Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: augusti 2017 (sida 1 av 1)

Strävan vi delar

Samtidigt är jag helt fast i flera berättelser; i Elena Ferrantes berättelse om sitt och Lilas liv, i Twin Peaks, i berättelsen om Bålberget, i ”Stranger Things” och i avdelning Q. Några de här berättarna jobbar med symboler och annat som triggar igång det undermedvetna, men det återkommer jag till. Just nu är det viktiga berättelserna i sig.

Berättelser = sammanhang = förståelse. Håller du med? Är det inte så att när vi läser en bra berättelse eller ser en engagerande film eller tv-serie så förstår vi något om en helhet? Jag känner och tror att de flesta av oss har ett stort behov av berättelser. Och att det verkligen inte bara handlar om förströelse och underhållning. Som sagt, helhet, förståelse, mönster, mening.

Är det så att när vi blir engagerade i en berättelse så får vi för en stund känsla av mening? Är det också därför vi berättar om oss själva på sociala medier, för att vi då väver berättelsen om oss själva, berättelsen som vi själva skriver och regisserar, berättelsen som ger form till och mening åt våra liv?

 

Vad döljer sig i det mörka därunder?

Jag vet att där finns träd och vatten, även om de inte syns

Idag gör jag ett avsteg från den rutin jag hållit mig till de senaste tio dagarna (hur många dagar är det man ska hålla sig till en ny rutin för att det ska bli en vana?). Rutinen har inneburit att jag har mediterat 20 minuter och sedan skrivit mina ”morning pages” (tre sidor handskrivet som inte blivit skrivna på morgonen, dock). Resultatet var inte avsiktligt men blev extremt intressant.

Tankarna som flyter upp och drar förbi i meditationen har den senaste veckan bestått av nycklar. In i förståelsen av mig själv och omvärlden. Som jag sedan utvecklat i det ganska omedvetna skrivandet. Eftersom ”morning pages”-tanken är att få igång flödet, det handlar inte om att producera något av värde, jag bara skriver och låter pennan löpa samtidigt med tankarna.

En fascinerande effekt av meditationen (20 minuter av den sort jag lärde hos Zen-buddisterna på Erstagatan – sitt rakt med korsade ben, titta in i väggen, räkna andetagen till tio, om och om igen) är att rastlösheten försvinner och därmed också diverse begär. Effekten är relativt kortlivad, har jag insett, så daglig meditation är verkligen en bra vana. För fokus, för balansen, för de mellanmänskliga relationerna, för perspektivet på livet och tillvaron.

Imorgon (eller någon dag här framåt) kommer jag nog att utveckla ett av tankespåren som väcktes under en meditation och som jag utvecklade i det kravlösa morning pages-skrivandet. Spåret handlar om berättelser och vårt universella behov av mening.

Glömde det…..

Jag är ju fortfarande på den blå kurvan. Tids nog hoppar jag över till den röda. Då fortsätter jag min forskningsexpedition in i kommunikationssamtidens djungel.

Checking out.

Over and out.

(Men du, kära läsare får gärna kommentera mina reflektioner kring kommunikation så att jag har något att ta spjärn emot när jag fortsätter. )

Var ligger ansvaret?

Bilden saknar helt anknytning till texten, men jag tycker den är trevlig

Idag blir det ett stickspår. Men ett mycket relevant och viktigt stickspår.

  1. Uppgifterna för en kommunikations/marknadsavdelning har ökat exceptionellt (kanske exponentiellt också) under de senaste 10-15 åren
  2. Många som jobbar där utbildades för mer än 15 år sedan, ja, kanske 20 eller 30 år sedan. I alla fall när effektiv kommunikation och marknadsföring kunde beskrivas och bedrivas på ett mycket enklare sätt.
  3. 1 + 2 = de kunskaper som finns hos de som är över 35 år – är de relevanta?

För en företagsledning som gillar snabba beslut eftersom det visar på handlingskraft blir ju lösningen enkel – avdelningschefen (som antagligen är över 35) sparkas tillsammans med alla andra som har minst 15 år sedan examen eller motsvarande. Och så anställs unga människor med rejäl digital kompetens. För det är ju ofta den som fallerat. Kan man tro.

Så här har det hänt i våra stora telekomföretag när det gäller ingenjörer, så varför kan det inte hända när det gäller kommunikation? I och för sig blev de där företagsledningarna litet snopna, har jag hört, när telekomföretagen inte längre visste var kablarna gick eller vem som skulle prata med Kina eller vem som kunde de äldre programmeringsspråken som behövdes. Det här tycker jag är litet festligt, eftersom det tyder på en sådan kortsiktighet. Vuxna människor, va?!?!

Vad jag vill komma fram till är två saker varav den sista är frågan jag ville komma fram till:

  1. Kompetens består inte bara av det en tillägnat sig i skolan. Den mår allra bäst av att paras med erfarenhet som förvaltas väl. Då blir det en oslagbar kombination.
  2. Är kompetensutveckling helt individens ansvar eller är ansvaret något som individen delar med arbetsgivaren?

Hur ska jag, Issadissa hantera det här, undrar naturligtvis du som läsare eftersom du ser på fotot att jag inte är 35 eller yngre. Jo, jag är glad att jag tog ett år och vidareutbildade mig när jag var över fyrtio men framförallt är jag glad över att ständigt undra över det jag inte kan så att jag läser, läser, diskuterar, går på seminarier, ifrågasätter, googlar, tittar på webinarier, tar kontakt med kunniga personer, spinner nätverk, lyssnar och utvärderar. Skriver och reflekterar. Jag sköter och har skött kompetensutvecklingen själv, men det är ju lättare om det självklart ingår i arbetet.

I vår intressanta och svårbegripliga samtid och i den komplexa kommunikationsvärld vi lever i så känns kompetensutvecklingsfrågan extremt angelägen. Så jag ställer frågan igen – vem ansvarar för kompetensutvecklingen? Vad säger du?

Verifierad av MonsterInsights