Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: boken (sida 1 av 1)

Tvllingboken, två kapitel till

Söndag hos farmor 

Det är dukat i salen när vi kommer. Tunna koppar för mamma, pappa och farmor. Höga, raka glas med mönster på, barnglas, saftglas. I glasen står skedar som ska fungera som sugrör också, men det gör de inte. Varför skedar i ett saftglas? Men de är där. Ska vara där. Det går inte att fråga varför.  

Prassliga, tunnatunna servetter med rosa blommor utefter kanten. Under sockerskålen och gräddkannan som står på ett silverfat just för sockerskål och gräddkanna, ligger ett tunt mönstrat, underlägg av papper.   

På ett fat ligger sju sorters kakor, sex sorters småkakor samt mockarutor. På ett annat fat ligger bullar i rutiga bullformar i olika pastellfärger. En gräddtårta, hembakad den också, såklart, är placerad på ett genombrutet tårtpapper som ligger på ett nysilverfat med krusidulliga kanter. Tårtspaden har ett krusidulligt skaft. 

I salen finns matsalsbordet med finstolarna, den höga spegeln ovanför ett smalt litet bord, ett stort skåp där finporslinet finns och ett piano. Pianot har en metallisk klang. Det låter som om någon pratar med spänd röst, som om känslorna inte får visas eller komma ut.  

Vi har åkt i två timmar för att komma till farmor. Jag är fortfarande lätt illamående efter bilresan. Jag blir sällan så åksjuk att jag kräks nuförtiden, men själva illamåendet kommer nästan varje gång jag åker bil.  

Farmor häller upp blåbärssaft i Karins och mitt glas. Sugrörsskedarna klirrar. De vuxna får kokkaffe, farmor häller grädde i sitt, mamma och pappa är moderna och dricker kaffet svart. Mamma lägger i en sakett 

De vuxna pratar. Vad de pratar om angår inte Karin och mig, de vuxna frågar oss ingenting, de bryr sig inte om oss, de har sitt vuxenprat att utföra. De pratar om släktingar, tror jag. Det de säger fäster inte hos mig, jag får inga bilder, inget sammanhang, det är som om jag inte förstår. Tankarna far iväg. Sekunderna är långa och fyllda av sockriga smaker. Jag äter kakor för att få bort illamåendet, men det ligger som en dov ton inuti. Några kakor är smuliga, andra knastriga, några lent sönderfallande. Som alltid är farmors vaniljbullar fyllda av ljus och hemtrevlig sötma som är alldeles trygg och snäll. Jag dricker saften som är litet ljummen. Den smakar gott men jag blir mer illamående. 

– Det är klart att du ska ha tårta! Säger pappa. 

Det går inte att tacka nej. Jag vet det. Men jag försökte ändå. Kanske att det skulle kunna gå idag, nu är vi ju ändå snart tonåringar.  

Jag får en bit av tårtan. Sockerkakan är torr. Vaniljkrämen är en hård sträng mellan bottnarna. Hallonsylten är ett rött streck av koncentrerad sötma. Grädden är spritsad i hårda spritskrusiduller. Det är torrt och sött i munnen. Hårda smaker, kantigt, sockrigt. 

– Nu får ni gå från bordet, flickor! 

Karin och jag går in i gästrummet som ligger mellan salen och farmors sovrum. Det är ett smalt rum med en bäddsoffa, ett skrivbord och en låg bokhylla. På väggen sitter en klocka med pendel. Ovanpå klockan står en uppstoppad storspov. Jag vet att det är en storspov eftersom det står det på plattan fågeln står på. Den har en lång, smal, böjd näbb och ögon som tittar. Klockan låter. Klockans ljud fyller gästrummet. Klockans ljud smakar förbud, oändlig tid, omöjlighet att påverka.  

Någon av oss tar fram den enda sagobok som finns hos farmor, det är en mörkblå bok med berättelser som vi aldrig har hört liknande någon annanstans. Berättelserna saknar mystik, saknar prinsessor, kungar och farliga väsen. Berättelserna handlar om glada barn som gör saker, helt ointressanta saker. Bilderna är ritade av någon som är bra på att rita men som inte vill berätta något, det är som att titta på en reklamteckning. Vi sitter där i gästrummet. Någon av oss bläddrar i den där boken vi har tittat i massor av gånger. Tiden går långsamt. Klockan mäter och förkunnar. Luften är tjock. Illamåendet avtar inte.  

Jag går på toa. Det luktar gammal människa och fukt. Golvets plattor är lagda som ett schackbräde. Svart och vitt, svart och vitt. Toalettlocket är klätt med en rosa frottéklädsel. Det är ganska kallt inne på toa, så jag stannar inte så länge som jag tänkt mig. De vuxna sitter fortfarande i salen och pratar. Karin kommer ut från gästrummet. Vi ställer oss bredvid varandra och tittar på oss själva i den runda spegeln i rummet som är både hall och rum. Karin är några centimeter längre än jag. Jag måste ha mina glasögon för att se något, hon har glömt sina idag och klarar sig ändå. Min lugg når ner till bågarna, det tycker jag ser bra ut. Karin har sidbena. Vi har cendréfärg på håret, sägs det. En slags ickefärg 

Karin ville inte åka med till farmor idag. Det tar två timmar att köra från Örebro till Sala och så två timmar tillbaka igen.  

 Varför måste jag följa med? Jag vill vara hemma.  

 Men du kan inte vara hemma själv! 

 Det kan jag visst, jag är tillräckligt stor för det.  

 Farmor blir så ledsen om inte alla kommer. Du måste åka med. 

 Jag hatar att vara hos farmor. Det är så tråkigt, det finns ingenting att göra där. Maten är äcklig, de där mjuka, blöta bären som vi alltid får till efterrätt! 

 Men Karin!! Så säger man inte!! Nu kommer du med. VI måste åka nu. 

Så vi satte oss i baksätet i den röda lilla Toyotan som fortfarande luktade nytt så att jag blev illamående. Mer illamående. På fönstret bak fanns en klisterremsa där det stor ”My Toyota is fantastic”. Jaha, tänkte jag. Det rimmade inte eller var inte roligt på något vis. Men remsan satt kvar så länge vi hade bilen.  

Vi tittar oss i spegeln där vi står hos farmor. Spegeln hänger över ett runt bord med glasskiva. Under glaset ligger medaljer eller plaketter. De har alltid legat där, så när vi väl lärde oss läsa fanns det ingen nyfikenhet kvar att använda för att ta reda på vad som stod på medaljerna. De fanns där. De skulle alltid finnas där.  

 Vi går ut, säger jag. 

Det blir litet lättare att andas när vi kommer ut.  

 Vad är det vi inte får göra hos farmor? frågar jag och så börjar vi räkna upp: 

Inte svära (fast det är vi inte så bra på ändå) 

Inte säga något om att röka 

Inte säga något om att dricka sprit eller vin (vilket betyder att mycket av det som har med morfar och morbröderna att göra får inte pratas om) 

Inte spela kort eller ens prata om att kortspel (Löjliga familjerna och Svarte Petter kan vi inte ta med till farmor) 

Inte ta med ungdomsböcker av Hans-Eric Hellberg eller Kerstin Thorvall som handlar om ungdomar som dricker mellanöl, som bråkar med sina föräldrar och som hånglar 

Det enda som farmor vill veta om oss är att vi är duktiga.  

 Tror du vi får åka till Stockholm och se Sweet när de kommer? 

 Jag tror det. Hur köper vi biljetter? 

 Jag tror man ringer och beställer. Tror du mamma vet? 

 Vi frågar ikväll när vi kommer hem. 

 Tänk att få se Sweet på riktigt! Vad ballt! 

Jag har inte varit på någon konsert men Karin hade åkt på en bussresa till Göteborg för att se Deep Purple. Det var hon, Flisa och Freddie. De var yngst i hela bussen. Han som äger skivaffären som heter LP-skivan hade arrangerat resan, det verkade som om han tog extra ansvar för Karin och de andra. Karin berättade om bussresan och om konserten så att det kändes som om jag hade varit med. Hon berättade om de äldre killarna med långt hår som faktiskt pratade med de yngre tjejerna på ett snällt sätt. Konserten med Deep Purple där de spelade de låtarna vi dansat till på partyn i mellanstadiet – ”Highway star”, ”Child in Time”, ”Smoke on the Water”. Ian Gillans skriksjungande, starka röst. 

Vi går runt huset i det knastrande gruset. Det är litet kallt så vi går uppför trapporna till farmors lägenhet och in i hallen. Det är varmt och skönt, vi kryper upp i sammetssoffan som står i hallen. Det luktar mat från köket. Den gröna sammeten är sträv under handen åt ena hållet och följsam när man drar handen åt andra hållet. Soffans rygg är alldeles rak och hård, det man sitter på är som en rund och hård kudde, det är svårt att inte halka med rumpan bakåt eller hasa ner på golvet. Det känns inte som om soffan är gjord för att sitta i.  

Det är dukat för middag runt bordet som står mitt i köket. Först är det som ett litet smörgåsbord med inlagd sill som varken Karin eller jag äter, prinskorv, köttbullar och Janssons frestelse. Farmors hembakta, platta siktkakor med Port Salut-ost som man skär med en osthyvel som har träskaft och ser ut som mjukglasstopp. Inte alls som vår praktiska och rätlinjiga osthyvel med plastskaft. Så är det stek med kokt potatis, sås, konserverade grågröna, söta, mjuka ärtor och morötter. Jag mosar potatisen i såsen, det är så gott. På kylskåpet står glasskålen med bär som tinar. Det är jordgubbar, hallon och blåbär. Jordgubbarna ä,r alldeles mjuka. Såsen är alldeles mörkblå. Vi får vispgrädde till.  

När vi åker tillbaka mot Örebro börjar det mörkna, men det är inte så svart som det är när vi hälsar på före jul. Då när farmors födelsedag ska firas. Då kommer kusinerna och deras föräldrar. På Anna-dagen då farmor fyller är det mörkt när vi åker hem. På gårdarna vi åker förbi och i villaträdgårdarna står det granar med kulörta lampor. Rött, gult, blått och grönt. Det ser festligt ut. Det är nästan jul. Men fortfarande är det bara i början på hösten. Vi åker över åkrar men mest igenom skogar. Karin och jag är dåsiga, vi orkar inte sjunga ens en gång. Jag fantiserar om att gå på Sweet-konserten.  

 

Delade känslor 

Det kan inte alltid varit lätt att ha tvillingar. Känslorna, protesterna blev dubbla. Inte alltid, förstås, ilskan, vreden, då var det en i taget. Då visste vi kanske instinktivt att om vi båda skulle visa ilska så skulle vi knäcka mamma och pappa. Deras solidaritet med varandra var så mycket svagare än vår, de skulle inte ha vetat hur de skulle hantera en tvilling-vrede. 

Men rädslan. Den bara fanns där, icke förhandlingsbar. Den slog till och vi satte båda klackarna i backen, blåvägrade. Som när vi var i Kiruna och skulle ner i gruvan.  

– Hiss??!!  

– Flera hundra meter ner!!?? 

Vi rörde oss inte ur fläcken. Pappa blev arg. Mamma försökte tjata. De uttryckte besvikelse, en känsla Karin och jag alltid ville undvika, men rädslan var förlamande och så stark att den tog över allt annat obehag.  

Pappa åkte ner i gruvan. Mamma stannade med Karin och mig. 

Eller den gången pappa tyckte att vi skulle testa utförsåkning. Vi hade en påsklovsvecka i våra kusiners hus i Rätansbyn, vi kunde låna deras utrustning, pappa körde upp till Katrinabacken med utrustningen och oss. När vi stod på parkeringen nedanför backen tittade Karin och jag upp mot branten. 

– Nej. Vi åker inte. Vi går inte ur bilen. Vi åker inte i den där backen. 

Pappa försökte övertyga oss. Ett tag. Så tog han till den besvikna minen. Men besvikelsen, hur känsliga vi än var för den, räckte inte någonstans när det gällde styrkan i vår gemensamma rädsla och den beslutsamhet som kom ur den. 

Rädslan delade vi på ett självklart sättBåda gick in i samma automatiska tillstånd samtidigt. Hur det gick till kan jag absolut inte svara på. Var någon av oss igångsättare och spred till den andra? Via feromoner? Telepati? Ingen aning. Jag kan bara minnas att det hände. 

Ilskan, som sagt var helt annorlunda. Det var en misshaglig känsla i vår familj.  

– Du behöver inte bli så arg. Vi kan väl prata om det.  

Eller. 

– Om du är arg gör du XX ledsen. 

Ilska var en helt irrationell känsla som grundade sig i missförstånd eller behov av att göra sig märkvärdig och besvärlig. Så Karin och jag visste från tidig ålder att ilska var ingenting vi gemensamt kunde visa och uttrycka. Mammas och pappas oförmåga att bemöta ilska var obefintlig, jag antar att det var därför de förminskade den. Gjorde den larvig, onödigSom om den inte hade den kraft den faktiskt har. Som den eldstorm den kan vara. Så när den kom på riktigt, som den naturkraft den är, så hade de inte redskap att hantera den. Vi gick i baklås allihop. Flydde in i korsord, popmusik, rättande av elevarbeten, otrohet.  

Jag hade ett sätt att hantera ilska på som jag nu kan titta på med nya ögon. När jag var i 4-5-årsåldern kunde jag bli alldeles uppfylld av helig, renande ilska om mamma eller pappa inte la maten rätt på tallriken. Det var av yttersta vikt att de olika beståndsdelarna av måltiden hölls isär men också att de låg rätt i förhållande till varandra. Gjordes det inte rätt bubblade ilskan upp, den tog över helt. Jag blev stel som en pinne och gled ner under bordet. 

Senare, det började väl i mellanstadiet, så kunde jag låta ilskan ta över mig i konflikterKonflikter som självklart var utanför familjen. Då slipade jag argumenten på nolltid och blev fasansfullt elak och spydig. Jag upplevde själv en känsla av att den heliga vreden gifte sig med självklara orättvisor och att mina giftigheter var helt rättmätiga. Det kanske tillochmed var så att jag genom min ilska drog en lans för alla förfördelade Jag minns särskilt en strid i matbespisningen med Gustavsson, en kvinna som jobbade där, med färgat svart hår, vit rock i stadig syntet och en allmänt förnärmad och lätt aggressiv attityd gentemot oss elever. Det var en diskussion som handlade om att jag inte skulle få mer kyckling för att jag inte åt maten i vanliga fall. Då förstod jag att Gustavsson drog mig över en kam med de andra, de busiga, bråkiga och otacksamma som slängde mat och inte åt av skinklådan, leverbiffen och makaronipuddingen. Jag anklagades orättfärdigt. Allt jag läst om att göra revolution mot diktatorer och orättmätiga kungar gav mig kraft och energi att stå på mig, att tala mycket högre än jag brukade och att inte vika en tum. Jag hade sanningen på min sida.  

Karin och de andra kompisarna vände sig mot mig när vi gick ut från matbespisningen: 

– Men Eva, vad hände? Varför blev du så arg? 

– Bra gjort! Gustavsson fick vad hon behövde. 

Senare brukade Karin säga att jag sparkade på dem som redan låg. Att jag tog fram vreden bara när jag själv redan hade ett övertag. Men hon erkände styrkan i min vrede, det gjorde hon. 

Karin var länge den enda av oss som blev arg på mamma och pappa. Hon kunde skrika och smälla i dörrar. Mamma och pappa tittade litet osäkert på varandra – Vem skulle ta fajten? Jag minns det som om de mest tyckte att det var besvärligt att Karin blev arg. Besvärligt. Obekvämt. Onödigt. ”Man kan väl visa litet hänsyn” var ett typiskt mamma-citat. Sagt med spänd röst men allra mest med spänd kropp. Karins ilska var stark och sann, den var riktad mot mamma och pappa, den var personlig, inte bara en eruption som litet allmänt stänkte på dem som råkade vara i närheten. Den var en anklagelse – ”ni gör FEL” och en reaktion på saker som sagts eller saker som gjorts. Karins ilska var farlig för den kunde bränna igenom lögner och det lugna låtsasliv vi levde.  

Solidariserade jag mig med våra föräldrar när Karin blev arg eller blev jag bara lika rädd som de? I vilket fall inföll jag inte Karins vrede, jag var helt på det klara att det skulle få den sköra balansen hemma att fullständigt tippa. Katastrof hotade, det kände jag starkt. ¨ 

Rädslan delade vi. Glädjen delade vi – Gröna Lund, Disneyland, rockkonserter, nya skivor. Mevreden – nejnejSärskilt inte gentemot våra föräldrar. Aldrig. De var för svaga. För lögnaktiga? För litet sammansvetsade, i alla fall. 

Två kapitel till

Gröna Lund 

Jag och Karin sitter bredvid varandra på gräsmattan vid mormors och morfars kolonistuga i Skarpnäck. Jag sitter på knä och Karin sitter med benen i kors, vi tittar i Aftonbladet. Vi har läst serierna och nu tittar vi på nöjesannonserna. Gröna Lund skriver att de har öppet idag. Mamma och pappa har halvt lovat att vi skulle få gå på Gröna Lund någon gång under tiden vi är i Stockholm. Det pirrar i magen, ja, i hela kroppen vid tanken att vi kommer att få gå dit. Jag knuffar litet på Karin och vet att hon tänker och känner samma sak. 

Pappa spelar schack med morbror Björn De tävlar på riktigt. Det verkar viktigt att vinna. De sitter utomhus vid det lilla bordet, det stora bordet står vid hammocken där mamma och mormor sitter. Å, hammocken är så fin! Den är randig i glassfärger, i gult, rosa och ljusblått. 

Morfar kommer gående. Hans tunga, långsamma steg hörs i gruset på vägen utanför. Han syns inte eftersom häcken är så hög och tät. Dt är därför det går att kissa på den lilla gräsplätten mellan huset och vägen, det är ingen som kan se en när man sitter där. Det är skönt att kunna kissa där annrs får man gå långt till de mörka, illaluktande dasshusen med många torrdass på rad. 

Nu gnisslar grinden och morfar går på den stenlagda gången fram till Karin och mig, där vi sitter på gräsmattan och hoppas på ett tivolibesök. I handen har han en glasspåse, en sådan randig i papper med GB-märket. Randig i blått, rosa och orange. Han ger oss påsen: 

 Vill ni ha glass, flickor? 

Vi tar tag i påsen och tittar ned i det mörkbruna innandömet. Besvikelsen rullar in som en monstervåg: å, nej! Han har köpt Igloo med cocacola-smak! Hur kan han ha gjort det?! Vi hatar ju Igloo med cocacola-smak. Vi älskar apelsin-Igloo och hallon-Igloo och de tvåfärgade dubbelisglassarna från Trollhätteglass. Men cocacola-Igloo! 

Vi går till mamma i hammocken med glasspåsen i handen. Det blir en stund av stora känslor. ilska över att morfar köpt fel (känner han oss inte?!), skam över att göra honom ledsen, skam över att vara till besvär, besvikelse över att den glada överraskningen bara blev fel.  

 Men gå och byt glassarna då! 

Vi får glasspåsen och förstår att vi måste skynda oss innan glassarna smälter. Vi traskar iväg i våra sandaler på grusvägen. Efter några välskötta häckar och grindar svänger vi till höger in på en annan grusväg och snart är vi framme vid kiosken. Vi står där bredvid varandra och tittar upp mot flickan i luckan.  

 Vad söta ni är! Säger hon. Är ni tvillingar?  

Just den här dagen har vi likadana klänningar och likadana sandaler som är ungefär lika slitna. Men annars är vi faktiskt inte så lika. Karins hår är tunnare och tovigare, jag har rundare kinder och tjockare ben. Klänningen sitter litet bättre på mig eftersom Karin är spinkig. 

När vi väl lyckas få fram vad vi vill, vi är generade, både över vårt ärende och över att hon tycker att vi är söta, så är det inget svårt alls att få byta glassarna. Vi tar varsin apelsin-Igloo. 

Mamma och pappa sitter i hammocken när vi kommer tillbaka (jag vet inte hur schackpartiet har gått) och de ser hemlighetsfulla och glada ut. 

 Vill ni ha en överraskning? 

 Ja! Karin studsar litet på stället. Upp och ner. Upp och ner. 

Mamma och pappa drar ut på det. Karin blir otålig och bankar på pappas ben. 

 Men säg då! 

 Ska vi åka till Gröna Lund efter middagen? 

Det exploderar inom mig av lycka och jag vet att det känns likadant hos Karin. 

 Kan vi inte åka NU? Säger Karin 

 Nej, vi ska äta mat först. 

 Men jag är inte hugrig. Vi kan väl åka NU! 

Den stora lycksaligheten som fyllde mig alldeles nyss blir grå i kanterna och krymper när mammas och pappas leenden blir mindre ju mer Karin tjatar om att vi ska åka NU till Gröna Lund. Vi skulle ha ätit klockan fem men mormor är sen med maten, som alltid. Vi får pannbiff och potatis Jag dricker mjölk, Karin får läsk. Jag dricker inte läsk och förstår inte hur andra kan tycka om det. De hårda bubblorna sticker och gör ont i munnen, den goda lukt som jag känna räcker inte fram till smaken. 

Morfar äter en jättestor portion, massor av potatisar. Han brer tjockt, tjockt med margarin på sitt Wasa Husman som är brutna bitar av stora kvadratiska kakor. Morfar är den tjockaste människa jag vet. Han har en stor rund mage som han stoppar i grå kostymbyxor med hängslen. Eller så har han blåställ. Linne eller skjorta. Han har en vit krans av hår och stora elefantöron. Han säger inte så mycket. Han somnar ofta vid bordet. 

Karin är först färdig med maten. Hon äter och dricker snabbt och otåligt, med tankarna på annat håll, tror jag.  

 Nu är jag färdig! Ska vi åka nu? 

 Du får faktiskt vänta tills vi har ätit färdigt också, säger pappa med litet sträng ton.  

 Ja, du måste lära dig att visa litet hänsyn! Säger mamma. 

Karin sitter kvar vid bordet för att dwet är så vi ska göra. Hon petar runt på tallriken med besticken så att det klirrar och slamrar. 

 Men sluta! Ryter pappa litet halvhögt. 

 Flickorna kan gå från bordet om de vill, säger mormor.  

 Ni kan gå och plocka litet hallon, fortsätter hon. 

Vi går in i spaljén, som köket kallas för. Det är ett uterum med gult, korrugerat plasttak, där finns en spis, en diskbänk, en snickarbänk, verktyg och köksredskap. Litet huller om buller som det är runt mormor och morfar. Vi tar en tillbringare och några muggar och går till hallonbuskarna som växer längs tomten. Man kan plocka från gräsmattesidan men man kan också gå in på en smal gång som är precis på gränsen mellan mormors och morfars kolonilott och de omgivande lotterna.  

 Kom ihåg att bara plocka från våra hallonbuskar! Ropar mormor.  

Att hon säger så där gör det litet farligt att gå in i gången bakom buskarna. Tänk om vi glömmer bort oss och plockar från fel buskar! När vi plockat en mugg var ropar mamma på oss. Karins mugg är mindre full än min, hon har kanske ätit många eller så har hon lekt med sina låtsasbarn. 

 Nu ska vi åka! 

Äntligen.  

Och sedan blir kvällen en lång räcka hisnande färder där Karin och jag är huvudpersonerna när vi springer från den ena karusellen till den andra. Sommarkvällen sveper sig runt oss, lamporna är kulörta och magiska, minuterna är långa som timmar. Tillslut är vi alldeles mätta allihop på ljuvligheter. Vi åker hem till mormors och morfars lägenhet i Hammarby. Karin och jag somnar innan vi ens vet om det. En i var säng i det rum som kallas ”tjejrummet”. 

 

Tvillinglandet 

Jag har gått in i tvillinglandet och jag vill stanna där. I tvillinglandet finns självklar kommunikation och förståelse. I tvillinglandet finns acceptans utan ansträngning. I tvillinglandet finns uppskattning utan beundran. I tvillinglandet finns samtal i tystnad. I tvillinglandet finns kärlek utan begär. I tvillinglandet finns lojalitet utan baktanke.  

Världen utanför tvillinglandet är jobbig.  Att leva utanför tvillinglandet tar på krafterna. Att hela tiden försöka förstå, att hela tiden ta sig förbi människors taffliga försök till kommunikation och försöka fatta vad de egentligen är ute efter. En massa energi och åtbörder till ingen nytta. Det finns inget att hämta, det är tomt, kommer aldrig att bli förståelse. 

Återvänder till de självklara relationerna där jag kan komma i närheten av tvillinglandet. Barnen. De har jag burit inom mig sedan de beslöt sig för att stanna där och börja växa. Redan innan de kommit ut i världen hade jag en relation till dem, precis som det var med min tvilling, en relation som fanns innan födelsen. 

Men det är klart. Jag måste ut. Jag har alltid måst komma ut. Tvillinglandet var så litet. Så länge vi levde där i harmoni och synkronicitet, så var livet enkelt och självklart och det som hände utanför tvillinglandet tjänade bara till att stötta det som hände i tvillinglandet. Vi fick god mat, pannkakstårta med blåbärssylt och vispgrädde bredvid, vi hade kläder, rutiga galonbyxor när det var slaskigt och finklänningar från Amerika till kalasen, vi blev fotograferade och insatta i album så att det fanns en historia om oss.  

Vi hade Astrid i Uppsala, Marita i lekskolan i Örebro, Anna i trappen och Anna-Lisa i lågstadiet. En tredje. Eller en andra. Någon som förband oss med den yttre världen, den tillvaro som rörde sig där utanför.  

Men är det först nu, när jag sitter här, när jag snart levt lika länge utan min tvilling som jag levde med henne, som jag börja förstå vad det har inneburit för alla andra relationer att jag är en tvilling. Jag tror att det skulle vara banalt och alldeles för enkelt att skriva att jag föddes i den perfekta relationen och att jag därför jämfört alla andra mellanmänskliga åtbörder och närmanden med den. Men jag kan i alla fall nu säga till mig själv att det hade varit smart att inse att jag hade med mig en erfarenhet som skulle komma att utgöra en klangbotten, en jämförelsebas för alla relationer, alla människor.  

Varför trodde jag att det inte betydde något, det där att vi var tvillingar? Naivitet, icke-intellektualism, missriktad Jante-lag. Vi var inte särskilda. Vi var inte utvalda. Vi var inget speciellt. Vi var som alla andra. Det som stod i KP var sant och gällde alla barn och ungdomar. 

Och ändå. Känslan av att alltid vara ”on the outsidelooking in”. Kanske dags att ta med i beräkningen att den kan ha att göra med tvillingskapet. Det där som berättades inifrån eller om en normal ungdom kändes alltid som på en annan sida av en smutsig glasskiva. Jag kände igen det, men det var som en halvsanning, en dålig berättelse, en slött påkommen beskrivning.. 

Så. Vi går tillbaka in i tvillinglandet. Jag tar dig i hand och du följer med in. Vad finns i tvillinglandet? En förväntan om att alltid bli förstådd. En förväntan om att alltid kunna bli lyssnad på. En rätt att få svar. En rätt att få uppmärksamhet. En självklar kroppslig närvaro. Jag kunde alltid, hur vuxna vi än blev sätta mig nära Karin och veta att hon skulle hålla om mig, ta min hand eller klappa mig på kinden.  

Vänta! Är det en av de sakerna jag saknar allra mest – den kroppsliga närvaron? Närheten som trygghet, närheten utan krav. Värmen från en annan människa. Den fysiska närheten som ger lugn, gemenskap, välbefinnande, mening. 

Vi sov i samma säng i långa perioder. När vi väl kom hem från sjukhuset, vi föddes fem veckor för tidigt, lades vi i samma spjälsäng. Vi fick egna sängar när vi var litet större, sängar som följde med oss länge. Jag vet att vi sov i samma säng ett tag när vi gick i lågstadiet eftersom det finns ett fotografi på oss när vi ligger bredvid varandra, med varsin docka och sover djupt. Så kommer jag ihåg skammen över att vi sov i samma säng en period under mellanstadiet – när det kom hem kompisar ville jag skyla över att underslafen i våningssängen bara hade överkast men inget täcke och ingen kudde.  

Låt oss välsignas av det makalösa intranätet!

Vem älskar ett intranät?

Jag kommer ihåg en historia om internkommunikation som berättades på seminarier för nästan tio år sedan. Det handlade om ett stort brittiskt företag där internkommunikationen fungerade ytterst dåligt. Omvärldsfaktorer skakade företaget, omorganisationer drog genom verksamheten som tropiska stormar, informationen uppifrån var knapphändig och absolut bara envägs, det vill säga nedåt. Det fanns önskemål om forum för diskussion och dialog, önskemål som inte ledde till handling från ledningens sida. Och se, vad händer? Jo, det bildades en grupp på Facebook där medarbetarna luftade allt. Diskussionerna var känslomässiga men också konstruktiva. Allt fler arbetstimmar och timmar utanför arbetet lades på engagemanget kring arbetsplatsen och verksamheten. På Facebook. Tillslut kom det fram till ledningen att Facebook-gruppen fanns och att där fanns engagemanget som inte syntes i korridorerna, eftersom ingen frågade efter den. Det här gjorde att verksamheten ifråga tillslut byggde ett social intranät, det vill säga ett intranät med utrymme för dialog och samarbete.

Bra historia. Och härligt med så mycket engagemang. Fin berättelse för att sälja in sociala intranät. Absolut.

MEN. Vad gör vi när kulturen i en verksamhet inte bygger på kommunikation? Eller när det råder en tystnadskultur? Eller ännu värre, rädsla? Är det ens då möjligt att skapa ett socialt intranät?

Jag vet. Det brukar sägas att ”Skapa ett köp-och-sälj-forum på intranätet. Det brukar dra folk och då har de ju i alla fall kommit dit.” Eller i våra dagar – varför inte en intern Tinder-app? Ursäkta, nu raljerar jag. Men vad jag är ute och far efter är att ett intranät blir aldrig bättre än den interna (kommunikations)kulturen. Präglas kulturen av tystnad, rädsla, icke-kommunikation, så kommer den sociala delen av intranätet att eka tomt. Så – kära chefer som läser det här – är aktiviteten låg på era intranät, var glad över att ni sprider skräck och lydnad om det är era personliga mål (obs! jättemycket ironi) eller skaffa en riktigt bra organisationskonsult. Men intranätet kommer inte att göra jobbet åt er – det är bara en förlängning av en redan existerande verksamhetskultur. Fast vem vet – det kanske någonstans finns en grupp eller gruppchatt som bågnar av liv och idéer. Försök att hitta den och börja lyssna.

Mer om intranät kommer – vi har väl alla träffat på intranätet som alla välskrivna dokuments sista viloplats. Det är en annan aspekt av intranätet som förtjänar ett inlägg.

Story-telling är inte telling a story

Du som har följt mig vet vad jag tycker om buzzwords, corporate bullshit och annat lull-lull och fluff. Så därför vill jag nu reclaima begreppet ”story-telling” och återföra det till den goda sidan. Så:

Jag älskar story-telling.

Men jag hatar när människor missbrukar begreppet story-telling och förenklar tanken kring det.

Så. Vi börjar med riktig story-telling. En sann historia som berättades på en fikarast nära mig:

”Vi hade mätt upp vårt kök och hade med oss ritningen till IKEA för att planera det nya köket. Tog en kölapp och kom fram till en tjugoårig (!) tjej. Jag viskade till min man att ”nej, vi väntar” eftersom jag direkt kände att den här flickan kan nog inte göra ett bra jobb. Men vi började prata med henne och berättade om våra tankar kring köket. Hennes händer flög över tangenterna och hon kunde verkligen översätta våra idéer till en ritning. Vi frågade henne hur hon fått jobbet. ”Jag fick det på grund av att jag har spelat mycket Sims och är bra på det.”” Och så avslutades historien med att det blev ett mycket lyckat köksköp.

Genom historien bekräftas och gestaltas idéen om IKEA som ett företag som ligger tekniskt och mänskligt i framkant. Istället för att vi får läsa att ”IKEA låter varje medarbetare växa och använder modern teknik” så kommer det fram på ett känslomässigt sätt i en fin historia. Utan buzzwords, corporate bullshit eller lull-lull, sådant som de flesta av oss inte lyssnar på, inte tror på och dessutom är direkt misstänksamma mot: ”Måste det sägas finns det säkert en underliggande historia som ska döljas.”

Vad är då INTE story-telling utan bara ”telling a story”?

”Telling a story” gör vi som kommunikatörer om vi bara intervjuar och återberättar men inte söker historierna som har en undermening eller innehåller metaforer. Att IT-chefen berättar ”Så här gör vi när vi….” är inte story-telling. Att säljchefen berättar ”I min grupp satsar vi på…” är inte story-telling. Inte ens om vi låter en nöjd kund komma till tals och den berättar om sin trevliga upplevelse så är det självklart story-telling.

Kanske är det så att många helt enkelt blandar ihop begreppet storytelling med content marketing? Engelska som engelska? Kommunikation som kommunikation?

 

Framtidens marknadsavdelning

Jag såg att tidningen Resumé står som värd för en heldagskonferens här under hösten med namnet ”Framtidens marknadsavdelning”. Jätteintressant, tänkte jag och började läsa om programpunkterna. Jag blev litet besviken, för jag väntade mig de stora svepande dragen och framtidsspaningarna snarare än nergrottning i hur programmatic-köp påverkar olika avdelningar inom ett stort företag. Nej, ursäkta, nu blev jag raljant. För det är klart, det gäller att gå ned på detaljnivå OCKSÅ, bara de stora frågorna först har debatterats ordentligt.

Vi får se om jag går på konferensen, men jag blev i alla fall inspirerad till det här blogginlägget och till åtminstone ett kapitel i boken.

En av de riktigt viktiga frågorna tycker jag handlar om synen på avdelningen – ses den inom organisationen/företaget som en beställarorganisation eller ses den i första hand som en strategisk avdelning? Jag skulle ju säga att särskilt i halvstora organisationer/företag så lider marknads/kommunikationsavdelningarna av att synen på avdelningen inte är uttalad. Och det i sin tur kan innebära att avdelningen överöses med en blandning av stort och smått, med välmenta men felriktade råd och ibland, direkt försmädliga uppdrag. Förvirringen ökar bland medarbetarna och det är bara en stark och strategisk avdelningsledare som kan få det att funka långsiktigt.

En annan stor fråga handlar om organisering av analoga och digitala insatser. Med för många smala specialister blir det silos och stuprör tillochmed inom avdelningen och den samlade effekten av insatserna blir långt ifrån optimal. Så en stor utmaning för avdelningens ledare är att få de digitala och de analoga specialisterna att föra konstruktiva samtal där kommunikationsmålen alltid är överordnade fördelningen av resurser och eventuella löne- och statusskillnader. Och med konstruktiva samtal menar jag att medarbetarna faktiskt försöker förstå ”de andras” perspektiv och hur de olika insatserna samarbetar för att målen ska nås.

Ja, Resumé och Meltwater tycker alltså som jag att det är en grannlaga uppgift att leda en kommunikationsavdelning i dagens läge. Precis som Berghs också gör. Jag är i gott sällskap, verkar det som. Inga entydiga svar, men en massa intressanta diskussioner.

 

Ps. Förresten, kan en kommunikationsavdelning vara en beställarorganisation? Är inte begreppet ”beställarorganisation” när det gäller kommunikation bara ett annat ord för ”nej, vi tar inget långsiktigt professionellt ansvar”? Vad säger ni, kära vänner? Ds

Det enklaste felet de smartaste kommunikatörerna gör

Ni vet den där gamla sentensen om att ”jag vet att hälften av pengarna jag lägger på marknadsföring är pengar i sjön, men jag vet inte vilken hälft”. Den borde gälla allt mindre nuförtiden när vi kan spåra och mäta så mycket. Och är ens marknadsföring/kommunikation helt digital borde ju alla pengar vara ur sjön, så att säga.

Men så enkelt är det inte. För kommunikation fortsätter att vara något som är utmanande och svårt. Det handlar ju om hur människor tänker, känner och agerar, och det kan ju varenda person som är hyfsat mänsklig gå med på är något vi inte har helt klart för oss hur det fungerar (kännandet, tänkandet och agerandet, alltså).

Så, jag vänder på det och säger att fortfarande är det alldeles för enkelt att göra riktigt fel. Så pass fel att mer än hälften av pengarna far i sjön. Och, nu är väl spänningen alldeles olidlig, vad handlar det om?

Jo. Ställ fel fråga. Så enkelt.

Ställ fel fråga.

Eller utgå från ett irrelevant, ålderstiget eller felaktigt antagande om omvärlden eller målgruppen. Take your pick. Allt ovan funkar för att du ska dumpa större delen av kommunikationsbudgeten i sjön.

Det goda (?) är att du är i gott sällskap. Det här felet gör så många organisationer och företag. Jag återkommer med goda (?) exempel.

 

 

Medan jag skriver på boken skrattar jag

Först tänkte jag att det skulle vara easy-peasy-lätt att skriva Boken. Den praktiska handboken i marknadskommunikation för den mindre kommunikationsavdelningen. Jag har ju all kunskap och all erfarenhet som behövs. Mäh. När tankarna väl kom igång insåg jag att det finns så många ingångar och perspektiv som måste komma med. Så just nu är jag inne på två kapitel med rubrikerna:

”Den perfekta kommunikationsavdelningen” och

”Hur den högsta ledningen kan omintetgöra en kommunikationsavdelnings goda avsikter och goda arbete”

I båda fallen handlar det om modeller. Den ena för framgång och den andra för misslyckande.

Men som ni fattar, det här är inte lättskrivet och lättänkt. Dessutom är det ju hett som i helvetet och därför går tankarna och kroppen på långsam-läge och då är fjärrkontrollen och soffan lätta att plocka upp respektive slänga sig i. Och det jag avnjuter just nu är ”Lucifer” – kors, vilken underbart rolig serie! Lucifer är verkligen djävulen i egen hög person som som bestämt sig för att bo i Los Angeles ett tag, för det är så mycket roligare än helvetet. Han är en narcissistisk hedonist som upptäcker att han har vissa goda, mänskliga egenskaper. Han beblandar sig med människor, testar allt (ALLT!) och får ibland sällskap av sina himmelska släktingar. Han talar mycket brittisk engelska. Neil Gaiman, popkultur-hjälten har varit med och skapat Lucifer och det märks. Det här är en serie full av både religiösa och populärkulturella referenser. Den är smart och innehåller mängder av njutbara karaktärer och relationer som utvecklas på vindlande vis. I säsong två håller dock Lucifer på att bli allvarlig och reflekterande, vilket är fint på sätt och vis, men i säsong tre är han tillbaka i sina divalater, ytlig och självförhärligande som vilken Hollywood-fru som helst.

Så jag skrattar. Tänker långsamt. Skriver litet. Skrattar igen.

Flera tips på skrattframkallande serier hittar du här.

Boken är snart klar!

Click-bait.

Nja. Så fort går det inte. Men jag skriver och tänker och skriver igen. Det intressanta är att inspiration och inspel kan komma från så olika håll. Det jag funderat mest på idag – samarbete och ”ensam är svag” och ”rygga inte  för det svåra men gräv heller inte ner dig”- kom från väldigt olika källor.

1. Avsnitt 9, säsong tre av ”The Magicians”. Som handlar om att alla i en grupp måste inkluderas för att svårigheterna ska kunna överbryggas. Ja, inte bara inkluderas, de måste få veta om sin betydelse och deras färdigheter måste tas till vara.

2. John Mellkvist som ihärdigt jobbar mot ålderism. Jag har sett mest av honom på LinkedIn och det han gör är så bra. I veckan läste jag ett citat som jag nu gör våld på eftersom jag inte kommer ihåg det bokstavligt; ”överkvalificerad? Skulle du kunna säga det om dina barns lärare eller din egen doktor och därmed avfärda dem? Nehej. Så varför är det något du ens tänker om i andra sammanhang?”.

3. Boken ”Lär dig leva” med undertiteln Mindre stress – Mer närvaro. En självutgiven bok som i lättläst form ger tips och råd om hur en kan reflektera över sitt liv och sitt mående för att sedan förändra en del så en kan må bättre. Den är intressant för att den är självutgiven, för att den har marknadsförts i sociala medier (Facebook främst), för att den har sålts i en halv miljon ex, för att den är ganska fult formgiven, för att den med sin blandning av citat, självupplevda historier, råd om allt möjligt (mat, inredning, träning, barnuppfostran, relationer) uppenbarligen når fram, når in. Den visar på att förändring är möjlig, dock främst genom positivt tänkande (vilket ni som följer mig vet att jag är allergisk emot).

Vad fick jag ihop av de här väldigt olika källorna?

1. Det är bra att skriva uppmuntrande och att inte krångla till det.

2. Egenutgivning kan verkligen funka, men det finns en anledning att ta hjälp av goda formgivare.

3. Det går inte att bygga en kommunikationsavdelning på en person. Det är absolut omöjligt. Är kommunikationspersonen ensam krävs budget för  bra konsulter.

4. Kompetens är alltid bra. Ju längre en människa jobbat inom en profession desto mer kan den (om den förvaltat sin kompetens). Den kanske inte tror det själv, men de erfarenheter den samlat på sig kan lockas fram i samtal och diskussioner, om det finns en öppen och tillåtande atmosfär.

5. Som kommunikations- eller marknadschef (eller kommunikatör) finns det ingen möjlighet att behärska alla discipliner som behövs nu för tiden. Det enda som verkligen behövs är ödmjukhet och viljan att lära sig och viljan att plocka ihop ett bra team. Förtroende för andra människor och en god portion självinsikt kan också vara bra att ha, förstås.

Att skriva boken – del 1

Vilken lycka det är att ha ett projekt! Det ger livet struktur och mening. Att jag dessutom helt håller i taktpinnen gör det hela så mycket enklare – projekt i vanliga fall är ofta en process med några steg fram, ett par bakåt, en snäv vänstersväng som du inte förutsåg och så ett par lugna steg framåt igen. Och så kommer en gangster från sidan med ett baseballträ som du måste ducka för. Ett par lugna steg framåt.

Så. I bokprojektet (se mitt senaste inlägg) är jag min egen gangster och min egen snäva vänstersväng. Som jag får parera på eget sätt.

Ursäkta. Lång inåkning.

Vad som knackar på i huvudet just nu är kompetensutveckling. Jag skulle vilja drista mig att till säga att det är en helt överordnad aktivitet på en kommunikationsavdelning av idag. Som jag skrivit så många, många gånger förr – det enda vi kan vara säkra på är förändring. Och är det något som har förändrats enormt de senaste 10-15 åren är medialandskapet och hur människor tar emot och – inte tar emot – information. Så den kommunikationschef som inte har kompetensutveckling för sig och sin avdelning högst upp på agendan (eller i alla fall högt upp) begår tjänstefel, skulle jag drista mig att säga.

Det intressanta är att kompetensutveckling nu för tiden och särskilt när det gäller kommunikation absolut inte behöver betyda dyra och tidsödande kurser. Det som behövs är ett bra kontaktnät på LinkedIn och Facebook samt dator och hörlurar om du sitter i öppet kontorslandskap. Det finns så många företag, organisationer och kunniga människor som bjuder på kunskap (content marketing – har ni hört det förut!?). Alldeles gratis (jaja, du får ofta ”betala” med dina kontaktuppgifter) och ofta väldigt välformulerat och välpresenterat (så du kommer också att lära dig hur en bra Powerpoint ska göras – hårdvaluta med andra ord!).

Här är en första lista på personer, företag och organisationer att följa:

DIK, deras ”sessions” är guld värda

Valtech, där fick jag mina första stora aha-upplevelser i den här genren

Pontus Staunstrup

Jerry Silfwer/Kaufmann

Sara Öhman – en superhjälte. Läs hennes blogg OCH följ henne på Instagram.

Internetstiftelsen, såklart. Deras rapporter berättar allt. ALLT. Det som du måste veta som kommunikatör. För att det är du och din avdelning som måste veta mest om er målgrupps användande av medier och digitala kanaler så att ni kan ge ledningsgruppen (och IT-avdelningen) en riktig och samtida omvärldsstatus. (Deras betaldagar , ”Internetdagarna” är självskrivna. De är dessutom direkt billiga.)

Berghs – den anrika reklamskolan som definitivt hänger med. Redan i slutet av 90-talet, då jag jobbade i en krympande bransch utan pengar till kompetensutveckling gick jag på deras frukostsemininarier och sög i mig kunskap.

Listan kan bli mycket längre. I boken blir den det. Och kanske här i bloggen också.

Verifierad av MonsterInsights