Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: analys (sida 1 av 13)

Vi är smartare än så här

När en del massmedia har den här nivån på journalistiken är det inte konstigt att även om man söker helhet så hittar man den inte.

Nu föses skockarna hit och dit, av både politiker och massmedia: ”Misslyckande för svenska Covid-strategin”, ”Triumf för svenska Covid-strategin”, samma lika med vaccin, ekonomiska stöd, arbetslöshet och den allmänna framtiden. I någons perspektiv är vi dömda till evig recession om vi inte….., i någon annans perspektiv ska vi bara hålla ut till alla är vaccinerade och sedan kan vi glömma allt vad Covid heter och återgå till vår allmänt oreflekterade livsstil.

Jag vill ha helhet! Jag kräver helhet av er som jobbar med massmedia.

Tänk den kanal som först gör som en kontrollpanel, typ en dashboard i Google Analytics. Samlar data om så många sektorer och aspekter som möjligt. Och presenterar den data så att det går att få en överblick. Så att det går att ställa frågor, förstå mer. Istället för att bara kunna välja på vilken flock jag vill sälla mig till. Alla lika dumma.

Vi är smartare än vad våra massmedier gör oss. Eller politikerna för den delen.

Vad skulle jag vilja ha i min kontrollpanel? Just nu har jag tankarna på Sverige och därför avser jag bara svenska siffror så här långt.

  • procentuell andel vaccinerade (möjligt att dela upp i åldersgrupper)
  • antal smittade
  • antal avlidna
  • arbetslöshetsstatistik med särskilt fokus på några branscher (boomande och utsatta)
  • arbetslöshetsstatistik för unga
  • antal konkurser
  • besök och inläggningar på psykiatriska kliniker och öppenvårdsmottagningar
  • statistik över flyttströmmar, till och från storstadsområden, mellanstora städer och glesbygd/landsbygd (stadsnära och icke stadsnära) (Edit. FINNS PÅ SCB!)
  • statistik över näthandeln, uppdelad i kategorier, gärna i relation till butikshandeln. Har förstått att Plantagen har fått ett rejält uppsving precis som företag som säljer handarbetsrelaterade varor
  • siffror över flygtrafiken
  • kvadratmeter kontor att hyra (NY!) Vissa delar av Stockholms city ser ut som efter en neutronbomb när man kollar in genom fönstren i de nyinredda kontorshotellen
  • antal djurförsäkringar, särskilt hund och katt (NY!)
  • siffror över alkoholförsäljning, uppdelat på kategorier (NY!) Läste att bubbel inte är så hett just nu
  • specifika siffror över mindre höj- och sänkbara skrivbord samt plastskydd att ha under stolar med hjul (NY!) Borde vara hett för andra är gamers nu.

När jag sitter här och drömmer om att få överblick, jag vet, en fåfäng önskan, så inser jag att listan över diagram och live-data som jag vill se kan bli nästan oändlig. För, jag är övertygad om att livet efter Corona-omställningen kommer att se annorlunda ut. Exempelvis hörde jag att en stor del av företagen upplever att de gått fram upp mot fem år i sin digitalisering genom Coronans tvingande effekt. Fem år.

Jag är fortfarande litet överraskad över vissa reaktioner på min text om vad Den Stora Corona-romanen kommer att handla om. Några hävdade med bestämdhet att vi snabbt kommer att gå tillbaka till det vanliga och att den här tiden kommer att falla i glömska.

Men vilka mer data behövs för att få helhet?

Och, inte minst, vilka kvalitativa undersökningar behöver göras för att vi ska förstå vad vi är med om? Så att vi kan agera klokt och inte som boskap.

Kommer inte insikterna alltid först?

Jo. Jag var ju jättejobbig häromveckan när jag skrev det där med att alla jag känner, inklusive mig själv nota bene, är praktiserande klimatförnekare.

Det är bara att tugga i sig. Det är som alkoholister, narkomaner, ät- och träningsstörda, sexmissbrukare och andra som inte kan förhålla sig på ett avslappnat sätt till ångestdämpande aktiviteter och substanser – för att kunna jobba vidare med problemet måste en först gå med på att det finns ett problem.

”Hej, jag heter Eva och jag är praktiserande klimatförnekare”
”Hej, Eva”

Så. Kan vi bara gå med på att det är så? Jag vet att det är ångestfyllt. Och i veckan blev ju ångesten akut när bilden på den svältande isbjörnen passerade i nyhetsflödena. Som sagt, jag vet att det är ångestfyllt och det är kanske ingenting de flesta önskar sig mer av just i julstressen, men är det inte dags att bli litet vuxen? Handlingar får konsekvenser, eller hur? Vill vi ha en hyfsat beboelig värld att ge vidare till nästa generation eller ger vi blanka fanken i det?

Ska vi inleda julmiddagarna med:

”Hej, jag heter (ditt namn) och är praktiserande klimatförnekare” och så tar vi det därifrån. Det kanske kan bli litet livligare och sannare samtal på släktsammankomsterna, om inte annat.

Och – nyårslöftena blir ju solklara; färre eller inga flygresor, köttfria dagar (veckor? månader? år?), kompostera mera och sopsortera ALLT. Älska kollektivtrafiken, cykeln och fötterna, mät cyklade kilometer och gådda mil för miljöns skull, inte för Runkeepers skull. Snuset och maratonloppen – blaha, blaha – glöm dem, det är så 00-talet.

Vi är alla i samma läckande båt. Och det går att laga den hyfsat, i alla fall så pass att den inte sjunker omgående.

Lucia och det slappa tänkandets triumfer

sommar-pewdiepie

PewDiePie med huvudprydnad. Dock utan ljus.

I all korthet – i veckan firade det slappa tänkandet och det icke-reflekterande delandet enorma triumfer. Det är inte Åhléns som varumärke eller de rasistiska trollen eller folkrörelsen #jagärhär som har vunnit. Det är, återigen det slappa tänkandet.

Skäms, alla välutbildade människor som har tränats i att se strukturerna bakom de enskilda observationerna, som har nätverk och kapital (alla möjliga sorters) och inflytande. Och som ändå hoppar på de förenklande inspelen. Skäms!

Dags för bakgrund och exempel.

  1. Åhléns har gjort en trycksak inför julen. Där finns en bild på en mörkhyad pojke som bär lucialinne/stjärngosseskjorta (tänk ett klädesplagg som faktiskt inte har någon självklar könstillhörighet,  även om detaljerna kan användas för att göra det vita plagget könstillhörigt) och luciakrona. Ingenting händer på nätet förrän bilden läggs ut i sociala medier i en kampanj. Trollen vaknar. Trollen skriver. Trollen gör vad trollen lagt på sig att göra – de skriver och sprider, de skriver och sprider.
  2. Motrörelsen vaknar. #jagärhär-rörelsen går in i kommentarstrådarna och använder en genomtänkt strategi för att inte låta trollen löpa fritt och använda sina strategier utan moteld. Stefan Holm, Alice Bah Kuhnke och andra fotograferar sig med luciakrona i solidaritet med den ursprungliga luciapojken och hans familj.
  3. Ytterligare en dag senare kommer ”de förnuftiga kommentarerna från folk som vill ge perspektiv”. Och nu börjar det delas bland vanligtvis upplysta människor. Det vill säga, så att jag ser det i mitt flöde.
    Katerina Janouch låter berätta i ett långt Facebook-inlägg att det är en PR-kupp iscensatt av Åhléns marknadschef samt konsulter. Den gruppen består, enligt henne av hipsterskägg med vidhängande personer som cyniskt kastar en stackars pojke med familj till lejonen (trollen).
    Elisabet Höglund ger sig också in i debatten genom att skriva en lång, ”lärd” text som handlar om att Lucia var ett kvinnligt helgon (jaså! jag visste verkligen, jag upprepar, VERKLIGEN inte det) och att Lucior i Sverige har varit flickor eller kvinnor (NÄHÄ!!!??!!!).

Ja. Nu eller egentligen redan efter punkt två hade det varit dags att ta ett steg tillbaka. Jag lyckades göra det. Jag kunde ju säga att det var på grund av min sans och måtta eller mitt klara intellekt eller något sådant, men nejnej, det handlar om att en, en enda person skrev en sak i en kommentar till en bekants Facebooksinlägg. Den här personen skrev ungefär: ”Vad skriker folk om? Småkillar har varit lucior i förskolan i minst tjugo år.”

Just det. Gå till en förskola på tisdag – beskåda den allmänna röran av luciakronor (inte bara en, absolut inte bara en), tärnljus, tomtelyktor, tomtedräkter, pepparkaksgubbekostymer, vita linnen, hudfärger och kön. Även om HM och BR Leksaker vill trycka in våra barn i extremt könsstereotypa konsumtionsmönster så har Lucia länge varit en arena för överskridande experiment. I de yngre åldrarna i alla fall.

Så. När Katerina J och Elisabet H ger sig in i debatten. Och när mina vanligtvis upplysta bekanta ger sig in i det slappa gilla-tryckandet. Då går de trollens väg. Eftersom de låtit trollen formulera problemet. De låter trollen sätta agendan. De låter sig bara reagera. Och ja, jag var snubblande nära att hamna i känna-och-reagera-träsket. Jag räddades i sista minuten av en nykter nutidskommentar. Av någon som tittade på hur det faktiskt ser ut NUFÖRTIDEN och såg Åhléns-lucian i den kontexten.

Vad kan vi lära oss?

Jag tror så här – vi lever i en tid av stora, ja tillochmed enorma förändringar. Ingen av oss kan ha kontroll. Så är det. Ingen kan ha full överblick. Och vi försöker alla konstruera livsstrategier för den här världen. Vi använder allt möjligt för att få tillbaka känslan av kontroll. En del av oss använder självdestruktiva strategier, andra använder strategier där aggression utåt är en viktig del, några av oss jobbar hårt med att intellektualisera, åter andra drar sig undan och cocoonar ordentligt. Men de flesta av oss harvar på med våra små liv och försöker bara förstå tillräckligt för att vardagen ska flyta på.

Rädslan blir en följd av att vi inte har kontroll. Men erkänn rädslan. Hoppa inte på traditionståget för att ångesten tillfälligtvis lättar då.

Men faktum är. Vi lever i en förfärande vacker tid då möjligheterna och farorna hopas, då allting händer så fort att vi i våra vardagsval påverkar framtiden. (Precis som fjärilens vingslag på Himmelska Fridens Torg kan innebära storm i Sydamerika eller hur det nu var kaosteoretikerna på 80-talet la fram det.)

Det finns människor och rörelser som vill att vi ska reagera och känna snarare än tänka och reflektera. Därför finns det all anledning att lära sig vad de människorna och rörelserna redan kan.

Vad Katerina J och Elisabet H gjorde var att hävda en värld som vi 50/60/70-talister känner oss litet mer bekväma i. Men de gjorde det inte genom att använda orden och uttrycken som trollen och Sverigedemokraterna använder sig av. Nej. Det var så mycket mer försåtligt. De använde förnuft, fakta och litet spark åt hipster-PK-kollektivet. (De där unga på våra arbetsplatser som vi inte riktigt kan styra. Eller?!?)

Vad de också gjorde när de gick trollens och Sverigedemokraternas vägnar var att de tog en del av debattenergin och förvirrade oss litet vardagströtta julstressade duktiga människor bort från själva kärnan i debatten. För var det någon som faktiskt läste trollens kommentarer? Det är nattsvart retorik. Det är ett mörker som handlar om värderingar ingen av oss någonsin skulle bekänna oss till (jag tror inte att Issadissa nånsin skulle locka till sig någon sådan läsare). Det är hat och illusioner och Bullerbyromantik. Det är världsfrånvänt och högtravande. Det har inte i ett modernt, upplyst samhälle att göra.

Så. Vi lät oss ledas iväg. Och ge energi åt de mörka makterna.

Nej. Vi borde istället ha pratat med våra eller andras barn om PewDiePies kamp mot Youtube istället. Då hade vi i alla fall lärt oss något om tiden vi lever i. Inte om den ihopfantiserade dåtiden som aldrig funnits.

När klimathotet är inbyggt i produkten


img_4120

Jag köpte en ny flaska toarengöring. Den kommer inte att räcka länge. Det går inte att vara miljömedveten. Det är faktiskt helt omöjligt så länge jag använder det här medlet och, särskilt, så länge jag accepterar förpackningen.

Flaskan är noggrant designad för att slösa med innehållet. Så, hur mycket företaget än betalat för Svanen-märkningen så har det byggt in miljöförstöringen i produkten.

Väldigt enkelt. Tunn plast och stor öppning.

Precis som jag lärde mig om Yes-flaskorna på 90-talet. En insatt person berättade att förpackningarna var nogsamt utformade för att diskmedlet skulle ta slut hyfsat fort så att det snart var dags att köpa ny flaska Yes. Tunn plast och stor öppning betyder att det är omöjligt att bara använda några droppar, även om det är så rådet är skrivet på flaskan.

Det går att göra något

Jag avslutade förra blogginlägget med ”Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.”

Som sagt, nu är det slut på ynkandet. Det är dags att erkänna den egna skulden och gå vidare. Ersätta en del av fritiden, slö-och-släng-tiden med att få ordning, få struktur, skaffa helhetssyn. Och agera med de medel vi har.

Jag pratar inte om träning. Jag pratar inte om mat. Jag pratar inte om städningen.

Jag pratar om världsläget. Jag pratar om Trump. Jag pratar om SD.

Har du tänkt att sluta läsa här för nu blev Issadissa jobbig och krävande? Men gör inte det. För nu ska jag vara ytterligt konstruktiv och uppmuntrande.

Det handlar om små steg.

  1. Alla behöver inte göra allting.
  2. Vi kan lära varandra.
  3. Var vaksam på när du bara reagerar. Se till att tänka efter och tänka till just då.
  4. Använd din tid och din energi smart. (Det tänker jag göra.)

Jag har försökt att följa nyhetsrapporteringen på SVT, jag bläddrar i Dagens Nyheter, jag letar på nätet efter mer djupgående artiklar, reportage och analyser. Det första jag märker är att det är svårt att hitta något av större värde. Jag tittade på ”Agenda” och tänkte att jag skulle bli litet klokare. Men även där tillåter redaktionen polarisering och rena reaktioner, ställningskrig och pajkastning. Och det som var tänkt att vara fördjupning och försök till analys blev partipolitik och valpropaganda, försök till lättköpta poänger på den tänkte motståndarens bekostnad.

Nu behöver jag och andra din hjälp. Var hittar jag de kunniga analyserna? Har du läst eller sett något som förklarar riktigt, riktigt bra, som ger ledtrådar som kan hjälpa oss att förstå och agera?

Jag avslutar dagens inlägg med den arga Jonathan Pie (Tom Walker). Hans frustration drog igång mitt konstruktiva engagemang.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=GLG9g7BcjKs&w=560&h=315]

 

De två stora frågorna

Någon gång förra veckan stod det klart för mig att det är två frågor jag ständigt söker svar på. Och att det är letandet efter svaren som driver bloggandet.

Är ni redo?

Kan en av dem vara frågan som gäller meningen med livet?

Nejnej. Inte så enkelt.

Hm. Vad sägs om ”Föds människan god”?

Näpp. Inte den heller.

Dags att bara skriva, eller hur?

  1. Vad är den perfekta träningen för en sådan som mig?
  2. I vilka cirklar hittar en de bästa samtidskommentarerna? De som faktiskt gör en klokare.

Tungt. Eller hur?

Det var allt för idag.
God natt.

Snart inleds säsongen av sanktionerat övervåld

image

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Och tack till Wanås skulpturpark och Per Kirkeby för att ni inspirerar den tänkande allmänheten.

Eller det som tjockhudingarna kallar det – nollningar. Jag kom ihåg redan när jag i högstadiet hörde om att det på tekniska gymnasiet i den lilla staden där jag växte upp förekom aktiviteter där den enskilde helt plötsligt beordrades göra saker. Klättra på stegar, äta konstiga saker, överhuvudtaget synas och bedömas.

Och jag var så oändligt glad att jag bara skulle glida in någonslags reserverad gemenskap med andra mer eller mindre självmedvetna och obekväma flickor i en hum-klass. Det fanns inte med i min tankevärld att det skulle förekomma några initiationsriter där.

Många försvarar nollningarna, säger att ”det har ju alltid förekommit” (och, typ, ingen har ju dött än…..) och det är ett sätt att få nykomlingar att ”känna sig välkomna”. Hur obehagligt människor än har upplevt sina egna nollningar så är det märkligt många som senare försvarar företeelsen och som dessutom verkar se fram emot att själva utsätta andra för förödmjukelser, obehagligheter och ibland även fysiskt våld. För obehagligheter och förödmjukelser ser jag absolut som våld också, bara det att det är psykiskt och inte lämnar fysiska spår.

Så till slut är det dags att ställa frågan – vem ska bestämma om det är roligt med nollningar? Tjockhudingarna eller vi med tunn hud och sköra själar? Överallt annars i samhället skulle svaret vara självklart. Men nollningarna verkar vara heliga. Någon som förstår varför?

Tillbaka i vattnet

PICT0724

Jag och min tvilling i en finsk insjö 1970. Vi badade alltid så fort det fanns minsta chans. Det här var ett fint kvällsdopp. Mjukt insjövatten. Kvällsljummet i luften.

Förra året eller så skrev jag om att ett dopp i havet är bättre än Stesolid och jag har fortsatt praktisera bad och fundera på effekterna av dem.

Senast idag simmade jag fram och tillbaka utefter strandlinjen i 20-21-gradigt Östersjövatten. Några snälla svallvågor efter förbifarande båtar gjorde vattnet litet mjukt gungande då och då. Några vindilar kom och krusade ytan. Barnen plaskade, stänkte, kastade sig, simmade.

Jag kom upp till huset och kände mig väldigt tillfreds. Hela kroppen har varit med. Hela jag har varit med.

När det friska vattnet möter kroppen möter det HELA kroppen. Huden är ju vårt största organ till ytan sett och dessutom tätt försett med receptorer. Jag antar att när kroppen omsluts av vatten så är det en sensorisk kaskad vi är med om. Så många förnimmelser på en gång att tankeverksamheten tillfälligt pausas. Vår ”monkey mind” stängs tillfälligt ner på ett effektivt sätt. Är det bland annat därför välbehaget infinner sig efter ett bad precis på samma sätt som välbehaget infinner sig efter en stunds meditation?

IMG_0619

Och här är en nutida bild med plasket av Pojken.

 

Michelle Obama och kampen mot det allmänna slappa tänkandet

Det händer konstiga saker i det stora, mäktiga och märkliga landet i väst. Vi riskerar att få en riktig pajas på världens mäktigaste ämbete. Hur kan det hända?

Ett av svaren är väl att det är jobbigt att tänka. Så när någon säger att han ”säger som det är” och det blir enkelt att förstå sig på den krångliga nutiden när en lyssnar på honom då väljer den slappa tänkaren att stödja pajasen.

Men tyvärr. Tillvaron är knepig. Den är underbar i sina många lager. Men det krävs faktiskt både energi och tankemöda för att ens börja försöka förstå. Och det är vår förbannade skyldighet att försöka förstå! Annars förverkar vi vår rätt att påverka.

Som vanligt kastar jag sten i glashus eftersom jag ibland bara inte orkar följa med ordentligt i nyhetsflödet. Men även så tar jag mig min rätt att säga: TÄNK! SLUTA SLAPPTÄNKA!

Var kommer då Michelle Obama in i det här? Jo. För att hon och hennes rådgivare inte slapptänker. De insisterar på att historien spelar roll men att den inte måste definiera oss, de använder samtidens nya kommunikationskanaler och möjligheter. Men de budskap Michelle Obama framför pajasförenklar inte tillvaron och även när hon agerar med i ”Carpool Karaoke” så förlorar hon inte trovärdighet och hennes hjärtefrågor förlorar inte i angelägenhet.

Det blir två långa Youtubeklipp som avslutar dagens inlägg.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ln3wAdRAim4&w=560&h=315]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=4ZNWYqDU948&w=560&h=315]

 

En fin analys av talet kan du läsa här.

Varför simmar kvinnor? #blogg100 dag 95/3

När kvinnliga huvudpersoner (gärna i deckare) ska skaka av sig stress och samla tankarna, då simmar de gärna i tomma simhallar. Sara i Arne Dahl. Gillian Anderssons karaktär, Stella Gibson i ”The Fall”. Malin Fors i Mons Kallentofts deckare. Och så flickan/kvinnan Leena i ”Svinalängorna”.

Dessutom står det nästan alltid någon som väntar på att säga något i ena änden av bassängen. Något som kommer att vända historien. Eftersom kvinnorna är i princip blinda och döva när de simmar fram i det ljumma, tysta så blir de omskakade när koncentrationen bryts.

I bjärt kontrast står de flåsande, joggande männen i filmer och TV-serier. Där löpningen oftast verkar vara ett sätt att straffa sig, att rena sig, att pressa sig, göra sig illa. Låta det onda med ont fördrivas.

Verifierad av MonsterInsights