Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: social media (sida 1 av 1)

Veckan i hårt vinklat sammandrag

Om du inte hunnit vara aktiv i sociala medier den här veckan kan jag här ge ett sammandrag. Det är i högsta grad vinklat. Det utgår helt från vad jag fått i mitt flöde på Facebook och på LinkedIn. Och, ja, jag är feminist och extremt intresserad av sociala medier.

Belinda

Belinda Olssons framträdande i ”Fittstim – min kamp” har genererat en massa inlägg och en del krönikor (bland annat en väldigt bra av Maria Sveland). Jag satt och tittade /lyssnade på eländet (alltså första delen) på bussen, tunnelbanan och under promenaden till kontoret i onsdags. Jag bara undrar: vem är egentligen intresserad av Belindas egna funderingar kring feminismen? Det känns som om hon satte på sig en etikett i slutet av 90-talet och sedan har hon gått omkring som en annan syltburk med etiketten som börjat blekna och en dag vaknade hon och klistret hade nästan givit upp. DÅ började hon titta omkring sig och allt hon såg var mediafenomen. Och så satte hon snabbt likhetstecken mellan ”hen-dagis”, Femen-aktivism och nutida feminism.  DÄR började hon jobba.

Hennes utgångspunkt i första programmet var: ”om ”hen-dagis”, Femen-aktivism och vägran att avslöja ett barns kön är 2014 års feminism, då gillar jag inte längre feminism och då måste jag berätta om det”. För att backa upp sin egen inställning pratar hon med Ebba Witt-Brattström som också är trött i största allmänhet och med Martin Ingvar som gärna vill vara med i TV och berätta om hjärnan och så klipper hon in vad de säger som stöttar hennes besvikelse. Medan Gudrun Schyman som fortfarande är pigg, arg, retoriskt begåvad och tränad samt aktiv får begränsat med utrymme (hennes tal på Medborgarhusets trappa förra lördagen är retoriskt stiligt).

Så – hallå, hur intressant är Belinda Olssons ytliga betraktelse?

Tommy

Nästa inlägg är djupt feministiskt och skrivet av en man. Ett blogginlägg på en blogg som har funnits i ganska många år där en reklamman pratar om vardagen och tankar om nutiden. Och här i veckan fick han till det! Så pass att han hamnade i Expressen.

tommy_tempelman

Tryck på bilden så kommer du till blogginlägget

Jag kan inte annat än applådera. Jag var en av dem som delade inlägget och förde det vidare. Det är välskrivet, smart och dramaturgiskt snyggt. En inspiration för oss andra som vill nå ut och nå fram.

Naturligtvis blir jag betänksam över att det ska vara en man till att skriva detta. Jag undrar, lätt självkritiskt om det är så att jag med lättare knapptryckningar delade hans inlägg just för att han är man. Och då verkar jag ju inte så mycket rabiat feminist som om jag delat ett inlägg av Maria Sveland eller så. Det blir helt enkelt litet mer rumsrent och jag kanske inte stöter mig med kollegor och andra bekanta som tycker att det är trevligast om livet helt enkelt är litet trevligt. Parentes.

Kraftwerk

Och så Kraftwerk såklart. Många selfies med 3-D-glasögon i flödet. Vuxna människor som stoltserar med att de lyckades få biljetter. Märkvärdigt få som berättar om upplevelsen.

Veckans favorit

Det var en tråd, väldigt privat som började med en uppmaning att dela med sig av doftminnen. Den blev inte så lång tråden, men den var full av längtan och hopp och gemensamma upplevelser. Och den fick mig att tänka med näsan. Blommande hägg, regn på solvarm asfalt, kokkaffe utomhus på morgonen, pepparkaksbak, vitsippsbacke, blöta löv i svampskog.

Ny yppig modell!

Image

Några korta ord om SIME 2010 och IW2012. Vad som pratades om och vad som pratas om när det gäller den digitala affärsvärlden.

SIME 2010 hölls några dagar i november för snart 18 månader sedan. En nersläckt biograf, några hundra i publiken som betalat dyrt för att lyssna på Ola Ahlvarssons samtal med diverse guruer i den digitala världen. Det var så mörkt att det inte gick att anteckna något. Intressant, tyckte jag. Var de personer som var där mest intresserade av litet digital businessunderhållning och kanske en eller annan tupplur.

Orden som användes mest på SIME 2010 var:

STORYTELLING

LOCATION

FACEBOOK

 
Ett och ett halvt år senare i London är orden:

MOBILE

SOCIAL MEDIA

MOBILE

SOCIAL MEDIA

 

Facebook har blivit det mer allmänna ”social media” och location har blivit allmänt ”tänk mobilt”. Och modeordet ”storytelling” var det ingen som lyckats krama några stora pengar ur, så det hamnade i skamvrån. Eller?

En nyfiken fråga till er som är bibliotekarier

 

 

 

 

 
Trots att jag varit så många timmar på bibliotek i mitt liv att den sammanlagda tiden bör kunna räknas i månader, kanske år så har jag aldrig riktigt fått kontakt med någon bibliotekarie. Förrän nu, när jag följer Biblioteksbella och BIA (Bibliotekarier i Allmänhet) på Facebook och kastar mig över ”Fråga bibliotekarien” i DN:s boklördag.

Hur kommer det sig?
Jag och min tvillingsyster skjutsades till stadsbiblan i Örebro varje lördag. Vi lånade oftast en kasse böcker som vi sedan tömde genom att vända den uppochner i den turkosa hörnsoffan. (Jag får erkänna att jag med åren har förstått att man inte gör så med böcker om man vill att de ska ha evigt liv). Först läste vi serieböckerna – Tintin, Lucky Luke och Asterix och efter det grovdoppat var det dags för finliret. I början var det Lotta-böcker i parti och minut, sedan blev det Sven Wernström. Kerstin Thorvall och Hans-Erik Hellberg. När vi väl läst allt om ungdomsproblem och revolutioner tog vi oss an science fiction-hyllan. Och det betydde att vi flyttade oss från barn- och ungdomsavdelningen som låg långt ner i källarvåningen upp till den stora, lugubra salen som dominerades av bibliotekariedisken.

Stränga auktoriteter
Vågade vi någonsin fråga bibliotekarierna något? Nej. Aldrig. De var auktoritetspersoner i paritet med den rektor man aldrig såg, tandläkaren, skolsyster och stadsministern. Jag tycker att vår kärlek till det skrivna ordet borde varit uppenbart för kvinnorna bakom diskarna (det här var på den tiden då de kommunala biblioteken enbart befolkades med kvinnor) och att de skulle tyckt det var spännande att föra oss vidare på litteraturens snåriga och underbara stig. Men icke.

….eller blyga violer?
Och så har det fortsatt. Jag frågar mycket sällan. Någon enstaka gång när mitt bibliotekskort har trilskats i utlåningsautomaten i över ett år eller om jag bara inte hittar till hylla Kc.55. Är bibliotekarier blyga människor? Tror de inte på att de kan dela med sig av sin kärlek till det tryckta ordet? Hur får jag som biblioteksbesökare och bokälskare tillgång till er kunskap och er passion?

Verifierad av MonsterInsights