Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: 70-tal (sida 1 av 7)

Nyårsafton är lika bra att sova sig igenom

Under mitt 55-åriga liv kan jag räkna mig till en handfull roliga nyårsaftnar. En handfull. De flesta nyårsaftnar har varit småtråkiga, obekväma och ibland tillochmed hemska.

En av de roliga inbegrep en trasig Sony Walkman (a.k.a. ”freestyle”), en oskottad Hornsgatan, Lido (salig klubb i åminnelse) och en dansant pojke från Järna. Vi pratar många decennier sedan.

En annan som hamnar bland de positiva minnena utspelades också på Hornsgatan, där gick skorna sönder men det berodde inte på sällskapet eftersom det inte dansade. Avsevärt närmare i tiden.

Men annars. OK. Litet mysigheter med kompisar (något årshoroskop är bra som konversationsstartare), rejäla mysigheter med barnen (men det är väl det fredagarna är till för, eller hur?). Men mest ångest. För att det finns en bild på näthinnan om hur det borde vara och som jag aldrig varit i närheten av. Det ska liksom glittra och bubbla om allt – maten, håret, drycken, kläderna, kavaljererna. Det ska helt enkelt vara som i en film med Fred Astaire och Ginger Rogers, typ ”Top Hat”. Kavaljerer med frack och blanka skor som aldrig tappar precisionen, vare sig i konversationen eller dansen och damer som med samma koncentration sätter fötterna rätt och håller sminket och lockarna på plats. Och människorna bakom kameran använder ett tillåtande utsmetningsfilter så att alla scener blir drömska.

Jag skulle kunna göra det här till ett enda personligt misslyckande. Och fortsätta slå på mig själv och säga till mig att ”Skärp dig och låt dig inte påverkas av medias stereotyper”. Jag är hyfsat bra på att skämmas och just det borde jag lära mig av med, men i det här fallet tänker jag ”F-ck  u, media”, jag tänker inte gå med på att det är min egen inställning som gör mig illa.

Jag ser på Facebook och Instagram att folk jobbar ganska hårt på att få det att likna damtidningarnas/mattidningarnas/inredningstidningarnas/livstilsbloggarnaa schablon av nyårsaftonsfirande. Det är smokingar och långklänningar, glas med bubbel, humrar och löjrom, köttbitar av filétyp och avancerade efterrätter. Det glittrar eftersom filter används. Och stearinljusen ger mjukt skimmer och tillåtande stämning.

Men. Vad hände sedan? Vem blev fullare än accepterat? Vem tafsade på vem? Grät någon tyst på toaletten? Hur många barn grimaserade inombords över sina småfulla eller dretfulla föräldrar? Eller lyckades uppskjutandet av fyrverkerier för många hundralappar eller (fy och usch!) tusenlappar få stopp på alla känslor för det lät så överjävligt? Fast allt såg så bra ut. Kläderna. Maten. Bubblet. Fyrverkerierna.

Vad gjorde jag själv på nyårsafton 2016? Åt en schysst middag med Pojken efter vilken vi bäddade ner oss i soffan och såg Episod 5 av Star Wars. Till minne av Carrie Fischer. Vi var litet oroliga att lånekatten skulle bli upprörd av smällarna från fyrverkerierna, men han klippte bara litet med öronen.

Nästa år? Kanske dags att fråga mig vad jag vill. Inte vad media vill. Och 2016 års firande var helt i rätt stil. Jag får låta mig inspireras av den.

 

 

Att vara en Leonard Cohen-kvinna

cohen

Marianne, enligt källor. The Marianne.

Jahapp. Så dog även Leonard Cohen detta märkliga upp-och-ner-år 2016. (Jag kommer att skriva mycket om Donald Trump och allt kring det, men just idag behövde jag lägga mig på ytan.)

En sak är klar: Leonard Cohen var en av de gubbar som i mina och mina närmastes unga år satte ”den mystiska och fascinerande, ja, GÅTFULLA Kvinnan” på kartan.

Alltid med långt hår.
Alltid med sotade ögon.
Alltid med impulsivt beteende.
Alltid boende på något udda sätt eller udda ställe. Båt. Gammalt hus i Grekland. Någon miljonärs uthyrda hus. Rivningskåk.
Alltid med levande ljus.
Alltid med det implicita löftet att aldrig stanna, att aldrig kunna fångas.
Alltid med passionerade kärlekshistorier från avlägsna platser på jorden: kamelskötare i Mongoliet eller schaman i Sibirien.

Vi växte upp med henne bredvid oss. Ibland tog hon tillfälligt boning i någon medial person – Suzanne Brögger låg bra till. Marianne Ahrne med sina drömska, sotade ögon, stora lockar och avlägsna passioner likaså.

Å, vad vi ville vara mystiska, fascinerande, gåtfulla.

Men. Vi var fjorton. Extremt verkliga. Kanske någons våta dröm bara för att vi hade bröst, men definitivt ingens illusion, ingens längtan.

Så, kära Leonard Cohen som är i himmelen, ha det så bra däruppe med änglarna. De passar bättre i skyn än i tonåriga tjejers komplexfyllda värld. Sjung för dem och låt oss andra vara människor.

(Och därmed tänker jag bara lyssna på ”First we take Manhattan” idag.)

Tillbaka i vattnet

PICT0724

Jag och min tvilling i en finsk insjö 1970. Vi badade alltid så fort det fanns minsta chans. Det här var ett fint kvällsdopp. Mjukt insjövatten. Kvällsljummet i luften.

Förra året eller så skrev jag om att ett dopp i havet är bättre än Stesolid och jag har fortsatt praktisera bad och fundera på effekterna av dem.

Senast idag simmade jag fram och tillbaka utefter strandlinjen i 20-21-gradigt Östersjövatten. Några snälla svallvågor efter förbifarande båtar gjorde vattnet litet mjukt gungande då och då. Några vindilar kom och krusade ytan. Barnen plaskade, stänkte, kastade sig, simmade.

Jag kom upp till huset och kände mig väldigt tillfreds. Hela kroppen har varit med. Hela jag har varit med.

När det friska vattnet möter kroppen möter det HELA kroppen. Huden är ju vårt största organ till ytan sett och dessutom tätt försett med receptorer. Jag antar att när kroppen omsluts av vatten så är det en sensorisk kaskad vi är med om. Så många förnimmelser på en gång att tankeverksamheten tillfälligt pausas. Vår ”monkey mind” stängs tillfälligt ner på ett effektivt sätt. Är det bland annat därför välbehaget infinner sig efter ett bad precis på samma sätt som välbehaget infinner sig efter en stunds meditation?

IMG_0619

Och här är en nutida bild med plasket av Pojken.

 

Tvåsamheter #blogg100 dag 100/2

DSC_0645

Tvillingar. 1975. Petrejusvägen 5, Hammarby.

Jag försov mig imorse. När hände det senast? Det kommer jag inte ens ihåg, så längesedan är det. Det senaste året har jag antingen varit sjukskriven (och fått sova) eller sovit dåligt och vaknat mest hela tiden. Men imorse försov jag mig. Stängde av klockan, fast jag sedan inte kom ihåg det och vaknade helt oförstående en timme sent.

Trots att jag hade litet bråttom måste jag ändå äta frukost/få i mig litet bränsle eftersom jag cyklar till jobbet. Kaffe och macka. På med datorn. Igång med ”Homeland” på Netflix – fem minuter tar det ändå att få ner frukosten. Så kom jag åt något reglage på datorn så att Spotify satte igång. I lurarna kom ”Miracle of Love” med Eurythmics. Och Carrie, Brody, nationens säkerhet och terroristceller fadade ut i ingenting medan jag flyttades tillbaka till 1986.

1986. Jag satt i den vitmålade korridoren mellan vardagsrummet och köket i den stora lägenhet på Sibyllegatan där jag just då bodde med några andra. Den vitmålade korridoren där lägenhetens enda telefon stod och där man antingen pratade inför alla som tillfälligtvis var hemma eller på besök eller så stängde man in sig och blockerade vägen till köket. Min tvilling sa i telefonen:

–          F har precis köpt Eurythmics nya. Jag måste få spela en låt!

Hon la ner telefonluren i den stora lägenheten på Hornsgatan hon just då delade med några andra och gick bort till skivspelaren. Jag hörde hur det skrapade när hon satte ner stiftet. Och så (burkigt) kom ”Miracle of Love”.

Min tvilling och jag satt och andades i varsin ände av telefonlinjen. Och lyssnade. Jag vet inte vilken kärlek hon tänkte på. Själv kände jag längtan efter den stora känslan som jag inte visste säkert om jag delat med någon mer än min tvilling men som jag ändå hoppades få dela med någon i en ”vanlig” relation. Vad vi än tänkte på så delade hon och jag just då en visshet.

Jag tror att hon bröt förtrollningen genom att med ömhet säga:

–          Den gillade du väl, Eva. Du gillar ju sentimentala saker.

Tillbaka till 2014 så påmindes jag i veckan om kraften i att vara två som har samma mål. Som tillsammans, enade blir en stor kraft som få står emot. Och då kom jag ihåg när det var som häftigast att vara tvilling – när vi stod enade mot en motståndare, när vi skulle övertyga någon, när hon och jag dansade. Då vi tillsammans hade superkrafter.

Inte konstigt att jag känt mig försvagad så länge.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=yOGD1WkJJok&w=420&h=315]

På väg #blogg100 dag 100/1

PICT0461

Götgatan i Stockholm

Den här bilden är tagen på den tiden det inte var så spännande att bo på Söder i Stockholm. Den är tagen på den tiden det fortfarande fanns tanter med kappa och förnuftiga skor (som inte var neonfärgade).  Den är tagen på den tiden alla fasader i Stockholm innerstad inte var putsade till tänderna.

Var det en bättre tid? Något att längta tillbaka till?

Samtidigt var jag och min tvilling ilskna på det faktum att vi var födda fyra-fem år för sent. Hade vi varit litet äldre hade vi faktiskt kunnat se David Bowie när han var Ziggy Stardust. Vi hade kunnat se Roxy Music med Brian Eno. Vi hade kunnat se Rolling Stones när Mick Jagger var som snyggast – 1972.  Nu fick vi hålla till godo med Roxy Music på Konserthuset 1976 och Rolling Stones på Knebworth samma år. Så vi tyckte DÅ inte att vi levde i den bästa av världar.

Vad menade jag med ”På väg”? Jo. Att det bara är 19 inlägg kvar till det hundrade. För energin fattas mig. Men inte idéerna, som tur är.

 

Jag är en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 99/1

PICT0162

Från vänster till höger: jag, docka 1, docka 2, min tvilling

Egentligen är det här inlägget bara en påa. Vissa saker måste man närma sig med försiktighet. Som det faktum att jag förlorade min tvilling för 8208 dagar sedan. Att den jag var innan den 27 oktober 1991 blev en helt annan sedan. För min identitet var bland annat byggd på det faktum att jag var född och uppvuxen som en tvilling, jag var en del av en helhet. Efter den 27 oktober 1991 var jag en tvilling utan min tvilling.

Och som med mycket annat så kommer det kära Internetet in här också. För några månader sedan fick jag veta att det finns en sluten Facebook-grupp för tvillinglösa tvillingar. Jag berättade min historia i korthet och fick komma med. Nu kommer det berättelser varje dag i mitt Facebook-flöde som bekräftar mina upplevelser och som får mig att känna mig normal i mina reaktioner och känslor. I gruppen är vi närmare 1000 personer, spridda över hela världen.

Om bilden? Vi hade bett våra föräldrar om att ta en bild på oss när vi sov. Vi ville verkligen veta hur vi såg ut som sovande. Jag har för mig att vi blev litet besvikna. Vi såg alltför mycket ut som vanligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi hade väntat oss.

Spoiler alert! #blogg100 dag 96/2

darthvader

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

 

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #blogg100 dag 89/2

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

Tankar om framtiden #blogg100 dag 64/2

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

IMG_9975

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Verifierad av MonsterInsights