Kategori: dagsform

Close the deal, 80-talet revisited

”Jag måste blogga litet”.
Sa jag och gick in.
Jag hade diskat fredagskvällsdisken och katternas blötmatstallrikar medan jag lyssnat på ”Den sista cigaretten” av Klas Östergren.
”Jag måste tänka och skriva om 80-talet”.
Sa jag nu till mig själv.

Jag har tänkt att jag håller 80-talet nära mig eftersom det var decenniet då jag växte in i en vuxen värld. Jag hade drömmar, letade mig framåt, vågade ibland, fegade desto oftare, gick på universitet, fick vänner och bekanta som fortfarande är betydelsefulla, gick från motorcykeljacka till bredaxlad kavaj och tillbaka till motorcykeljacka (samma jacka, 35 pund på Shaftesbury Avenue, riktigt skinn).

Men, inser jag när jag läser Klas Östergren, inte bara den bok jag läser just nu utan många fler av hans romaner, 80-talet förändrade oss alla. Hela landet. Framtiden. Våra tankar. Jag kan tänka att det jag påverkades av var något enskilt, något som bara gällde mig, men det som puttade mig satte igång samma rörelse hos så många fler.

Inte bara Klas Östergren. Inte bara jag. En annan tidigare husgud, Mauro Scocco, har återvänt till 80-talet (om han någonsin lämnat det…) med ”Skånegatan”.

Pff!! Nostalgi!!
Så har jag tänkt förut när jag tänkt på 80-talet. Och därmed avfärdat känslan av att det årtiondet var viktigt. Jag inser att jag inte alls är färdig i tankarna kring 80-talet, så jag avslutar med några, förhoppningsvis tänkvärda sentenser om detta betydelsefulla decennium:

Begreppet ”bostadskarriär” fanns inte.

Bostad var just det, ett ställe att bo på. Att renovera kök var i princip otänkbart – ”varför? det fungerar ju”.

De som hade aktier var specialintresserade.

I Stockholms innerstad fanns lätt nedgångna, stora hyresrätter som ibland uppläts i andra hand och där stora fester kunde hållas. Utan att någon brydde sig om parketten eller de matta, ömtåliga väggarna.

Arbetslösheten var ibland hög och det sågs i första hand som ett samhällsproblem där det gemensamma behövde gå in med insatser, snarare än som individens oförmåga att anpassa sig till rådande efterfrågan.

Läsk dracks på helgen. Energidrycker fanns i form av Pripps Energy som man drack efter träning eller vid bakrus. Gatorade fanns i några få affärer.

”Träning” var liktydigt med högst två pass på Friskis & Svettis per vecka.

Folk rökte överallt. Det var självklart att håret luktade rök när man la sig på kudden efter en utekväll. Det hörde till. Chefer rökte när man hade möten med dem. Om man hostade blev det pinsamt.

Vi slutar här för idag. Let’s close the deal.

Skogen är farlig

Det senaste året har jag hört flera människor prata självklart om naturen, och då särskilt skogen som farlig. Den, naturen, skogen, är mörk, oberäknelig, rymmer farligheter. Den är svår att gå i. Den kan inte kontrolleras. Den är en kraft som är mot oss. Där kan vad som helst hända. Där ska man inte vistas.

Ecophobia, kanske det kallas. Jag hörde begreppet idag när jag lyssnade på ett föredrag om ekokritik. Tyvärr var mottagningen eller inspelningen dålig så jag fick inte riktigt klart för mig definitionen av ordet. Men det passar ju här, eller hur?

Visst är vi uppfostrade till att se naturen som en mängd resurser? Träden i skogen som kan bli timmer eller bränsle, järnet i marken som bygger både broar och Sveriges ekonomi, äpplena som är för oss att mosa och strömmingen som lever för att vi ska kunna äta den med potatismos. Om vi inte plockar blåbären och svampen i skogen så ”förfars” den.

För visst är vi människor (och särskilt då västerlänningar (nu är jag grovt ironisk)) skapelsens krona och vi bör skörda allt naturen ger oss.

Inte konstigt då att den mörka skogen och den vilda naturen är farlig. Den är inte tuktad. Där lurar fästingarna med sina smittor. Där lurar mörkret med sina demoner.

Ja, skogen bara står där och är sig själv nog när vi inte tittar på den. Vad tänker den då? Vad ruvar där inne i mossan?

Förkyld eller bara inspirerad?

 

 

Den ser ju ganska obscen ut, nässköljaren. Men stiligt grön i middagsljuset.

När jag kvicknat till efter nattliga äventyr i drömlandet (ingen vill höra om någon annans drömmar men jag tänker ändå säga att jag var på resa och katterna hade plats i drömmen), fixat kaffe och löst Melodikrysset med delar av familjen via Messenger då insåg jag att någonting spökade i kroppen. Eller i alla fall i näsa/hals-området.

Som tidigare utbränd och allt närmare pension och död är det inte alltid lätt att tolka kroppens signaler. Ålderdom, utbrändhetssymptom, HSP-känning eller en vanlig förkylning? Jag nässköljde för säkerhets skull och till Frodos (den ena kattens) stora glädje. Han satt på handfatet och följde vattnets väg ut genom ena näsborren. Jag tror att han verkligen undrade var vattnet kom ifrån. Han tänkte nog att min näsa tillfälligtvis agerade vattenkran. (Nu sover samma katt vid mina fötter. Han blev trött av att fundera så mycket.)

Varför skulle jag då fått en släng av utbrändhet just nu? Jo, det var en torsdag full av inspiration och människor.  När jag har alldeles för roligt, träffar många intressanta människor, får möta nya, spännande tankar, då kan jag få sjukhetskänslor.  Jag mötte många tankar och människor inom insamlingsbranschen där jag numera verkar. Jag såg en vacker fotoutställning (Lena Granefelts bilder på Galleri Glas) och hörde ett spänstigt samtal om projektet mellan två vänner. Sedan blev jag alldeles uppsnurrad av inspiration och insikter på Prime Weber Shandwicks generösa eftermiddag med föredrag.

Alla de här orden syftar till att göra några utfästelser om kommande inlägg.

  1. trender i tiden. Chokladpudding på pulver och quiet quitting, tänkte jag skriva om. Kanske annat också om jag kommer ihåg.
  2. lyckan i textilier och porslin från olika decennier
  3. projektet ”skrivande och allmänt lat kattdam letar det perfekta boendet på landet för odling, kattfrihet (alltså frihet FÖR katterna, inte ifrån dem), värdigt och utvecklande liv efter lönearbetets slut, så klimatsmart som möjligt”
  4. Nigella Lawsons väldigt goda och ypperligt nyttiga vietnamesiska kycklingsallad med mynta, vitkål och morot
  5. lästips
  6. ”Sherwood”

En alldeles särskild dag

Första riktiga semesterdagen.

Forna idolens nya singel på repeat. Han har åldrats i samma takt som jag.

Barnen hemforslade och installerade vid sina skärmar.

Min bästa informants tips om ny serie flög omedelbart – har tittat på den första kvarten av första avsnittet på ”Killing Eve”.

Umgås intensivt med tvättstugans alla maskiner.

Återkommer med berättelser om Berlin och om att tågluffa igen.

 

Jag har ett litet för roligt liv

Och det tror jag inte jag är ensam om.

Av mina kontakter på Facebook och LinkedIn så stimuleras jag ständigt. Människor delar med sig av musik, berättelser, åsikter, debatter, nyheter och känslostormar. Både mitt professionella och mitt personliga jag är djupt tacksamma över den drös av inspiration, kärlek och kunskap jag sköljs över av dagligen.

Jag bor i en storstad med ett nästan obegränsat utbud av kultur och nöjen. Även om jag är över 50 kan jag ha hur roligt som helst, bara jag hittar rätt ställen och människor.

När jag bara vill hem och umgås med soffan kan jag enkelt välja att underhållas, uppröras, roas eller får tankarna väckta av filmklassiker, fantastiska serier där jag kan titta på avsnitt efter avsnitt tills jag somnar, debattprogram,  dokumentärer, dum-TV, Oscarsvinnare och Oscarsförlorare.

Om hungern och aptiten infinner sig har jag tillgång till världens mat i min närmaste Ica och till stans restauranger via Foodora. Och då behöver jag varken handla, laga mat eller gå utanför dörren.

Vill jag träna finns alla möjligheter, bastu-yoga, bergsklättring, tyngdlyftning, kampsport, balett, Crossfit, löpning, power walks, medelgympa, intensivgympa, core, flex, flex soft – ja, ni vet, som ett smörgåsbord.

Börjar jag bli rastlös kan jag ju alltid göra ett Sudoku på mobilen. Eller dra igång ett parti Wordfeud.

Så. Min absolut största utmaning är att stänga av. Inte skärmarna i första hand, utan huvudet. Inte låta någon rolig tanke dra igång ett resonemang som jag måste lufta på Facebook för att få reaktioner och inspel på så att jag kan tänka vidare. Inte förtjusas över någon snygg lösning i en Wordfeud-match som genast måste få respons. Inte skicka iväg mejl eller dra igång konversationer på Messenger bara för att en fråga eller ett infall flög in i skallen.

Är det alltså tråkigt jag måste ha?

Jag vet att när jag mediterar eller gör yoga varje dag, så händer något i mig. Känslorna bottnar istället för att flaxa omkring. Jag kan fokusera.

Behövde jag skriva det här bara för att påminnas om att det är dags för dagliga rutiner som inkluderar en stunds stillhet. Bara det. En stunds stillhet där jag sjunker inåt.

Livsmotton

Denna februaridag då solen skiner och jag vet att lönen kommer in på kontot imorgon, en massa lakan är tvättade och manglade, hungern suger men maten är nästan klar, så tänkte jag på Laurie Andersons och Lou Reeds livsmotton:

  1. Var inte rädd för någon
  2. Skaffa dig en riktigt stor bullshit-detektor
  3. Var riktigt, riktigt ömsint

Jag citerar från ett tal Laurie Anderson höll, så kan du läsa om tankarna på rätt språk och i absolut rätt sammanhang:

I’m reminded also of the three rules we came up with, rules to live by. And I’m just going to tell you what they are because they come in really handy. Because things happen so fast, it’s always good to have a few, like, watchwords to fall back on.

And the first one is: One. Don’t be afraid of anyone. Now, can you imagine living your life afraid of no one? Two. Get a really good bullshit detector. And three. Three is be really, really tender. And with those three things, you don’t need anything else.

Det är inte första gången jag citerar de här klokheterna, men det finns alltid anledning att påminna mig själv om dem. När jag ändå gick tillbaka i bloggen hittade jag litet mer livsvisdom. Den här gången är det Dalai Lama som delar med sig.

De tre dygderna att bygga sitt liv på och att ständigt sträva efter:

  • tolerans
  • tålamod
  • medkänsla

Så.
OK.
Jag ska göra mitt bästa.
Jag ska göra vad jag förmår.
Jag lovar mig själv det.

Fredagskväll

Det har varit en intressant vecka. Intressant på det där sättet att när det nu är fredag så är jag TRÖTT. Soffan, en bit ost, fortsätta titta på ”Apocalypse Now” (är precis vid delen med helikoptrarna, Wagner, surf och Robert Duvall – ni som fattar fattar) och dricka ett glas rödvin. Det var min inre bild av fredag och avslappning.

Men så skulle jag ta emot nya Airbnb-gäster. Från Spanien. I tjugoårsåldern. Det kändes inte riktigt passande att välkomna dem till Stockholm med vinfläckiga tänder och lätta snedsteg. Så jag tog fram yogamattan, kopplade in Chromecasten och körde dag 16 av Adriene’s 30-dagars-utmaning Dedicate. Den sextonde dagen var ett snällt och fint pass där jag fick massera mig själv i nacken, på axlarna, på fötterna.

Och det var faktiskt precis vad jag behövde. Då tänkte jag att det kanske är vad fler behöver. Egentligen. Så jag delar med mig.

Vad hände?

Livet hände. Det är väl så det brukar heta.

Jag behövde pausa, andas in, hämta andan, omorientera mig, reflektera. Efter att ha flyttat. För det var nog ändå det stora. Själva flytten. Men nu bor jag på ett nytt ställe, har hittat promenadvägar och närmsta livsmedelsaffär, har hittat ny prisnivå för varannan-veckas-uthyrningen på Airbnb och förstått att jag bor typ tjugo minuter från allt – däckhotell, Plantagen, IKEA, mamma, jobbet, Bio Rio, Skandinavisk Yoga och Meditationsskola, WestNineFitness och närmaste Clas Ohlson.

Men nu är det fullt i huvudet av tankar som måste formuleras för att bli tydliga. Klimatet kan jag inte förbigå med tystnad men jag kan höja rösten litet mer optimistiskt om delningsekonomin – titta bara på frågan som Icabanken frågade mig när jag skulle logga in för några månader sedan. Jag tror att jag också måste skriva om Jens Lapidus som en av våra bästa skildrare av det nya svenska klassamhället. Det blir nog en del om majonnäsens renässans också. Och Bhagwan får väl åka med på ett hörn.

Kan det bli ett inlägg i veckan, kanske?

Tack för att just du har väntat in mig. Puss och kram.

En småful dag

Idag konstaterade jag på Facebook att jag hade en småful dag. Den lilla skiftningen av ansiktsfärgen som sommaren åstadkommit har bleknat, mina ögonbryn, ögonfransar, ögon och hår har av ålder och genetik liknande urvattnade nyanser. Jag tog på mig luftiga och bekväma kläder som jag sedan insåg var oformliga och vars ljusa toner mycket väl gick ihop med det allmänt urvattnade intrycket som överdelen av kroppen redan jobbade med. Jag orkade inte leta fram några små, små strumpor utan tog ett par som jag redan från början visste skulle tönta till mig – helt OK med sneakers men NONO med de loafers-liknande Gram-skorna.

MEN.

Varför i helvete känner jag att jag måste be om ursäkt för att jag inte pryder min plats? Varför känner jag att jag måste varna omvärlden för att jag förfular den?

För det var ju precis det Facebook-inlägget handlade om, fast jag inte förstått det när jag skrev och postade det.

Suck. Storsuck.

Jag är inte satt till den här världen för att pryda den. Så enkelt är det väl egentligen. Men ändå upplever jag, utan att tänka, att jag gör världen en otjänst, ja, jag till och med förolämpar och kränker min omvärld genom att inte bry mig om mitt utseende. Ja, kära nån, hur internaliserat kvinnoförtrycket är. Är det därför jag känner mig så extremt välmående på skärgårdsön, i ensamhet, utan speglar och omgivande ögon?

 

Verifierad av MonsterInsights