Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: metakommunikation (sida 1 av 1)

De två stora frågorna

Någon gång förra veckan stod det klart för mig att det är två frågor jag ständigt söker svar på. Och att det är letandet efter svaren som driver bloggandet.

Är ni redo?

Kan en av dem vara frågan som gäller meningen med livet?

Nejnej. Inte så enkelt.

Hm. Vad sägs om ”Föds människan god”?

Näpp. Inte den heller.

Dags att bara skriva, eller hur?

  1. Vad är den perfekta träningen för en sådan som mig?
  2. I vilka cirklar hittar en de bästa samtidskommentarerna? De som faktiskt gör en klokare.

Tungt. Eller hur?

Det var allt för idag.
God natt.

Selfies och porträtt. Eller vem är jag?

Jag hatar selfies. För på 9 av 10 ser jag hemsk ut. Eller, jag ser inte ut som jag hoppas att jag presenterar mig för världen. Jag hoppar några decimeter baklänges och tänker att den där människan vill jag inte umgås med.

Jag förstår heller inte selfies. Alltså andras selfies. Varför måste berättarens ansikte vara med? Gör det vyn eller sevärdheten mer rättvisa? Eller är det för att verkligen poängtera ”Jag. Var. Där.” OK. Jag fattar. Du var där. Så? (Som ni märker har jag inte några kompisar som gör duck-face-selfies flera gånger dagligen utan vi pratar om den typ av selfies medelålders människor gör.)

Eller handlar det om en vankelmodig hållning gentemot verkligheten: existerar den? Existerar jag i den? Om både jag och verkligheten finns i bilderna så kanske allting existerar – hoppas, hoppas! Om jag dessutom finns där med den jag antar att jag har ett meningsfullt förhållande till så kanske förhållandet är verkligt också?

Jag vet inte. Det här är bara teorier.

Som jag leker med. För jag fattar inte.

Däremot har jag några gånger blivit porträtterad av andra. Och i de bilderna finns jag. Min tvilling tecknade och målade mig, jag fastnade i en skissbok av Bianca Maria Barmen och det finns några bra fotografiska porträtt av mig. Men alla de här är från mina yngre år. Så hur framstår jag nu?

I väntan på att finna någon som vill porträttera mig så gör jag en selfie-exploration light.  Jag tar en selfie i ljuset från den nedgående solen. Jag ser sur ut. Väldigt sträng. Kraftfull men inte så trevlig. Vem vet. Det är kanske jag.

Men så höjde jag kameran och då tittar jag uppåt, som om jag skulle titta upp på en längre man. Jag ser litet förväntansfull, litet undergiven och litet mild ut. Det är kanske jag.

Jag blev inte så mycket klokare. Och känner inte heller att jag gillar selfies mera.

IMG_3747 tIMG_3748

 

 

Spoiler alert! #blogg100 dag 96/2

darthvader

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

 

Jag börjar med recepten. Eller?

Nu har jag ju redan berättat vad min blogg kommer att innehålla under Blogg100-perioden – gammal skåpmat. Men med ”staying power” som WordPress säger eftersom inläggen läses om och om igen. Av mer eller mindre nytillkomna besökare.

Bara för att det är roligt har jag nu förfärdigat en snabbenkät. Så var med och påverka i vilken ordning jag tar mig an de teman som jag tycker att jag skrivit om. Har jag glömt något – kommentera!!

[polldaddy poll=9314875]

Uppladdning

blogg100-logotype-300x256

Den första mars börjar Blogg100 igen. Jag tänker hänga på för fjärde året i rad. Men i år tänkte jag göra på ett nytt sätt – jag tänkte återanvända material jag redan skrivit men sätta ihop inläggen tematiskt och kronologiskt.

En lång berättelse kommer att handla om mitt insjuknande i och tillfrisknande från utmattningssyndrom. Det är dagboksanteckningar som är fyllda av reflektioner och funderingar – vilka är vi som blir utmattade, varför står vården ofta handfallen inför den här åkomman, vad har vår samtid med den galopperande epidemin att göra?

Jag kommer också att lägga ihop de inlägg som handlar om serier och filmer på Netflix.

Jag har ett gäng inlägg som handlar om böcker, det är rekommendationer och varningar. Ofta handlar om det flera böcker i samma post – exempelvis i inlägget som handlar om böcker som varje ung kvinna borde läsa.

Under åren har jag bidragit med några riktigt, riktigt bra recept – de tänker jag publicera på rad. Så ni som är intresserade av mat har chansen att få inspiration varje dag under närmare två veckor. Och ni som högaktningsfullt struntar i vad ni stoppar i er eller i alla fall inte gillar att laga det själv – hoppa över Issadissa under samma period.

Så har jag skrivit en del om samverkanskonsumtion. Det tycker jag är ett väldigt spännande område. Det blir nog en fyra-fem dagar som bloggen kommer att handla om det.

Blir det om tvillingar också? Ja. Jag tror det.

När ett nytt tema är på gång ska jag försöka vara tydlig om hur lång tid framåt bloggen kommer att domineras av det temat. På samma sätt som jag ska vara tydlig när ett tema är på upphällningen och vad som sedan väntar.

 

Ha en metakväll

Jag fortsätter på metakommunikationspåret som jag inledde igår. Idag tänkte jag helt enkelt ge tips på några filmer och en podcast som kan öva upp metakommunikationsförmågan.

Filmerna:

  1. The Truman Show. Filmen där Jim Carey spelar en man som lever sitt liv i tron att det är ett riktigt liv. Som vi ju alla gör. Skillnaden är att han är huvudpersonen i en reality-såpa som handlar om hans liv. Hans fru är en avlönad skådespelerska precis som alla andra i hans värld. Produktplaceringarna är en självklar del av berättelsen. Men han tycker inte att det är konstigt eftersom han alltid har levt det här livet. Tills något händer och han börjar klä av tillvaron.
  2. Välkommen till Pleasantville. En baklänges Truman Show, skulle en kunna säga. Här är det de två tonåringarna från nutiden som åker in i en TV-serie från 50-talet komplett med oskulder, vita ankelsockor, vida kjolar, icecreamsodas, farliga pojkar i läderjackor och snälla pojkar i cardigans. Och allt är i svartvitt. Världen är i svartvitt. Alla känslor är inkapslade, allt är fint och välordnat, alla gör vad de förväntas, livet levs i rätt ordning enligt en solklar checklista. Den yngre brodern har drömt om att leva i det här enkla samhället och njuter till en början, den vildare storasystern protesterar hela tiden. På olika sätt för de in kaos och riktiga känslor och förändringen de bringar påverkar hela samhället på ett påtagligt kulört sätt.
  3. The Joneses.  Berättelsen om två PR-proffs som ikläder sig rollerna som Mr och Mrs Jones för att sälja in livsstil och tillhörande produkter. De bosätter sig i övre medelklass-områden där det finns ambitioner om att röra sig uppåt i de sociala skikten. De låtsas vara en framgångsrik familj, den perfekta familjen, helt enkelt. Eftersom de är så snygga, trevliga och framgångsrika blir de ledstjärnor för hela området och kan genom sitt sätt att konsumera påverka de andras konsumtion. För det är ju det som filmen handlar om – konsumtion som livsstilsmarkör.
    MEN. Filmen skulle ju inte kvala in här i listan om den inte ”sprack”, det vill säga att skådespelarna tillslut inte orkar med sitt jobb. Riktiga känslor uppstår där de inte ska uppstå, mänskligheten bryter igenom och det säljande budskapet krackelerar fullkomligt.
  4. Poddcasten ”Welcome to Night Vale”.  Berättelsen om den lilla orten Night Vale som ligger någonstans i det rurala Amerika vävs genom de radioutsändningar som görs. I Night Vale bor det människor, vädret rår och polisen upprätthåller lagen. Det är nästan som förväntat. Tills du börjar lyssna ordentligt.

OK. Vad är kontentan av det här? Vad går det att träna upp genom att genomföra den här metakvällen?
Jo, att ytan och det underliggande är två skilda saker. (Visste ju redan Freud, men det är lätt att glömma.)
Och att det går att systematiskt dekonstruera tillvaron för att förstå den på ett djupare plan.
Och att faktiskt inse, att bara beakta ytan är ett aktivt val.

Det där var nog det viktigaste: att bara beakta ytan är ett aktivt val.

Spoiler alert!

darthvader

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

 

Verifierad av MonsterInsights