När jag var liten bodde vi i nybyggda miljonprogramslägenheter. Jag kommer fortfarande ihåg den speciella blandningen av lukten av bränd plast och nybakade kanelbullar de första gångerna ugnen användes.

Lägenheterna var nya och praktiska. De hade alltid kök med en lång gång med skåp, diskbänk och spis fördelade på ömse sidor och så framme vid fönstret vidgades rummet så att det fanns plats för ett matbord med perstorpsplatta med iläggsskiva och fyra, vid festliga tillfällen sex stolar.

Badrummen och toaletterna var standardmässiga och praktiska. Klinker fanns det ingen som hade hört talas om, kaklet var vitt, toaletten och handfatet vita. Men plastmattan, den var röd eller blå. Plastmattan var ytterst säker när det gällde fuktgenomträngning, en lysande fuktspärr helt enkelt, den gick upp en bra bit på väggen för att säkra undre våningar från sådana som mig och min tvillingsyster.

För det är nu vi kommer fram till Issadissa. Det var vår lek när vi badade. Vi stod i badkaret och trummade på badkarskanten (badkaret var fullt med vatten) och mässade ”Issa-Dissa, Issa-Dissa, Issa-Dissa. PLASK!” Och vid det avslutande ”plasket” satte vi oss båda tungt ner i badvattnet. Och enligt Arkimedes princip – var hamnade vattnet? Ja, inte var det kvar i badkaret.

Vattnet lade sig som ett förföriskt dansgolv över plastmattan. Och då tog nästa steg i Issadissaleken vid – radiobilsmomentet. Vi hoppade ur badkaret och satte oss på knäna, tog fart med väggen på ena sidan och badkarslångsidan på andra och så huj! for vi iväg ända förbi bidén (såklart – det var ju 70-tal) och fram till toalettstolen. Vi åkte radiobil, sa vi.

Det var berättelsen om Issadissa, det.