Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: personlighetstyper (sida 1 av 1)

Agnes Lidbeck och personlighetstyper

Att göra tester är väldigt kul. Sådana där som en svarar på och så kommer det sedan ett facit. Antingen det görs på Facebook eller av en rekryterare eller av en organisationskonsult eller i en gammal Veckorevyn – alltid kul. Ibland får en reda på något nytt om sig själv, oftast blir något bekräftat och inte helt sällan får en skratta från magen. Men ändå. Det här med olika personlighetstyper är intressant. Senaste året har boken ”Omgiven av idioter” gjort att allt fler pratar om ifall de är gröna, blå, röda eller gula. Eller hur blandade de är och hur de andra på arbetsplatsen är och hur knepigt det är att samarbeta. Och nu förstår alla äntligen varför.

Typ så.

Jag började lyssna på boken ”Omgiven av idioter” och jag kände mig litet idiotförklarad för boken är vääääääääldigt långsamt skriven och extreeeeeemt utförlig och överpedagogisk. Så jag kom inte igenom boken. Men eftersom jag hade ett månadsabonnemang på Storytel eller om det var Bookbeat eller möjligen Bokus Play så hittade jag fram Agnes Lidbecks bok ”Förlåten”. Och kolla! Där är det någon som ordentligt kategoriserar människor. Skapar mentala gipsvaggor. Det intressanta är att hon får fina omdömen som skribent fast hon är så kategorisk i sin människosyn. Jovisst, när jag började läsa hennes debut ”Finna sig” så blev jag alldeles till mig trasorna i början, för hon är så cyniskt rolig. Här är ett citat som jag föll totalt för:

Det går att tillrättavisa ett barn för att det tagit all plats i soffan, men inte för att det tagit all plats i livet.

Ja, så har jag ju också känt det. Men. Så fortsätter Agnes Lidbeck att vara cynisk och att göra sin huvudperson till en figur som går igenom livet som om det är någon annan som har ritat upp linjerna. Författaren visar ingen förståelse och ingen kärlek för sin skapelse och därför blir det faktiskt platt. Jag kan också titta på folk omkring mig och tycka att de inte verkar leva sina liv som om det faktiskt angick dem och jag kan också skriva om vissa grupperingars beteende som kollektiva lögner, se checklistorna för livet exempelvis. Men det här att skriva en hel bok om en människa som författaren inte försöker förstå utan bara föraktar, då undrar jag förstås vad som är poängen.

Vad jag tycker Agnes Lidbeck gör allra bäst, det är att beskriva typiga typer. Hon kanske skulle ge sig i lag med mannen som skrivit ”Omgiven av idioter” så att de texterna blir bättre. För det är klart, skriva kan hon ju.

Personlighet, diagnos eller hormoner?

dsc_0331

Det var en fin dag i söndags

Måste fortsätta på gårdagens inlägg. Eftersom jag nu när jag läser igenom det inser att det är litet kryptiskt. Jag får fylla på, helt enkelt. Jag börjar med frågeställningarna jag själv brottats med:

  • varför blev jag utmattningssjuk?
  • varför känner jag mig som en kubformad kloss i ett runt hål ibland?
  • varför måste jag dra mig undan ibland?
  • varför verkar andra så obekymrade och oberörda?
  • VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?

Ibland har jag tänkt att jag har en depressiv läggning. Vilket jag i månaden efter inte alls tycker att jag har.

Ibland har jag tänkt att det har mycket med hormonerna att göra – att det finns cykliska variationer och åldersmässiga tecken. Vilket jag senare kan motbevisa.

Ofta har andra definierat mig. De har berättat för mig vem jag är. Föräldrar och släktingar, män och chefer. Nästan alltid har jag känt mig felsedd, feldefinierad, nedplattad, förenklad. Men eftersom det har varit auktoriteter så har jag tagit in vad som sagts och fortsatt grubbla.

Hade jag upplevt livet som en hyfsat slät och fin, om än slingrig, väg framåt då hade jag inte behövt ställa mig de här frågorna. (Även om jag tycker att det är varje människas förbannade plikt att utvecklas personligt, annars stannar mänskligheten vid Donald Trumpar och SD-are.) Men nu har jag ibland känt det som om livet slungat omkring mig i en betongblandare. Jag har hanterat det mesta, så småningom, men jag har funderat på om jag kunde ta några piller eller jobba efter någon särskild terapi så att jag kunde hantera livet bättre. Så där som andra verkar göra.

”Så där som andra verkar göra.”

Där har vi själva nyckelmeningen. Och det var där boken jag skrev om igår dockade in alldeles utmärkt. För vad den säger är: Nej, det är inget fel på oss som är starksköra (HSP). Vi är i minoritet, men vi är inte få. Om vi själva vet om hur vi fungerar kan vi utvecklas och göra stordåd eller bara leva allmänt bra liv, vilket som, du väljer själv. Vi har ingen sjukdom, så vi kan inte bli botade, men vi kan leva mycket gott tillsammans med vår personlighetstyp.

Eftersom jag processar tillvaron och livsfrågorna med intellektet behövde jag verkligen en förklaringsmodell. Nu har jag fått den. Nu behöver jag inte se mig som konstig och svår att förstå mig på. Jag kan ägna mina tankar åt viktigare saker.

Blev det mer förståeligt nu?

(Och om allt det här om starksköra bara är hittepå, så bryr jag mig inte, för nu har jag fått ro och styrka att leva vidare.)

 

Personligheten och drunkningsdöden

Och där satt den!

Jag har haft den i hyllan i drygt ett år – en liten självhjälpsbok i pocket som heter ”Drunka inte i dina egna känslor”. Jag har tittat på den med lätt förakt trots att det var jag själv som köpte den. Det är något med omslaget och med titeln som gjort att ögonen har hoppat över den när jag sökt med blicken i bokhyllan efter något att läsa.

MEN. Den är hur bra som helst. För den är enkel att ta till sig och den ger handfasta råd. Det är helt enkelt en bok för oss som tydligen behövs för ”flockens” räkning men som är i minoritet och därför inte utgör normen. HSP kallas vi engelskspråkiga länder, här i Sverige har vi blivit namngivna som ”starksköra”.

Efter en inledning som handlar om att sådana som vi finns bland alla arter, att vi utgör en femtedel av mänskligheten (alla kön!) och att vi behövs för att kunna uppfatta hot, misstämning, sjukdom och annat som kan störa tillvaron. Sådant som de med tjockare skinn behöver veta för att hålla flocken i rätt riktning. Vi behövs också som idésprutor och som dem som tänker nytt.

Sedan kommer ett diagnospaket – ”känner du igen dig i det här?” Några få exempel:

  • Jag blir lätt uttröttad av starka intryck.
  • Folk tycker i allmänhet att jag är vänlig och behaglig.
  • Jag har ett rikt inre liv.
  • Jag kan prestera extremt mycket på begränsad tid. När jag är på topp är det inte någon som slår mig.
  • Jag har större behov än andra av att vara för mig själv ibland.
  • Jag har ofta svårt att mentalt släppa det som har hänt. Jag kan grubbla över sådant jag själv gjort eller vad andra har sagt till exempel. Jag har svårt att sätta punkt och gå vidare.

Efter en del resonerande kommer sedan de handfasta råden om hur en ska överleva i vårt samhälle som starkskör. Hur en ska kunna utnyttja sin särbegåvning, som det faktiskt handlar om utan att gå under. Eftersom särbegåvningen kommer med en hel del knepigheter.

Det handlar helt enkelt om att bli medveten om styrkorna och svagheterna. Och, väldigt, väldigt viktigt, att inte jämföra sig med en norm och hela tiden fråga sig varför en inte kan vara ”som alla andra”?

Den starksköra är inte fel. Den starksköra är starkskör. Punkt slut. På gott och ont.

Läs boken – med den kapacitet du som starkskör besitter gör du det på några timmar! Däremot kommer du att behöva reflektera över den i lång tid framåt.

Mårran eller Snusmumriken? Mer om ensamhet. #blogg100 dag 42/4

(Kan utmattningen ha mer personligheten att göra, frågar jag mig kring jul 2014. Jag börjar bli desperat eftersom jag inte blir frisk nog att leva och arbeta. Jag undersöker olika teorier för att försöka förstå mig själv och komma fram till KUREN.)

Det här med ensamhet skrivs och pratas det ju extra mycket om kring jul. Och som jag tyckt synd om människor som varit ensamma på jul. Både sådana som jag läst och hört om och så förstås människor som jag borde ha umgåtts med.

Men ensamhet är ju tudelat i högsta grad – det kan var det hemskaste man kan vara med om och det kan vara en absolut välsignelse. I mina tröttaste och svartaste stunder känner jag mig ekande ensam, vilka som än är i närheten. Och nu, när jag skriver det här har jag haft ett drygt dygn i välsignad ensamhet och ser fram emot ett dygn till i samma välsignade tillstånd.  Jag njuter av att få bestämma själv över tiden och maten, jag låter tankarna fara iväg, tumla runt och kanske landa med något vettigt, uppiggande eller ingenting alls. Just nu är jag i Snusmumriken-ensamheten. Den självvalda, underbara. (Jag har skrivit om det här förut.)

Medan Mårran-ensamheten är hemsk. Den handlar bara om att vara utanför. Utanför allt – gemenskap, kärlek, sammanhang. Den ensamheten är grå, kall, avståndsgörande.

Det var en väldigt intressant artikel förra veckan i DN om hur kreativa människor fungerar. Rubriken var ”Kreativitet kräver mycket vila”. Jag vill inleda avslutningen med ett citat som i högsta grad anknyter till vad jag skrivit om idag:

Kreativa personer tycks också vara både extremt inåtvända och utåtriktade. Även här pendlar de mellan ytterligheterna. Efter tät kontakt med kolleger och vänner kommer längre eller kortare stunder med totalt fokus på arbetsuppgiften.

Och så blir den definitiva avslutningen en bild på en tröja från Lookhuman. För ibland är det precis så det är. Och andra gånger vill mingel- och samtalslusten aldrig ta slut.

lookhuman_introvert

Verifierad av MonsterInsights