En del av er som ibland läst bloggen har väl noterat att jag en gång hamnade i utmattning och blev kvar där ett tag. Det var nio år sedan ganska exakt som jag bara inte kom upp ur sängen. Det fanns ingen anledning att gå upp och jag hade heller ingen kraft att göra det. Utmattningen var både mental och fysisk. De första timmarna var det bara skönt att ge upp. Det var skönt att ge efter för den enorma tröttheten. Det var befriande att bara vända sig om mot alla måsten.
Men sedan kom insikten att tillståndet inte var valbart. Tillståndet var (just då) permanent. Tillståndet var som en tvångströja, en fängelsecell.
Jag är nu ute ur den akuta fasen sedan ett tag. Men jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar. Eller om det är åldern som gör sitt. Eller om det faktiskt är så att jag lärde mig en massa saker av utmattningen vilket gör att jag känner mig själv och mina reaktioner på ett helt annat sätt nu.
Om någon hade berättat för mig hur lång tid det skulle ta att ta sig ur tillståndet kanske jag gett upp på en gång. Av leda och otålighet. Vägen tillbaka har varit lång, krokig och med många backar. Månaderna på Stressmottagningen var avgörande för tillfrisknandet. Det absolut viktigaste jag fick med mig därifrån:
-
Du är inte ensam även om det känns så
-
dina problem är inte i första hand individuella, de är strukturella och samhälleliga
-
du behöver en armé bakom dig för att bli frisk
Att du som individ hamnar i utmattning säger inte så mycket om dig utan mer om de omständigheter du befinner dig i. I arbetslivet, i privatlivet, hur starkt ditt sociala nät är. Skam och skuld är dina värsta fiender, bjud inte in dem. Ta emot all god hjälp du kan få, men välj hjälpen med omsorg. Misstro initialt arbetsgivarens HR-personer, de är inte där för att gosa med trasig personal, de är där för att se till att rätt folk rekryteras och att rätt beteende uppmuntras. (Och med ”rätt” avser arbetsgivarens definition av ”rätt”). Ta kontakt med ditt fackförbund, gärna på central nivå. Vänta dig inte förståelse, varken av din arbetsgivare, dina familj eller dina vänner. Genom att du nu inte orkar och inte kan har utmattningen våldfört sig på ett antal sociala kontrakt, kontrakt som du antagligen hittills överlevererat på.
Du behöver använda den lilla energi du har väldigt smart. Slösa den inte på meningslösa konflikter. Slösa den inte på välmenande människor som inte kan men som vill ge dig råd om allt från träning till LCHF-kost, från trädgårdsodling, stickning och kallbad till individuella terapier. Sök hjälp där det finns expertis.
Jag har lärt mig att jag behöver vila ordentligt när jag varit aktiv några dagar. Jag har fortfarande svårt att bara vila, men jag har lärt mig att säga ”nej” till sociala sammanhang och aktiviteter med hänvisning till behovet att vila. Jag har i alla fall lärt mig att skapa plats för vilan.
Jag har lärt mig att det finns ett värde i att jobba i en grupp som hjälper, stöttar och inspirerar varandra istället för att vara ensamt ansvarig. Jag har lärt mig att ett jobb sällan kan ge utrymme för all den kompetens och utvecklingslusta som vi har. Jag har lärt mig att värdera snällhet högre än lön och förmåner.
Jag håller fortfarande på att lära mig lyssna på kroppen. Det har varit den svåraste läxan. När jag efter ett tag kände mig litet friskare ville jag träna igen, jag ville cykla och gymma som förut, jag ville fortsätta lära mig springa längre och längre. Men nej. Då svarade kroppen omedelbart med sjukdomskänsla. Medan samhället fortsatte skrika ”Träning är bra! Träning är alltid bra!” Nu tränar jag måttligt och lider fortfarande av dåligt samvete för att jag inte pressar mig hårdare. Det här är fortfarande svårt.
Vill du läsa mer om min utmattning finns det massor här i bloggen. Du kan börja här. (Snart kommer du att kunna söka på termerna stress och utmattningssyndrom också).