Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: 80-tal (sida 1 av 6)

Nyårsafton är lika bra att sova sig igenom

Under mitt 55-åriga liv kan jag räkna mig till en handfull roliga nyårsaftnar. En handfull. De flesta nyårsaftnar har varit småtråkiga, obekväma och ibland tillochmed hemska.

En av de roliga inbegrep en trasig Sony Walkman (a.k.a. ”freestyle”), en oskottad Hornsgatan, Lido (salig klubb i åminnelse) och en dansant pojke från Järna. Vi pratar många decennier sedan.

En annan som hamnar bland de positiva minnena utspelades också på Hornsgatan, där gick skorna sönder men det berodde inte på sällskapet eftersom det inte dansade. Avsevärt närmare i tiden.

Men annars. OK. Litet mysigheter med kompisar (något årshoroskop är bra som konversationsstartare), rejäla mysigheter med barnen (men det är väl det fredagarna är till för, eller hur?). Men mest ångest. För att det finns en bild på näthinnan om hur det borde vara och som jag aldrig varit i närheten av. Det ska liksom glittra och bubbla om allt – maten, håret, drycken, kläderna, kavaljererna. Det ska helt enkelt vara som i en film med Fred Astaire och Ginger Rogers, typ ”Top Hat”. Kavaljerer med frack och blanka skor som aldrig tappar precisionen, vare sig i konversationen eller dansen och damer som med samma koncentration sätter fötterna rätt och håller sminket och lockarna på plats. Och människorna bakom kameran använder ett tillåtande utsmetningsfilter så att alla scener blir drömska.

Jag skulle kunna göra det här till ett enda personligt misslyckande. Och fortsätta slå på mig själv och säga till mig att ”Skärp dig och låt dig inte påverkas av medias stereotyper”. Jag är hyfsat bra på att skämmas och just det borde jag lära mig av med, men i det här fallet tänker jag ”F-ck  u, media”, jag tänker inte gå med på att det är min egen inställning som gör mig illa.

Jag ser på Facebook och Instagram att folk jobbar ganska hårt på att få det att likna damtidningarnas/mattidningarnas/inredningstidningarnas/livstilsbloggarnaa schablon av nyårsaftonsfirande. Det är smokingar och långklänningar, glas med bubbel, humrar och löjrom, köttbitar av filétyp och avancerade efterrätter. Det glittrar eftersom filter används. Och stearinljusen ger mjukt skimmer och tillåtande stämning.

Men. Vad hände sedan? Vem blev fullare än accepterat? Vem tafsade på vem? Grät någon tyst på toaletten? Hur många barn grimaserade inombords över sina småfulla eller dretfulla föräldrar? Eller lyckades uppskjutandet av fyrverkerier för många hundralappar eller (fy och usch!) tusenlappar få stopp på alla känslor för det lät så överjävligt? Fast allt såg så bra ut. Kläderna. Maten. Bubblet. Fyrverkerierna.

Vad gjorde jag själv på nyårsafton 2016? Åt en schysst middag med Pojken efter vilken vi bäddade ner oss i soffan och såg Episod 5 av Star Wars. Till minne av Carrie Fischer. Vi var litet oroliga att lånekatten skulle bli upprörd av smällarna från fyrverkerierna, men han klippte bara litet med öronen.

Nästa år? Kanske dags att fråga mig vad jag vill. Inte vad media vill. Och 2016 års firande var helt i rätt stil. Jag får låta mig inspireras av den.

 

 

Jätteproppen Orvar har blivit kränkt

Apropå fyrtio- och femtiotalisternas diskussion kring ”ålderism” och apropå millennials som har sönderspelade hjärnor alternativt är så curlade att de inte ens hittar till kylskåpet så skrev Niklas Wahllöf sanslöst roligt imorse i DN. Han avslutar med:

Att en generation (=fyrtio/femtiotalister min anm) som fått växa upp under världshistoriens kanske mest gynnsamma 70 år på världens fredligaste plats (=Sverige min anm) nu beklagar sig över att tilldelas ett stipendium som de kan göra vad de vill med – konst, frilansande, omvårdnad om sina under karriären negligerade närmaste, precis vad de vill – är förstås provocerande för yngre som aldrig släppts in på de marknader där extrema värdeökningar har gjort fyrtiotalisterna till mångmiljonärer bara genom att finnas till.

För så är det ju för fyrtio/femtiotalisterna, de som vi sextiotalister kallade för Jätteproppen Orvar. De har varit många, de har surfat på välfärds-Sveriges uppåtgående kurvor och nu vill de fortsätta jobba istället för att ta pension (ovan benämnt stipendium, om någon missade det).

Och Niklas W fortsätter:

Låt alla strebrar, alla vi som tragiskt nog tillåtit våra liv att handla om plikt och prestation, om lön och tävlan och konsumtion i stället för lättja, kontemplation och värdighet, låt oss fortsätta köra på upp till 100. Kör slut på oss, vi har ändå inte förstått vad livet går ut på.

Och med det är dagens inlägg slut och imorgon kommer jag tillbaka med kontemplation och värdighet, i form av en sedan länge utlovad text om yoga. Imorgon handlar det om Iyengaryoga och Lisa.

 

Att blogga en lördagkväll. Är det detsamma som nederlag?

Jag råkar vara utan den här lördagkvällen.

Utan mina barn.

Utan min hyrda sommarstuga.

Utan specifika planer.

Utan Airb’n’b-gäster i hemmet.

Jag råkar vara MED den här lördagkvällen.

Med Netflix som hade en många filmer som gav intressanta idéer.

Med Airb’n’b-gäster som just nu är på premiären av ”Don Giovanni” på Drottningholmsteatern eftersom en dotter sjunger i en viktig roll.

Med Pokemon Go som fått mig att skratta med en jämnårig, lika välutbildad vän som blivit lika upptagen som jag. Hon är på level 18, jag på 15 (mina barn är på 13 och 14…..).

Med mängder av idéer att skriva om de närmaste veckorna.
Om jag får tid.
För nu händer det nästan för mycket.

  1. Yoga.
  2. Mat.
  3. Tiden och kroppar. 90-tal vs nu. Synliga senor vid munnen – då, ett tecken på bulimi (kräkts för mycket….), nu, ett tecken på att vara vältränad och ha pli på ätandet.
  4. ”Long tail”. Ojojoj, vad det finns att skriva utifrån den. Nischkultur kontra masskultur.
  5. Jag måste återkomma till referenser, cameos, easter eggs. I den nischkultur mina barn återfinns (som inte är så nischad) är referenserna hälften av filmerna. Jag börjar se filmer och TV-serier på samma sätt. Njuter av att se ”Alien” och ”E.T.” i ”Stranger Things” och att höra både Grace Slick och 80-talet i samma serie. Det binder ihop oss – vi som var där och som visste vad som pågick, inte bara hängde och lät oss översköljas.
  6. Och så alla böcker jag läst och lyssnat på i sommar. Nånting vettigt har jag väl att förmedla, hoppas jag.

Och om det tar tid att återkomma så är det för att bra saker händer.

 

Jag kommer inte att vara den sista

Jag har precis trotsat högsommaren och sett de åtta avsnitten av ”Stranger Things” på Netflix. Jag lovar att ni kommer att höra mer om den serien. Den släpptes 15 juli och har redan etiketterats som en kultserie. Vilket jag såg i en artikel i Variety som jag fick fram när jag googlade på serien. Och då måste ju det vara sant. Det var Aktivistvalkyrian som sett några minuter på första delen och frågade om jag också ville se. Sen var jag fast, totalt fast bara efter några scener.

Det är en mash-up gjord av människor som älskar populärkultur. Av människor som har sett och älskat ”Alien” och ”Aliens” (vi struntar i 3:an och 4:an), som har sett och älskat ”E.T.”, som förhåller sig till 80-talet som det årtionde då mycket började växa, då förändringar påbörjades. Som förhåller sig till amerikanska hålor i mellanvästern som om det är där AMERIKA finns. Som återberättar den eviga sagan om hierarkierna i high school, om nördarna, om fotbollskillarna, om cheerleader-tjejerna och om hur viktigt det är att agera inom den roll du tilldelats. Den roll du fått baserat på ditt utseende, din fallenhet för sport eller naturvetenskap, hur anpassade dina föräldrar är.

Utan ”Alien”, ingen ”Stranger Things”. Ingen ”E.T.”, ingen ”Stranger Things”. Utan 80-talsfilmerna, ingen ”Stranger Things”. Det är referenser (”easter eggs”) hela tiden. Som ju är enormt roliga att försöka hitta först – bara det är ju som ett sällskapsspel i sig. Referenserna finns i allt – vad karaktärerna gör, vad de har på sig, vad de säger, vilka skådespelare som valts och så naturligtvis – hela historien i sig.

Men även om en nu inte uppskattar sällskapsspelet ”Hitta Easter Eggs” så är ”Stranger Things” en njutbar serie som förhöjer livskänslan. Dra för gardinerna (om solen nu fortfarande skiner), fixa litet godis eller snacks, sätt dig på något mjukt ställe, sätt mobilen på ljudlöst.

 

Tvåsamheter #blogg100 dag 100/2

DSC_0645

Tvillingar. 1975. Petrejusvägen 5, Hammarby.

Jag försov mig imorse. När hände det senast? Det kommer jag inte ens ihåg, så längesedan är det. Det senaste året har jag antingen varit sjukskriven (och fått sova) eller sovit dåligt och vaknat mest hela tiden. Men imorse försov jag mig. Stängde av klockan, fast jag sedan inte kom ihåg det och vaknade helt oförstående en timme sent.

Trots att jag hade litet bråttom måste jag ändå äta frukost/få i mig litet bränsle eftersom jag cyklar till jobbet. Kaffe och macka. På med datorn. Igång med ”Homeland” på Netflix – fem minuter tar det ändå att få ner frukosten. Så kom jag åt något reglage på datorn så att Spotify satte igång. I lurarna kom ”Miracle of Love” med Eurythmics. Och Carrie, Brody, nationens säkerhet och terroristceller fadade ut i ingenting medan jag flyttades tillbaka till 1986.

1986. Jag satt i den vitmålade korridoren mellan vardagsrummet och köket i den stora lägenhet på Sibyllegatan där jag just då bodde med några andra. Den vitmålade korridoren där lägenhetens enda telefon stod och där man antingen pratade inför alla som tillfälligtvis var hemma eller på besök eller så stängde man in sig och blockerade vägen till köket. Min tvilling sa i telefonen:

–          F har precis köpt Eurythmics nya. Jag måste få spela en låt!

Hon la ner telefonluren i den stora lägenheten på Hornsgatan hon just då delade med några andra och gick bort till skivspelaren. Jag hörde hur det skrapade när hon satte ner stiftet. Och så (burkigt) kom ”Miracle of Love”.

Min tvilling och jag satt och andades i varsin ände av telefonlinjen. Och lyssnade. Jag vet inte vilken kärlek hon tänkte på. Själv kände jag längtan efter den stora känslan som jag inte visste säkert om jag delat med någon mer än min tvilling men som jag ändå hoppades få dela med någon i en ”vanlig” relation. Vad vi än tänkte på så delade hon och jag just då en visshet.

Jag tror att hon bröt förtrollningen genom att med ömhet säga:

–          Den gillade du väl, Eva. Du gillar ju sentimentala saker.

Tillbaka till 2014 så påmindes jag i veckan om kraften i att vara två som har samma mål. Som tillsammans, enade blir en stor kraft som få står emot. Och då kom jag ihåg när det var som häftigast att vara tvilling – när vi stod enade mot en motståndare, när vi skulle övertyga någon, när hon och jag dansade. Då vi tillsammans hade superkrafter.

Inte konstigt att jag känt mig försvagad så länge.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=yOGD1WkJJok&w=420&h=315]

På väg #blogg100 dag 100/1

PICT0461

Götgatan i Stockholm

Den här bilden är tagen på den tiden det inte var så spännande att bo på Söder i Stockholm. Den är tagen på den tiden det fortfarande fanns tanter med kappa och förnuftiga skor (som inte var neonfärgade).  Den är tagen på den tiden alla fasader i Stockholm innerstad inte var putsade till tänderna.

Var det en bättre tid? Något att längta tillbaka till?

Samtidigt var jag och min tvilling ilskna på det faktum att vi var födda fyra-fem år för sent. Hade vi varit litet äldre hade vi faktiskt kunnat se David Bowie när han var Ziggy Stardust. Vi hade kunnat se Roxy Music med Brian Eno. Vi hade kunnat se Rolling Stones när Mick Jagger var som snyggast – 1972.  Nu fick vi hålla till godo med Roxy Music på Konserthuset 1976 och Rolling Stones på Knebworth samma år. Så vi tyckte DÅ inte att vi levde i den bästa av världar.

Vad menade jag med ”På väg”? Jo. Att det bara är 19 inlägg kvar till det hundrade. För energin fattas mig. Men inte idéerna, som tur är.

 

Lördagsvälsignelse #blogg100 dag 94/2

bild(4)

Några inspel på inspirationsplanen

(Och kära läsare – som ni snart märker så är det här en drygt ett år gammal post. Från en vintrigare tid. Från en tid då vi ännu inte visste vem Furiosa var. Tänk bara!)

Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.

Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.

Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.

Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.

En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now”  och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.

Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

På 80-talet gjorde de inte bara axelvaddar #blogg100 dag 92/2

No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world.

Så är det. Glöm aldrig det. Lär dina barn det.

Citatet är hämtat från ”Döda poeters sällskap”, en film som kanske mest är ihågkommen för att den satte uttrycket ”carpe diem” i vårt kollektiva medvetande. Och som det uttrycket har blivit bespottat. Bland annat av mig själv. Men filmen är bra, väldigt bra. En sådan film som alla i unga, sårbara och påverkbara åldrar bör se.

Det finns ett blogginlägg som jag snubblade över för några veckor sedan där en snart 40-årig amerikansk mamma listat 10 filmer från 80-talet som hon vill dela med sig av till sina barn. Hon har tagit ut scener (giffar) för att illustrera och sedan motiverat sina val. Jag lånar en av giffarna ( från ”Pretty in Pink”) och lägger sedan till en egen film som du och dina barn måste se.

 

prettyinpinkgif570

 

Se ”War games”. Den har precis kommit ut på Netflix. Den är spännande. Fortfarande. Den handlar om den tid då vi faktiskt levde med tanken att hela världen kunde smälla därför att någon ”tryckte på knappen” och satte igång en kedjereaktion som inte gick att stoppa. Den tid då världen var full med kärnvapenspetsar som var extremt redo att skickas iväg till mycket väl definierade mål. Kommer ni ihåg ord och begrepp som Fulda-gapet, terrorbalans, SALT-avtalen? För att inte tala om MAD – Mutual Assured Destruction.

Och nu har de gjort ett snyggt konstcentrum vid en av raketstationerna i Ruhr-området. Jag har litet snygga bilder därifrån. Får återkomma till det.

Om ”Doctor Who” och andra förvärvade smaker #blogg100 dag 90/1

(Nytt tema – film och TV. Populärkultur, helt enkelt. Rekommendationer och ”analyser” utlovas.)

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

Verifierad av MonsterInsights