Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: att vara förälder (sida 1 av 7)

Den verkliga flygskatten heter skam och ångest

Så det har inte blivit klimatskatt på flygandet ännu. Men det hindrar ju faktiskt inte dig som nyss kommit hem från Thailand, Karibien, Kanarieöarna eller någon storstad från att

  1. skärpa dig när det gäller återvinning och återbruk (det går att återvinna mycket mer än du tror – jag kommer att komma med råd och tips!)
  2. ta klimatsmarta beslut när du handlar (mer vegetariskt, såklart – jag kommer med råd här också)
  3. använda bilen avsevärt mindre (gäller oss som bor på ställen med existerande och fungerande kollektivtrafik alternativt bra cykelvägar)
  4. lyssna på dina barn som antagligen vet mer än du själv om det här och om de inte gör det – undervisa dem genom att vara en klimatsmart förebild
  5. skämmas litet hälsosamt så att du gör mer av punkterna 1 till 4

Gör inte det här:

  1. kasta med håret eller skägget och säg ”because I’m worth it”, för det är du inte. Du har tärt på våra gemensamma resurser och förstört världen vi lämnar vidare till våra barn en liten gnutta till, så är det bara. Det är bara att tugga i sig.
  2. stick huvudet i sanden och lyssna på klimatförnekarna bara för att det får dig att känna dig lugn och ångestfri

Resa med flyg = skam och ångest. Acceptera att det är så och använd de jobbiga känslorna till att göra bra saker. Simsalabim!

Med vänlig hälsning fröken Rättrådig som fortfarande äts av viss skam efter höstlovsresan till Berlin och jobbar konstruktivt med de känslorna, bland annat genom att sopsortera och skriva blogginlägg som kanske kan få andra att tänka till

Museidags

foto-2016-07-30-21-00-43

Nordiskt ljus så in i bängen

Jullov. Äntligen. När väl julen och nyårseländet (mer om det någon annan dag) är över kan jag äntligen slappna av. För det är först den här veckan som jag haft litet extra ledigt. Och efter några sovmorgnar och väldigt mycket nyttjande av soffan samt en hel del klappande av katt så kom jag och Aktivistvalkyrian iväg till Nordiska Muséet. Vi brukar gå dit en eller ett par gånger varje år. Och hoppas på att det ska vara sådär litet tomt.

Nordiska Muséet är ett fascinerande museum. Det är en institution. Det har aaaaanooor. Det har ett Viktigt Uppdrag. Tror jag. Det skriker i alla fall byggnaden. Som ju är magnifik. ”Harry Potter-castle” som några av mina Airb’n’b-gäster skrev i gästboken. Här finns ingenting av att ”effektivt utnyttjande av ytan”. Här är det tomma kvadrat- och kubik-meter så det står härliga till. Och just tomheten, rymden bidrar till upplevelsen. Jag har köat till litet väl många utställningar på andra museér. Att portioneras in på en utställning gör upplevelsen så pass negativ att utställningen i sig måste vara extremt välproducerad och byggd på intressant material för att väga upp ransoneringen av den. Så jag längtar efter barndomens ekande steg i tomma muséer.

Så. Jag skulle kunna stå ut med att bara titta på samiska trolltrummor och skedar av ben. Eller gamla leksaker. Eftersom jag får göra det i min egen takt och i det sällskap jag själv väljer. Men nu har Nordiska Muséet de senaste åren tillochmed börjar producera riktigt intressanta utställningar kring de föremål de är satta att förvalta. Nu är det vårt nordiska ljus som är utgångspunkten. Och med det ljuset och våra årstidsväxlingar i fokus så berättas en del om hur ljuset påverkat vårt arbets- och familjeliv de senaste 300 åren, en mängd föremål som har med ljus att göra visas upp, klasskillnader berörs, väsen i folktron skildras och så knyts utställningen ihop med nutidens stress och vår påverkan på jorden. Så blev vi litet upplysta (haha…) och hade en fin stund tillsammans.

Sammanfattningsvis – varför du ska gå på Nordiska Muséet:

  1. huset. Huset!
  2. vår historia som genom utställningar, bra texter och bra audioguider knyts ihop med nutiden. Väldigt bra som pratunderlag för att visa yngre människor (barn, lånebarn, barnbarn, bonusbarn, gudbarn, brors- och systerbarn – ja, ni fattar) hur det var när du växte upp.
  3. bra shop särskilt för handarbetsintresserade, både för traditionalister och utvecklare av stickning, virkning och broderi. Inspirerande!
  4. Gratis för HSB-medlemmar.

Någon som kommer ihåg husmorsfilmerna? Låt dig annars bli påmind. Tredje rummet (typ) i Nordiskt ljus-utställningen.

Jag är skyldig

Jag tänker inte skriva ”vi”. För jag är personligen skyldig till att Donald Trump vann, till att Sverigedemokraterna är så stora i Sverige, till att Brexit blev verklighet.

Jag har slösat min tid och min förmåga de senaste åren. Ja, de senaste årtiondena tillochmed.

I tider av personliga kriser och allmän deppighet har jag vänt mig inåt, mot det jag hittat som varit varmt och gott. Barnen, hemmet, sociala medier, mat. Ja, ni vet. Och de strider jag utkämpat har varit på mycket små arenor.

Men det går inte längre. Jag kan inte leva som om världen därute inte angår mig. Det är dags att inse att jag kan påverka, både i det lilla och kanske i det något större.

Än så länge vet jag inte exakt vad jag ska göra. Men jag vet i alla fall att jag ska börja prata med dem som tycker olika, jag ska inte bara avfärda dem. Jag ska se till att inhämta och bearbeta fakta, tyckanden och teorier så att jag kan förstå, inte bara vara skrämd. Men jag ska också fortsätta sopsortera, ge pengar till organisationer som hjälper och oftare ha kontanter att ge till de som tigger.

Jag ska begränsa min tid på sociala medier så att jag har tid och orkar läsa strukturerat och målmedvetet.

Nu är det inte tid för tappade sugar och svartsyn, det är inte tid för förakt och cynism, det är inte tid för enkla sanningar. Vi lever i en tid av omtumlande förändringar. Inför förändring reagerar vi, det ingår i att vara människa. Vi kan välja att reagera enkelt – förkasta, håna, stänga in oss (jag tänker inte skriva något om köksrenoveringar och maratonlopp, men ni vet vad jag menar), förskansa oss med enkla ”sanningar”. Men de omtumlande förändringarna är komplexa, de väcker motstridiga känslor – du som enskild människa med moral och ansvar måste faktiskt försöka lära dig, förstå och ta välgrundad ställning. Och agera. I det lilla och i det litet större. Kanske till och med på en större arena.

Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.

Snart inleds säsongen av sanktionerat övervåld

image

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Och tack till Wanås skulpturpark och Per Kirkeby för att ni inspirerar den tänkande allmänheten.

Eller det som tjockhudingarna kallar det – nollningar. Jag kom ihåg redan när jag i högstadiet hörde om att det på tekniska gymnasiet i den lilla staden där jag växte upp förekom aktiviteter där den enskilde helt plötsligt beordrades göra saker. Klättra på stegar, äta konstiga saker, överhuvudtaget synas och bedömas.

Och jag var så oändligt glad att jag bara skulle glida in någonslags reserverad gemenskap med andra mer eller mindre självmedvetna och obekväma flickor i en hum-klass. Det fanns inte med i min tankevärld att det skulle förekomma några initiationsriter där.

Många försvarar nollningarna, säger att ”det har ju alltid förekommit” (och, typ, ingen har ju dött än…..) och det är ett sätt att få nykomlingar att ”känna sig välkomna”. Hur obehagligt människor än har upplevt sina egna nollningar så är det märkligt många som senare försvarar företeelsen och som dessutom verkar se fram emot att själva utsätta andra för förödmjukelser, obehagligheter och ibland även fysiskt våld. För obehagligheter och förödmjukelser ser jag absolut som våld också, bara det att det är psykiskt och inte lämnar fysiska spår.

Så till slut är det dags att ställa frågan – vem ska bestämma om det är roligt med nollningar? Tjockhudingarna eller vi med tunn hud och sköra själar? Överallt annars i samhället skulle svaret vara självklart. Men nollningarna verkar vara heliga. Någon som förstår varför?

Idag orkar jag inte vara arg

IMG_3737

För det är svensk sommar och jag har ledigt och vattnet är njutbart och Pokemon Go gör att både jag och barnen kommer ut och rör på oss i den urtjusiga svenska högsommaren.

För att jag nog sovit ikapp och det är därför jag inte kan somna på något skönt sätt på kvällarna och det är därför jag inte sover särskilt länge och särskilt njutbart. Är jag kanske utvilad?!?

För att jag kommit klart utanför min komfortzon med den båt som numera tillhör familjen. Jag tittar på den och ser bara en massa prasslande textilier och snören som sitter ihop med båten på ett väldigt intrikat sätt. Jag förstår ju i princip hur den ska röra sig i vattnet, men det kunde lika gärna vara en upphottad DeLorean med tidsresekapacitet. Det är helt enkelt tur att Aktivistvalkyrian kan det här med segling. Och jag förstår att jag ska bara kliva åt sidan här, det är hon som kan, hon som bestämmer.

För att jag sett alla åtta avsnitt av ”Stranger things”, högläst ut den tredje Mickey Bolitar-deckaren och gjorde fantastiskt goda laxburgare igår. Och allt detta ska jag delge världen. Precis som att det är dags att läsa klart ”Long Tail”. Och jo, det är klart, då kommer jag att bli litet irriterad. För då kommer jag att inse att de flesta inom kräng- och påverkansbranschen fortfarande inte har fattat att vi lever och verkar i en ny tid nu. Och det vore ju kul att prata om nutid med sina branschkollegor, inte om historien.

Men mest skiner solen och populärkulturen är spänstigare, bredare och mer tillgänglig än någonsin.

Så häng med! Jag är utvilad, inspirerad och har ny surf!

IMG_3736

Tillbaka i vattnet

PICT0724

Jag och min tvilling i en finsk insjö 1970. Vi badade alltid så fort det fanns minsta chans. Det här var ett fint kvällsdopp. Mjukt insjövatten. Kvällsljummet i luften.

Förra året eller så skrev jag om att ett dopp i havet är bättre än Stesolid och jag har fortsatt praktisera bad och fundera på effekterna av dem.

Senast idag simmade jag fram och tillbaka utefter strandlinjen i 20-21-gradigt Östersjövatten. Några snälla svallvågor efter förbifarande båtar gjorde vattnet litet mjukt gungande då och då. Några vindilar kom och krusade ytan. Barnen plaskade, stänkte, kastade sig, simmade.

Jag kom upp till huset och kände mig väldigt tillfreds. Hela kroppen har varit med. Hela jag har varit med.

När det friska vattnet möter kroppen möter det HELA kroppen. Huden är ju vårt största organ till ytan sett och dessutom tätt försett med receptorer. Jag antar att när kroppen omsluts av vatten så är det en sensorisk kaskad vi är med om. Så många förnimmelser på en gång att tankeverksamheten tillfälligt pausas. Vår ”monkey mind” stängs tillfälligt ner på ett effektivt sätt. Är det bland annat därför välbehaget infinner sig efter ett bad precis på samma sätt som välbehaget infinner sig efter en stunds meditation?

IMG_0619

Och här är en nutida bild med plasket av Pojken.

 

The summer of ’16 – the summer of Pokemon Go?

Två veckor sedan Sverige släpptes in i Pokemon Go-gemenskapen. Två veckor av en del larm men mest av milda glädjetjut från föräldrar som sett sina ibland alltför innesittande barn ge sig ut i grannskapet. Och i större och större cirklar utanför det. På sina jakter träffar de andra som är ute på samma sorts jakt och i ett svep blir barnen synligt mer sociala (för när de sitter inne i synbar ensamhet är de ju ofta väldigt sociala, men vi avkodar inte deras aktiviteter som sociala eftersom vi vuxna ofta sätter likhetstecken mellan social samvaro och relativ fysisk närhet. Det verkar som många vuxna tror att barnen umgås med själva mobilen eller datorn eftersom det är så det ser ut) .

Men det är ju inte bara de yngre som kommit ut. Det handlar ju om att hela familjer fått något att samlas kring. Där alla är lika intresserade av att ge sig ut och ge sig in. Det behövs inga stora planer, bokningar och köp av utrustningar för att tillsammans komma ut i naturen. Det behövs bara varsin smartphone och surf kvar den här månaden.

Jag kommer att återkomma till att vi inte har Hylands Hörna längre som binder oss samman som folk. Jag har skrivit om det tidigare också, men det fenomenet förtjänar än mer resonemang, ännu flera ord. Men den här sommaren har vi en gång till förenats kring något gemensamt. Det blev inte allsången på Skansen, det höll på att bli Emil Jensens sommarprogram men det blev en app som använder GPS:en i mobilen och som skapar ett lager ovanpå vår ”vanliga” verklighet.

Och ja, anledningen till att jag sitter och skriver istället för att vara ute på Pokemon-jakt är att jag har slut på Poke-bollar. På ön där jag semestrar finns det Pokemons att fånga, men det finns inga Poke-stops att ladda hem flera bollar på. Vilket gör att vi imorgon måste åka till Vaxholm. DÄR finns det Poke-stops.

Akta er för ”Marcella”!

Jag tror det var när jag fått telefonsamtalet från min dotter när hon satt i en trappuppgång i ett okänt hus i Nice tillsammans med de andra i sin familj och ett annat svenskt par, när de just undkommit den framrusande vita lastbilen, som jag började titta på ”Marcella” på Netflix. Jag fick telefonsamtalet innan jag ens hört eller sett något på TV eller i sociala medier om vad som hänt i Nice, så jag hann aldrig bli orolig utan blev i samma ögonblick viss om både dådet och om mina barns trygghet.

Men ändå. Jag behövde bli distraherad. Jag hade några dagar då jag bara ville att tiden skulle gå så att jag sedan kunde få träffa och ha barnen nära. Då började jag titta på ”Marcella”. Och tittade klart eftersom den var spännande och i lagom många avsnitt.

MEN. Hur många plotholes var det inte? Hur konstruerad var inte historien? Hur märkliga var inte karaktärerna? Hur litet kärlek till karaktärerna fanns där inte? Hur litet känsla och hur mycket rutinkonstruktion var där inte?

Hans Rosenfeldt. Det förklarar allt. Han är en duktig men helt okänslig snickargubbe. Han är nog bäst i världen på Post-it-lappar-konstruktioner. Men ackackack, hur långt han är från sin själ. Och därmed finns det ingen karaktär som får eller förtjänar kärlek, det finns ingen moral att hålla sig i. ”Marcella” är en duktig konstruktion som lämnade mig lätt illamående. Det luktar manipulation lång väg. Precis samma känsla som när jag läst ”Hypnotisören”. Usch, för sånt!

(Se ”River” istället. Stellan Skarsgård gör en hel men trasig människa trovärdig. Skådespeleri par excellence.)

Spoiler alert! #blogg100 dag 96/2

darthvader

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

 

Barmhärtighetsmord #blogg100 dag 95/1

Det är nyttigt att skratta. Pojken och Aktivisten sitter ofta i soffan och frustar på ett väldigt livsbejakande sätt. De gör det ju inte bara för att livet i allmänhet är så roande. Tyvärr. De tittar samtidigt på en skärm. Och då händer det att det är Felix recenserar som är igång och slaktar någon svensk film.

Eftersom jag också vill skratta lyssnar jag ibland. Tittar inte lika ofta. Men har väldigt, väldigt roligt.

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=f_Q6LlC_Z9E&w=560&h=315]

 

Verifierad av MonsterInsights