Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: #blogg100 (sida 1 av 54)

Mycket att skriva om

Så blev det grönt tillslut

De närmaste veckorna har jag tänkt att jag ska skriva. Hur det faktiskt blir med den saken, det återstår att se. Men det jag längtar att dela med mig av är tankar kring:

  1. Skam. Ja, ”Skam”, alltså.
  2. ”The Handmaid’s Tale” och andra böcker om instängdhet.
  3. Den tunna linjen mellan verklighet och saga. Om John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Margaret Atwood (se punkt 2).
  4. ”Twin Peaks” 25 år senare. Göder drömmarna fortfarande.
  5. Tankar på en proffsblogg om kommunikation.

Trevlig helg allihop!

Drottningens återkomst

Japp. Jag är den första att erkänna det – jag, Issadissa har grovt åsidosatt min plikt som bloggerska att hålla resten av världen uppdaterad om mina göranden och mina åsikter. Dessutom har jag därför misslyckats med att fullfölja Blogg100-utmaningen.

Ja, ni ser. Misslyckanden, misslyckanden, misslyckanden. Samt pliktöverträdelse. Ingen guldstjärna i himlen här inte.

Vad hände då?

Allt och inget. Livet. Småstökigt överallt. En del roligt, en del jobbigt, en del för mycket, en del för litet. INGEN ORDNING! Jag lägger härmed in en protest mot den som suttit och planerat mitt liv. Det här var riktigt uselt projektlett, vill jag med bestämdhet hävda. Vad hände med de fina projektplanerna? Varför fick jag inte se ett snyggt Gantt-schema som livet sedan kunde hålla sig till? OK. Jag vet att redan i tillvaron failat stort när det gäller checklistan för livet, men jag tänkte att litet ordning och reda kunde väl ändå livet hålla sig till.

Som sagt. Inga stora saker.

Och medan jag varit fullt upptagen av diverse mindre bränder som ska släckas och ett antal trasselnystan som ska redas ut så segade sig våren fram och tillslut exploderade.

Där är jag nu. Utan att utlova någonting så hoppas jag ändå att jag nu hittat tillbaka till min röst och min arena och att jag kommer att fortsätta utöva min rätt att uttrycka mig. Och att det finns några kvar som vill lyssna.

Misslyckanden och stolthet

Superhost

i Lidingö

 

Ja, just det. Jag har varit superhost två år i rad.

Jag är så stolt och glad. I just Airb’n’b-världen funkar det där förhållandet som en hoppas skulle funka överallt i hela tillvaron, det att insikter, analys, ett genomtänkt och väl utfört arbete samt snällhet och intresse för andra människor ger utdelning. I förtroendeekonomin är utdelningen finfina omdömen och rekommendationer av mig som värd.

Misslyckanden då? Ja, i år får jag väl tillstå att jag misslyckats rejält som Blogg100-bloggare. Det är mycket möjligt att jag får ihop hundra inlägg under de hundra dagar som utmaningen pågår. Men det är bara för att jag vissa dagar har publicerat flera. Dessutom återanvända inlägg. Så – epic fail. Jag tänkte skriva något snärtigt om att jag nu kanske kvalat in i fail-gemenskapen. Men det är inte sant – då ska en egentligen ha misslyckats med en start-up. Typ.
Men det förtjänat ett eget inlägg.

Jag värvar gärna nya Airb’n’b-värdar och delar med mig av mina insikter och tips och råd. Det finns en efterfrågan på de flesta boenden. Har du en sommarstuga ute i skogen som du inte nyttjar så ofta, absolut! I Stockholms skärgård finns nästan inga värdar men en enorm efterfrågan. På mindre orter, i alla halvstora städer, åtminstone på sommaren finns en stadig ström av resenärer som vill bo på ”riktigt”. Förtroende är det som skiljer Airb’n’b-värdskapet från att hyra ut till vemsomhelst på Blocket.

Glad Påsk!

Efter fredagen

Imorse, tisdag 11 april 2017

Precis som de flesta av oss kommer ihåg exakt vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme blivit skjuten så kommer nog de flesta av oss att för lång tid framåt komma ihåg var vi var, hur vi fick reda på det och vem som var med oss när vi fick den första aningen om att något fruktansvärt hänt på Drottninggatan i Stockholm i fredags.

Jag var på jobbet, 300 meter från Åhléns, jag skulle prata korr och innehåll med konsulten Patrik när han inledde vårt telefonsamtal med att säga:

  • Vet du vad som händer borta hos er?

Jag är tacksam över att det är många som kunnat kommunicera vettigt och konstruktivt under fredagen och helgen, både i SVT (hurra för public service) och i mitt eget Facebook-flöde. För jag kunde inte. Jag återupplevde de gånger jag själv fått katastrofbesked och fungerade inte. Så enkelt var det.

Förutom Emanuel Karlstens blogginlägg som jag spred vidare igår, så minns jag särskilt en vän som rekommenderade alla att äta och dricka innan adrenalinet gick ur kroppen i fredags och så en annan vän som försåg mig och andra med balanserade artiklar, krönikor och tweets, i en jämn och tröstande ström. Tack,  Li och tack, Chris.

Det nya arbetslivet, ditt namn är rädsla

Ja. Ni som följer mig regelbundet vet att jag gillar en bra rubrik. Och jag önskar verkligen att jag kunde backa på den jag nyss skrev. Men tyvärr. Den innehåller alldeles för mycket sanning.

Det är inte specifikt mina egna upplevelser som jag pratar om. Det är förtroenden jag fått, historier jag hört, samtal jag lyssnat på. Och den korta sammanfattning jag fick av en organisationskonsult jag råkade sitta bredvid på ett intressant seminarium som handlade om helt andra, och mycket roligare saker. Hon sa:

Det genomgående i de organisationer som jag kallas in i att få ordning på är att människor är rädda. Särskilt mellancheferna. Deras rädsla är speciell eftersom den ofta är diffus. Men allmänt är att rädsla styr och genomsyrar de här organisationerna.

Jag skriver inte det här inlägget för att döma eller peka finger. Jag skriver det för att det är dags att titta närmare på det här. För jag kan ju inte påstå att det kom som någon överraskning det hon sa, organisationskonsulten. Hon hjälpte mig att göra en iakttagelse jag redan gjort mer generell. Jag säger inte att rädsla präglar alla organisationer, absolut inte, men att det är något som påverkar alldeles för många människor i deras vardagliga arbetsliv för att inte rikta strålkastarljuset på.

Vad är vi rädda för? Är det att förlora jobbet, hamna på undantag, exkluderas från sammanhang?

Och varför? Är det för att förändringens vindar blåser överallt? Och om den inte blåser så används den som argument för maktutövning av sådana som gillar sådant, tänker jag. Så i förändringens namn kan nästan allt ske.

Som vanligt tror jag att det enda som kan få oss att göra något är att först benämna demonen. Hur mycket styr rädslan i din organisation? Ärligt. Hämta inte fram värdegrunden och Powerpointarna nu. Var brutalt ärlig. Inför dig själv i alla fall. Konsekvenserna behöver du inte tänka på just nu, nu är det bara analysen som gäller. Försök att hämta in iakttagelser, försök att pröva hypotesen ”rädsla” när du försöker förstå märkliga konflikter och konstiga organisationsförändringar.

Och om demonen ”rädslan” inte finns i organisationen – var glad och jobba på.

Men är den där och sticker upp sitt fula huvud litet då och då, tänk att det inte är så överallt, tänk att rädslan antagligen påverkat hur du ser på dig själv och din egen kompetens. Och nu kan du agera utifrån din nyvunna insikt. Är du riktigt modig försöker du påverka din organisation, är du bara vanlig modig söker du dig bort.

Jag tänker fortsätta skriva om det här. Och en hel massa om förändring. Jag gillar förändring. När jag förstår mig på den. Och det gör jag för det mesta eftersom jag är nyfiken och därför läser, analyserar och diskuterar. Och läser, analyserar och diskuterar. Igen. Det här inlägget är en del av diskussionen. Berätta vad du har sett och upplevt och tycker!

Stora ambitioner

Klockan 07.15 27 mars 2017

Fast det känner väl de flesta – klockan luras. Det är mer svinotta än den visar. Punkt slut.

De stora ambitionerna? Jo, jag tänkte utröna hur det går till att tjäna pengar på sitt bloggande. En del av det visade sig gå emot tanken på min egen trovärdighet och en del annat har fått mig in i html-träsket. Åter annat gav mig in i det stora mainstreambloggandet där alla bloggar är kloner av varandra. Påminner om vad en av mina Airb’n’b-gäster sa om att åka spårvagn här på Lidingö:

”I thought the young girls were clones. They all look alike.”

Gästen ifråga var en amerikansk konstnär så jag betvivlar inte hennes iakttagelseförmåga.

Men nu ska det vara slut med cynismer för denna dag. Eller i alla fall morgon. Jag har faktiskt fått i mig kaffe och tittat på ett halvt avsnitt ”Brooklyn Nine-Nine” så jag borde vara snäll. Tänk om en kunde vakna med samma känsla som en har efter en kopp kaffe. Varför är en inte disponerad så? Då kunde jag yoga direkt på morgonen, som en egentligen ska. Då kunde jag…..en massa saker.

Ser bilden litet ny och annorlunda ut? Jo. Träden börjar knoppas. Jag lovar.

Jag lovar.

Godbitar som Netflix gömmer

Idag blir det kort och direkt användbart.

Du ligger i soffan med fjärrkontrollen i handen och flippar runt på Netflix efter någon serie du tror finns där. Nästa ”Breaking Bad”, ” Stranger Things” eller ”Sherlock”. Allt du ser är samma gamla serier du redan tittat på eller hört någon säga något negativt om eller så ser vinjettbilden ful och tråkig ut och Netflix skribenter har fått ihop något som gör att du direkt känner att ”Nej, det här är inget för mig. Och antagligen inte för någon annan heller. Att de ens orkar visa upp sånt elände som ändå ingen vill ha.”

MEN. STOPP!!!

För det är precis två av de fulaste vinjettbilderna och den menlösaste texten som döljer två riktiga pärlor. Och den cocktail av känslor som de här två serierna väcker om du håller tittandet igång samtidigt, det är en finfin mix av de mest basala känslorna med ett lager av de mer depraverade nyanserna.

  1. ”Brooklyn Nine-Nine”. Å, så roligt! Så otroligt roligt! Så snällt och mänskligt utan att vara jolmigt nånstans. Tydliga karaktärer som utvecklas. Inga förinspelade skratt. Korta, snärtiga avsnitt (tjugo minuter) som kan avnjutas i portioner om 4-5 stycken i taget. Om du tar ett par avsnitt till frukost blir hela dagen bättre, du kommer att fnissa hela vägen till jobbet och se på dina arbetskamrater med litet mildare ögon. För är inte den fyrkantiga chefen litet lik Captain Holt och hon, den koleriska, är det inte Rosa egentligen?
  2. ”Penny Dreadful”. Precis som jag älskar serier och filmer som visar människors goda sidor så älskar jag också London och särskilt det viktorianska slum-London. I ”Penny Dreadful” möts vackra miljöer, slum, monster som suger blod, häxor, horor, Dorian Gray, Timothy Dalton, Frankenstein och hans skapelser, Varulven och medier. Det är blodigt, sexuellt på hur många plan som helst, makalöst vacker, välspelat, välberättat. Absolut beroendeframkallande! Två säsonger finns på Netflix, tre säsonger (samtliga) finns på HBO.

Misslyckanden

Utsikt från balkong med träd utan löv

Sol. Sol! Ingen snö!

Vad är det vissa säger? Typ att misslyckanden inte är något annat än utbildning och utveckling. Kanske är det så. Och kanske är det precis det jag skriva om. Någon annan gång. För idag är det lördag, jag har sovit i underbara nio-och-en-halv-timmar, solen skiner, jag har druckit massor av gott kaffe och eftersom jag vaknade hälsosamt hungrig så åt jag tre skivor av Bröd&Salts goda nötbröd, det är lugnt i lägenheten eftersom barnen sover och jag har tittat på två avsnitt av ”Brooklyn nine-nine”. Kort sagt, jag har tillfälligtvis lagt all oro åt sidan, allt från klimatångest till mindre orosmoln som handlar om min privatekonomi och liknande.

Jo, men kanske att jag ska skriva något om misslyckanden. För min satsning på att bli en annan typ av bloggare, eller i alla fall hitta en ny arena och bredda publiken en smula, den satsningen går långsamt. Och då ser jag det, i min svartvita och otåliga värld som ett misslyckande. (Säg inte det här till mina barn, jag försöker lära dem tålamod och uthållighet.)

Jag bloggar alltså nu på tre arenor – här, Stockholmsguide-bloggen (mer som en hemsida) och så alltså på Nouw. Och det är Nouw-bloggandet som är en riktig utmaning. För jag måste använda all min kommunikatörskunskap för att avkoda vilka olika målgrupper som finns där, hur de kommunicerar, både när de bloggar och när och hur de kommenterar, hur de använder bilder, vad de fotograferar och på vilket sätt.

Min första stora insikt är i alla fall denna:

använd effects-inställningen på kameran. Välj ”high key”. Helt plötsligt ser livet ut som…..i en blogg. Eller i ett inredningsreportage.

Så. Nu ska jag använda kameran med just den inställningen. Och så lägger jag upp några sådana bilder på min Nouw-blogg och så inväntar jag resultatet. (För, det är klart att jag älskar statistik också. Jag kan både analysera den och trixa med den. Som vilken karriärist som helst.)

Mello, mainstream och den långa svansen

Jo, en försvarlig andel av mitt Facebookflöde handlade igår om Melodifestivalen. Fast jag tittade först i flödet imorse. Och det som slog mig då var att Dressmann som varumärke fått en rejäl puff samt att ingen egentligen verkade särskilt intresserad av varken låtarna eller artisterna. Det var liksom mer Mellon i sig. Och Dressmann (det hade något med byxlängden att göra).

Ni som följt mig ett tag vet att jag har glömt bort hur en gör när en tittar på tablå-TV. Utom förra fredagen då jag tittade på ”På spåret” och spelade med genom Duo-appen. Det var ju kul eftersom det var så lätt att få sjukt mycket poäng. Alla som spelar via Duo-appen måste ju känna sig som nästa års vinnare allra minst.

Men som kommunikatör är jag besatt av mediekonsumtion. Inte bara av min egen utan hur andra gör, hur ”alla” gör. Naturligtvis har jag läst ”The Long Tail” av Chris Anderson och jag vet att framtiden (som är nu, han skrev den 2006) handlar om att sälja mindre av mer. Alltså mindre kvantiteter av många, många, många fler produkter/tjänster. Att det inte längre finns samma tryck på att hitta nästa hit, nästa blockbuster, nästa Justin Bieber. För livslängden är så mycket längre för låtarna, texterna, filmerna. Nu. Och framåt.

Hur ska jag knyta ihop detta nu då utan att det här blir för långt? Jo. Mellon är ju en ”lägereld”. Precis som Hylands Hörna var en megalägereld på sin tid. Då såg i princip hela Sverige samma TV-program samtidigt. Vi, som folk, satt vid samma lägereld. Men nu sitter vi vid hur många lägereldar som helst. Ibland är de nationella, som Mellon. Men oftare är de globala. Åtminstone för millennials och en del av oss i andra generationer som alltid haft dragning till kulturyttringar utanför mainstream (jovisst, jag hade en intensiv period med Sweet när jag var 12-13-årsåldern).

Så. Uttryck som är bra att komma ihåg: the Long Tail, lägereld samt fandom. Den hängivna delen av Mello-publiken utgör en fandom. Precis som de som älskar Deadpool, Stan Lee och resten av Marvel-universumet. Eller de över hela jorden som är helt upptagna och koreansk populärmusik, k-pop. Eller de som följer podden ”Welcome to Nightvale” och kan hela staden och dess invånare.

Jag avslutar med Longtail-exempel från populärmusikens område:

Pojken tittade på trailern för CoD, Black Ops 3 och vad dök upp där om inte ”Paint it Black” med Rolling Stones. Perfekt musiksatt tyckte både Pojken och jag.

Och Sweet fortsätter att dyka upp på märkliga ställen. ”Ballroom Blitz” har ju kommit att bli en megaklassiker, men i slutet av hösten 2016 kom deras efterföljande hit ”Fox on the Run” att bli en viktig del av ”Guardians of the Galaxy Vol.2”. Så fyrtio år efter att de var ett bespottat pojkband som jag avgudade så går mina barn och nynnar på deras hittar. Long tail, som sagt, long tail.

Det här är en byggarbetsplats

Välkomna till Issadissas alldeles egna blogg. Nästan allt material har kommit med från issadissa.wordpress.com
Issadissa har blivit litet snyggare med det nya temat, tycker jag. Litet mer lättläst, litet ljusare och fräschare.

Nu har jag en del småfix att göra. Importera bilder, fixa länkar och Youtubeklipp.

Så. Hav tålamod. Jag ska försöka ha det.

Verifierad av MonsterInsights