Dag 70

Vi drack mjölk och åt smörgåsar – hembakt bröd med ost till frukost. Som vanligt hemma hos farmor. Karin och jag satt ensamma i köket och åt. Brödet smakade kryddor och osten litet saltsyrlig, den smakade farmor. Det var tur att mjölken var kall, annars kunde jag inte dricka den. Ibland när vi var hos farbror Rune kunde man få ljummen mjölk. Då mådde jag illa precis som jag gjorde av fett på steken eller rödbetsbitarna i Biff à la Lindström. Men idag var den kall och jag drack två glas.

Solen sken utanför. Vi gick ut. Gruset knastrade. I bersån var gräset mjukt under fötterna och det var nästan kallt i skuggan. Vi lekte affär medan solen sakta värmde upp dagen. Maskrosbladen var tior, småstenarna var enkronor.

Vi drog upp varsin morot ur morotsraden i grönsakslandet. Vattenkranen var litet trög att få upp, men så skvalade det ur den när vi sköljde av morötterna. Vi slängde blasten och åt. De små håren var lena mot tungan innan tänderna bet av den första saftiga biten.

-Flickor! ropade farmor från sin balkong. Kan ni gå och handla? Kom upp så får ni pengar.

Det ekade litet i hallen när vi gick uppför trappan till farmors lägenhet. Utanför hennes ytterdörr stod den stora flaskan med svagdricka och det lilla spensliga hallbordet med en virkad duk på.

Farmor satt vid köksbordet. Hon hade redan börjat förbereda lunchen, potatisen var skalad och hon hade dukat bordet för oss tre.

-Det behövs grädde till kaffet, sa farmor.

Hon gav oss pengar. Vi sprang nerför trappan, knastrade iväg över gruset och hoppsade ut på trottoaren. Ut mot den stora världen som fanns utanför farmors tomt. Tomten som låg i ett hörn, på gränsen mellan stad och skog. Affären låg bara några minuters hoppsande från grinden. Den låg i en villa, vi gick upp några trappsteg och en pingla klingade när vi öppnade dörren.

-God förmiddag, mina unga damer, sa farbrorn bakom disken.

Karin och jag blev förlägna av uppmärksamheten och skyndade oss att hämta kaffegrädden i kyldisken. Vi gick fram till kassadisken och hoppades att han inte skulle prata något mer.

-Får jag bjuda de söta på något sött? sa farbrorn och höll fram en burk med fyrkantiga kolor i olikfärgat papper.

-Nej, viskade jag till Karin som snabbt nappat åt sig en röd hallonkola, vi ska ju inte äta godis i veckorna.

Vi hoppsade tillbaka till farmors hus. När vi kommit till grinden ville Karin att vi skulle ta det långsamt över gruset och in i huset eftersom hon behövde tugga i sig det sista av kolan. Jag hade inte tagit någon.

Det luktade fläskkorv redan i trappan. Jag hoppades att farmor höll på att göra potatismos till. Lunchen var färdig när vi kom in i köket. Farmor satte in grädden i kylen och så var det dags för mat. Hon tittade på Karin och mig, vi visste att nu var det dags att bli stilla och knäppa händerna.

-Tack gode Gud för maten.

Farmor bad den korta bordsbönen. Sedan åt vi fläskkorv med senap och potatismos. Vi drack mjölk till. Som vanligt, om den var kall, drack jag två glas medan Karin fick tvinga i sig sitt enda. Hon sparade mjölken till sist och klunkade i sig hela glaset så fort, så fort.

-Ta det lugnt, flicka lilla, sa farmor.

-Går ni ut och leker medan jag vilar litet på maten?

Vi tog på oss sandalerna och sprang nerför trapporna.

-Ta det lugnt, flickor! Spring inte i trappan!

Vi gick bakom huset. Det var varmt nu. Vi satt på huk i skuggan och lät gruset sila mellan fingrarna medan vi försökte tänka ut vad vi skulle hitta på. Tiden och värmen stod stilla. Jag pillade på en sårskorpa på mitt knä, Karin reste sig och gick runt hörnet på huset. Jag hörde henne mumla som om hon pratade med någon.

-Vad gör du?

-Jag vill leka med mina låtsasbarn ifred.

Jag satte mig på kanten till gräsmattan och ritade i gruset. Det blev fult. Jag reste mig och plockade några krusbär. Jag tyckte bäst om de gröna, de med hårt skal som är alldeles syrliga. Fast jag tog några av de röda också, även om jag tyckte att de var så jolmiga att jag nästan mådde illa av smaken.

Karin kom tillbaka till mig och vi började leka tillsammans igen. Vi lekte att vi skulle ha kafferep i bersån. Vi började planera vad vi skulle baka, hur vi skulle servera och vilka som var inbjudna. Ett rabarberblad blev ett bra tårtfat, daggkåpeblad fick bli Uppåkrakakor, maskrosblad blev Strassburgare, grobladen var Brysselkex. Vi bakade tårtan i den lilla sandlådan.

-Flickor! Dags för saft och kakor!

Men vi hade ju allting färdigt, vi skulle precis börja med kafferepet. Fast vi visste att det var bäst att komma när farmor ropade. Annars blev hon tung i rörelserna och kunde börja prata om farfar. Och då visste vi att hon skulle börja gråta. Det fick bara ske när pappa var där, då kunde han trösta. Karin och jag blev bara stela och generade.

I köket var saft och kakfat framdukade. Farmor hade hällt upp röd saft i de randiga glasen. Vi fick varsin vaniljbulle och när vi ätit upp den fick vi ta från kakfatet där fem sorter låg uppdukade; Finska pinnar med mandel, de möra Strassburgarna, Bondkakor, vikta Uppåkrakakor och rågkakor med ett utstansat hål.

-Ska du inte ta några Bondkakor? frågade farmor mig. Strängt.

Jag tyckte att det var konstigt att Karin kunde äta Bondkakor och dricka den röda saften till. Smakerna skar sig i min mun, men hon åt helt obekymrat, som om det var njutbart.

-Jag är mätt, ljög jag.

-Jaså, de smakade inte, sa farmor. Hennes röst lät både arg och gråtfärdig.

-Jo, skyndade jag mig att säga. De är jättegoda.

Jag tog en Bondkaka och önskade att jag haft ett glas mjölk istället. Precis när jag skulle sätta tänderna i kakan hördes ett mullrande nerifrån gatan, ett högt gnissel och ljud av sprutande grus. Karin och jag sprang bort till fönstret i salen och tittade ut. På grusplanen framför ytterdörren stod en lång, blänkande bil. Den ljusblå lacken var så putsad att jag fick kisa när jag tittade. Ur bilen klev en lång man. Han hade svart bakåtkammat hår, läderjacka och trånga jeans. Han tittade upp mot fönstret där Karin och jag stod. Jag såg den smala mustaschen och ärret över ena ögonbrynet. Han gick långsamt uppför yttertrappan. Jag hörde hur han litet snabbare gick uppför den inre trappan. Vi tittade på varandra och smet sedan in i gästrummet och gömde oss bakom det stora skrivbordet. Vi gjorde oss så små vi kunde och andades alldeles tyst.

Jag hörde honom öppna dörren till lägenheten. Han satte klackarna hårt i golvet när han gick rakt ut i köket. Farmor måste ha varit kvar där. Jag hörde honom säga:

-Varför har du inte hört av dig? Varför har du inte sökt efter mig?