Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: nationalekonomi (sida 1 av 2)

Finanskrisen? Vad pratar du om?

skarmklipp

Någon som minns Lehman Brothers?

Någon som kommer ihåg Finanskrisen 2008?

Jaja. Den var där. Jag lovar. För den finns på film. På Netflix. Alltså på riktigt.

Så, ta en helkväll. Poppa popcorn och ta fram en dunk vin. Bubblet, snittarna och chateau-vinet är för andra typer av kvällar. Ikväll handlar det om att ibland går världen rejält åt pipsvängen. Titta på:

Margin Call
The Big Short
Waffle Street

Och förresten. När du tittat färdigt på de här tre, kör ”Margin Call” en gång till. Om du pallar. Vill du sluta med ett visst hopp om mänskligheten och litet feel-good-känsla som du tar med dig in i drömlandet så stoppar du efter ”Waffle Street”.

Det här är tre helt olika filmer. ”Margin Call” blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den. Musiken. Bilderna. Replikerna. Referenserna. (De där ”Easter Eggs” som jag lovat att återkomma till. I den här filmen refereras till ”Apocalypse Now” (helikoptrarna som blivit ikoniska) och till ”Blade Runner”.) Skådespeleriet. (Stanley Tucci – halleluja! Han förtjänar ett helt eget blogginlägg.) Jag känner mig intelligent när jag ser den. Som i motsats till manipulerad eller förförd. Som om jag bjudits in till något och fått tänka själv.

Naturligtvis är berättelsen hårresande. Eftersom det som ledde fram till Finanskrisen är hårresande. Filmen berättar om extremt cyniska människor. Onda? Nej, inte särskilt. De har iakttagit, agerat efter egen vinning och använder sin position för att komma ur de kriser de varit med och skapat så smärtfritt som möjligt. Men direkt ondskefulla? Nej. Tyvärr inte. Då vore allt så mycket enklare.

”The Big Short”. En film byggd på en bok. Jag har inte läst på om boken, men jag har en känsla av att det är en journalist som skrivit den. En journalist som nosat upp olika personer i utkanten av finansbranschen som sett bostadsbubblan formas och bolånemarknadens kollaps närma sig. De personerna får uttrycka sin frustration i filmen, men mest handlar det om ifall de ska kunna tjäna pengar på sina dystopiskt realistiska spaningar och förutsägelser. Som sagt, huvudpersonerna är marginella figurer i finansbranschen och de blir än mer marginaliserade av att de förutspår Domedagen. Deras kollegor och chefer skrattar åt dem. Fastighetsmäklare och låneförmedlare (en av dem är förresten Schmidt från ”New Girl”, komplett med bländvit tandrad och extremt överlägsen douchebag-attityd) tittar på dem med blicken som de eviga vinnarna alltid har givit de eviga förlorarna.

Det här är en mer undervisande film. Litet yxigare. Gjord med mycket goda och hedervärda avsikter. Slutet är en smula rumphugget. Men filmen passar alldeles utmärkt för den här kvällen.

Som tredje och eventuellt sista film kör du då alltså ”Waffle Street”. ”Förlåt, jag var inte med på det här på riktigft och egentligen är jag en stand-up-all-American-guy som tror på varje människas rätt (i Amerika) att skapa sin egen lycka. Det är själva kontentan i filmen.

Den är full av klyschor (kolla bara Danny Glover som  väldigt glad n…., ja, du fattar vad jag menar) men gullig. Bra om en vill kunna somna utan grubblerier och utan fara-på-taket-känslor.

MEN. Är du av den hårda skolan som inte vill dra rosa gardiner framför tillvaron – avsluta kvällen med ”Margin Call”. Strunta i de sista glasen vin, öppna fönstret för att få in litet frisk luft, håll hårt i ditt sällskap, husdjur eller snuttefilt. Tänk som Scarlett O’Hara: ”Tomorrow is another day”.

 

Det är i notiserna de riktiga nyheterna hittas #blogg100 dag 89/1

notch

Dagens Industris mest intressanta artikel den dagen

OK. Jag tycker att Dagens Industri är en svårt trist tidning. Den vill få oss att tro att ekonomin, politiken och företagandet lever sina egna upphöjda liv. Som inte har med våra vanliga liv att göra. Eller ens med oss vanliga människor att göra. Fast vi lever I ekonomin och GÖR ekonomin hela tiden. När vi jobbar, när vi konsumerar, när vi väljer att INTE konsumera, när vi pratar, påverkar, läser, skriver, twittrar. Och så vidare.

Vilken tur att DIs journalister ibland skakar av sig tvångströjan och tittar på tillvaron med den vanliga människans ögon. Hen som lever i ekonomin, hen som bryr sig om sina relationer eller brist på dem, hen som skojar eller tar sig själv på allvar.

Ps. Vad Minecraft har gjort för kreativiteten hos den yngsta generationen kommer det nog att skrivas avhandlingar om. Som inom tid kommer att refereras till även längre fram i DI. Ds

Och efter det här såldes Mojang för många, många miljarder. En del av det svenska undret.

”Överflöd” – ett tänjbart begrepp? #blogg100 dag 82

IMG_0399

Såklart att du är värd ett nytt kök, älskling!

 

Jag har den senaste veckan haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var något jag skulle behöva argumentera för, att vi lever i ett överflödssamhälle. Jodå, jag har en del människor i mitt Facebookflöde som har det knappt, på grund av sjukdom, utförsäkring, arbetslöshet eller funktionshinder, men det är inte från det hållet jag fått mothugg. Kan vi inte bara titta runt omkring oss och enas om att de allra flesta i vårt land lever i överflöd. Hur svårt kan det vara?

Men då inser jag att allt beror på vad och vem man jämför sig med. Det är klart, jämför man sig med Paris Hilton eller Kim Kardashian, javisst, då lever vi alla i armod. Kanske är det så att vi utsätter oss så mycket för de überrikas livsstil att en del av oss börjar tro att det är vår rättighet att äga inte bara en utan tio Prada-väskor, att det är en självklarhet att ha en walk-in-closet som är full av kläder ”en vogue”. I det perspektivet är vi alla fattiga, såklart. Och överflödet tillhör endast Kim, Kanye, Paris och Hollywood-fruarna.

Som jag berättat är jag nationalekonom från början. Jag pluggade nationalekonomi och jobbade med det på 80-talet. På den tiden lärde vi oss att den privata konsumtionen måste stävjas. Och, håll i er nu, det hade absolut INGENTING kommunistiskt över sig. Det hörde till makroekonomins grundteser på den tiden. Anledningen till att den privata konsumtionen skulle hållas på mattan var att den driver inflation och inflation var det värsta nationalekonomerna visste på den här tiden. Recession, tillbakagång hade inte inträffat på många årtionden, så deflation (motsatsen till inflation och som på den här tiden var en följd av tillbakagång) kunde man knappt stava till. Medan inflationen inte bara spökade utan gjorde pengarna allt mindre värda, år från år.

Men så hände detta – att köpandet, shoppandet, konsumerandet har blivit gott. Tillochmed aktningsvärt. Vi SKA konsumera. Det är den privata konsumtionen som sägs vara motorn i ekonomin.

Jag är ingen bitter gammal nationalekonom. Jag är bara måttlöst förundrad. För det hände sig också i veckan att jag insåg att även människor på vänsterkanten har helt köpt in sig i den nya konsumtionsideologin. De behöver lyssna på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i ”Ägd” för att ögonen ska öppnas.

Vad jag alltså har lärt mig senaste veckan:

  • överflöd är ett extremt relativt begrepp
  • konsumismen omfattas av de flesta, från vänster till höger
  • historielöshet är farligt, farligt

”Överflöd” är ett begrepp som alltså kan diskuteras. Tycker vissa. På samma sätt vill jag också hävda att ”fattigdom” kan diskuteras. Eller i alla fall begreppet ”relativ fattigdom”. För det är ju det som en del mer eller mindre välbärgade människor upplever sig leva i när de jämför sig med de überrika. Ursäkta att jag skriver det, men de vuxna människor som känner så borde skämmas. Nej förresten, skam är ingen konstruktiv känsla. De borde istället för att skämmas börja reflektera och sluta med sitt slappa tänkande.

Och med det sagt, vill jag bara avsluta med ett presenttips – boken ”Jämlikhetsanden” som handlar om hur mycket bättre människor mår i mer jämlika samhällen. Och ett mer jämlikt samhälle betyder här ett samhälle som har mindre inkomstklyftor. Ju mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare desto bättre hälsa och välbefinnande på i princip alla sätt.

Ps. Jag kommer ihåg vad Susan, min amerikanska kompis berättade för länge, länge sedan. Hon hyrde övervåningen på ett hus som ägdes av ett par. En gång hörde hon dem diskutera om det inte var dags att skaffa barn nu. Mannen var inte helt med på noterna, tillslut hade han levererat alla sina argument MOT att skaffa barn just då varvid han skrek hjärtskärande ”I want my toys” och stormade ut på gräsmattan där hans åkgräsklippare stod bredvid allt annat som definierade honom. Ds.

Pps. Sitter jag i glashus? Jajamensan. Men det återkommer jag till. Vänligen edra, Issadissa et. al.

Att jobba ihjäl sig eller överleva klokt #blogg100 dag 43/1

(Nu har det blivit våren 2015. Jag jobbar deltid igen och är sjukskriven till viss del. Försöker förstå. Försöker bli frisk, men uppenbarligen har inte det jag hållit på med hittills varit tillräckligt verksamt. Jag börjar ställa in mig på ett lågenergiliv med återkommande bakslag.)

För någon vecka sedan var den absolut mest lästa artikeln på de-som-tycker-om-pengar-och-makts favoritsajt Veckans Affärer den artikel där Bodil Jönsson sa att nu är det dags att börja jobba två timmar om dagen.

Det är en väldigt rolig intervju där mycket ställs på huvudet av den klarsynta, klarspråkiga och orädda professorn. Hon hjälper oss att lyfta blicken och titta på vår samtid från ett nytt perspektiv. För det är ju så att produktiviteten har förändrats enormt – vi kan producera varor och vissa tjänster i en takt vi aldrig kunnat drömma om. Med allt mindre insats av mänsklig energi, fysisk eller mental. Samtidigt finns det ju vissa branscher som inte kan effektiviseras på samma sätt. Mänsklig vård och omsorg exempelvis.

Ändå använder vi oss ofta av gamla begrepp och tankemönster när vi pratar om vår samtid, om vårt arbetsliv och om framtiden. Arbete ska utföras åtta timmar per dag, till exempel. Helst sittande. Det är en föreställning som vi har svårt mentalt att frigöra oss ifrån.

Varför blir det nästan revolutionärt när någon ifrågasätter 8-timmarsnormen?

Jag tar några citat från artikeln:

Vi har ett samhälle som vilar på en uppställd norm om att arbeta, men samtidigt ser vi många arbetslösa. Vi människor är tänkande varelser som tycker om att göra saker. De som håller på 18 timmar per dygn med musik kallar vi arbetslösa.

… jag tror att kruxet ligger i att vi inte vet hur vi ska fördela våra resurser om vi inte längre gör det utifrån arbetet.

… sade till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är. Det var inget problem förr i tiden för människor som inte kunde sätta gränser, utan det gjorde omvärlden för dem. (Apropå stressrelaterad ohälsa).

Mina bästa idéer har aldrig kommit när jag har suttit vid skrivbordet, utan det har jag fått när jag har sprungit i naturen.

Möten har en positiv klang i det att människor samlas, men sanningen är att många sitter och tänker på annat under ett möte. Jag undrar varför man ens ska gå på möten om man inte andligen är där.

Sanna Lundell som skriver i Aftonbladet var en av dem som läste intervjun med Bodil Jönsson och som tänkte vidare. Det blev ett mycket intressant inlägg med titeln ”Vi håller på att jobba ihjäl oss.” Jag tar ett citat därifrån också:

I relation till hur produktiva vi har blivit sedan 1970-talet så är det ologiskt att vi fortsätter att arbeta våra åtta timmar om dagen, standard sedan 1901. Det är hög tid att vi gör en ordentlig etisk och moralisk inventering av varför vi värderar arbete högre än något annat. Det är arbetet som identi­fierar oss, som ger oss makt, som ger oss möjlighet till att uppleva egenvärde tror vi. Varför då? Varför är vi fortfarande så pumpade med lutherska ideal? Vem vinner egent­ligen på den här inställningen?

Med min egen utmattning i färskt minne så funderar jag mycket på de här frågorna. Och uppenbarligen är jag inte ensam.

Förresten – jag kommer att återkomma till det här med möten. Det kan ju vara det roligaste som finns. Eller så kan det vara något som stjäl både tid och energi. Jag kommer att fråga er, kära läsare om era bästa och sämsta möten och om era bästa tips för att alla möten ska bli de bästa!

 

Naturens hämnd och basnäringarna #blogg100

PICT0614

Skogen, järnet och vattenkraften. Den heliga svenska treenigheten som välfärden är byggd på.

Jag är uppvuxen i Örebro. Även om det var en stad som var känd för kex- och skofabrikerna, så påstods vi bo i Bergslagen. För oss som kände Sverige innan strukturomvandlingarna på 70-talet och globaliseringen som ständigt pågår och informationssamhället som vi nu lever i så byggdes Sverige på skog och järn. Skog finns det i Bergslagen, järn bearbetades i Bergslagen. Att bo där kändes som att bo i hjärtat. Att bo i det område som driver landet framåt.

Nu har nästan all bruksverksamhet lagts ner. Stånghamrarna har tystnat. Masugnarna släckts. Och nu beskrivs Bergslagen som något helt annat. Jag har följt serien ”Jordskott” och sett filmen ”Cirkeln”. Jag tittar gärna på Jan Jörnmarks bilder från övergivna platser – tillexempel från Kvarntorp i Närke. Att bo i Bergslagen är att bo i en dåtid, ett föredetta, i något som förlorat sin mening, men där SKOGEN spelar en huvudroll. Jag är djupt fascinerad. Skogen håller på att återta herraväldet. Den mörka mystiska skogen med krafter vi inte förstår, krafter som kanske är onda men i alla fall skrämmande eftersom vi inte förstår.

Skogen, naturen slår tillbaka. Vi har skövlat och grävt, sprängt och sprutat gift. Och nu har skogen, marken samlat sina krafter och ska återställa balansen. Som när enterna fått nog i ”Sagan om de två tornen”. Ett tema som också går igen i ”Fortitude”. Ett tema i tiden helt enkelt?

Ps. Jag kommer att återkomma till ”Cirkeln” som jag tyckte var en fantastisk bok och en väldigt bra film. Ds.

Resa i barndomens Norden #blogg100 #tbt

PICT0593

PICT0603

PICT0626

Tre bilder från sommaren 1968. Mamma bakom kameran, pappa, min tvillingsyster och jag framför kameran.

Vi var en familj i det framrusande välståndet där bönder och arbetare fick akademikerbarn som skulle njuta frukterna av hela seklets samlade ansträngningar.

Det fanns en sommarstuga som banken tyckt att mina unga föräldrar skulle köpa – de skulle tjäna på att låna pengar. Vilket ju var sant med de avdragsregler som gällde och inflationen som var att räkna med.

Så vi hade ju lyxen i en sommarstuga men när vi åkte på bilsemester levde vi självklart och protestantiskt enkelt, bodde i campingstugor och åt aldrig på restaurang. Det vi åkte runt och tittade på var stavkyrkor och andra kyrkor, kraftanläggningar och annat som det svenska välståndet var byggt av. På den nedersta bilden försöker vi förstå storheten i en bit järnmalm, tror jag mig minnas.

På den översta bilden är det den andra augusti 1968. Vi firar min tvillings namnsdag. Med en chokladtårta med ananas – den var god, jag kan fortfarande känna smaken. Men jag ser att någon varit litet wild and crazy och hällt på en burk fruktcocktail istället för den konserverade ananasen.

Throwback Thursday #blogg100

PICT0181

Göteborg 1965

När jag pluggade nationalekonomi och sedan jobbade som nationalekonom på 80-talet var STRUKTUROMVANDLING och VARVSKRISEN två stora, tunga ord. Det handlar om att branscher som man trott varit osänkbara (haha…..) gick under för att omvärlden förändrades och man var för blind, för självgod, för navelskådande för att se vad som hände.

Nu förändras omvärlden hela tiden. Och våra kunskaper med den. Annars blir vi som Götaverken och Kockumskranen. Skrotade, nedlagda eller sålda till något asiatiskt land för småpengar.

Ps. Jag har skrivit om det här med arbetare och verkstadsgolvet som fortfarande pratas om men inte så ofta syns i verkligheten. Apropå att vi inte uppfattar förändring. Förrän litet sent. DS.

Att jobba ihjäl sig eller överleva klokt #blogg100

För någon vecka sedan var den absolut mest lästa artikeln på de-som-tycker-om-pengar-och-makts favoritsajt Veckans Affärer den artikel där Bodil Jönsson sa att nu är det dags att börja jobba två timmar om dagen.

Det är en väldigt rolig intervju där mycket ställs på huvudet av den klarsynta, klarspråkiga och orädda professorn. Hon hjälper oss att lyfta blicken och titta på vår samtid från ett nytt perspektiv. För det är ju så att produktiviteten har förändrats enormt – vi kan producera varor och vissa tjänster i en takt vi aldrig kunnat drömma om. Med allt mindre insats av mänsklig energi, fysisk eller mental. Samtidigt finns det ju vissa branscher som inte kan effektiviseras på samma sätt. Mänsklig vård och omsorg exempelvis.

Ändå använder vi oss ofta av gamla begrepp och tankemönster när vi pratar om vår samtid, om vårt arbetsliv och om framtiden. Arbete ska utföras åtta timmar per dag, till exempel. Helst sittande. Det är en föreställning som vi har svårt mentalt att frigöra oss ifrån.

Varför blir det nästan revolutionärt när någon ifrågasätter 8-timmarsnormen?

Jag tar några citat från artikeln:

Vi har ett samhälle som vilar på en uppställd norm om att arbeta, men samtidigt ser vi många arbetslösa. Vi människor är tänkande varelser som tycker om att göra saker. De som håller på 18 timmar per dygn med musik kallar vi arbetslösa.

… jag tror att kruxet ligger i att vi inte vet hur vi ska fördela våra resurser om vi inte längre gör det utifrån arbetet.

… sade till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är. Det var inget problem förr i tiden för människor som inte kunde sätta gränser, utan det gjorde omvärlden för dem. (Apropå stressrelaterad ohälsa).

Mina bästa idéer har aldrig kommit när jag har suttit vid skrivbordet, utan det har jag fått när jag har sprungit i naturen.

Möten har en positiv klang i det att människor samlas, men sanningen är att många sitter och tänker på annat under ett möte. Jag undrar varför man ens ska gå på möten om man inte andligen är där.

Sanna Lundell som skriver i Aftonbladet var en av dem som läste intervjun med Bodil Jönsson och som tänkte vidare. Det blev ett mycket intressant inlägg med titeln ”Vi håller på att jobba ihjäl oss.” Jag tar ett citat därifrån också:

I relation till hur produktiva vi har blivit sedan 1970-talet så är det ologiskt att vi fortsätter att arbeta våra åtta timmar om dagen, standard sedan 1901. Det är hög tid att vi gör en ordentlig etisk och moralisk inventering av varför vi värderar arbete högre än något annat. Det är arbetet som identi­fierar oss, som ger oss makt, som ger oss möjlighet till att uppleva egenvärde tror vi. Varför då? Varför är vi fortfarande så pumpade med lutherska ideal? Vem vinner egent­ligen på den här inställningen?

Med min egen utmattning i färskt minne så funderar jag mycket på de här frågorna. Och uppenbarligen är jag inte ensam.

Förresten – jag kommer att återkomma till det här med möten. Det kan ju vara det roligaste som finns. Eller så kan det vara något som stjäl både tid och energi. Jag kommer att fråga er, kära läsare om era bästa och sämsta möten och om era bästa tips för att alla möten ska bli de bästa!

 

"Överflöd" – ett tänjbart begrepp?

IMG_0399

Såklart att du är värd ett nytt kök, älskling!

 

Jag har den senaste veckan haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var något jag skulle behöva argumentera för, att vi lever i ett överflödssamhälle. Jodå, jag har en del människor i mitt Facebookflöde som har det knappt, på grund av sjukdom, utförsäkring, arbetslöshet eller funktionshinder, men det är inte från det hållet jag fått mothugg. Kan vi inte bara titta runt omkring oss och enas om att de allra flesta i vårt land lever i överflöd. Hur svårt kan det vara?

Men då inser jag att allt beror på vad och vem man jämför sig med. Det är klart, jämför man sig med Paris Hilton eller Kim Kardashian, javisst, då lever vi alla i armod. Kanske är det så att vi utsätter oss så mycket för de überrikas livsstil att en del av oss börjar tro att det är vår rättighet att äga inte bara en utan tio Prada-väskor, att det är en självklarhet att ha en walk-in-closet som är full av kläder ”en vogue”. I det perspektivet är vi alla fattiga, såklart. Och överflödet tillhör endast Kim, Kanye, Paris och Hollywood-fruarna.

Som jag berättat är jag nationalekonom från början. Jag pluggade nationalekonomi och jobbade med det på 80-talet. På den tiden lärde vi oss att den privata konsumtionen måste stävjas. Och, håll i er nu, det hade absolut INGENTING kommunistiskt över sig. Det hörde till makroekonomins grundteser på den tiden. Anledningen till att den privata konsumtionen skulle hållas på mattan var att den driver inflation och inflation var det värsta nationalekonomerna visste på den här tiden. Recession, tillbakagång hade inte inträffat på många årtionden, så deflation (motsatsen till inflation och som på den här tiden var en följd av tillbakagång) kunde man knappt stava till. Medan inflationen inte bara spökade utan gjorde pengarna allt mindre värda, år från år.

Men så hände detta – att köpandet, shoppandet, konsumerandet har blivit gott. Tillochmed aktningsvärt,. Vi SKA konsumera. Det är den privata konsumtionen som sägs vara motorn i ekonomin.

Jag är ingen bitter gammal nationalekonom. Jag är bara måttlöst förundrad. För det hände sig också i veckan att jag insåg att även människor på vänsterkanten har helt köpt in sig i den nya konsumtionsideologin. De behöver lyssna på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i ”Ägd” för att ögonen ska öppnas.

Vad jag alltså har lärt mig senaste veckan:

  • överflöd är ett extremt relativt begrepp
  • konsumismen omfattas av de flesta, från vänster till höger
  • historielöshet är farligt, farligt

”Överflöd” är ett begrepp som alltså kan diskuteras. Tycker vissa. På samma sätt vill jag också hävda att ”fattigdom” kan diskuteras. Eller i alla fall begreppet ”relativ fattigdom”. För det är ju det som en del mer eller mindre välbärgade människor upplever sig leva i när de jämför sig med de überrika. Ursäkta att jag skriver det, men de vuxna människor som känner så borde skämmas. Nej förresten, skam är ingen konstruktiv känsla. De borde istället för att skämmas börja reflektera och sluta med sitt slappa tänkande.

Och med det sagt, vill jag bara avsluta med ett julklappstips – boken ”Jämlikhetsanden” som handlar om hur mycket bättre människor mår i mer jämlika samhällen. Och ett mer jämlikt samhälle betyder här ett samhälle som har mindre inkomstklyftor. Ju mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare desto bättre hälsa och välbefinnande på i princip alla sätt.

Ps. Jag kommer ihåg vad Susan, min amerikanska kompis berättade för länge, länge sedan. Hon hyrde övervåningen på ett hus som ägdes av ett par. En gång hörde hon dem diskutera om det inte var dags att skaffa barn nu. Mannen var inte helt med på noterna, tillslut hade han levererat alla sina argument MOT att skaffa barn just då varvid han skrek hjärtskärande ”I want my toys” och stormade ut på gräsmattan där hans åkgräsklippare stod bredvid allt annat som definierade honom. Ds.

Pps. Sitter jag i glashus? Jajamensan. Men det återkommer jag till. Vänligen edra, Issadissa et. al.

Tillbakablickstorsdag #blogg100 dag 69

PICT0099

Min tvillingsyster vid handfatet, jag i spegeln med kamera

Den här bilden är tagen på Ritz Hotel i London. Bilden är från den tiden då tre svenska sjuttonåringar kunde dricka Afternoon Tea där för en liten peng. Vi serverades av äldre gentlemän som med vänligt uttryckslösa ansikten accepterade våra second-hand-kläder och småfula väskor. Ritz Hotel var genuin lyx men inte bling, på den tiden.

Nu kostar Afternoon Tea på Ritz 47 engelska pund, det vill säga drygt 500 kronor.

(Jag säger absolut inte att det var bättre förr. Jag är glad att vi fick vara med om det här, men de underliggande ekonomiska och politiska anledningarna till att det här var möjligt går jag inte in på här. Storbritannien under sent 70-tal och tidigt 80-tal var väl inte Schlaraffenland precis.)

Verifierad av MonsterInsights