Om du inte hunnit vara aktiv i sociala medier den här veckan kan jag här ge ett sammandrag. Det är i högsta grad vinklat. Det utgår helt från vad jag fått i mitt flöde på Facebook och på LinkedIn. Och, ja, jag är feminist och extremt intresserad av sociala medier.
Belinda
Belinda Olssons framträdande i ”Fittstim – min kamp” har genererat en massa inlägg och en del krönikor (bland annat en väldigt bra av Maria Sveland). Jag satt och tittade /lyssnade på eländet (alltså första delen) på bussen, tunnelbanan och under promenaden till kontoret i onsdags. Jag bara undrar: vem är egentligen intresserad av Belindas egna funderingar kring feminismen? Det känns som om hon satte på sig en etikett i slutet av 90-talet och sedan har hon gått omkring som en annan syltburk med etiketten som börjat blekna och en dag vaknade hon och klistret hade nästan givit upp. DÅ började hon titta omkring sig och allt hon såg var mediafenomen. Och så satte hon snabbt likhetstecken mellan ”hen-dagis”, Femen-aktivism och nutida feminism. DÄR började hon jobba.
Hennes utgångspunkt i första programmet var: ”om ”hen-dagis”, Femen-aktivism och vägran att avslöja ett barns kön är 2014 års feminism, då gillar jag inte längre feminism och då måste jag berätta om det”. För att backa upp sin egen inställning pratar hon med Ebba Witt-Brattström som också är trött i största allmänhet och med Martin Ingvar som gärna vill vara med i TV och berätta om hjärnan och så klipper hon in vad de säger som stöttar hennes besvikelse. Medan Gudrun Schyman som fortfarande är pigg, arg, retoriskt begåvad och tränad samt aktiv får begränsat med utrymme (hennes tal på Medborgarhusets trappa förra lördagen är retoriskt stiligt).
Så – hallå, hur intressant är Belinda Olssons ytliga betraktelse?
Tommy
Nästa inlägg är djupt feministiskt och skrivet av en man. Ett blogginlägg på en blogg som har funnits i ganska många år där en reklamman pratar om vardagen och tankar om nutiden. Och här i veckan fick han till det! Så pass att han hamnade i Expressen.
Tryck på bilden så kommer du till blogginlägget
Jag kan inte annat än applådera. Jag var en av dem som delade inlägget och förde det vidare. Det är välskrivet, smart och dramaturgiskt snyggt. En inspiration för oss andra som vill nå ut och nå fram.
Naturligtvis blir jag betänksam över att det ska vara en man till att skriva detta. Jag undrar, lätt självkritiskt om det är så att jag med lättare knapptryckningar delade hans inlägg just för att han är man. Och då verkar jag ju inte så mycket rabiat feminist som om jag delat ett inlägg av Maria Sveland eller så. Det blir helt enkelt litet mer rumsrent och jag kanske inte stöter mig med kollegor och andra bekanta som tycker att det är trevligast om livet helt enkelt är litet trevligt. Parentes.
Kraftwerk
Och så Kraftwerk såklart. Många selfies med 3-D-glasögon i flödet. Vuxna människor som stoltserar med att de lyckades få biljetter. Märkvärdigt få som berättar om upplevelsen.
Veckans favorit
Det var en tråd, väldigt privat som började med en uppmaning att dela med sig av doftminnen. Den blev inte så lång tråden, men den var full av längtan och hopp och gemensamma upplevelser. Och den fick mig att tänka med näsan. Blommande hägg, regn på solvarm asfalt, kokkaffe utomhus på morgonen, pepparkaksbak, vitsippsbacke, blöta löv i svampskog.
