Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: mars 2015 (sida 1 av 4)

Apropå bilder #blogg100

Ja, det är mina bilder i min blogg. Något undantag och då försöker jag beskriva var jag hittat bilden. Men annars – bara mina bilder. Om du tycker de är fina blir jag glad och kan bara säga att jag haft de bästa lärarna. I många, många år har jag tittat på bilder, tolkat bilder, försökt para ihop bilder med kommunikativa syften – kort sagt, jag har varit bildredaktör. Jag hade turen (och skickligheten) att jobba på Sveriges bästa bildbyrå, Bildhuset och i arkivlådorna fanns bilder av Tuija Lindström, Gunnar Smoliansky, JH Engström, Dawid, Björn Keller, Åke E:son Lindman, Jonas Karlsson och många andra vars namn inte är lika kända men som försett oss med makalösa bilder.

Det är så. Det enda sättet att lära sig göra bra bilder är att titta på andra bra bilder. Och så tänka litet. Kameran spelar faktiskt ingen roll. Datorn spelar ingen roll. En hyfsad mobil är allt som behövs i utrustningsväg. Sedan är det ditt seende som avgör.

Här kommer några av mina bilder som jag gillar:

roy andersson

Från mitt Instagramflöde

DSC_0741

RImfrost. Jag hade med kameran.

DSC_0536ros

Skåne, i närheten av Höör.

broninsta

Ännu en bild från Instagramflödet – telefonen är ju alltid med

tulpaninsta

Instagram. Jag var litet närgången.

 

 

Rose-Maries berömda fisksoppa #blogg100

fisksoppan

Min (”vår” för er som vet om min tvillinglösa status) första bästis kom och hälsade på i veckan. Vi har inte setts på några år eftersom hon bor utomlands och vi har definitivt inte sovit i samma hus på närmare 30 år. Men nu sågs vi, en eftermiddag, en kväll och en morgon.

Vad skulle vi äta?

”Vet du, vad jag är sugen på”, sa Anna-Lisa. ”Din mammas fisksoppa”.

Och så kom det sig att jag för första gången på trettio år lagade den fisksoppa jag är uppvuxen med. Den har ingenting med bouillabaisse att göra, ingenting med finsk laxsoppa att göra. Det här är en riktig 70-talssoppa, tillochmed färgerna är 70-tal – orange och ärtgrönt. Den är snygg, mustig, nyttig och jättegod. Kan vara riktigt billig också.

Till tre personer och en rejäl matlåda:

1 purjolök

2 ordentliga morötter

smör

curry

cayenne eller paprikapulver

tomatpuré

1 fiskbuljongtärning

1 grönsaksbuljongtärning

vatten

torskfilé eller liknande (jag tog trepack torskryggsfilé från frysdisken)

2-3 dl gröna ärtor

räkor – en extra lyx till helgen

Gör så här:

Gör rent purjolöken och skär den i centimetersringar.

Skala morötterna och skär dem i slantar (3-4 mm)

Smält en klick smör i en gryta, lägg i purjon och morötterna och låt bitarna mjukna på ganska svag värme

Pudra över curry (2 tsk – 1 msk) och cayenne (1/2 tsk, om du tar paprikapulver kan du ta 1-2 tsk), häll i 1 msk tomatpuré, rör runt och låt fräsa litet försiktigt några minuter.

Häll på 7-10 dl vatten och buljongtärningarna.

Koka upp och låt koka lugnt i 5-10 minuter, så att morötterna har blivit mjuka.

Häll i de gröna ärtorna. Låt koka någon minut till.

Dags för torsken som fått tina litet och som du skurit i tunna bitar. Lägg ner i grytan och dra grytan av värmen. Låt stå 4-5 minuter, fisken tillagas av sig själv i den varma soppan.

Strö över en näve fina räkor som du skalat själv.

Servera med pain riche (baguette för er som är födda på 70-talet eller senare) med smör och pålägg.

 

 

Att mäta – hjälp eller stress? #blogg100

pulsmäta1.jpg

Här har jag mätt mig själv med hjälp av mobilen. Den första skärmdumpen visar en natts sömn som mätts av mobilen liggande på madrassen med ”ansiktet” nedåt. Den andra skärmdumpen visar vilopulsen när jag sitter i sängen på kvällen och skriver i bloggen. Pulsen mäts antingen genom att kameran läser av ansiktet eller genom att jag sätter fingret vid kameran och blixten lyser upp fingret. Magi i båda fallen, misstänker jag.

Den första appen heter Sleep Time (gratis på Appstore) och den andra heter Cardio (också gratis).

Vad är då meningen med det här förutom att det är allmänt skojigt?

Jo. Sleep Time försöker väcka mig vid en tidpunkt när jag störs som minst av att bli väckt. Inom ett tidsspann som jag angivit (i mitt fall 25 minuter) väcks jag av en stillsam musikslinga. Hittills har det varit behagligt. Ingen morgon har jag vaknat med den där svettiga paniken som en vanlig väckarklocka eller mobiltelefon kan åstadkomma när man rycks abrupt ur en dröm.

Själva analysen av sömnen – ja, jag vet inte vad det ger. Kanske ett kvitto på att jag verkligen sovit gott när jag redan känt att jag gjort det. Och en möjlighet att förstå mitt eget sömnbeteende. Som jag inte riktigt har jobbat med än.

Pulsmätaren har varit ett sätt för mig att förstå vilopulsen. Men det som var absolut mest häpnadsväckande var att meditation (sittande Zen-meditation i ynkapynka tjugo minuter) fick ner min vilopuls med 12-13 procent medan Yoga Nidra (yogisk sömn – djupavslappning) inte får ner den mer än några få procent.

Såklart har jag tidigare överanvänt RunKeeper. Men just nu struntar jag i att mäta promenader, cykelturer, obefintliga löprundor, skridskoturer och annat som kan kvantifieras med hjälp av allt det som ryms i en mobil. För fortfarande behöver jag fjärma mig från tanken att prestera märkbart. Mätbart.

Men tydligen kan jag inte avhålla mig från att tävla med mig själv i sömn och vilopuls. Eller?

 

Skriv för livet! #blogg100

dagbok

Några av mina dagböcker.

Jag tror att jag i någon av listorna kring utmattningssyndrom skrev Skriv! Och så har jag inte återkommit till den punkten igen. Sådana där lösa trådar som Monte Fjanton omedelbart skulle slå ner på om min blogg varit en film. Sådana utfästelser som jag själv hatar att jag låter vara oinfriade.

Men så plötsligt händer det. Just idag. Boom!!!!

Jag börjar med att skriva det igen: Skriv! Skriv! Skriv för dig själv. Blogga inte. Lägg inte ut på Facebook. Skriv för dig själv. Så klart att om du har ett stort behov av att uttrycka dig, av att få bekräftelse och att samtala ska du Facebooka och blogga, men du ska också skriva för dig själv. För det är bara då du för samtalet med dig själv framåt. Och när du har gått in i väggen är det i de flesta fall ett tydligt tecken på att det liv du har levt fram tills dess inte är långsiktigt hållbart och du måste få syn på vad du kan förändra. Du måste, hur jobbigt det än är, ifrågasätta ALLT. Inte på en gång, det går inte, det orkar du inte, men allt eftersom.

Så skriv. Hur löjligt det än känns. Skriv om hur du ser på dåtiden och framtiden och nuet. Skriv om hur det känns just idag. Skriv om hur det känns att inte orka. Skriv om varför du känner dig ledsen (om du gör det). Skriv om vad och vem som upprör dig. Skriv om när du känner dig väl behandlad och om när du känner dig orättvist eller dåligt bemött. Skriv om varför du är besviken på dig, dina närmaste eller på livet. Skriv om vad som får dig att må bra. Skriv om vad som som får din kropp att reagera med stress.

Just när du skriver kanske det känns som att du skriker i rymden (där ingen kan höra dig). Men jag lovar, redan någon vecka senare kommer du att kunna läsa det du skrev och du kommer att se något, förstå något som hjälper dig att komma vidare. En månad senare kommer du att förstå ännu litet till. Så fortsätt. Fortsätt.

När det gäller mig själv så har jag skrivit dagbok sedan jag var nio-tio år gammal. Och det är klart, det finns perioder när jag ljugit mig själv full av lögner samtidigt som det funnits mer klarsynta tider. I alla fall vet jag att om jag skrivit ”tio saker jag är tacksam för” varje dag istället för dagbok, så hade jag inte lärt mig mycket om mig själv. Med det vill jag ha sagt att självkänslo-KBT-varianter kan kanske hjälpa en bit, men tillslut måste du ändå ner i dig själv. Och ifrågasätta dina föreställningar om livet.

Fem ljuvligheter i köket #blogg100

Listor är underbara. De handlar om mönster. Och det är mönster/berättelser och genom flera sinnen vi lär oss. Det lärde jag mig när jag lyssnade på ännu en finfint tänkvärd podcast från IFL på Handelshögskolan. Den här gången var det Thomas de Ming som pratade. Fullproppat med insikter och frön till egna tankar. (Och blogginlägg, såklart).

Så nu är det dags att dela med mig av ännu en lista över underbara entiteter. Tillbaka till köket. Men nu är det saker som kan hamna i munnen.

1. Färdiggjord pizzadeg. Färdigkavlad. Lagd på bakplåtspapper. Hur underbart är det inte? Toppa med Muttis passerade tomater om du har extra bråttom eller egengjord tomatsås om du vill piffa och sedan drös på med allt som just du tycker gör en toppenpizza.  Gör som de gör på pizzeriorna – lägg osten direkt på tomatsåsen, INTE över alltihop på slutet.

2. Texas Longhorns Steak Sauce. Ett måste i min enkla pulled pork och i min (?) no-bean chili. Gör vilken burgare som helst (vego eller kött) litet snajsigare.

3. Tjock yoghurt. I Linas matkasse ingår det tjock yoghurt i två av fem middagar en vanlig vecka. Allt blir krämigt utan att kännas fettigt. Dessutom har vi i familjen insett att det går att göra vilken trist anrättning som helst rolig genom en god yoghurtsås. Med vitlök bara. Med rivet citronskal. Med ajvar. Med senap och honung. Med gurka, såklart. Med riven ingefära.

4 och 5. Några klassiker. Digestive-kex (McVitie’s) och PG Tips (tepåsar). Tea and biscuits, helt enkelt.  Med ett paket av varje klarar jag det mesta. Dessutom går kexen att smula över den tjocka yoghurten (se punkt 3) till en smaklig, enkel och hyfsat nyttig dessert. Bottnar fint i det godaste av bakverk – cheesecake också.

Varför simmar kvinnor? #blogg100

När kvinnliga huvudpersoner (gärna i deckare) ska skaka av sig stress och samla tankarna, då simmar de gärna i tomma simhallar. Sara i Arne Dahl. Gillian Anderssons karaktär, Stella Gibson i ”The Fall”. Malin Fors i Mons Kallentofts deckare. Och så flickan/kvinnan Leena i ”Svinalängorna”.

Dessutom står det nästan alltid någon som väntar på att säga något i ena änden av bassängen. Något som kommer att vända historien. Eftersom kvinnorna är i princip blinda och döva när de simmar fram i det ljumma, tysta så blir de omskakade när koncentrationen bryts.

I bjärt kontrast står de flåsande, joggande männen i filmer och TV-serier. Där löpningen oftast verkar vara ett sätt att straffa sig, att rena sig, att pressa sig, göra sig illa. Låta det onda med ont fördrivas.

Berättande i bild – kris eller utveckling #blogg100

newyorktimesinsta

Det var inte tidningens egna fotografer som bidrog till förstasidan, utan läsarbilder från Instagram

Spridda iakttagelser om det här med bilder och kommunikation:

  • Många unga tjejer har två Instagram-konton – ett snyggkonto (offentligt) och ett fulkonto (för kompiskretsen)
  • Ett par fotografutbildningar i Sverige får inte längre statsbidrag eftersom ”de utbildar till arbetslöshet”
  • Mer regel än undantag – interna presentationer som görs inom företag och organisationer innehåller ”gratis” bilder, ”hittade” på nätet
  • När den stora (?) snöstormen drog in över New York i januari valde den anrika tidningen The New York Times att illustrera snöovädret med hjälp av Instagrambilder som vanliga människor lagt upp
  • Kvalificerad gissning: bildbyråverksamhet är ingen strålande affär och bildbudgetar är inget som ökar år från år
  • MEN, vi producerar själva bilder i en mängd som är hisnande, bara på Instagram läggs det upp över 70 miljoner bilder dagligen. Dagligen.

Kort sagt. Det är krisläge för den traditionella bildbranschen men vi kommunicerar med mer bilder än vi någonsin har gjort tidigare. Bildkommunikationen har blivit extremt viktig i våra vardagsliv, men det är få förunnat att kunna leva på att skapa bilder och utveckla bildkommunikationen. Om det är bra eller dåligt, det kan nog ingen säga ännu. Klart är i alla fall att vi översköljs med mer autentiska bilder, även om det är plutmuns-selfies och skinny-arms-gruppbilder. Klart är också att utbudet av kommersiella bilder sett till antal har ökat via globaliseringen men möjligheten att hitta svenska, bra bilder som beskriver specifikt svenska förhållanden på ett berättande sätt har krympt till ett nästan ingenting.

Nu när vi lever mitt i den här stora omdaningen kommer vi att fortsätta se:

  • mycket sämre bildmaterial i våra barns läroböcker på grund av krympande bildbudgetar och allt sämre utbud av bra bilder
  • hemsidor, broschyrer, annonser som är in till förväxling lika eftersom samma bilder används om och om igen av olika avsändare

Men det här går ju inte. Det kan vi ju inte leva med. Så hur kommer vi att agera? Och framförallt, hur kommer våra barn reagera? Med ännu mer reklamaversion?

Att kriga mot adrenalinet #blogg100

zen

Från Kyoto. Zuiho-In.*

Vi som varit där i utmattningen vet, eller bör veta att vi tidigare fört ett liv som inte var hållbart i längden. Vi måste lägga till, dra ifrån och skärskåda. Allt. Även det som är heligast för oss.

När jag kom upp från den totala utmattningen, då när jag bara låg i sängen, möjligen förflyttade mig till soffan för att där sköljas över av avsnitt efter avsnitt av ”Breaking Bad” och ”House of Cards”, så välkomnade jag adrenalinet. Å, vad det var härligt att känna ruschen igen, hjärtat som gick på högvarv, värmen i huden, idéerna som rasade genom hjärnan, känslan av att kunna gå och cykla hur långt som helst.

Men, har jag förstått, det är inte dit jag ska. Adrenalinet i sig är inget mål. Det känns häftigt just då. Men sedan kommer ju dippen, tröttheten, utmattningen som återvänder. Det är helt enkelt inte ett stabilt tillstånd. Ingenting att lita på.

För att komma ner i spänningsnivå i kroppen så har jag ju praktiserat Yoga Nidra väldigt mycket. Det är ett bra sätt att stänga ute intryck, gå in i kroppen och genom ”order” landa och slappna av. När jag lyckas slappna av ordentligt belönas jag dessutom med en honungssmakande, leende känsla i kroppen.

Men nu, när jag är mycket närmare en hållbar livsstil känns Zen-meditationen som jag lärde mig för ett drygt år sedan, så mycket bättre. Jag sätter mig på en kudde, stirrar in i väggen, ställer in 21 minuter på mobilens timer och börjar räkna mina andetag till tio. Så börjar jag om igen. De första tio minuterna tumlar idéerna och tankarna runt i huvudet, listorna fylls på och jag gör mentala noteringar om saker jag ska göra och anteckna. Sedan börjar jag långsamt bli vit i huvudet. Som om jag suddar.

Jag har märkt att om jag tänker på vissa bilder, vissa platser så är det mycket lättare att hitta ”vitheten” i huvudet. Jag fiskade fram en bild i minnesbanken från mitt bildbyråförflutna – en bild från Kyoto som Björn Keller fotograferat. En bild på en sten och runt stenen krattade vågor i det fina gruset. I tanken följer jag mönstret i gruset. Jag andas och räknar. Tanken spårar i gruset och följer stenen. Jag andas och räknar. Och vitheten, frånvaron av inspirerande, störande tankar, frånvaron av starka känslor närmar sig, infinner sig.

Och som sagt. Vissa dagar är det tråkigt som tusan att meditera. Vissa dagar landar jag inte alls. Men de dagarna blir färre och färre. För när det gäller meditation så ger övning färdighet.

* Det här är inte Björn Kellers bild. Den är hämtad från Pinterest och vem som har upphovsrätten till bilden är extremt oklart. Jag letade på Linkimages sajt, bildbyrån som säljer den tillfälliga användningsrätten till Kellers bilder, men hittade inte DEN bilden som jag har i huvudet.

Köttbullar, de bästa såklart #blogg100

IMG_1852

Lagom runda, lagom bruna, lagom stora

Hemgjorda köttbullar är ju absolut bäst, eller hur? Man slipper den där gummiaktiga konsistensen och känslan av att de innehåller något lurt även om innehållsförteckningen ser OK ut. Och bäst av allt – man slipper fislukten som alltid kommer när man öppnar paketet. Jag antar att det är löken i bullarna som gör att det luktar pruttigt, men även om jag vet det så luktar det som om någon har mökat i köket. Och det är inte roligt. Punkt.

Bra kryddning och spritspåse. Det absolut viktigaste i det här receptet.

500 g köttfärs

1/2 – 1 hackad eller riven lök (om du hackar den kan du också fräsa den mjuk i smör – det blir gott!)

2 tsk salt

1/2 dl ströbröd

1 dl mjölk

1 ägg

1 msk nystött kryddpeppar (tar du malen kryddpeppar tror jag att du ska ta mindre) eller mindre mängd annan peppar, men då blir det inte den riktigt högtidliga smaken av helg som bara kryddpeppar ger.

 

Låt ströbrödet svälla i mjölken.

Blanda i ägget, salt och peppar.

Rör ner löken och köttfärsen. Blanda ordentligt. Det tar ett tag.

Lägg köttfärsen i ett tyll (spritspåse för oss vanliga människor). I och med att du trycker igenom köttfärsen genom påsens ganska lilla hål (du behöver inte använda något munstycke) så trycks smeten ihop på ett optimalt vis och du behöver bara forma bullarna litet lätt. Gör ganska små köttbullar och lägg ut på plåt med bakplåtspapper.

Stek ganska högt upp i ugn på 225 grader i tio minuter.

Om köttbullarna inte har den vackra färg som du tänkt dig, så går det att svischa runt dem i stekpannan precis före servering.

Obs! Gör gärna dubbel sats. När du ändå håller på.

Verifierad av MonsterInsights