Det senaste året har jag hört flera människor prata självklart om naturen, och då särskilt skogen som farlig. Den, naturen, skogen, är mörk, oberäknelig, rymmer farligheter. Den är svår att gå i. Den kan inte kontrolleras. Den är en kraft som är mot oss. Där kan vad som helst hända. Där ska man inte vistas.
Ecophobia, kanske det kallas. Jag hörde begreppet idag när jag lyssnade på ett föredrag om ekokritik. Tyvärr var mottagningen eller inspelningen dålig så jag fick inte riktigt klart för mig definitionen av ordet. Men det passar ju här, eller hur?
Visst är vi uppfostrade till att se naturen som en mängd resurser? Träden i skogen som kan bli timmer eller bränsle, järnet i marken som bygger både broar och Sveriges ekonomi, äpplena som är för oss att mosa och strömmingen som lever för att vi ska kunna äta den med potatismos. Om vi inte plockar blåbären och svampen i skogen så ”förfars” den.
För visst är vi människor (och särskilt då västerlänningar (nu är jag grovt ironisk)) skapelsens krona och vi bör skörda allt naturen ger oss.
Inte konstigt då att den mörka skogen och den vilda naturen är farlig. Den är inte tuktad. Där lurar fästingarna med sina smittor. Där lurar mörkret med sina demoner.
Ja, skogen bara står där och är sig själv nog när vi inte tittar på den. Vad tänker den då? Vad ruvar där inne i mossan?