Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: mars 2012 (sida 1 av 1)

Läs med hjärtat, lämna hjärnan utanför (ett tag)

Vilken barnboksfigur fick dig att känna mycket, att tänka stora tankar, att fantisera vidare? För min del var det många. Emil, kapten Haddock, barnen Arden i Huset Ardens gåta, Fantomen, Diana Palmer, Modesty Blaise, trollkarlen Ged (Sparvhök) i Övärlden-trilogin, Maria i Hans-Erik Hellbergs Maria-böcker, Laura i Lilla huset på prärien-böckerna, Lotta, Pella och den revolutionära flickan i Sven Wernströms Upproret.

Dina hjältar och hjältinnor – vad var de byggda av?
Dra dig till minnes vilka figurer som berörde dig och vilka historier som rörde vid ditt hjärta. Försök komma ihåg och använd ditt vuxna intellekt till att förstå varför du blev berörd. Var det hjältemodet? Var det nyfikenheten? Var det det oväntade? Var det äventyret? Var det romantiken? Var det vänskapen och solidariteten? Var det humorn? Var det sorgen? Var det medkänslan?

Kom ihåg!
Håll kvar känslan du rördes av och använd den när du letar och väljer böcker till dina barn. Ge dem av dina äventyr och dina känslor, det är så mycket mer värt än att bara tänka pedagogik och lärande. Läs för dem de böcker som rörde vid dina känslor och berätta för dem om minnena som väcks.

Förnuft – kan man äta det?
På kvällarna ringer telefonen och det är alltför ofta försäljare. Ibland ringer de och ska sälja olika paket med böcker eller filmer som är alldeles rätt för mina barns ålder. Säger de. De säger också att de paket som man prenumererar på är pedagogiska och stöttar barnen i deras lärande. Jag tackar artigt nej, uppfostrad som jag är, men egentligen skulle jag vilja säga åt dem att de säljer dumheter. Jag tror inte på det uttänkt pedagogiska (utom i skolan, förstås). Jag tror på lusten. Jag tror att lusten smittar av sig. Tycker du om berättelser så överför du den lusten till dina barn.

Fint eller fult?
Och censurera inte! Var det Fantomen och Kalle Anka eller Lotta-böckerna och Starlet som berörde dig mest, berätta det. Visa dina barn både högt och lågt, både fint och fult, både ”skräp” och ”finkultur”. Och kom ihåg att barnen gör som du gör, inte som du säger. Så låt inte nattduksbordet vara tomt eller bara befolkas av managementböcker eller digna under lättlästa deckare – variera, var närvarande när du läser godnattsagan och sug i dig av äventyren, gå på lusten att läsa, ta en tur till biblioteket och låna något oväntat, kanske något som berörde dig när du var yngre. Kanske Tintin, kanske Laura Ingalls Wilder, kanske Palle ensam i världen. Och upptäck nya figurer som rör ditt hjärta. I mitt fall gläds jag djupt över att ha fått lära känna Billy, hans mamma och Lotta och över att ha fått blicka in i Pettsons och Findus vänskap och värld.

(Den här krönikan skrev jag för Barnens Bokklubb för några år sedan)

Om några månader är det sommar men innan dess kommer orden

Röda Converse och Wanås. Bokskog. Jenny Holzers truismer. Gungorna. Marianne Lindberg-De Geers ljudinstallation.

En vanlig tysk hotellfrukost för fyra personer (varav en veteallergiker).

 

Jag börjar längta till sommaren. Men innan dess har jag mycket att skriva om. Vad är mest angeläget:

1. om mediebyråernas mumbojumbo-begrepp som räckvidd och tittare och ”du når…..”. Hur länge till kommer de att kunna föra oss mediaköpare bakom ljuset? Eller vill vi tro på dem?

2. att sälja sina saker på Blocket är en social verksamhet.

3. om det oavlönade men mycket tillfredsställande frivilligarbetet.

4. att ha en checklista för livet – är det möjligt?

5. fortsättning på följetongen om Kony2012.

6. om vardagen i största allmänhet.

Kony2012 – en riktig följetong

Youtubestatistik 120319 kl 15 för den "officiella" Kony2012-filmen. På fjorton dagar sågs den alltså mer än 83 miljoner gånger.

Redan från början var jag mer intresserad av spridningen av filmen /budskapet än av filmen i sig. Men det är klart, tillslut måste jag ta mig an kommunikationen i själva filmen för att förstå kraften i spridningen.

Det jag särskilt tyckt varit intressant hittills med Kony2012 är

  1. att spridningen initialt skedde via tonåringar, åtminstone här i Sverige
  2. naturligtvis att spridningen av filmen har varit som en global, digital flodvåg, Kony2012 är ett fenomen som saknar motstycke.

Min 12-åring var först i familjen att se filmen och hon spred den muntligt hemma. Joakim Jardenbergs 17-åring var för en gångs skull först i den familjen med detta meme. Jag lade ut en fråga till mitt vanliga Facebook-nätverk och till en grupp för folk som jobbar med social medier och svaren var samstämmiga – de som först nåtts av filmen var tonåringar. Genom bloggar, genom varandra. Och sedan nåddes vi vuxna genom våra barn, barnbarn eller yngre vänner.

Vad är det i Kony2012 som drar?
Men vad är det då som är så extremt kraftfullt i Kony2012? Jag tror att det är att filmen har ETT budskap, som dessutom är enkelt och tydligt. Budskapet är en uppmaning till att göra något, en uppmaning till en handling som är i högsta grad möjlig för en vanlig människa.
”Här är verktygen, här är tidtabellen”. ”Och det är bara tillsammans som vi kan åstadkomma något.”
Filmen stannar inte i hur hemskt något är eller hur rutten någon är – den utmynnar i att just DU kan hjälpa till.

Komplexa frågor och enkla budskap
Det märkliga är att vi så sällan träffas av budskap som uppmanar oss till handling på ett enkelt sätt. Förutom när det gäller kommersiella budskap förstås. Köp! är väl den uppmaning vi får i oss allra mest och som också är väldigt enkel att följa.

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där…..
Man ska väl heller inte blunda för att hela historien börjar med födelsen av en liten blond gosse, Gavin. Det är viktigt, enligt berättaren att Gavin ska få växa upp i en trevlig värld och tillsammans kan vi göra den trevligare genom att få bort Kony. Nej, nu drog jag kanske litet för stora växlar. I alla fall så skapar ju födelsen av Gavin och fokus på honom en igenkänning för oss i västerlandet. Gavin bygger bron över till det mörka Afrika.

Ett och annat gammalt knep
Vi får också se stora grupper av ungdomar med orange t-shirts som glada och engagerade ropar i talkör. De här grupperna är filmade framför olika geografiska kännetecken så att vi förstår att det finns många och stora engagerade grupper runtom i västvärlden. Jag dras med och blir berörd, precis på samma vis som jag blir påverkad av Coca-Colas gamla reklam.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=m1NeogMh1JI&w=420&h=315]

Idag är detta en fotoblogg

Lidingöbanan blev stående och vi kunde ta en ersättningsbuss till Ropsten, denna den kallaste dagen vintern 2012. Jag hade kameran med mig och promenerade de två sista stationerna istället.

Så fort jag tog av mig vantarna för att trycka på utlösaren stelnade händerna.

Men sedan blev det vår. Och från vissa vinklar är Stockholm ganska storlaget, eller hur?

Tjejen som alla gillar

Tänk att se ut på ett sätt som tilltalar alla. Så att de flesta tänker ”å, vilken trevlig tjej”. Nu vet vi ju alla att det inte bara är utsidan som räknas och att skönheten kommer inifrån, men i alla fall är det en intressant tanke att tilltala alla. Betyder det att jag skulle vara alldeles utslätad, att jag inte skulle ha ett enda särskiljande drag? Så att alla kunde göra sin egen föreställning av vem jag är? Eller skulle det betyda att jag var alldeles bländande slät och vacker med glänsande hår och ögon, med frisk färg på kinderna och ett ständigt leende på läpparna?

The Everywhere Girl
Nu finns det ju faktiskt en del sådana människor. Som har utseenden som tilltalar alla. Nåja, i alla fall de flesta. Och det intressanta är att de människorna inte alltid är utslätade. Det finns en tjej som till och med har fått smeknamnet ”The Everywhere Girl”. Hon är mörkhårig, har markerad näsa, ser pigg ut snarare än söt eller vacker. Och hon bär en lila mössa. Varför kallas hon då för ”The Everywhere Girl”? Helt enkelt för att hon finns avbildad på en rad bilder som ligger på den världsledande bildbyråns sajt. Och bilderna på henne har använts överallt i världen, i Finland, i Storbritannien, i USA, i Italien för att bara nämna några länder. Det intressanta är att hennes ansikte har använts för att marknadsföra både Microsoft, Dell, Hewlett Packard och Gateway. Bilderna har använts till en mängd omslag till böcker som handlar om alltifrån att äta rätt som student till hur man förhindrar självmord, till att pigga upp marknadsföringen av många, många olika skolor (förstås) samt muséer, transportföretag och energipiller. Med mera, med mera.

Så här började det
Överallt-flickan har en blogg. Där läste jag om hur de enormt säljande bilderna kom till. Tjejen, som då för 10-12 år sedan gick på teaterskola skulle göra ett fotojobb tillsammans med en fotograf. De räknade med en heldagsplåtning som skulle resultera i bilder som handlade om universitetsstudier och ungdomlig glädje. Som tur var för den stora bildbyrån och fotografen hade stylisten på sig en lila mössa. Den lånade hon ut till överallt-flickan och bilderna blev historia.

Vad är det då som gör så att den här tjejen tilltalar så många? Eller rättare, bilderna på henne. Är det den lila mössan? Är det hennes pigga uppsyn? Är det hennes markerade näsa?

Det intressanta begreppet trovärdighet
Efter att ha jobbat med bildkommunikation i nästan hela mitt yrkesverksamma liv måste jag erkänna att jag fortfarande inte kan tala om hur en fotograf ska åstadkomma riktigt storsäljande bilder. Men jag börjar få ett hum om det. Och när jag läser om Överallt-flickan och tittar på bilderna faller några pusselbitar på plats. Jag tror att en av bitarna kan få etiketten ”trovärdighet”. Trots att Överallt-flickan inte gick på skolan där hon fotograferades (inte på något universitet överhuvudtaget, enligt henne själv) lyckas hon och fotografen få mig att tro att bilderna är ”på riktigt”. Trovärdighet, alltså. Jag återkommer om det.

Vad lär man sig av detta?
Och nu är det dags att knyta ihop den här säcken och få till litet sensmoral i berättelsen. Så tänk på detta, kära läsare:
Är bilden viktig i din eller din kunds kommunikation – använd licensskyddade (RM) bilder eller låt en fotograf ta helt nya bilder. Annars kanske det visar sig att din värsta konkurrent har fallit för samma tjej.

Ps. Men det finns också alternativa sensmoraler. Till exempel:
• Alla människor kan inte agera framför kameran
• Vissa fotografer bör avstå från att fotografera människor
• Läs Överallt-flickans blogg men använd inte bilderna på henne
• Fortsätt läsa min blogg – det kommer mer intressant

Pps. Slutligen en uppmaning – har du själv använt Överallt-flickan, berätta det för oss andra genom att kommentera.

Ppps. Överallt-flickans egen berättelse

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=jAyepggKyZs&w=560&h=315]

En nyfiken fråga till er som är bibliotekarier

 

 

 

 

 
Trots att jag varit så många timmar på bibliotek i mitt liv att den sammanlagda tiden bör kunna räknas i månader, kanske år så har jag aldrig riktigt fått kontakt med någon bibliotekarie. Förrän nu, när jag följer Biblioteksbella och BIA (Bibliotekarier i Allmänhet) på Facebook och kastar mig över ”Fråga bibliotekarien” i DN:s boklördag.

Hur kommer det sig?
Jag och min tvillingsyster skjutsades till stadsbiblan i Örebro varje lördag. Vi lånade oftast en kasse böcker som vi sedan tömde genom att vända den uppochner i den turkosa hörnsoffan. (Jag får erkänna att jag med åren har förstått att man inte gör så med böcker om man vill att de ska ha evigt liv). Först läste vi serieböckerna – Tintin, Lucky Luke och Asterix och efter det grovdoppat var det dags för finliret. I början var det Lotta-böcker i parti och minut, sedan blev det Sven Wernström. Kerstin Thorvall och Hans-Erik Hellberg. När vi väl läst allt om ungdomsproblem och revolutioner tog vi oss an science fiction-hyllan. Och det betydde att vi flyttade oss från barn- och ungdomsavdelningen som låg långt ner i källarvåningen upp till den stora, lugubra salen som dominerades av bibliotekariedisken.

Stränga auktoriteter
Vågade vi någonsin fråga bibliotekarierna något? Nej. Aldrig. De var auktoritetspersoner i paritet med den rektor man aldrig såg, tandläkaren, skolsyster och stadsministern. Jag tycker att vår kärlek till det skrivna ordet borde varit uppenbart för kvinnorna bakom diskarna (det här var på den tiden då de kommunala biblioteken enbart befolkades med kvinnor) och att de skulle tyckt det var spännande att föra oss vidare på litteraturens snåriga och underbara stig. Men icke.

….eller blyga violer?
Och så har det fortsatt. Jag frågar mycket sällan. Någon enstaka gång när mitt bibliotekskort har trilskats i utlåningsautomaten i över ett år eller om jag bara inte hittar till hylla Kc.55. Är bibliotekarier blyga människor? Tror de inte på att de kan dela med sig av sin kärlek till det tryckta ordet? Hur får jag som biblioteksbesökare och bokälskare tillgång till er kunskap och er passion?

Att vara tolv var ingen höjdare

Inte tretton för den delen heller. Fjorton och femton var sisådär. Sexton, sjutton och arton – nåja, inte mina bästa år de heller. Det var mycket med livet i skolan och de stelfrusna rollerna där som de flesta hamnade i. Vi var som Han Solo i karboniten allihop. Det gjorde ont, vi ville ut men det fanns få möjligheter att komma loss.

Nu har jag just lagt ifrån mig ”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. En makalös saga om ont och gott, men framförallt en skildring av livet som det ter sig för några tonåringar i en bruksort i Bergslagen. Där finns den duktiga flickan, den populära fjortisen, emo-tjejen som skär sig, lantisen. Och där finns avgrunden dem emellan. Det intressanta i historien är att de måste samarbeta. Samtidigt som de framhärdar i sina tilldelade roller, hur obekväma de än tycker att de är. För det finns en trygghet i att vara en typ. Dessutom finns det en trygghet i att inte ta in andra människor som människor utan se dem just som typer. (Användbart trick även i vuxen ålder, eller hur?)

Något som jag funderar över är skildringen av tonåren i ungdomsböcker. De mer realistiska böckerna som dessutom ofta är skrivna i jag-form domineras av känslan av utanförskap. Det är emo-tjejerna, nördarna, lantisarna, de bråkiga, de duktiga men tråkiga som porträtteras. Var finns fjortisarna? Var är tofsmössorna, de blonda hårsvallen, de rosa läppstiften? Var finns de som trivs med att vara tonåringar? Vad jag kan komma ihåg från min ungdoms läsande var det Lotta och Kitty som stod för de tonåringar som trivdes som fisken i vattnet. Wahlströms ungdomsböcker med de röda (för flickorna) och de gröna (för pojkarna) tygryggarna var de lyckliga ungdomsårens uttolkare. Jag får inte heller glömma Fröken Sprakfåle (nu pratar vi 50-tal) – en klämmig och käck flicka som älskade sitt trevliga liv. Fröken Sprakfåle och sedan hennes dotter Susanne (som ung fru senare flyttade till Vällingby) var fanbärare när det gällde den sunda ungdomen.

Vilka är nutidens Kitty, Lotta och fröken Sprakfåle – är det tjejerna i ”Systrar i jeans” och i Denise Rudbergs böcker? Vet inte. Måste uppdatera mig. Återkommer i ärendet.

Att rensa ut är ofta en resa i det förflutna

Guy Peellaert från "Rock Dreams"

 

När vi rensade här i helgen hittade jag de affischer som jag hade hängande på väggarna i mitt rum när jag gick i högstadiet. Tapeterna var kommunalgrå, för så var tapeter på den tiden. Fondväggar och annat tjafs pratade ingen om. Varför skulle man göra det? De kommunalgrå tapeterna klarade av både tejp och häftstift utan att någon inredningsintresserad gick i taket.

Stafetten med affischer innehöll både musbajs och trasiga bilder. Därför åkte de flesta till återvinningen. Men jag tog kort på en viktig bild innan den blandades med tidningar och broschyrer på återvinningsstationen- den som Guy Peellaert målade av Mick Jagger till projektet ”Rock Dreams”.

Varför Issadissa?

När jag var liten bodde vi i nybyggda miljonprogramslägenheter. Jag kommer fortfarande ihåg den speciella blandningen av lukten av bränd plast och nybakade kanelbullar de första gångerna ugnen användes.

Lägenheterna var nya och praktiska. De hade alltid kök med en lång gång med skåp, diskbänk och spis fördelade på ömse sidor och så framme vid fönstret vidgades rummet så att det fanns plats för ett matbord med perstorpsplatta med iläggsskiva och fyra, vid festliga tillfällen sex stolar.

Badrummen och toaletterna var standardmässiga och praktiska. Klinker fanns det ingen som hade hört talas om, kaklet var vitt, toaletten och handfatet vita. Men plastmattan, den var röd eller blå. Plastmattan var ytterst säker när det gällde fuktgenomträngning, en lysande fuktspärr helt enkelt, den gick upp en bra bit på väggen för att säkra undre våningar från sådana som mig och min tvillingsyster.

För det är nu vi kommer fram till Issadissa. Det var vår lek när vi badade. Vi stod i badkaret och trummade på badkarskanten (badkaret var fullt med vatten) och mässade ”Issa-Dissa, Issa-Dissa, Issa-Dissa. PLASK!” Och vid det avslutande ”plasket” satte vi oss båda tungt ner i badvattnet. Och enligt Arkimedes princip – var hamnade vattnet? Ja, inte var det kvar i badkaret.

Vattnet lade sig som ett förföriskt dansgolv över plastmattan. Och då tog nästa steg i Issadissaleken vid – radiobilsmomentet. Vi hoppade ur badkaret och satte oss på knäna, tog fart med väggen på ena sidan och badkarslångsidan på andra och så huj! for vi iväg ända förbi bidén (såklart – det var ju 70-tal) och fram till toalettstolen. Vi åkte radiobil, sa vi.

Det var berättelsen om Issadissa, det.

Viralitetens gåta

Imperial March

Hur gör du en kampanj som blir viral, som uppnår det stadium där kampanjen är självgenererande, där den sprids över världen utanför marknadsavdelningens kontroll? Ja, inte vet jag, men jag önskar att jag hade svaren.  Jag ska ändå försöka ringa in vad lyckade klipp och kampanjer kännetecknas av. Jag har tittat på det som är på topplistorna på Youtube, vad jag själv nåtts av och vilka exempel som dras fram på alla dessa föredrag om sociala medier och kraften i dem. Men först en fråga som jag skulle vilja påstå är helt avgörande för att ens försöka förstå sig på viraliteten:

Varför sprider vi?

Och då vill jag kontra med: Varför pratar vi på kafferasten? Varför berättar vi historier för varandra? Viraliteten är ingen digital nymodighet, viraliteten har funnits ända sedan vi människor började utveckla språk och kommunikation.
Vi vill underhålla. Vi vill smörja de sociala kugghjulen. Vi vill bli bekräftade. Vi vill skratta tillsammans. Vi vill känna gemenskap. Och faktiskt – de flesta av oss tycker om att ge.

Och vad sprider vi då? Det verkar finnas några ledtrådar:

Autenticitet

Ojoj. Väldigt, väldigt svårt att uppnå när man ska försöka uppnå viralitet. Kraften i det autentiska betyder att inlägget/bilden/filmen går rakt in i hjärtat utan att passera hjärnan en enda gång. Det här kan uppstå när filmen/bilden/inlägget är sann och på riktigt. Exempel är den skrattande bebin som tjuter av glädje och skratt varje gång pappan härmar mikrovågsugnens klar-pling. Och så har vi den moderliga katten som kramar om sin unge när den har mardrömmar.

Underdog-fenomenet

Susan Boyles och Paul Potts första framträdanden i ”Britain’s got talent” när de småsura och ganska överlägsna panelmedlemmarna granskar dem båda uppifrån och ner och dömer ut dem på grund av deras utseenden och deras dialekter. Och så sjunger de som gudar. Tårarna sprutar, hakorna tappas, publiken ställer sig upp som på en maning uppifrån.
Starkt. Måste kanske paras ihop med autenticitet för att vara riktigt verksamt.

Excellens

ABB:s makalösa robotar som klarar sådant som ingen människa skulle kunna och så den roboten som faktiskt klarar av precis det människor klarar (militär bombhund i robotversion). (Jag kan rekommendera spoofen som är litet mer mänsklig också. Leta på Boston Robotics Beta). Och vi förstår att alla de där människogjorda maskinerna är under av ingenjörskonst.

Och så den mänskliga excellensen. Dan MacAskill med sin cykel.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Cj6ho1-G6tw&w=560&h=315]
Och andra som gör halsbrytande makalösheter i storslagen natur.

Populärkulturella blinkningar

Jag är inte den enda som har en familjmedlem för vilken Anakin och Yoda är lika viktiga som fröken och storasyrran och vi är många, många vuxna som har samtida populärkultur som viktiga referenser.
Har jag har själv spritt Volkswagens reklamfilm ”The force”? Såklart jag har.
Dessutom spred jag naturligtvis bilden på ett gäng prelater och biskopar som efterföljdes av en annan mantelklädd person – Darth Vader (se ovan – bilden finns på flickr och är tagen av Karl Gunnarsson).

Kreativ höjd

Aldrig billigt. Aldrig enkelt. Få som får till det. Samtidigt finns det ingenting som garanterar att en dyr byrå levererar. I viralitet. Möjligen i produktion och i snygga Powerpoints. Som de både bör och ska leverera. Men som beställare kommer du inte ifrån att du själv måste förstå vad som driver människor att sprida, annars kommer du  aldrig att kunna stå som beställare av en riktigt lyckad viral kampanj. (Volkswagen lyckades. Old Spice lyckades. Men sedan….)

Vad har jag själv spritt?

Erato – de sjungande tjejerna som i ett kök, med svartvit grynig film trummar på keso-burkar och sjunger en Robyn-cover med stilig stämsång (naturligtvis finns det spoofs här också, komplett med purjo)
Darth Vader i gott sällskap
Liv Strömquists strip om kulturtanter
Diverse Berglin-strippar
Stockholmsnatt om memils och Sandhamn
…och mycket, mycket mer

Verifierad av MonsterInsights