Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: 70-tal (sida 1 av 1)

En nyfiken fråga till er som är bibliotekarier

 

 

 

 

 
Trots att jag varit så många timmar på bibliotek i mitt liv att den sammanlagda tiden bör kunna räknas i månader, kanske år så har jag aldrig riktigt fått kontakt med någon bibliotekarie. Förrän nu, när jag följer Biblioteksbella och BIA (Bibliotekarier i Allmänhet) på Facebook och kastar mig över ”Fråga bibliotekarien” i DN:s boklördag.

Hur kommer det sig?
Jag och min tvillingsyster skjutsades till stadsbiblan i Örebro varje lördag. Vi lånade oftast en kasse böcker som vi sedan tömde genom att vända den uppochner i den turkosa hörnsoffan. (Jag får erkänna att jag med åren har förstått att man inte gör så med böcker om man vill att de ska ha evigt liv). Först läste vi serieböckerna – Tintin, Lucky Luke och Asterix och efter det grovdoppat var det dags för finliret. I början var det Lotta-böcker i parti och minut, sedan blev det Sven Wernström. Kerstin Thorvall och Hans-Erik Hellberg. När vi väl läst allt om ungdomsproblem och revolutioner tog vi oss an science fiction-hyllan. Och det betydde att vi flyttade oss från barn- och ungdomsavdelningen som låg långt ner i källarvåningen upp till den stora, lugubra salen som dominerades av bibliotekariedisken.

Stränga auktoriteter
Vågade vi någonsin fråga bibliotekarierna något? Nej. Aldrig. De var auktoritetspersoner i paritet med den rektor man aldrig såg, tandläkaren, skolsyster och stadsministern. Jag tycker att vår kärlek till det skrivna ordet borde varit uppenbart för kvinnorna bakom diskarna (det här var på den tiden då de kommunala biblioteken enbart befolkades med kvinnor) och att de skulle tyckt det var spännande att föra oss vidare på litteraturens snåriga och underbara stig. Men icke.

….eller blyga violer?
Och så har det fortsatt. Jag frågar mycket sällan. Någon enstaka gång när mitt bibliotekskort har trilskats i utlåningsautomaten i över ett år eller om jag bara inte hittar till hylla Kc.55. Är bibliotekarier blyga människor? Tror de inte på att de kan dela med sig av sin kärlek till det tryckta ordet? Hur får jag som biblioteksbesökare och bokälskare tillgång till er kunskap och er passion?

Varför Issadissa?

När jag var liten bodde vi i nybyggda miljonprogramslägenheter. Jag kommer fortfarande ihåg den speciella blandningen av lukten av bränd plast och nybakade kanelbullar de första gångerna ugnen användes.

Lägenheterna var nya och praktiska. De hade alltid kök med en lång gång med skåp, diskbänk och spis fördelade på ömse sidor och så framme vid fönstret vidgades rummet så att det fanns plats för ett matbord med perstorpsplatta med iläggsskiva och fyra, vid festliga tillfällen sex stolar.

Badrummen och toaletterna var standardmässiga och praktiska. Klinker fanns det ingen som hade hört talas om, kaklet var vitt, toaletten och handfatet vita. Men plastmattan, den var röd eller blå. Plastmattan var ytterst säker när det gällde fuktgenomträngning, en lysande fuktspärr helt enkelt, den gick upp en bra bit på väggen för att säkra undre våningar från sådana som mig och min tvillingsyster.

För det är nu vi kommer fram till Issadissa. Det var vår lek när vi badade. Vi stod i badkaret och trummade på badkarskanten (badkaret var fullt med vatten) och mässade ”Issa-Dissa, Issa-Dissa, Issa-Dissa. PLASK!” Och vid det avslutande ”plasket” satte vi oss båda tungt ner i badvattnet. Och enligt Arkimedes princip – var hamnade vattnet? Ja, inte var det kvar i badkaret.

Vattnet lade sig som ett förföriskt dansgolv över plastmattan. Och då tog nästa steg i Issadissaleken vid – radiobilsmomentet. Vi hoppade ur badkaret och satte oss på knäna, tog fart med väggen på ena sidan och badkarslångsidan på andra och så huj! for vi iväg ända förbi bidén (såklart – det var ju 70-tal) och fram till toalettstolen. Vi åkte radiobil, sa vi.

Det var berättelsen om Issadissa, det.

Verifierad av MonsterInsights