Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: kvinnokroppen (sida 1 av 7)

Utlovade kindben

Kolla här på två rejält plastikopererade kvinnor. Jag råkade titta på ett klipp där en kvinna gick igenom Madonnas (därav bildsättningen till tidigare inlägg) olika ingrepp och vilka sideffekter de ingreppen generellt har. Helt klart är att de ingrepp som är populära just nu och som ger önskvärda effekter på kort sikt gör att tillslut kommer de flesta kvinnor som gillar sånt här att se väldigt lika ut. De kommer att ha

  • smala ögon
  • kindben som pekar framåt snarare än åt sidan

De båda effekterna har tydligen att göra med insprutningen av fett som görs för att göra mer framträdande kindben. Fettet förflyttar sig i ansiktet och lägger sig uppenbarligen under ögonen. Resultatet blir alltså framåt pekande äppelkinder och smala gluggar till ögon.

Jennifer Coolidge (ovan) och Dolly Parton (nästa) har visst kollat på varandra när det gäller näsan eller så är det standardbilden som hålls fram när man träffar plastikkirurgen. Typ ”visst är det en sån här du vill ha?”. Eller ”just den här har vi extrapris på just nu”. Alternativt ”när du ändå vill har litet fett på kindbenen kan vi fixa den här snygga näsan till dig”.

Efter att ha läst det här kommer du aldrig att kunna o-se kvinnor över femtio med smala ögon och kíndben som sitter konstigt. Numera kommer du alltid att veta vad de gjort.

Samtidigt inställer sig frågan: Kommer det här utseendet att bli norm? Är det detta som kommer att ses som attraktivt och vackert för i ”mogen” ålder? Ja, vad vet jag. Jag bara slänger ur mig tankar och funderingar.

Nu har jag gjort vad jag utlovade. This is Issadissa, signing off.

Imorgon eller en annan dag skriver jag mera

Den här bilden hade jag på en t-shirt. Jag bar den till den föll sönder, med urtvättade 501:or, skinnväst med snörning och motorcykelstövlar. Jag visste redan då att jag visste precis vad Barbara Kruger menade och jag höll med henne så att det gjorde ont.

Trettio år senare måste jag skriva att insikterna nått ännu djupare. Det konstiga är nog också att det verkar som om jag har tagit en paus i tänkandet.  För under de här trettio åren har det blivit värre. Och jag har inte reagerat nämnvärt. Men nu, när jag samtidigt som insikterna faller tunga är en åldrande kvinna, då blir det så påtagligt på riktigt. Om jag koketterade litet då när jag bar och slet ut t-shirten, finns ingenting kvar av det koketta jag-et.

Nu läser jag Rebecca Solnits ”Hågkomster av min icke-existens” där hon i kapitlet ”Livet i krigstid” skriver om vad våldtäktshotet/risken gör med oss kvinnor, hur det så tidigt begränsar oss och hur det sätter sig i kroppen, i musklerna, i tankarna.

Att vara en ung kvinna är att ställas inför sin egen utplåning på ett oändligt antal sätt eller att fly från den eller vetskapen om den, eller allt detta på en gång. ”En vacker kvinnas död är obestridligen det mest poetiska ämnet i världen” sa Edgar Allan Poe, som knappast kan ha sett det ur kvinnornas perspektiv, de kvinnor som hellre vill leva. Jag försökte undvika att vara ämnet för någon annans poetik, utan kartor, utan vägvisare, utan särskilt mycket att gå efter.

Men det handlar inte bara om våldet. Det handlar också om att våra kroppar inte tillhör oss utan världen. Våra kroppar är inte till för oss kvinnor, de är till för andra att betrakta, att hantera, att värdera, att upphöja, att förnedra, att ha synpunkter på, att förakta, att tillbe. Vår frihet inskränker sig till att tukta. Möjligtvis berusa. Men mest tukta. Som en fransk barockträdgård.

Och därmed knyter jag ihop till ett tidigare inlägg och till en gammal bok som är dags att återkomma till, ”Fat is a feminist issue” av Susie Orbach. Det blir fler inlägg, sanna mina ord.

En småful dag

Idag konstaterade jag på Facebook att jag hade en småful dag. Den lilla skiftningen av ansiktsfärgen som sommaren åstadkommit har bleknat, mina ögonbryn, ögonfransar, ögon och hår har av ålder och genetik liknande urvattnade nyanser. Jag tog på mig luftiga och bekväma kläder som jag sedan insåg var oformliga och vars ljusa toner mycket väl gick ihop med det allmänt urvattnade intrycket som överdelen av kroppen redan jobbade med. Jag orkade inte leta fram några små, små strumpor utan tog ett par som jag redan från början visste skulle tönta till mig – helt OK med sneakers men NONO med de loafers-liknande Gram-skorna.

MEN.

Varför i helvete känner jag att jag måste be om ursäkt för att jag inte pryder min plats? Varför känner jag att jag måste varna omvärlden för att jag förfular den?

För det var ju precis det Facebook-inlägget handlade om, fast jag inte förstått det när jag skrev och postade det.

Suck. Storsuck.

Jag är inte satt till den här världen för att pryda den. Så enkelt är det väl egentligen. Men ändå upplever jag, utan att tänka, att jag gör världen en otjänst, ja, jag till och med förolämpar och kränker min omvärld genom att inte bry mig om mitt utseende. Ja, kära nån, hur internaliserat kvinnoförtrycket är. Är det därför jag känner mig så extremt välmående på skärgårdsön, i ensamhet, utan speglar och omgivande ögon?

 

Disciplin och utlevnad

Haha! Nu tror ni att jag ska skriva något riktigt spännande, eller hur?

Nejnej. Jag ska bara återkomma till några av mina vanliga ämnen, nämligen yoga och träning. Fast idag med litet nya inslag – Friskis & Svettis och Paolo Roberto.

I fredags snubblade jag över en liten video där Paolo Roberto pratar om yoga (eftersom han givit eller ska ge ut en bok om yoga). Han pratar om yoga på samma sätt som PT Erling. De säger båda två att yogan traditionellt har varit en mycket manlig sfär, att yogan egentligen handlar om disciplin både på det fysiska och på det mentala planet. Och det här är ju verkligen intressant eftersom yogan i västvärlden och det senaste decenniet har varit en kvinnlig aktivitet som till en stor del handlat om mjuka och inkännande aktiviteter.

De senaste två månaderna har jag börjat hänga på Friskis & Svettis. Först för att jag skulle kunna träna nära jobbet, sedan för att jag hittade danspassen och därmed kom ihåg att jag egentligen är en dansande och därför levande människa. Friskis & Svettis är ju verkligen en sant demokratisk folkrörelse där alla former är välkomna. Ja, det är toppen och underbart. MEN. Jag testade yoga där. Och blev betänksam. Jo, det är egentligen samma med alla pass på Friskis & Svettis – de är inspirerade av någon ”riktig” aktivitet. Danspassen är gympa med dans-accent precis som yogan ser ut som yoga men saknar en riktig kärna. Instruktören berättar inte hur rörelserna ska utföras och rättar heller inte. Jag såg folk göra helt konstiga saker där på sina mattor.

Den yoga som jag känner ger mig mest är Ashtanga med extremt närvarande instruktör som rättar till på centimetern. Eller Iyengar med tydliga instruktioner och hjälpmedel som gör att en kommer in i ställningarna på exakt rätt sätt. Och då är yoga inte en riktigt trevlig aktivitet, det gör ont på konstigt sätt, det sträcker och drar och isar. MEN jag utvecklas, fysiskt och mentalt.

Så til syvende og sidst får väl både jag och alla andra fråga oss vad vi vill med yogan – ha litet mysigt för stunden eller utveckla oss kroppsligt och själsligt så att åldrandet inte blir en stagnation utan en framåtriktad rörelse.

Ps. Andningen. Den går alltid att lära sig mer om. Och den kan de lära ut, även på låtsas-yogan på Friskis & Svettis och på andra ställen där yogan är litet av den mysigare sorten. Som jag också gillar. Ds

A full body scan eller vad händer i kroppen efter 55?

PICT0292

Carina till vänster och den som jazzar loss till höger är jag

Om du följt med mig under de senaste åren så vet du att jag varit igenom några år som präglats av utmattningssyndrom och efterverkningar av det. Jag har kämpat med att förstå vad min kropp behöver – jag har testat yoga nidra och mindfulness för att bryta stressen och slappna av, jag har tränat mindre och tränat mer och ibland tränat annorlunda och nytt, jag har sovit hämningslöst ibland och disciplinerat under andra perioder. Det har hänt att jag har dragit slutsatser för snabbt om att något funkat. Det har också hänt att jag bara av ren otålighet kört över kroppen för att jag så oändligt gärna velat vara tillbaka till någotslags normaltillstånd.

Men nu är jag frisk. På något sätt. Jag kan röra på mig, bli andfådd och svettig utan att sedan straffas med influensaliknande symtom i någon-några veckor efteråt. Det känns som ett mirakel. Och jag kan börja tänka på mina mål för träning igen. De har reviderats en del sedan jag skrev ner dem sist. Såhär ser de ut idag:

  • jag vill kunna sova gott och ha en kropp som fungerar
  • jag vill bli starkare för jag tycker det är skönt att kunna lita på att jag kan lyfta saker, kånka saker och släpa saker utan att be om hjälp
  • jag vill fortsätta vara rörlig och vig
  • jag vill orka cykla och promenera länge, inte nödvändigtvis fort men länge

Och ni som stått ut med mig har också förstått att jag brottats med starka känslor när det gäller yoga. Mycket av den yoga jag utövat har varit mjuk, långsam och inåtvänd. Jag har blivit alldeles kär och avslappnad. Men jag har ju också varit förtjust i det disciplinerade, exakta i yogan, i Ashtanga och i Iyengar.

Så har jag genom min träning hos PT Erling på Westninefitness börjat jobba med kroppen så att den snart (hoppas jag) kommer att fungera som en kropp är tänkt att fungera. ”Du kommer att få göra besynnerliga övningar som kommer att kräva ditt yttersta. Du kommer att bli trött och utmattad utan att göra något. Som det verkar.” Så står det på deras hemsida – och ja, precis så är det. Ofta är det mitt huvud som tröttnar först när jag gör mina övningar där, för jag är så smärtsamt koncentrerad.

Mitt i allt letande efter ”den perfekta träningen” glömde jag bort något viktigt – RÖRELSEGLÄDJEN. Men, nu är den återfunnen. Jag hittade den av en slump, på Friskis&Svettis, på deras Dans Fuego-pass. Så nu är jag fast. Måste ha min veckodos av dans. Har en känsla av att beroendet kommer att stegras och att jag snart kommer att behöva minst två pass per vecka. Friskis&Svettis-appen är just nu den mest använda appen i min telefon. Letar pass, försöker passa in med kalendern och livet, bokar och avbokar.

Så jag är tillbaka där jag började som 8-åring när jag tillsammans med Carina uppträdde i bikini på ett kalas – dansande. Bara för att jag måste. Bara för att dansen gör att hela jag är med, hela jag är där, det finns ingen delning mellan kropp och intellekt. Då stannar ”the monkey mind” helt. Helt.

Halleluja. 🙂

Bajs, bajs, bajs

Magen.

En trevlig del av kroppen.
När den funkar som den ska.
När den inte funkar är det som om hela min uppmärksamhet äts upp.
IQ blomjord. IQ fiskmås.

Mina bästa tips hittills för att få magen att funka kommer här.
Som utlovat.

  1. isbergssallad – strimla och lägg all mat (ja, ALL mat) på en salladsbädd (förresten, kanske inte frukostfilen). Ett gott tips från PT Erling.
  2. chiapudding (1,5 msk frön i 1 dl vätska), chiafrön i filen/yogurten (men överdosera inte – snart blir väl chiafröna de nya linfröna, det vill säga rena giftet…)
  3. drick rejält med vatten
  4. Pukkas detox-te (innehåller anis, fänkål, kardemumma, lakritsrot, korianderfrö och sellerifrö – vet inte vilken ingrediens som är viktigast för att tarmarna ska komma ihåg att jobba, men det är fritt fram att laborera)
  5. magdans eller Kundaliniyoga-inspirerade rörelser där midjan är i centrum. Jag har en magövning från en ”klassisk yoga”-lärare som jag också brukar köra.
  6. rutiner. Gör allt det här varje dag.

Och så utgår jag ifrån att ni allihop äter fiberrikt, rör på er ordentligt, står vid skrivbordet åtminstone en stund varje timme, hellre äter päron än äpplen, hellre potatis än ris, inte stressar för mycket.

Jag vet. Sånt är inte livet. Så testa mina råd!

Vi måste tala mer om skor #blogg100 dag 97/2

tumblr_n1097325JP1qhehguo5_250

Eller egentligen om att jag kanske kommer att börja titta på gammel-tv igen. Några fredagar framåt. Jag insåg (woooooo!!!!!) att tredje säsongen av ”Suits” dragit igång igen på svt. Hur kunde jag missat detta? Jag har bloggat om ”Suits” och säkert skrivit om ”Suits” på Facebook, så hur kom det sig att jag inte fick någon påa om att ”Suits” har börjat? När jag alltid får upp annonser om böckerna jag bloggar om eller får ”likes” på Instagram från herrskräddare och -stylister i New York när jag skriver om ”Suits” eller får mejl från Netflix när mina favoritserier fått nya avsnitt.

De två första avsnitten av säsong tre var ganska sega. Men tredje avsnittet – nu börjar både de och jag komma till mig. Kläderna. Relationerna. Dialogen. Manipulationerna. Maktförhållandena.

Tankar så här långt:

Alla kvinnor i serien är väldigt magra. De har små bröst som inte exponeras. De har väldefinierade armmuskler utan att på något sätt kännas starka. De har långt hår med fall, bara en har Jennifer Aniston-rakt (och hon är i Louis Litt-klass, det vill säga en trickster). Och kvinnornas ålder får synas, det är riktigt, riktigt intressant. Ett ansikte med fåror och vackert sminkat får synas i närgången närbild, lätt skrynkliga halsar döljs inte med scarves utan exponeras. Tål att analyseras vidare.

Karaktärerna är väldigt ofysiska. Det viktiga är hur de ter sig med kläder på. Att få se Harvey Specter med blottat bröst vore direkt oanständigt.

Kläderna och damskorna spelar lika stora roller som huvudkaraktärerna. Damskorna är alltid högklackade, smaltåade och spetsklackade. Gärna med röd sula. Det finns inte en damblus, en damkavaj eller en kjol som bara är. De är under av skärningar, detaljer och draperingar.
När det gäller herrkläderna sitter de som Batmans dräkt. Åtminstone på Harvey Specter. Och hur hans kläder lyfts fram! Kameran smeker över slipsknut, manschetter och skjortkrage.

Har ni tänkt på att brittisk engelska tar större och större plats i amerikanske filmer? Den spänst som skillnaden mellan det amerikanska och det brittiska för med sig har lagts in i ”Suits” genom att två advokatbyråer på varsin sida om Atlanten har gått ihop. Kulturkrocken kommer att vara en motor i serien, helt klart. Redan nu har en fixare med lika stort ego som Harvey Specter dykt upp från den brittiska sidan. Han älskar bilar, förstår symbolvärdet i en Porsche Speedster från  1956 lika bra som Harvey Specter och dessutom är hans brittiska engelska mer av fixarkaraktär (underklass) än av Eton-karaktär.

Och Uni-ball gjorde en finfin produktplacering när Louis Litt skriker:
– Where are my Uni-balls? I can’t live without my Uni-balls!
Och där insåg jag, såsom varande ständigt på jakt efter den perfekta pennan, att jag måste intressera mig litet för Uni-balls.

Varför simmar kvinnor? #blogg100 dag 95/3

När kvinnliga huvudpersoner (gärna i deckare) ska skaka av sig stress och samla tankarna, då simmar de gärna i tomma simhallar. Sara i Arne Dahl. Gillian Anderssons karaktär, Stella Gibson i ”The Fall”. Malin Fors i Mons Kallentofts deckare. Och så flickan/kvinnan Leena i ”Svinalängorna”.

Dessutom står det nästan alltid någon som väntar på att säga något i ena änden av bassängen. Något som kommer att vända historien. Eftersom kvinnorna är i princip blinda och döva när de simmar fram i det ljumma, tysta så blir de omskakade när koncentrationen bryts.

I bjärt kontrast står de flåsande, joggande männen i filmer och TV-serier. Där löpningen oftast verkar vara ett sätt att straffa sig, att rena sig, att pressa sig, göra sig illa. Låta det onda med ont fördrivas.

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Dags för de tio böckerna. Del 1. #blogg100 dag 72/1

kvinnorummet

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

 

Verifierad av MonsterInsights