Har du någon att ringa? Någon kompis?

Säger polismannen med den grova rösten.

Den ena av mig tänker ”Du tror inte att jag har någon pojkvän, någon nära familj, du säger ”kompis”, vad menar du?”. Den andra av mig är kvar i det vita, tysta rummet.

Polismannen ringer till reklambyrån där K jobbar. Jag ger honom numret – 24 90 40. Jag vill inte prata med Janet i växeln, det går inte.

– Vad heter han, frågar den grovröstade polismannen precis innan samtalet kopplats fram.

Jag svarar honom och hör den skrovliga stämman fråga efter K.

– Karin är död, säger jag när jag får luren.

En kort stund senare rusar K in. Han är röd i ansiktet och andas fort efter att ha sprungit hela vägen. Polismannen med det köttiga ansiktet och den sträva snaggen säger att Karin hittades död på söndagsmorgonen. Han släpper ifrån sig varje ord som om någon tvingar honom att tala.

Den av mig som nyss skrek rakt ut har hamnat i ett nytt läge. Jag säger:

– Men hon hade ju inte druckit så mycket.

Det enda jag kan tänka är att Karin kräkts i sömnen och att hon kvävts. Och jag skäms.

Den andra av mig har lagt sig ner i det vita mjuka och hör inte, ser inte, tiden har stillnat.

K tar mig i handen, vi hämtar min mc-jacka, han drar mig mot sig, håller mig hårt när jag stapplar bredvid honom till garaget på David Bagares gata. Fuskpälsen på kragen river mot min panna. Vi åker till mammas lägenhet.

 

What is it you truly desire?

”Vad önskar du dig då?” frågade min mamma när jag pratade med henne idag.

Det är jul snart och så fyller jag jämnt dagen efter julafton, så det var väl en naturlig fråga.

Svaret var desto svårare. Tillslut sa jag att jag faktiskt inte önskar mig någonting. I alla fall inte något med en hyfsad prislapp. Jag vill verkligen inte ha mer grejer. Ting Tar Tid, ska Piet Hein har skrivit. Då menar han att det tar tid att skapa bra saker. Och det är sant. Men jag menar också att Ting Tar Tid på ett väldigt negativt sätt när de har blivit för många.

Tingen behöver omvårdnad.
Ärvda, fådda, slitna ting behöver sorteras, lagas, utvärderas, slängas, återbrukas, ges vidare, säljas. Dyra saker man fått eller köpt behöver bli använda eller i alla fall uppskattade, annars är de ju helt meningslösa.

Ting Tar Tid i form av kraft och engagemang.

Ting Tar Tid i form av upptagenhet med vad våra prylar berättar om oss, mer eller mindre medvetet. Och hur vi bevakar andras berättelser om sig själva via tingen. Är inte det barnsligt, ovärdigt, omänskligt, löjligt? Jag har varit där och är väl inte fri än, men börjar långsamt vakna till insikten att tingen kommer varken att göra mig fri eller lycklig. Eller ge mig svaret på frågan om livets mening.

Så. ”Presentande på min bemärkelsedag undanbedes vänligt men bestämt.”

Fast förresten, mamma, nu har jag faktiskt kommit på vad jag önskar mig – huset jag hyr på skärgårdsön och semesterdagar nog att kunna åka Transmongoliska järnvägen tur och retur. Och  en sak till, en insamling så att jag själv kan ge ut Tvillingboken om inget förlag nappar. Slut på önskelistan.

När rösten blev tunn

När jag för ett tag sedan bestämde mig för att bidra till en bättre värld genom att agera litet folkbildare i den trånga krets jag befinner mig i, så tänkte jag att ”det ska väl kunna gå”. ”Jag har ju ett nätverk, jag kan kommunikation hyfsat.”

Jag visste att det var lika bra att börja med något positivt, så jag skrev och bildsatte det första inlägget i en hoppfull ton. Jag  kom med folkbildande länkar och tog några enkla klimatpåverkande råd som inte gör stora ingrepp i livsstilen som exempel på vad vi var och en kan bidra med.

Var jag tråkig? Kanske.

Gav själva innehållet så mycket ångest att de som vanligtvis läser mina inlägg struntade i det? Eventuellt.

Det jag kan ha lärt mig av att rösten blev tunn och svag (mycket få läsare) är att klimatångesten är en stark kraft. Vi vill i gemen inte veta hur det faktiskt ligger till. Vi känner oss maktlösa. Vi vet inte var vi ska börja. Det vi kämpat för att uppnå kan vara ifrågasatt (bilar, boende, resor, konsumtion) och vad har vi då att förhålla oss till?

I min folkbildande ambition skriver jag ändå det här och hoppas att varje ord ändå kan påverka litet, litet. Jag kan erkänna att jag fortfarande inte tagit plasten av Al Gore-DVD:n ”An Incovenient Truth” som jag fick i julklapp för många år sedan. Jag fick en stor klump i magen bara av att titta på fodralet, maktlösheten fick mig att andas ytligt, jag la DVD:n längst ner i en hög.

Men hörni, det finns människor som vill hjälpa oss att förstå de här känslorna. Ångesten, struts-mentaliteten, lägga-längst-ner-i-högen-reaktionen. Titta på den här föreläsningen så kanske du känner dig litet lättare, du kan tycka bättre om dig själv och du kan känna att du kan och vill påverka. Det är en föreläsning om klimatpsykologi. DEN kan jag titta på igen utan att få andnöd. Vem vet, endera dagen kanske jag kan ta mig an Al Gore?

Det finns fortfarande hopp

 

Någon mer än jag som har attacker av klimatångest eller en ständigt gnagande sådan?

Räck upp en hand.

För mitt inre öga ser jag en skog av tveksamma händer som växer som sladdriga fingersvampar uppåt mot det allt svagare höstljuset.

Jag har insett för egen del, tillslut, att det är vår förbannade skyldighet att känna hopp. För hur ska vi annars orka göra något? Jag låter Arwens ord från Sagan om Ringen vara den affirmation som jag ständigt har i huvudet:

There is still hope

Vi tar och parar den med Aragorns ord:

There is always hope

Att ha tillit och fortsätta känna hopp är viktigt. Att agera likaså.

Det sista är svårast. Jag har hört eller själv sagt det:

  • Vi är ett så litet land. Vad vi gör här skapar ingen skillnad.
  • Men om DE (kineser, amerikaner, miljöpartister (välj det tillämpliga)) inte gör något, då behöver/kan inte jag göra något.

Jag lovar, det är mycket vi kan göra. Jag tänkte att det här skulle bli ett första inlägg i en serie som ska handla om vad vi faktiskt kan göra men som också syftar till att inge hopp och tro. Hopp om att det finns en hållbar framtid och tro på att vi kan förändra.

WWF (Världsnaturfonden) har en lista över 50 saker som du som privatperson kan göra för att förändra till det bättre. Jag tar några exempel:

  • Skippa bilen på korta sträckor
  • Låt gräsmattan växa
  • Engagera dig och påverka

Det sista har du egentligen redan gjort eftersom du läst så här långt utan att ge upp. Om du sedan delar det här inlägget eller delar WWFs lista i sociala medier så har du gjort litet till.

Vi börjar här. Det är ju faktiskt lördag. Vila är också viktigt.

 

 

 

 

 

Att vila med hjälp av Bryan och Assad

Det har nog varit ett ganska jobbigt år. Dags att klappa sig på axeln och säga:

Men kära människa, det här har du klarat ganska bra. Nu är det dags för vila och återhämtning.

Det är då jag är glad för att jag tidigt i livet lärde mig ett bra sätt att vila och att jag ganska sent i livet hittade ännu ett.  Det betyder att jag de senaste veckorna har slukat böcker samt djupavslappnat genom Yoga Nidra och andra liknande guidade meditationer.

Jag skaffade mig ett abonnemang på Bookbeat och då har jag på några veckor läst och lyssnat på följande böcker som jag också rekommenderar:

Någon annans tidsfördriv” av Ann Edliden. En samtidsskildring som i högt tempo och med både humor och ömhet berättar om storstadsliv, dejtingträsket, längtan hem och spelet bakom reality-såporna.

Den sista spiken” av Stefan Anhem.  Jag har redan glömt bort själva handlingen, men den var lika skickligt skriven som hans tidigare böcker om Fabian Rask. Eftersom jag gillar Köpenhamn uppskattar jag att en del av handlingen utspelar sig där. Personerna är intressanta, konflikterna slipade, spänningen drev mig framåt hela tiden.

Allt vi inte sa” av Sara Osman. En bok om samtiden, om Stockholm, om att vara kvinna, om att vara runt trettio, om att vara andra generationens invandrare, om att ha stora ambitioner, om att pressas från så många håll, om klass och kön, om vi och dom. Mycket allvar men skrivet i underhållningsromanstempo och -anslag. Är det bra eller dåligt? Kommer vi att minnas för litet av det som romanen egentligen handlar om?

Olympia” av Mons Kallentoft. Zack-serien är ju bara för underbar – det är superhjältar för vuxna människor som inte vågar erkänna att de gillar Marvel och DC. Det här är sjunde boken i serien som utspelar sig i det nutida Stockholm. Spänning, lyx, broderskap, stor och evig kärlek, makt, intriger och en snygg, stark och kompetent superhjälte. Som har en litet för stor dragning till beroendeframkallande substanser. Men det har de, huvudpersonerna hos Mons Kallentoft. Så är det bara.

Satanskäftarna” av Mons Kallentoft. Malin Fors fortsätter. Hon är beroende. Av sex, träning och alkohol. Och sitt jobb. Hennes personlighet driver historierna framåt och det kommer aldrig en punkt där hon får vila. Så när jag väl får avsluta böckerna om henne så är det med en suck av lättnad. Samtidigt som de alltid är välskrivna och spännande hela vägen. Och Linköping kommer jag aldrig att flytta till. Kommer inte på frågan.

Sovsågott” och ”Litapåmig” av Anders Roslund. Det är de två karaktärerna, Ewert Grens och Piet Hoffmann som är en viktig del av stommen i de här spänningsromanerna, nummer fem och sex i serien. Men en annan viktig del är viljan att skildra trafficking och pedofilringar på ett närgånget sätt så att vi som läsare inte kan värja oss. Jag tror att Anders Roslund vill se till att vi tar med oss insikterna ut i verkliga livet.

Naturligtvis har Piet Hoffmann redan spelats av Joel Kinnaman. Men det skulle kunna gå bra med någon Skarsgård också. Eller Tom Hiddleston. Och när någon av dem ändå håller på så kan han också spela Zack. Det där lätt eleganta, inte för muskulösa, det långa, det blonda.

Fruset guld” av Cilla och Rolf Björling. Sjätte boken i serien om Tom Stilton, Olivia Rönning och de andra som jobbar i ett lag för att lösa brott. Egentligen är det laget som är huvudpersonen. Vi får veta mer om deras krämpor och tillkortakommanden än om deras företräden. Vi får lära känna deras relationer, både innanför och utanför polishuset. Det finns en kärlek till genren, till karaktärerna, till genrens möjlighet att berätta om samtiden. Läs alla böckerna.

Offer 2117” av Jussi Adler-Olsen. Den näst senaste i serien om Avdelning Q gillade jag inte riktigt och jag är inte helt överförtjust i den här heller. Men Assad, Carl Mörck, Rose och Gordon vill jag fortsätta följa för att de är de. Så jag fortsätter att läsa och lyssna. Stefan Sauk gör geniala uppläsningar även om jag inte fick skratta så mycket den här gången åt Assads kamelskämt och allmänna felsägningar. Och den här gången var de inte bara i Köpenhamn utan även i Berlin som båda är litet mer intressanta platser än Linköping (se tidigare i denna lista).

Mytomanen” av Sofie Sarenbrandt. Det här är den enda bok av de jag hittills räknat upp som jag inte rekommenderar. Jag har läst några av hennes tidigare men har ingen inre bild av de personer som medverkar. Hon har ett platt språk som gör att allt smakar alltför utspädd saft. Jag kan skriva det här eftersom jag vet att det finns tillräckligt många som både köper och läser ändå.

Tillslut har jag då hittat Yogi Bryan på Spotify. Han har en kort (15 minuter) meditation som syftar till djupavslappning och insomnande. Yepp. Funkar. Sedan har han en vanlig Yoga Nidra (drygt 30 minuter) som också gör sitt jobb. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna slappna av till någon som pratar amerikansk engelska och dessutom heter Bryan. Jag trodde att jag var helt beroende av att de som ger hjälper mig att slappna av pratar med indisk eller dansk accent.

Det här blev ett långt inlägg som faktiskt inte är slut ännu.

Jag kommer att återkomma med andra tankar kring läsande och då förhoppningsvis med böcker med litet mera motstånd. Men just nu, just här behövde jag slappna av med välskrivna, drivna berättelser med viss spänning.

  1. Vad läser du i sommar?
  2. Har du någon favorit att rekommendera? I vilken genre som helst.
  3. Hur slappnar du av på djupet?

En utarbetad gnällspiks lördagstankar

Det var någon i flödet på Facebook som skrev att den var trött på nutidens Sommarpratare. Den här personen sa sig inte orka med ännu en livsberättelse om en drivkraft, litet motgångar och så målgången. Inlindad i en massiv självgodhet.

Ja, jag känner samma trötthet. Men inte bara inför sommarpratarna. Utan inför allt detta GÖRANDE som folk hela tiden beskriver.

Och jag känner ett starkt behov av de sammanhållande berättelserna. Analyserna. Det reflekterande och inåtblickande. Men detta:

ATT någon springer varje dag.

ATT någon badar varje dag.

ATT någon äter nyttig mat.

ATT någon dricker en färgglad drink.

ATT någon reser till ett varmt ställe.

ATT någon äter mat med någon annan.

Egentligen helt ointressant.

Jag vill veta VARFÖR någon springer varje dag, varför någon badar, varför någon reser och VAD DEN KÄNNER? Detta rastlösa görande och rapporteringen om det hetsiga görandet, är inte det nästan under vår värdighet som tänkande varelser?

Men det är klart, för många år sedan frågade Facebook vad vi tänker på, nu frågar Facebook vad vi gör. Vi kanske bara svarar på Facebooks fråga?

 

Det kommer en ny tid

Igår hade jag ett sånt där samtal som sätter igång vågor. Jag hoppas också att det sätter igång en kedja av händelser och aktiviteter.

Vi är två personer som har känt varandra väldigt länge och som följt med i varandras liv, arbete och dramatik, på avstånd ibland och ibland väldigt nära. Det betyder att våra samtal sällan börjar från början, vi hoppar direkt på kärnfrågan. Som i det här fallet var:

  • Kan vi tillsammans hitta ett sätt att bo på där vi inte är ensamma men ändå kan leva självständiga liv?

Till saken hör att barn kommer att lämna boet inom de närmaste åren och att pensionen inte längre är en töcknig hägring utan ett mer pragmatiskt tillstånd som kommer. Dessutom tillhör vi en större krets av människor som inte har en partner som bor med oss, är både sociala och har ett stort behov av ensamhet och reflektion (har jag skrivit om förut).

Är det inte dags att börja tänka på att framtiden kan byggas vackert och spännande istället för allt ensammare? Kan vi börja skissa på en sorts kollektivt boende där intressanta människor som nu bor ensamma kan inspireras av varandra i samtal och samvaro, dela på en del av det vardagliga men ändå ha ett eget liv?

En variant är ju att vi köper huset här på bilden – 10 miljoner, 323 kvadratmeter, en del renovering för den i kollektivet som uppskattar sådant, natur att ströva omkring i.

Är det här första avsnittet i en följetong eller kommer tankarna och verkstan att sluta här? Hur tänker du som läser det här?

Livsarkivet och himmelsfärden

Hade jag varit född 40-50 år tidigare och varit i den ålder jag är nu hade jag väl sett ut, eller i alla fall setts som kvinnan på bilden. Hatt, handväska, stadiga skor med liten klack, kappa, klänning, permanentlockar. Storlek 44.

Den tanken är en av utgångspunkterna idag. Den andra är det faktum att jag inledde dagen med att fylla i delar av Livsarkivet. Jag tror att jag blev uppmärksammad på att jag kunde göra det genom en annons på Facebook – tydligen anses jag vara i den målgruppen. Och det är klart, jag gjorde de digitala marknadspersonerna glada genom att efter ett tag konvertera. Nej, inte religiöst, jag loggade in. Det är en typ av konvertering, ett halleluja-moment för digitala marknadspersoner, det vill säga, sådana som jag.

Jag är ensam i det hyrda vackra huset på klippan. Katterna tas hand om de där nästan vuxna personerna som är mina barn. Jag kan låta tankarna vara mitt enda sällskap. (Och sociala medier, såklart. Något samtal måste jag ju ändå ha igång!) Jag får en försmak av hur det kommer att vara när jag bara har mig och katterna att sörja för. En försmak av livet efter lönearbetet också.  Det kommer en ny livsfas, obönhörligt.

Det finns ingen tant-identitet att smälta in i. Förresten, är dagens tant den i friluftsbyxor, i sådana fall är mitt ”på-landet”-jag redan hemma. Bra kängor har jag också. Min stadstant intar jag en mer sökande attityd inför. Är det Marianne De Geer Lindbergs orange läppstift och Diane Keatons hattar och kostymer som är förebilden?

Eller så är det yttre helt oviktigt för att tant-eran är en spirituell och intellektuell era, då livet ska handla om sanning och sökande efter visdom.

Varför började jag skriva in information i Livsarkivet då? I första hand för att jag nyligen, i mitt bok-projekt, skrev om när vi begravde min tvilling Karin och att minnet av den dagen är av förljugenhet och svek. Jag vill att min begravning ska bli ett trivsamt och sant avsked av både jag-et och vi-et.

Eftersom jag inte umgåtts i borgerliga och traditionella kretsar där folk levt enligt check-listan för livet så har jag inte varit på så många bröllop. Men eftersom folk dör så har jag varit på många begravningar. De flesta har varit obekväma historier, några få OK och egentligen bara en har speglat personen i kistan. Och himmel, vad många övergödda smörgåstårtor jag smakat på!

Åldrandet kommer inte, det pågår redan. När jag är ensam och spegelfri bryr jag mig inte, jag har inte ont någonstans, jag orkar det mesta, mina tankar är klara och jag blir bättre och bättre på att formulera mig.

En dag kommer jag att dö. Som de flesta av oss tvillinglösa tvillingar är jag inte särskilt rädd, om det finns ett ”efter” kommer jag att bli ett ”vi” igen. Men jag känner av en viss brådska, jag kan ju inte avsluta tillvaron innan jag blivit den jag är menad att bli. Och med det menar jag att vårt enda ansvar är väl att vi delar med oss av det vi lärt oss genom att leva och reflektera. Vad har vi annars varit här för? (Så vore det ju toppen om vi gjorde något gott också, såg till att göra världen bättre.)

 

Imorgon eller en annan dag skriver jag mera

Den här bilden hade jag på en t-shirt. Jag bar den till den föll sönder, med urtvättade 501:or, skinnväst med snörning och motorcykelstövlar. Jag visste redan då att jag visste precis vad Barbara Kruger menade och jag höll med henne så att det gjorde ont.

Trettio år senare måste jag skriva att insikterna nått ännu djupare. Det konstiga är nog också att det verkar som om jag har tagit en paus i tänkandet.  För under de här trettio åren har det blivit värre. Och jag har inte reagerat nämnvärt. Men nu, när jag samtidigt som insikterna faller tunga är en åldrande kvinna, då blir det så påtagligt på riktigt. Om jag koketterade litet då när jag bar och slet ut t-shirten, finns ingenting kvar av det koketta jag-et.

Nu läser jag Rebecca Solnits ”Hågkomster av min icke-existens” där hon i kapitlet ”Livet i krigstid” skriver om vad våldtäktshotet/risken gör med oss kvinnor, hur det så tidigt begränsar oss och hur det sätter sig i kroppen, i musklerna, i tankarna.

Att vara en ung kvinna är att ställas inför sin egen utplåning på ett oändligt antal sätt eller att fly från den eller vetskapen om den, eller allt detta på en gång. ”En vacker kvinnas död är obestridligen det mest poetiska ämnet i världen” sa Edgar Allan Poe, som knappast kan ha sett det ur kvinnornas perspektiv, de kvinnor som hellre vill leva. Jag försökte undvika att vara ämnet för någon annans poetik, utan kartor, utan vägvisare, utan särskilt mycket att gå efter.

Men det handlar inte bara om våldet. Det handlar också om att våra kroppar inte tillhör oss utan världen. Våra kroppar är inte till för oss kvinnor, de är till för andra att betrakta, att hantera, att värdera, att upphöja, att förnedra, att ha synpunkter på, att förakta, att tillbe. Vår frihet inskränker sig till att tukta. Möjligtvis berusa. Men mest tukta. Som en fransk barockträdgård.

Och därmed knyter jag ihop till ett tidigare inlägg och till en gammal bok som är dags att återkomma till, ”Fat is a feminist issue” av Susie Orbach. Det blir fler inlägg, sanna mina ord.