Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: april 2013 (sida 1 av 4)

Reklamen kostar mer än vården #blogg100

Dag 76 och inlägg 78

Nu lekte jag kvällstidningsrubriksättare – ville få till en klatschig ögonfångare.

Läste förnuftiga Råd och Rön, nr 4/2013, som innehöll en bilaga om konsumenträtt. Ett avsnitt handlade om reklam och påverkan. I en faktaruta stod det:

66 miljarder spenderas årligen i Sverige på marknadsföring, reklam, mässor, sponsring med mera. Det är mer än statens kostnader för hälsa, sjukvård och social omsorg: 62 miljarder.

Jag kackar i eget bo och slänger stora stenar i glashuset när jag blir upprörd eftersom mitt arbete handlar om att kränga och påverka. Men låt mig hållas ett tag till.

Jag försökte sätta igång ett upprop om bättre bilder i reklam för ett tag sedan. Jag ville sätta igång det för jag tyckte inte jag såg några bra bilder i reklamen omkring mig, bara slentrianmässigt valda, ointressanta utfyllnader. Uppropet har inte blivit till någon stormvåg, precis. Men tanken på uppropet fick mig också att börja titta på själva reklamen litet närmare. Det blev en riktigt tråkig historia. Det känns som om vi är tillbaka i 60- och 70-talens masskommunikationsyra. ”Köp, köp, köp”. Produktbilder och priser. Hemelektronik, sportkläder, bilar, resmål och vin. Det är det jag ser i tryckt media. TV-reklamen är inte så mycket bättre.

Det märkliga är att detta sker samtidigt som ”alla” pratar om att bygga varumärken och arbeta med storytelling. Jag får inte ihop det hela.

Om reklamen är ful, trist och störande – är det OK att den kostar mer än vård och omsorg?

 

 

Melitta – en berättelse om en arbetsplats #blogg100

Dag 75 och inlägg 77

Jag snörvlar och hostar innan det börjar droppa ordentligt. Det varma vattnet sipprar ner på det bruna, aromatiska pulvret som först bara suger åt sig men sedan börjar släppa ifrån sig den livgivande drycken. Det ploppar i glaskannan när elixiret samlas där.

Jag är den de samlas runt på morgonen och på eftermiddagen. Samma tider varje dag utom några dagar då och då, när det är alldeles tomt. Korridorerna är alldeles tysta, det viskar bara i elementen och ventilationen andas svagt.
Jag ser allt, jag hör allt. De är tio stycken, sex män och fyra kvinnor. Jag antar att de utför någotslags arbete men det går inte att förstå vad som försiggår. Jag står i ett utrymme där det är litet dunkelt. Där är möblerat med en stor väggfast soffa, ett par runda små bord och några lösa stolar. De samlas här på morgonen efter att någon av dem, efter ett slags schema har satt igång mig.

Jag vet en sak de andra inte vet och det är att en av dem, hon är äldst av dem alla, hon smyger fram till mig varje dag och häller i vatten i det nybryggda. Och varje dag sitter de och försöker förstå varför det är så svårt att få till ett riktigt gott fika här på kontoret. De spekulerar om det är vattnet som är speciellt dåligt här i huset – det är ju byggt under miljonprogramsåren då det var litet si och så med kvaliteten på husen, säger de. Ibland är det någon som skäller på den som just för tillfället har ansvar för kaffekassan:
– Varför snålar du och köper blåvitt kaffe? Köp Zoegas istället, vi samlar ju ändå till det allihop.

De lägger klirrande mynt och en och annan prasslande sedel i en stor glasburk. Det plingar när mynten faller i men är alldeles tyst när han med skägget tar några tior ur den. Det finns en, hon den yngsta med röda håret som nog misstänker honom för att vittja kaffekassan. Men hon säger ingenting, vem skulle lyssna på henne?

De pratar alltid ganska högt när de först sätter sig kring borden. Många dricker sitt kaffe svart, han med skägget lägger i tre sockerbitar. Han vänder ryggen mot de andra och smusslar med bitarna. Han rör försiktigt så att det inte ska låta så mycket. Magen är ganska stor och lös, kanske han skäms för den.

Idag är det något som engagerar. Själv börjar jag bli sliten och trött, min förut så pigga orange färg har blivit matt och litet solkig, trots att städerskan med rastaflätor torkar av mig varje dag. Jag försöker lyssna på vad det är som får upp dem ur sin kontorslunk.
– Christer ska bli chef för avdelningen för långsiktighet på Konjunktursekretariatet, säger den högröstade kvinnan med kort, lättskött frisyr och litet mjölk i kaffet till honom med magen och sockerbitarna som precis har anslutit sig till gruppen.
– Men vem ska bli enhetschef här hos oss då?

Den högröstade kvinnan tar som vanligt kommandot i samtalet. Hon triumferar idag eftersom hon har någonting alldeles nytt att komma med. Jag hör på rösterna att de andra blir oroliga. ”Christer” vet jag inte vem det är, jag kan bara namnet på en av dem. Jag har listat ut att den långa kvinnan med mörkt hår som dricker te utan mjölk och socker heter Mariette. De brukar prata om henne när hon inte är med. De undrar över varför hon så ofta åker på sammanträden på ”departementet”, varför hon inte fikar med de andra varje dag utan ibland sitter kvar i sitt rum och arbetar. De frågar varandra i förtroende om någon har träffat hennes manliga vänner.

– Kommer det någon utifrån?
– Har du inte blivit tillfrågad?
– Undrar vad han kommer att tjäna på Konjunktursekretariatet?
– De tjänar väl bättre där än här. Det ser man på deras kostymer.
– Om man jobbar där vill ju bankfolk träffa en.

Den högröstade kvinnan tar över samtalet igen.
– Imorgon kommer Anna in med sin bebis. Vem är det som har kaffevecka?
– Det är jag, säger den tyste mannen med kofta och slips.
– Köp en längd så att vi kan fira litet! Men inte på bageriet här på Liljeholmen, de har så dåligt kaffebröd.
– Har du förslag på något annat bageri?
– Jag vet väl inte vad som finns där du bor. Nä, hörni, nu är det dags att gå tillbaka till Scribonan, avslutar hon och drar bak stolen hon sitter på så att det gnisslar i hela kafferummet.
Hon sköljer av sin kopp så att det plaskar och skvätter. Det plingar och klirrar om porslinet och vattnet skvalar. Alla samtal har avstannat. En efter en diskar de sina muggar.

För bara ett år sedan hade de plastmuggar med röda och blå hållare. Plastmuggarna trycktes ner i hållarna för att sedan slängas när de var urdruckna. Den yngsta kvinnan, hon med det röda håret, brukade sitta med sin urdruckna kopp och göra ljud med den. Hon slutade med sitt ploppande och sönderdelande efter att den högröstade kvinnan gjort alla uppmärksamma på vad hon gjorde:
– Gud, kan du inte sluta med det där! Det är jättejobbigt att lyssna på.
Den rödhåriga rodnade och lät håret falla fram som en gardin framför ansiktet. Dagen efter hade hon med sig en egen keramikmugg, vit med blå ränder som hon omsorgsfullt diskade av och sedan tog med sig. In i sitt rum, antar jag.

Ibland faller gruppen in i samma klagan. De säger att de känner sig kontrollerade. Det finns en maskin som piper när de går in och ut genom dörren till hissen. Dörren är alldeles bredvid kafferummet, så jag ser och hör dem när de kommer och när de går. De klagar över att de inte hinner äta på lunchen och de funderar över om de ska sluta ”flexa ut” på lunchrasten för att slippa stressa. De pratar om ”flexsaldot” och vissa skryter om hur mycket på plus de ligger. Kvinnan som precis fått gråa hår och som ofta kommer inspringande sist av alla på morgonen ser beklämd ut när ”flexsaldot” kommer på tal.

Precis som jag vet om det där med utspädningen av kaffet och nallandet av kaffekasssan, så vet jag också om att han som kommer först varje morgon inte alls sitter i sitt rum och jobbar. Han gör sig en kopp te fast han alltid annars dricker kaffe, han går fram till fönstret där han står och tittar ut och dricker sitt te. Sedan sätter han sig i kaffehörnan, lägger upp fötterna på en stol och läser i tjocka böcker. Många av dem har färggranna omslag med drakar och trollkarlar. Så fort han hör att hissdörren öppnas tassar han iväg. Än så länge har ingen mer än jag sett vad han gör. Alla är avundsjuka på hans flexsaldo och verkar litet rädda för hans arbetskapacitet.

Pojkar, pojkar och böcker, böcker #blogg100

Dag 73 och inlägg 74

Många pojkar läser en hel del. Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction. De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram.

Så skriver Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms Universitet i en artikel i DN på kvinnodagen, den 8 mars. Det hon skriver är verkligen läsvärt, men det är ganska docerande och akademiskt, så här ger jag en snabbversion i min tappning:

  • Att vara pojke betyder bland annat att absolut inte vara flicka.
  • Att läsa skönlitteratur och att prata om skönlitteratur tillhör flicksfären.
  • Det betyder att det inte går att vara pojke och läsa och prata om skönlitteratur.
  • Att läsa skönlitteratur ger övning  i att sätta sig in i andra människors tankar, känslor och liv. Människor som lever under andra omständigheter än man själv.
  • Förmågan att leva sig in i andra människor är en viktig byggsten i en demokrati.

Gunilla Molloy avslutar:

I ett land som hävdar demokratiska värderingar måste dess medlemmar kunna lyfta sig ur invanda mönster och föreställningar. I ett sådant samhälle skulle läsning av skönlitteratur inte behöva skilja könen åt, utan i stället förena dem i samtal om hur andra människor tänker, känner och lever.

Kort sagt, pojkar, killar och män – sätt er och läs en bok så att era kompisar och barn fattar att även den manliga hälften av mänskligheten gör sådant. Prata om böcker ni gillar och ogillar. Nu vet ni ju att förutom att ha roligt gör ni en insats för demokratin och mänskligheten.

Varumärke, stolthet och arkitektur #blogg100

Inlägg 73

Imorgon är sista chansen att se avsnitt nummer två av tv-serien ”Rummen formar dig” på SVTPlay. Det programmet handlar om arkitekturen och arbetslivet. Ägna 45 minuter åt tankar på din arbetsplats imorgon, även om det är lördag.

Programledaren, underbart entusiastisk på ett sådant där typiskt brittiskt David Attenborough-sätt, utsatte sig själv för en typisk kvart i ett öppet kontorslandskap samtidigt som hans hjärnaktivitet mättes. Det var inte mycket koncentration där inte.

Ett inslag var från BMWs anläggning i Leipzig, ritat av en brittisk arkitekt som heter Zaha Hadid. Det var bland det absolut häftigaste i tankeväg jag sett. Produktionslinjen gick igenom kontorsdelen! Varje controller, varje löneadministratör och varje HR-specialist kan varje dag se bil efter bil rulla fram på linjen. Varumärkesfrågorna borde inte vara så svåra att diskutera där, eller hur? Det borde inte vara svårt att känna stolthet över produkten heller.

BMW_36

Anläggningens mening och stolthet, bilarna intar en central position

Nästa arbetsplats som fick programledaren att bli alldeles förtjust var det holländska försäkringsbolaget Interpolis kontor. Varje morgon får den anställde tänka efter: ”Vad ska jag göra idag? Ha möten, behöva koncentrera mig, bli inspirerad, komma framåt i projektgruppen? Och hur mår jag idag? Behöver jag mjukt ljus och tystnad, behöver jag bli stimulerad?” Så placerar man sig i den miljö som bäst passar dagens uppgifter och dagens form. De som kom till tals var mycket stolta över sin arbetsplats.

Jag hälsade på en kompis som jobbar på Vasakronan. Hon sitter i deras nya kontor på Mäster Samuelsgatan. Det var inrett med samma tankar som Interpolis kontor. Dessutom med miljötänk. Kaffekopparna var köpta på Myrorna och Stadsmissionen, stolarna på den stora gemensamma ”piazzan” var begagnade trästolar från skiftande bakgrunder som målats i några  få olika nyanser. Jag blev alldeles upprymd av mitt besök där. Här kommer en film som berättar om kontoret. Tyvärr inte med samma entusiasm som i ”Rummet formar dig”.

[vimeo http://www.vimeo.com/62335521 w=400&h=300]

Det fanns en färdig text att publicera #blogg100

Dag 70

Vi drack mjölk och åt smörgåsar – hembakt bröd med ost till frukost. Som vanligt hemma hos farmor. Karin och jag satt ensamma i köket och åt. Brödet smakade kryddor och osten litet saltsyrlig, den smakade farmor. Det var tur att mjölken var kall, annars kunde jag inte dricka den. Ibland när vi var hos farbror Rune kunde man få ljummen mjölk. Då mådde jag illa precis som jag gjorde av fett på steken eller rödbetsbitarna i Biff à la Lindström. Men idag var den kall och jag drack två glas.

Solen sken utanför. Vi gick ut. Gruset knastrade. I bersån var gräset mjukt under fötterna och det var nästan kallt i skuggan. Vi lekte affär medan solen sakta värmde upp dagen. Maskrosbladen var tior, småstenarna var enkronor.

Vi drog upp varsin morot ur morotsraden i grönsakslandet. Vattenkranen var litet trög att få upp, men så skvalade det ur den när vi sköljde av morötterna. Vi slängde blasten och åt. De små håren var lena mot tungan innan tänderna bet av den första saftiga biten.

-Flickor! ropade farmor från sin balkong. Kan ni gå och handla? Kom upp så får ni pengar.

Det ekade litet i hallen när vi gick uppför trappan till farmors lägenhet. Utanför hennes ytterdörr stod den stora flaskan med svagdricka och det lilla spensliga hallbordet med en virkad duk på.

Farmor satt vid köksbordet. Hon hade redan börjat förbereda lunchen, potatisen var skalad och hon hade dukat bordet för oss tre.

-Det behövs grädde till kaffet, sa farmor.

Hon gav oss pengar. Vi sprang nerför trappan, knastrade iväg över gruset och hoppsade ut på trottoaren. Ut mot den stora världen som fanns utanför farmors tomt. Tomten som låg i ett hörn, på gränsen mellan stad och skog. Affären låg bara några minuters hoppsande från grinden. Den låg i en villa, vi gick upp några trappsteg och en pingla klingade när vi öppnade dörren.

-God förmiddag, mina unga damer, sa farbrorn bakom disken.

Karin och jag blev förlägna av uppmärksamheten och skyndade oss att hämta kaffegrädden i kyldisken. Vi gick fram till kassadisken och hoppades att han inte skulle prata något mer.

-Får jag bjuda de söta på något sött? sa farbrorn och höll fram en burk med fyrkantiga kolor i olikfärgat papper.

-Nej, viskade jag till Karin som snabbt nappat åt sig en röd hallonkola, vi ska ju inte äta godis i veckorna.

Vi hoppsade tillbaka till farmors hus. När vi kommit till grinden ville Karin att vi skulle ta det långsamt över gruset och in i huset eftersom hon behövde tugga i sig det sista av kolan. Jag hade inte tagit någon.

Det luktade fläskkorv redan i trappan. Jag hoppades att farmor höll på att göra potatismos till. Lunchen var färdig när vi kom in i köket. Farmor satte in grädden i kylen och så var det dags för mat. Hon tittade på Karin och mig, vi visste att nu var det dags att bli stilla och knäppa händerna.

-Tack gode Gud för maten.

Farmor bad den korta bordsbönen. Sedan åt vi fläskkorv med senap och potatismos. Vi drack mjölk till. Som vanligt, om den var kall, drack jag två glas medan Karin fick tvinga i sig sitt enda. Hon sparade mjölken till sist och klunkade i sig hela glaset så fort, så fort.

-Ta det lugnt, flicka lilla, sa farmor.

-Går ni ut och leker medan jag vilar litet på maten?

Vi tog på oss sandalerna och sprang nerför trapporna.

-Ta det lugnt, flickor! Spring inte i trappan!

Vi gick bakom huset. Det var varmt nu. Vi satt på huk i skuggan och lät gruset sila mellan fingrarna medan vi försökte tänka ut vad vi skulle hitta på. Tiden och värmen stod stilla. Jag pillade på en sårskorpa på mitt knä, Karin reste sig och gick runt hörnet på huset. Jag hörde henne mumla som om hon pratade med någon.

-Vad gör du?

-Jag vill leka med mina låtsasbarn ifred.

Jag satte mig på kanten till gräsmattan och ritade i gruset. Det blev fult. Jag reste mig och plockade några krusbär. Jag tyckte bäst om de gröna, de med hårt skal som är alldeles syrliga. Fast jag tog några av de röda också, även om jag tyckte att de var så jolmiga att jag nästan mådde illa av smaken.

Karin kom tillbaka till mig och vi började leka tillsammans igen. Vi lekte att vi skulle ha kafferep i bersån. Vi började planera vad vi skulle baka, hur vi skulle servera och vilka som var inbjudna. Ett rabarberblad blev ett bra tårtfat, daggkåpeblad fick bli Uppåkrakakor, maskrosblad blev Strassburgare, grobladen var Brysselkex. Vi bakade tårtan i den lilla sandlådan.

-Flickor! Dags för saft och kakor!

Men vi hade ju allting färdigt, vi skulle precis börja med kafferepet. Fast vi visste att det var bäst att komma när farmor ropade. Annars blev hon tung i rörelserna och kunde börja prata om farfar. Och då visste vi att hon skulle börja gråta. Det fick bara ske när pappa var där, då kunde han trösta. Karin och jag blev bara stela och generade.

I köket var saft och kakfat framdukade. Farmor hade hällt upp röd saft i de randiga glasen. Vi fick varsin vaniljbulle och när vi ätit upp den fick vi ta från kakfatet där fem sorter låg uppdukade; Finska pinnar med mandel, de möra Strassburgarna, Bondkakor, vikta Uppåkrakakor och rågkakor med ett utstansat hål.

-Ska du inte ta några Bondkakor? frågade farmor mig. Strängt.

Jag tyckte att det var konstigt att Karin kunde äta Bondkakor och dricka den röda saften till. Smakerna skar sig i min mun, men hon åt helt obekymrat, som om det var njutbart.

-Jag är mätt, ljög jag.

-Jaså, de smakade inte, sa farmor. Hennes röst lät både arg och gråtfärdig.

-Jo, skyndade jag mig att säga. De är jättegoda.

Jag tog en Bondkaka och önskade att jag haft ett glas mjölk istället. Precis när jag skulle sätta tänderna i kakan hördes ett mullrande nerifrån gatan, ett högt gnissel och ljud av sprutande grus. Karin och jag sprang bort till fönstret i salen och tittade ut. På grusplanen framför ytterdörren stod en lång, blänkande bil. Den ljusblå lacken var så putsad att jag fick kisa när jag tittade. Ur bilen klev en lång man. Han hade svart bakåtkammat hår, läderjacka och trånga jeans. Han tittade upp mot fönstret där Karin och jag stod. Jag såg den smala mustaschen och ärret över ena ögonbrynet. Han gick långsamt uppför yttertrappan. Jag hörde hur han litet snabbare gick uppför den inre trappan. Vi tittade på varandra och smet sedan in i gästrummet och gömde oss bakom det stora skrivbordet. Vi gjorde oss så små vi kunde och andades alldeles tyst.

Jag hörde honom öppna dörren till lägenheten. Han satte klackarna hårt i golvet när han gick rakt ut i köket. Farmor måste ha varit kvar där. Jag hörde honom säga:

-Varför har du inte hört av dig? Varför har du inte sökt efter mig?

 

Fånge i mitt eget nät #blogg100

Dag 69

Fan ta mig för att jag antog utmaningen om att blogga i hundra dagar. Och fan ta mig för att jag är en duktig flicka. Och fan ta mig för alla dessa skuldkänslor som kommer att jaga mig om jag inte bloggar i hundra dagar. Och fan ta den där elaka smådjäveln på axeln som bara väntar på att jag ger upp en dag och som då ska skrocka rakt in i örat:

– Ja, det visste jag väl att du inte skulle kunna fullfölja ett sådant projekt.

Vem bryr sig?
Som de små liven säger nuförtiden.

 

Verifierad av MonsterInsights