Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: framtiden (sida 1 av 4)

Gamers, Luke Rheinhart och existentialismen

När jag var några år över tjugo kände jag ett stort behov av att frigöra mig från bilden av mig själv. Jag var type-castad som duktig, ordentlig, eftertänksam, tyst, planerande. Jag bar omgivningens bild av mig som en tvångströja.

Så. I lönndom planerade jag att ge mig ut på en resa alldeles på egen hand. Jag frigjorde tid genom att skriva färdigt uppsatser och hemskrivningar och så gav jag mig iväg ut i ett höstigt Europa med Luke Rheinhart i tankarna. Nu tog jag inte med mig några tärningar, men plan för resan, det hade jag verkligen inte.

Men nog om resan just nu. Egentligen är det Luke Rheinhart, öde, val och existentialism jag skulle skriva om. Kort om Rheinhart; han skrev en roman som heter ”Tärningsspelaren” som handlar om en man som låter tärningen bestämma sina livsval. Han låter varje tärningssida stå för en möjlig handling och så slår han tärningen. Han gör, utan att tveka, det som tärningen bestämmer.

Vad jag var ute efter då, där i tjugoårsåldern, var väl att se om någon annan skrivit planen för mitt liv, om jag själv kunde påverka eller om det bara är slumpen som styr? Återigen vill jag hänvisa till mina tidigare inlägg om ”checklistan för livet” som ju är ett vanligt sätt att hantera den existentiella ångesten. En tar den heterosexuella tvåsamhetsnormen och konsumismen och sätter ihop i ett prydligt paket, en får massor av gillningar på sociala medier och familjen och släkten är lyckliga.

Men. När jag häromveckan tittade på ”Black Mirror: Bandersnatch” med familjens främsta gamer slog det mig att åtminstone de som spelar mycket äventyrsspel umgås med existentialismen hela tiden, på ett helt annat sätt än jag själv gjorde för några decennier sedan. (Ni som har FIFA-spelande gamers hemma behöver inte oroas, ni kan nog fortfarande se fram emot unga vuxna som uppfyller normerna.)

OK. Kort bakgrund: ”Black Mirror” är en brittisk serie som finns på Netflix. Den har fristående avsnitt som berättar avslutade historier. Den kommenterar på ett underhållande och, ofta väldigt oroande sätt samtiden. Ett exempel är avsnitt 1, säsong 3, ”Nosedive” där allt i tillvaron handlar om att få och ge betyg i sociala medier. Det handlar om att antingen uppehålla och omfatta tanken om att höga betyg är det vi alla vill ha eller att ge upp och falla djupt.

Så kom då ”Black Mirror: Bandersnatch” i julhelgen 2018. Förväntan var stor, det här avsnittet skulle vara innebära något nytt, något vi inte tidigare sett eller varit med om. Inom familjen pågick en konflikt, kunde vi enas att se den eller inte? Tillslut blev det alltså jag och Pojken som såg  den. Såg och såg. GJORDE den.

Bandersnatch bör ses på en uppdaterad Smart-TV eller genom en spelkonsol eftersom du måste ha möjlighet att reagera på det du ser. För du spelar Gud, det är du som väljer. Jag tittade alltså tillsammans med Pojken, den erfarna gamern, som stadigt höll i kontrollen.

”Vad ska vi välja nu?”

Frostflingor eller Kalaspuffar? Redan där började valen som påverkade historien. För egen del kändes det som om jag befann mig i en labyrint och jag slumpartat valde höger eller vänster. Men för Pojken byggdes en karta upp, ett träd. Jag förstod på hur han resonerade att han kunde följa våra val tillbaka till utgångspunkten för att sedan veta var han skulle välja på ett annat sätt för att få historien att ta en ny vändning.

När vi hade tagit oss igenom historien på ett par-tre olika sätt var jag slut i huvudet och behövde gå och lägga mig. Pojken, för vilken allt det här var easy-peasy satt i soffan tre-fyra timmar till och hittade tillslut alla möjliga ”endings”. För honom är det en självklarhet att val får konsekvenser. Och att konsekvenserna kan vara långtgående.

Har jag alltså närt en sann existentialist vid min barm?

Hur ser jag själv på tillvaron?

Sådana frågor det kan grunnas på när populärkulturen sätter myror i huvudet på en.

(Jag inser att det här inlägget spretar åt många fler håll än jag tänkte från början. Men jag trycker på publicera-knappen och så får jag återkomma till en del av spåren. Vi får väl se vilka reaktioner och kommentarer jag får, här, i sociala medier eller i köttvärlden, vilka samtal som spinns vidare.)

Vart är vi på väg?

Nejnej, idag handlar det varken om Kristian Luuk eller klimathotet. Det handlar om vilka jobb som mina barn och andras barn kommer att ha. Om fem år, om tio år och om tjugo år.

Redan på slutet av 80-talet sa framsynta personer att vi som då var i början av vårt yrkesverksamma liv skulle ha åtminstone två yrken i framtiden förutom dem vi redan hade. De livslånga karriärernas tid skulle snart vara till ända.

Nu säger de som tittar in i en mycket närmare framtid att våra barn kommer att ha jobb som inte ens är uppfunna idag.

Och ändå, när diskussionerna i dessa gymnasie- och högskolevalstider förs med lärare, andra föräldrar, SYV-ar och allmänt löst folk som tycker om att ha åsikter då pratas det jurist, ekonom, ingenjör, revisor. Som om ingenting har hänt. Som om ingenting händer.

Jag tillåter mig att raljera grovt här, för jag var med om en ohyggligt smärtsam, oförståelig (då var den det) strukturomvandling som ställde mig och de flesta av mina kollegor inför livsavgörande val vi inte var beredda att göra just då. Jag jobbade i bildbyråbranschen på 90-talet, en trivsam, hyfsat välmående sektor med engagerade människor och roliga kunder.

Så kom digitaliseringen. Och globaliseringen. Och de enda bilder som var intressanta var de som blivit eller ”fötts” digitala. För beteendet hos kunderna ändrades på några få år – varför gå till en fysisk bildbyrå och bläddra bland bilder när världens alla bilder plötsligt fanns en sökmotor och några knapptryckningar bort? Efterfrågan försvann när det gällde fysiska bilder och när det gällde själva bildredaktörstjänsten – att någon tar emot och tolkar ett önskemål, letar bilder och presenterar ett urval. De hundra eller mer bildbyråer som funnits i Sverige blev på några år färre än tio och de flesta som jobbat där fick tänka om. Helt.

Been there. Done that. Det är nog därför som det numera är inpräntat i mitt DNA att det enda som finns är ständig utveckling, ständig förkovran, ständiga frågor. Jag vet att jag aldrig kommer att bli fullärd eftersom världen och det vi vet om den ständigt förändras.

Så. Det är bara så. Ni som råder era barn att bli jurister, revisorer, läkare, ingenjörer, psykologer och så vidare för att det är stadiga jobb och för att det alltid kommer att finnas behov – tänk om! Eller låt i alla fall era barn tänka själva, för de har nog bättre koll. Självklart kommer det alltid att finnas behov av riktigt duktiga och passionerade jurister , terapeuter, läkare och innovatörer, men för dem som går till sitt jobb och bara gör det, snart kommer en robot att göra det bättre och mer tillförlitligt. Eller så är det redan ett faktum, det är bara du som inte förstått det.

Någon sa att det robotar inte kommer att kunna ersätta, det är det mänskliga i oss. Så det är nog det enda som är viktigt att jobba på.

Välkommen till kommunikationschefens nya värld!

Jag önskar jag var en sådan som kunde släppa jobbet när jag stängde kontorsdörren bakom mig på kvällarna. Ibland går det och ibland går det avsevärt sämre. Men det beror ju mest på att det jag sysslar med är så roligt. Ni vet, det där med marknadsföring och kommunikation. Sånt där som alla egentligen kan. Eller i alla fall har en massa synpunkter på. Men, just det är inte det roliga med området, förstås. Det roliga är att ingenting är säkert, ingenting finns det facit för, kartan är bara halvfärdig. Det är som att vara på en ständig upptäcktsfärd. Eller vad säger ni, mina kollegor?

Egentligen har det väl alltid varit så här, men de senaste tio-femton åren är det väl helt uppenbart att kartan är inaktuell, även om allt fler försöker rita den igen. Och igen. Och igen. För – förändring är faktiskt det enda vi kan vara säkra på, eller hur?

Under jullovet, som har varit långt och lugnt, har jag träffat på en del andra kommunikatörer och då måste vi ju bara prata om vårt gemensamma arbetsområde. Jag har fått några pusselbitar till när det gäller hur olika vi hanterar förändringarna i omvärlden och i kraven på oss som jobbar med kommunikation och påverkan.

Hur mycket skiljer sig inte en kommunikations/marknadsavdelning på 90-talet från en nutida avdelning? Hur många fler aspekter är det inte att förhålla sig till? Vad är en kommunikationschefs uppgift nuförtiden? För tjugo år sedan kanske det var att kunna bäst – vara bäst på att köpa reklam och media och uppföljning och kunna sälja in sina beslut till ledningen. Och så fanns det olika personer på avdelningen som utförde det som behövdes, råddade, skrev litet, höll i tryckkontakter, godkände, korrläste, formgav, höll budget, gjorde presentationer. Men nu! Är kommunikationschefens huvudsakliga uppgift att hålla alla medarbetare ”locked on target” när det gäller varumärkets  gestaltning och verksamhetens prioriterade mål samtidigt som den ska se till att bemanna posterna med olika specialister som utför arbetsuppgifter som kommunikationschefen inte kan. Och kanske inte ens förstår.

Om det är så betyder det att kommunikationschefens främsta uppgifter är:

  1. utveckla och levandegöra varumärket så att det är förståeligt för en kompetent kommunikatör hur berättelsen och känslan ska gestaltas i alla olika medier, i alla olika kanaler. Det räcker inte på långa vägar med en grafisk manual, en vision och en pay-off. För hur hjälper det här kommunikatören när varumärket/verksamheten ska kommuniceras i bild på Instagram, berättas om via influencers på Youtube, diskuteras på Facebook, få konverteringar via Adwords, bli klickdrivande artiklar genom native advertising samt göra hemsidan relevant för besökare och högt rankad i sökmotorerna?
  2. bemanna avdelningen med specialister och coacha dem. Kommunikationschefen kommer nog aldrig mer att kunna veta bäst. För det är inte möjligt längre. Däremot måste dagens kommunikationschefer vara goda ledare, vilja sätta ihop team, vilja leda, vilja inspirera, vilja fråga, vilja utbilda och utveckla, våga erkänna det de inte kan.

Kommentera gärna!

Ps. Jag har tidigare skrivit om att jobba med kommunikation i en ny värld. Vill du läsa – börja här (och sedan läser du vad jag skrev dagen efter det och sedan följer du länkarna eller kronologin).

 

Låt 2018 bli ett reflektionens år. Med hjälp av HBO.

Vad är det som skiljer oss människor från djuren?

Sa någon lärare häromåret när jag vidareutbildade mig. Det gissades på kommunikation, matvanor, gångstil, verktygsanvändande och annat. Men det som vår lärare var ute efter var ”förmågan att se på sig själv”. Ja, vi har möjlighet att reflektera. Och, som ni som följer mig vet, tycker jag att gemene man tar förfärligt illa vara på den här gåvan. Den gåvan som gör att vi är människor och inte apor. Eller grisar.

För att få litet hjälp på traven med att reflektera kan en ju börja med en av årets absoluta höjdarserier – ”Westworld” som går på HBO. Den handlar om ett vuxen-Disneyland där människor betalar bra för att lajva Vilda Västern. De personer som turisterna dödar samt har sex med är androider som kan repareras och vars minnen kan återställas så att de slipper trauman efter ha våldtagits, sålt sig eller blivit dödade.

Handlar om och handlar om, förresten. Westworld är spelplanen för den här smarta serien. Det är lager på lager av handlingar. Berättelsen vecklas ut som en rosknopp. Vill du se den som en extremt existentiell saga – japp, du hittar metafysiska frågor i varje avsnitt att ta upp vid parmiddagarna eller Tinder-dejterna. Vill du se den som en allmänt spännande serie med mycket blod och en hel del sex i – vassego! Jag skulle rekommendera att se den flera gånger, gärna tillsammans med dina egna eller andras ungdomar. Och prata om den sedan.

Gör det nu på jullovet – för ”Westworld” kräver ett vaket sinne annars är risken stor att du förlorar dig själv i metanivåerna.

Kommer inte insikterna alltid först?

Jo. Jag var ju jättejobbig häromveckan när jag skrev det där med att alla jag känner, inklusive mig själv nota bene, är praktiserande klimatförnekare.

Det är bara att tugga i sig. Det är som alkoholister, narkomaner, ät- och träningsstörda, sexmissbrukare och andra som inte kan förhålla sig på ett avslappnat sätt till ångestdämpande aktiviteter och substanser – för att kunna jobba vidare med problemet måste en först gå med på att det finns ett problem.

”Hej, jag heter Eva och jag är praktiserande klimatförnekare”
”Hej, Eva”

Så. Kan vi bara gå med på att det är så? Jag vet att det är ångestfyllt. Och i veckan blev ju ångesten akut när bilden på den svältande isbjörnen passerade i nyhetsflödena. Som sagt, jag vet att det är ångestfyllt och det är kanske ingenting de flesta önskar sig mer av just i julstressen, men är det inte dags att bli litet vuxen? Handlingar får konsekvenser, eller hur? Vill vi ha en hyfsat beboelig värld att ge vidare till nästa generation eller ger vi blanka fanken i det?

Ska vi inleda julmiddagarna med:

”Hej, jag heter (ditt namn) och är praktiserande klimatförnekare” och så tar vi det därifrån. Det kanske kan bli litet livligare och sannare samtal på släktsammankomsterna, om inte annat.

Och – nyårslöftena blir ju solklara; färre eller inga flygresor, köttfria dagar (veckor? månader? år?), kompostera mera och sopsortera ALLT. Älska kollektivtrafiken, cykeln och fötterna, mät cyklade kilometer och gådda mil för miljöns skull, inte för Runkeepers skull. Snuset och maratonloppen – blaha, blaha – glöm dem, det är så 00-talet.

Vi är alla i samma läckande båt. Och det går att laga den hyfsat, i alla fall så pass att den inte sjunker omgående.

Alla mina vänner är klimatförnekare

Och jag med.

Vi är klimatförnekare i praktiken även om de flesta aldrig skulle gå med på att kalla sig så. Men vi flyger. Oj, vad vi flyger. Hit och dit, för vi är ju värda litet stimulans och litet värme. Och bilen, den är ju så praktisk. Köttet är ju också svårt att avstå ifrån och sopsorteringen är ju både kladdig och besvärlig. Som tur är återvinns ju matavfallet. Skönt det.

Skämt åsido. Det går inte längre. Det fattar både du och jag.  Egentligen.  Vi bara låtsas som om vi inte fattar. Den livsstil du tycker du är ”värd” och som du tjänat ihop till, den funkar inte. Vi måste ta besvärliga livstilsval.

 

Många i min generation är så glada för att vi nu kan resa bekvämt. Vi behöver inte tågluffa som vi gjorde i vår ungdom för att se andra länder, vi kan ta ett billigt flyg och se Europas alla huvudstäder på helgerna och loven. Vi kan göra så mycket mer än våra föräldrar kunde och vad vi själva hade råd med när vi var unga. Och så traderar vi vidare till våra barn att världen är till för oss och att det bara är att plocka i godisskålen – spanska sydkusten, Thailand, Rom, London, New York, Paris, Wien och Warzawa är så billigt.

Vad håller vi på med? Och vad lär vi nästa generation, som sedan kommer att få plocka ihop skärvorna efter våra överuttag på klimatkontot?

Som sagt, väldigt få i min bekantskapskrets skulle kalla sig klimatförnekare. De flesta skulle tillochmed kalla sig väldigt medvetna konsumenter. Men rent praktiskt är vi klimatförnekare. Så enkelt är det.

Vad tänker du göra?

Är vi robotar nu?

I veckan kom alltså årets rapport om svenskarna och Internet. Det är en stor sammanställning av data som handlar om hur ofta vi är på nätet och vad det är vi gör när vi är där. Dessutom tittar rapporten hela tiden bakåt så att det går att utläsa trender. Och för det tredje så dras det smarta slutsatser och ställs intelligenta frågor i rapporten.

Jag kommer att återkomma till rapporten i flera inlägg, för den rör områden och frågor jag umgås med hela dagarna, både i jobbet och på fritiden.

Idag tänkte jag bara ta upp några av de intressantaste punkterna från rapporten:

  • Halva befolkningen är dagligen på Facebook. Men vi ”facebookar” egentligen inte. Det vill säga postar bilder på våra luncher eller berättar vad vi gör just nu. Så, som det var i början. Nej, Facebook har alltmer kommit att bli en del av vår digitala infrastruktur – vi chattar via Messenger för att snabbt kommunicera, vi kollar i våra grupper vad som händer, om det så är en grupp för adhdbarnsföräldrar, windsurfingsentusiaster, scouter eller kommunikatörer inom offentlig sektor, vi arrangerar och blir inbjudna till födelsedagskalas och loppisar via evenamangen. Som sagt, Facebook har blivit en viktig del av infrastrukturen.
  • Vi är ett helt digitaliserat folk. I alla fall så är alla i arbetsför ålder digitala. Punkt slut.
  • Mobilt BandID och Swish har vi anammat med hull och hår. Det här var appar vi tydligen väntat på utan att veta om det. 73 procent av svenskar över 18 har Mobilt BankID och 66% har Swish.
  • Hälften av tvååringarna är dagliga Internetanvändare.
  • E-posten dör inte. E-posten lever i högsta grad. Användningen växer fortfarande. Det är den digitala tjänst som är störst. Så, e-postens död kan vi glömma. Då måste det komma ett riktigt bra alternativ.
  • Upp till 25 år tittar alla, jag upprepar, alla på Youtube. Hundra procents penetration. Ingen mannamån, lika för alla.

Är vi robotar då? Nej. Vi är likafullt människor av kött och blod och med komplicerade psyken som de flesta av oss inte har koll på. Så vi står inför enorma möjligheter och enorma behov av diskussioner, smarta samtal, inträngande analyser och reflektion. Reflektion, reflektion, reflektion. På indiividnivå och på kollektiv nivå.

 

 

Den verkliga flygskatten heter skam och ångest

Så det har inte blivit klimatskatt på flygandet ännu. Men det hindrar ju faktiskt inte dig som nyss kommit hem från Thailand, Karibien, Kanarieöarna eller någon storstad från att

  1. skärpa dig när det gäller återvinning och återbruk (det går att återvinna mycket mer än du tror – jag kommer att komma med råd och tips!)
  2. ta klimatsmarta beslut när du handlar (mer vegetariskt, såklart – jag kommer med råd här också)
  3. använda bilen avsevärt mindre (gäller oss som bor på ställen med existerande och fungerande kollektivtrafik alternativt bra cykelvägar)
  4. lyssna på dina barn som antagligen vet mer än du själv om det här och om de inte gör det – undervisa dem genom att vara en klimatsmart förebild
  5. skämmas litet hälsosamt så att du gör mer av punkterna 1 till 4

Gör inte det här:

  1. kasta med håret eller skägget och säg ”because I’m worth it”, för det är du inte. Du har tärt på våra gemensamma resurser och förstört världen vi lämnar vidare till våra barn en liten gnutta till, så är det bara. Det är bara att tugga i sig.
  2. stick huvudet i sanden och lyssna på klimatförnekarna bara för att det får dig att känna dig lugn och ångestfri

Resa med flyg = skam och ångest. Acceptera att det är så och använd de jobbiga känslorna till att göra bra saker. Simsalabim!

Med vänlig hälsning fröken Rättrådig som fortfarande äts av viss skam efter höstlovsresan till Berlin och jobbar konstruktivt med de känslorna, bland annat genom att sopsortera och skriva blogginlägg som kanske kan få andra att tänka till

Förtroende är den nya tidens kapital #blogg100 dag 83

De senaste månaderna har jag fått besök. Människor från Ukraina, Bretagne i Frankrike och Alicante i Spanien. Människor jag inte alls känner som sover i min lägenhet, äter frukost i mitt kök och som använder mitt wifi. Jag vågar släppa in dem för de har profiler på Airb´n´b som länkar till profiler på Facebook. Jag vet att de finns, att de heter det de heter, jag vet ungefär var de bor och jag kan läsa mig till i recensionerna att de är snälla människor som uppför sig som folk ska.

Jag är ju varannan-veckas-förälder och varannan vecka är det bara jag som huserar på de 80 kvadrat där vi bor. Istället för att operera in ett chip som vissa i social media-svängen gjort för att visa att de inte bara snackar utan att de faktiskt också agerar, så visar jag att jag menar allvar med att tro på den kollaborativa konsumtionen genom att finnas på Airb’n’b. Både som värd och som gäst.

MEN. Jag vågar alltså släppa in dem för jag fått förtroende för dem. De vågar bo hos mig för att de har fått förtroende för mig. Via det som finns i sociala nätverk om dem och mig och via recensioner/rekommendationer av dem och mig.

Väldigt få av oss bor längre i mindre orter där ”alla känner alla”. Men vi längtar ändå efter att känna förtroende för människor, fast ofta vågar vi inte det. Därför försöker vi hitta sammanhang i städerna där de flesta av oss bor. Sammanhang där vi känner oss hemma; i klubbar, föreningar, arbetsplatser, stamställen. Men nu har möjligheten att hitta sin by blivit verklighet igen utan att du behöver flytta ut på landet. För byn finns på nätet. Där går det att hitta sin gemenskap där ”alla känner alla”. Och vi kan låta vår önskan att lita på människor blomma upp igen, för nu är det möjligt att ha förtroende, för det har kommit en ny sorts social kontroll. Låt mig i den här bloggposten få fortsätta ropa halleluja så får jag återkomma till baksidan litet senare.

Jag tror att jag stannar här för idag och återkommer om några veckor. Jag avslutar med en kedja av ord som jag tror innehåller kärnan när det gäller att förstå samtiden och hur den starkaste påverkan sker:

Förtroende – trovärdighet – autenticitet – rekommendationer – nätverk

Behöver ni någon med extrem trovärdighet, om jag inte lyckats med mitt uppsåt att övertyga, så lyssna på Rachel Botsman som är en TED-talare.

[ted id=1572]

Varför läser jag det jag läser? #blogg100 dag 65/2

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”).  Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?

Verifierad av MonsterInsights