Kolla här på två rejält plastikopererade kvinnor. Jag råkade titta på ett klipp där en kvinna gick igenom Madonnas (därav bildsättningen till tidigare inlägg) olika ingrepp och vilka sideffekter de ingreppen generellt har. Helt klart är att de ingrepp som är populära just nu och som ger önskvärda effekter på kort sikt gör att tillslut kommer de flesta kvinnor som gillar sånt här att se väldigt lika ut. De kommer att ha
smala ögon
kindben som pekar framåt snarare än åt sidan
De båda effekterna har tydligen att göra med insprutningen av fett som görs för att göra mer framträdande kindben. Fettet förflyttar sig i ansiktet och lägger sig uppenbarligen under ögonen. Resultatet blir alltså framåt pekande äppelkinder och smala gluggar till ögon.
Jennifer Coolidge (ovan) och Dolly Parton (nästa) har visst kollat på varandra när det gäller näsan eller så är det standardbilden som hålls fram när man träffar plastikkirurgen. Typ ”visst är det en sån här du vill ha?”. Eller ”just den här har vi extrapris på just nu”. Alternativt ”när du ändå vill har litet fett på kindbenen kan vi fixa den här snygga näsan till dig”.
Efter att ha läst det här kommer du aldrig att kunna o-se kvinnor över femtio med smala ögon och kíndben som sitter konstigt. Numera kommer du alltid att veta vad de gjort.
Samtidigt inställer sig frågan: Kommer det här utseendet att bli norm? Är det detta som kommer att ses som attraktivt och vackert för i ”mogen” ålder? Ja, vad vet jag. Jag bara slänger ur mig tankar och funderingar.
Nu har jag gjort vad jag utlovade. This is Issadissa, signing off.
För att ni säkert ska hålla koll på vad som händer här i bloggen är det dags för en teaser: endera dagen kommer det att handla om plastikkirurgi. Med bilder och spaningar. Så det så. (Funderar över vilken kategori det inlägget ska hamna i. Äsch, vi tar väl den där slasktratten som heter ”åldrande”.)
Den 40-åriga Annie låter en tjusig kirurg med tysk brytning ta bort sina påsar under ögonen. Det är en av alla de små händelserna i ”När du dör ska jag vara nära”, där huvudberättelsen handlar om Annies mamma som håller på att dö. Hon har varit sjuk i Alzheimer sedan 62 års ålder och nu när hon under några månaders tid rör sig allt närmare döden berättar Annie historien om Eva, sin mamma, men också historien om att vänta in sin mammas död. Vad var det där med plastikkirurgin då? Den binder ihop Annie med sin fåfänga mamma som alltid, ändå fram till sin död benämns som ”söt”.
Alzheimer spelar en undanskymd roll i boken, den är en utgångspunkt för resonemang om minnen, huvudpersonerna är Eva och Annies berättelse om att ha henne som mamma. Drygt halvvägs in i boken citerar Annie Reuterskiöld Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma. Det känns märkligt eftersom jag nyss lämnade den boken djupt berörd. ”Fjärilsvägen” som den heter, handlar lika mycket om Birgitta som om Sverige de senaste fyrtio åren. Patrik Lundberg har ett märkligt opersonligt och rapporterande språk, åtminstone i början av boken. Eller är det jag som lär känna både Patrik, Birgitta och Paula (Patriks syster) så väl att språket faller in i bakgrunden, människorna och berättelserna blir det viktiga. Jag skriver ”berättelserna” eftersom Patrik Lundberg både skriver en djupt personlig historia och svensk nutidshistoria. Det handlar om kärlek, plikt, ordning, ett skyddsnät det går maskor i, en socialdemokrati som villar bort sig, lojalitet och ännu mera kärlek.
Dagarna innan jag tog mig an ”Fjärilsvägen” plöjde jag ”Söndagsvägen”. Det är ju rent fnissigt att de båda romanerna heter gatunamn. Fjärilsvägen ligger i Sölvesborg, Söndagsvägen i Hökarängen (södra Stockholm). ”Söndagsvägen” är skriven av Peter Englund, han som populariserat svensk historia utan att göra våld på källorna (ni som fattar fattar). Utgångspunkten för berättelsen är ett mord som skedde 1965. Naturligtvis finns spänningen där – whodunnit? – och vi som läsare får följa utredningen från början, genom misstag och blindskär men också genom väl utfört och erfaret polisarbete. Men, genom hela boken löper berättelsen om Sverige. (Komplett med briljant källförteckningsarbete. Vi pratar sidovis med intressanta fotnötter.)
”Fjärilsvägen” och ”Söndagsvägen” borde ingå i skolundervisningen när det gäller nutidshistoria. ”Söndagsvägen” berättar om Sverige efter andra världskriget, om den snabba moderniseringen och den enorma framtidstron, om de möjligheter som för tidigare generationer varit otänkbara och som nu finns för flesta. Allt uppbackat av ett välfärdssamhälle som tar hand om alla. ”Fjärilsvägen” handlar om hur välfärdssamhället krackelerar och hur rasismen kryper in genom sprickorna.
I min andra blogg som helt ägnas åt klimatfrågan skrev jag ett raljerande, sorgset och lätt ilsket inlägg idag. Den blandningen av känslor tar jag med mig in till Issadissas domän.
(Disclaimer, frånsägande, brasklapp – det jag skriver nedan gäller erfarenheter jag dragit utifrån ALLA mina arbetsplatser SAMT alla de arbetsplatser jag diskuterat med mina vänner, släktingar, bekanta och obekanta)
Jag är verkligen senior nu i arbetslivet. Och då menar jag senior som något verkligen bra. Senior i motsats till junior. Senior som i ”full av erfarenheter”. Senior som i ”sett och upplevt mycket och reflekterat över det”. Senior som i ”varit på många arbetsplatser”. Senior som i ”utvecklats och lärt mig hela tiden”.
Häromåret slog det mig att mina erfarenheter har ett mycket stort värde. Jag har både lyckats och misslyckats, jag har gjort makalösa, medelmåttiga och mindre bra åtgärder och insatser och allt det kan jag dela med mig av. Särskilt som jag kan berätta om varför. Alla behöver inte göra samma misstag, det är ju direkt dumt att inte ta tillvara på erfarenheter som gjorts. Jag lägger med ett citat av Bodil Jönsson här
Hjärnan formas hela livet. Yngre ser detaljer – äldre ser sammanhang.
och samtidigt hänvisar jag till det inlägg om ålderism, senioritet och arbetsmarknaden som jag skrev inspirerad av en föreläsning av John Mellkvist.
Vad jag har sett under mina år i arbetslivet är naturligtvis en fascinerande utveckling när det gäller kommunikation och digitala verktyg och beteenden men också en obehaglig utveckling kring hur arbete organiseras och hur ledning och styrning utövas.
Jag är senior inom mitt område, men det är inget som påverkat min löneutveckling på länge. Trots att jag utifrån tidigare erfarenheter kan säga hur vi bör och inte bör agera, trots att jag har jobbat upp en rutin som gör mig väldigt snabb, trots att jag har en palett av erfarenheter som gör mig väldigt mångsidig, trots att jag ser sammanhang och helheter . Det enda som kan påverka löneutvecklingen är numera chefsskap. Jag antar att det är en av anledningarna till att vi har så många chefer som inte passar som chefer och/eller som inte vill vara chefer. En annan anledning till inflationen i chefer är att vi lever i en komplex verklighet och ledningar ofta verka leva i tron att ju fler som kontrollerar desto större chans att styra i den osäkra samtiden.
”Sönderchefad”, skrev en vän om en avdelning hen varit på. Den vännen är också senior, hen kan sitt yrke, har utvecklats i det, kan hantverket och har överblick och erfarenheter. Ett väldigt bra ord, tycker jag, för det sätter fingret på hur det kan gå ibland. I den samtid vi lever är komplexitet och olika beroendesystem det som präglar de flesta verksamheter. Om chefen beslutar sig för ett spår, en förklaringsmodell, en slogan/tag-line/varumärkeslöfte/värdeord, håller sig till den som en snuttefilt och utesluter allt annat, då gör man i bästa fall livet för sig själv enkelt på kort sikt men underminerar kreativitet och omvärldsperspektiv. Jag tänker på chefer på alla nivåer här. När det gäller mellanchefer kan det handla mer om att göra som den överordnade säger. Och om den överordnade gillar förenklingar – ja, ni fattar. Det skenbart enkla kan lätt göras till norm och tvångströja. Det där spåret, förklaringsmodellen, värdeorden kan helt plötsligt få ett eget liv, bli det enda som är viktigt, trots att verksamheten sysslar med helt andra saker. ”Sönderkonsultad” kanske är ett uttryck som också bör finnas.
Ja, ni fattar. Det sista är inte sagt i den här frågan. Den förtjänar att diskuteras om och om igen. Förresten – frågan?! Frågorna: senioritet, ålderism, det moderna arbetslivet, chefsinflationen. Och vi ska inte glömma rädslan som jag sett alltför många gånger i arbetslivet. Ta nu inte detta bokstavligt, kära läsare, men låt det bli en tankeställare.
Men Ridley Scotts svarta framtidsscenario kan inte få avsluta dagens inlägg. Jag låter Marie Curie få sista ordet:
“Nothing in life is to be feared, it is only to be understood. Now is the time to understand more, so that we may fear less.”
En del av er som ibland läst bloggen har väl noterat att jag en gång hamnade i utmattning och blev kvar där ett tag. Det var nio år sedan ganska exakt som jag bara inte kom upp ur sängen. Det fanns ingen anledning att gå upp och jag hade heller ingen kraft att göra det. Utmattningen var både mental och fysisk. De första timmarna var det bara skönt att ge upp. Det var skönt att ge efter för den enorma tröttheten. Det var befriande att bara vända sig om mot alla måsten.
Men sedan kom insikten att tillståndet inte var valbart. Tillståndet var (just då) permanent. Tillståndet var som en tvångströja, en fängelsecell.
Jag är nu ute ur den akuta fasen sedan ett tag. Men jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar. Eller om det är åldern som gör sitt. Eller om det faktiskt är så att jag lärde mig en massa saker av utmattningen vilket gör att jag känner mig själv och mina reaktioner på ett helt annat sätt nu.
Om någon hade berättat för mig hur lång tid det skulle ta att ta sig ur tillståndet kanske jag gett upp på en gång. Av leda och otålighet. Vägen tillbaka har varit lång, krokig och med många backar. Månaderna på Stressmottagningen var avgörande för tillfrisknandet. Det absolut viktigaste jag fick med mig därifrån:
Du är inte ensam även om det känns så
dina problem är inte i första hand individuella, de är strukturella och samhälleliga
du behöver en armé bakom dig för att bli frisk
Att du som individ hamnar i utmattning säger inte så mycket om dig utan mer om de omständigheter du befinner dig i. I arbetslivet, i privatlivet, hur starkt ditt sociala nät är. Skam och skuld är dina värsta fiender, bjud inte in dem. Ta emot all god hjälp du kan få, men välj hjälpen med omsorg. Misstro initialt arbetsgivarens HR-personer, de är inte där för att gosa med trasig personal, de är där för att se till att rätt folk rekryteras och att rätt beteende uppmuntras. (Och med ”rätt” avser arbetsgivarens definition av ”rätt”). Ta kontakt med ditt fackförbund, gärna på central nivå. Vänta dig inte förståelse, varken av din arbetsgivare, dina familj eller dina vänner. Genom att du nu inte orkar och inte kan har utmattningen våldfört sig på ett antal sociala kontrakt, kontrakt som du antagligen hittills överlevererat på.
Du behöver använda den lilla energi du har väldigt smart. Slösa den inte på meningslösa konflikter. Slösa den inte på välmenande människor som inte kan men som vill ge dig råd om allt från träning till LCHF-kost, från trädgårdsodling, stickning och kallbad till individuella terapier. Sök hjälp där det finns expertis.
Jag har lärt mig att jag behöver vila ordentligt när jag varit aktiv några dagar. Jag har fortfarande svårt att bara vila, men jag har lärt mig att säga ”nej” till sociala sammanhang och aktiviteter med hänvisning till behovet att vila. Jag har i alla fall lärt mig att skapa plats för vilan.
Jag har lärt mig att det finns ett värde i att jobba i en grupp som hjälper, stöttar och inspirerar varandra istället för att vara ensamt ansvarig. Jag har lärt mig att ett jobb sällan kan ge utrymme för all den kompetens och utvecklingslusta som vi har. Jag har lärt mig att värdera snällhet högre än lön och förmåner.
Jag håller fortfarande på att lära mig lyssna på kroppen. Det har varit den svåraste läxan. När jag efter ett tag kände mig litet friskare ville jag träna igen, jag ville cykla och gymma som förut, jag ville fortsätta lära mig springa längre och längre. Men nej. Då svarade kroppen omedelbart med sjukdomskänsla. Medan samhället fortsatte skrika ”Träning är bra! Träning är alltid bra!” Nu tränar jag måttligt och lider fortfarande av dåligt samvete för att jag inte pressar mig hårdare. Det här är fortfarande svårt.
Vill du läsa mer om min utmattning finns det massor här i bloggen. Du kan börja här. (Snart kommer du att kunna söka på termerna stress och utmattningssyndrom också).
Ja, jag skulle kunna titta på soluppgången, fåglarna, katternas krumbukter och solnedgången. Och göra samma lika nästa dag. Dricka litet vin, för det får man för de flesta doktorer nu för tiden. Bingea ett par, tre serier på Netflix, Amazon Prime och HBO. Bjuda ut folk, ha silluncher, bada och låta samtalen flöda ut över ön. Jojo, allt det här SKA jag göra.
Men vad jag verkligen längtade efter var att få TÄNKA, bli INSPIRERAD, bli UTMANAD. Efter att jag fått ta några ordentliga sovmorgnar och läsa den där trötta Mons Kallentoft-deckaren som jag skrev om sist.
I de tidigare tonåren när min tvilling och jag precis fått börja låna böcker på övervåningen, det vill säga vuxenavdelningen på Örebro stadsbibliotek hittade vi science fiction-hyllan. Det måste ha varit någon modern bibliotekarie som kunde sin genre och kände sitt kall, att föra ut det alternativa tänkandet till närkingarna. För det var ju när jag läste SF (science fiction kallades för det då) som jag första gången upplevde fenomenet ”Sense of Wonder”. Den där känslan som slår till när man får syn på världen på ett alldeles nytt sätt. Samma känsla upplevde jag när min tvilling berättade om vad hon läste om i socialantropologin. Det där som slår till när man plötsligt ser på det vardagliga som om det vore oförståeligt, lätt kryptiskt, okänt. Som när man säger ett ord många gånger så att man hör hur konstigt det låter.
Nu går jag en sommarkurs på universitetet (de fanns inte när jag läste första gången där – vilken smart produktutveckling!) som heter ”Etnografiska metoder i en digitaliserad värld”. Vi är en blandad skara människor, det enda som binder ihop oss är att vi har läst ett år på universitet eller högskola och att vi har anmält oss till den här kursen. Vissa är unga och tar kursen för att få studiemedel under sommaren, andra är i min ålder.
Vad vi lär oss, både av våra föreläsare och av litteraturen är det etnografiska tillvägagångssättet, att göra det kända okänt, att titta på det vardagliga, förgivettagna med ett barns, en marsmänniskas, en rumpnisses blick. ”Voffor gör de på dette viset?” Men det är inte alltid lätt att gå in i barnet, marsmänniskan, rumpnissen. Det finns ett inre motstånd mot att ifrågasätta det vi själva tar för givet, det vi gör dagligen, de måttstockar, planer och drömmar vi har. De är rotade i den kultur vi lever i, den omgivning vi befinner oss i. Det finns väldigt litet i våra liv som är universellt. ”Det vet väl alla” gäller bara i den krets vi räknar oss till.
Tänk bara på så enkla saker som hur födelsedagar uppmärksammas eller inte på arbetsplatsen. På min nuvarande arbetsplats är det självklart att det är födelsedagsbarnet som ser till att bli firad genom att ta med hembakat fika. På ett annat ställe fanns det en kollega som hade allas födelsedagar i huvudet vilket gjorde att det inte fanns någon chans att smita undan, dessutom köptes det gärna in tårtor från det anrika bageriet på torget. På båda ställena är det bara självklart att det är på det ena eller andra sättet, men det står ju inte skrivet i personalhandboken eller ingår i ”on-boardingen” för nya medarbetare. Så min 60-årsdag kom och försvann utan att någon visste om det på jobbet. Eller så tyckte alla att jag var jättekonstig som inte bakat ett par Pinocchio-tårtor.