Idag konstaterade jag på Facebook att jag hade en småful dag. Den lilla skiftningen av ansiktsfärgen som sommaren åstadkommit har bleknat, mina ögonbryn, ögonfransar, ögon och hår har av ålder och genetik liknande urvattnade nyanser. Jag tog på mig luftiga och bekväma kläder som jag sedan insåg var oformliga och vars ljusa toner mycket väl gick ihop med det allmänt urvattnade intrycket som överdelen av kroppen redan jobbade med. Jag orkade inte leta fram några små, små strumpor utan tog ett par som jag redan från början visste skulle tönta till mig – helt OK med sneakers men NONO med de loafers-liknande Gram-skorna.
MEN.
Varför i helvete känner jag att jag måste be om ursäkt för att jag inte pryder min plats? Varför känner jag att jag måste varna omvärlden för att jag förfular den?
För det var ju precis det Facebook-inlägget handlade om, fast jag inte förstått det när jag skrev och postade det.
Suck. Storsuck.
Jag är inte satt till den här världen för att pryda den. Så enkelt är det väl egentligen. Men ändå upplever jag, utan att tänka, att jag gör världen en otjänst, ja, jag till och med förolämpar och kränker min omvärld genom att inte bry mig om mitt utseende. Ja, kära nån, hur internaliserat kvinnoförtrycket är. Är det därför jag känner mig så extremt välmående på skärgårdsön, i ensamhet, utan speglar och omgivande ögon?
