Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: digitala kanaler (sida 1 av 9)

Kris och panik för kommunikatörerna i samtiden

I förra veckan var det kris och panik i den välbeställda förorten utanför Stockholm där jag bor. Det uppstod en stor vattenläcka i de centrala delarna av orten. Jag fick reda på det via Facebook, någon hade delat en nyhet om det och människor började spekulera om utifall vi skulle bli utan vatten. Men så verkade det inte behöva bli. Och eftersom jag bor en bra bit från den här centrala delen med ett annat vattentorn som försörjer närområdet så tänkte jag inte så mycket mer på det.

MEN. Ett par dagar senare såg jag något som nån i grannskapet delat – en rekommendation från vår kommun om att vi alla skulle koka vattnet. Från och med gårdagen!!! Kris och panik och vad hade jag utsatt mina barn för i över ett dygn – kommer de att dö i någon hemsk parasitsjukdom under vådliga plågor?! För det stod i kommunens texter att vi skulle koka allt vatten som vi skulle använda till dryck, matlagning och tandborstning eftersom det skulle omintegöra parasiter och bakterier. Parasiter. Urk.

Så det är klart. Nu började vattenkokaren jobba mest hela tiden och vi hade dricksvattenreserv i kastruller på balkongen. Att koka vatten blev vardag ganska omgående. Och med det så kopplade kommunikatören i mig in. För hur hade det egentligen gått till med informationen?

  1. Kommunen hade såklart ”lagt ut information på hemsidan” (och det vet vi väl alla hur ofta vi går in på vår kommuns hemsidas startsida)
  2. Kommunen hade skickat ut människor till vissa områden med mer mångkulturell befolkning att berätta om läget på andra språk än svenska
  3. Kommunen lagt ut information på sin Facebook-sida

Och därmed verkade kommunens kommunikatörer tycka att de gjort sitt jobb. Några dagar. Sedan verkade de drabbas av insikt om samtiden. Då gjorde de följande:

  1.  Började sponsra inlägg på Facebook om rekommendationen att koka vatten. Klokt – eftersom det är enkelt att träffa den geografiskt begränsade målgruppen där.
  2. Började kommunicera med livsmedelshandlare som satte upp lappar om situationen, både på dörrar och vid kassan och i vissa kluriga fall, vid dryckeshyllorna.
  3. Tillslut hittade kommunen också fram till de informationsanslagstavlor (fysiska, av trä) som finns litet här och där. Men det var först när faran var avblåst och det visade sig att vi kunde dricka vattnet och om vi hade gjort det under perioden så var det heller ingen fara – vattnet hade varit rent och fint helt tiden.

Men det här ställer ju frågan om hur uppdaterad och genomtänkt den här kommunens kommunikationsavdelning är. För uppenbarligen är de inte övade i kriskommunikation. Dessutom verkar de inte ha frågat sig de senaste fem åren hur de faktiskt ska nå kommunens samtliga invånare om det behövs. ”Att lägga upp information” är verkligen inte samma sak som att nå människor med ett budskap, i det här fallet ett extremt viktigt, ja tillochmed livsviktigt, budskap . Det här måste vi kommunikatörer upprepa som ett mantra, varje dag, resten av våra yrkesverksamma liv.

Behöver jag säga att kommunikationen på hemsidan var knapphändig. Den syftade inte till att ge människor ordentligt med fakta utan var mer inriktad på att ”bättre att inte säga för mycket, för annars kan vi åka på pisk om vi säger något som kan tolkas som det minsta missledande”.

Och då hade vi för några månader sedan fått en storstilad broschyr i brevlådan som heter ”Om krisen kommer”. Jojo.

(Jag har skrivit mer om att vara kommunikatör i samtiden. Läs det här och det här till att börja med. )

 

Sociala medier för buddhister

Det finns perioder då det är dags för eftertanke och reflektioner. Och då är det som att trycka på stoppknappen för kreativiteten på sociala medier. Inte en enda schysst bild på Instagram, inga hyfsat intressanta inspel på Facebook om samtiden eller ens någon liten skrytgrej om whatever det finns det att brösta sig med.

Då infinner sig frågan om sociala medier bara är för oss när vi är styrda av våra monkey minds, av våra neuroser och känslor av underlägsenhet och maktlöshet som vi hanterar med hjälp av prestationer och ägodelar (inkluderar duktiga barn, putslustiga småbarn, snygga partners och påtagligt leende vänner)?

Jag vet att jag kan upplevas som gravt orättvis nu, men jag vill påpeka att jag reflektionen utgick ifrån mitt eget beteende. Mina egna snyggbilder på mitt hyrda sommarhus, mitt strategiska urval av gilla-markeringar, min brist på selfies (jag ser aldrig ut som jag hoppas)…. Ja, du fattar.

Jag frågar mig helt enkelt om mitt användande av sociala medier är som störst när jag är småttigast som människa. När jag bottnar som minst, när jag är som mest utanförstyrd, när själen tror att allt den törstar efter är bekräftelse.

Å, nu känner jag att den här bloggposten håller på att kantra. Jag som hade tänkt att den skulle bli tänkvärd. Men jag känner att den håller på att falla ner i gnällhålet. Fast jag kanske måste ner där för att komma vidare?

De senaste veckorna har jag varit en arbetande anställd i huvudet nästan dygnet om. Det har varit väldigt roligt men det tär på det inre livet. Som tur är började jag meditera vanemässigt på semestern och hade den rutinen med mig in i arbetsperioden, så en del av mig har utforskat min botten och gjort själen mer förankrad. En del av turboveckorna på jobbet har inneburit ett större engagemang på LinkedIn än jag nånsin tidigare haft. Och jag misstänker att det är därifrån jag hämtat en del av dagens reflektion.

För LinkedIn – det är platsen för alla ihåliga peppgummor och -gubbar i hela världen. Det finns inte en motgång som inte går att vända till framgång. Tänk positivt, träna inte på att ifrågasätta (”klaga” heter det på LinkedIn-språk) för då fastnar du i negativa tankar, allt går bara du vill själv. Ja, det är som 80-talets naiva tro på jaget och säljarkollektivets jargong tillsammans skapat den livsåskådning som är förhärskande i LinkedIn-världen. Eller har jag bara blivit kompis med fel människor?

Hur ska jag knyta ihop det här? Jo. Jag längtar nog. Efter ett flöde i de sociala medierna där vi diskuterar vårt ansvar att utvecklas som människor och hur vi ska gå tillväga. Jag tror ju inte att nästa steg på behovstrappan efter att vi fått våra behov av mat, skydd och trygghet går via nya kök, längre semesterresor, mer tuppfäktande på parmiddagar kring bonusar, fastighetspriser och soffköp, fler leende selfies med blekta tänder, mer press på våra barn att vara duktiga och snygga och allmänt lyckade. Jag tror att vårt ansvar gentemot oss själva och resten av mänskligheten består av att bli bättre människor. Och det blir vi inte genom att bara reagera.

Reflektera mera!

Meditera mer!

Eva Adeen rasist

och ”Eva Adeen sverigedemokrater”

samt ”Eva Adeen avpixlat”

har någon eller några sökt på för att hitta hit till Issadissas blogg. Till min lilla blogg som är den mest löjligt PK-mässiga bloggen i hela världen. Alltså de gånger jag tycker något om världen som inte har med populärkultur, mat, återhämtning eller åldrande att göra.

Vem var plantan som sökte på mitt namn och hemskheter i icke inloggat läge? Vilken orutin! Vilken okunnighet! (Eller så var det någon som ville att jag skulle se vad som sökts på.)

Och vad var syftet?

Någon som ville kolla om jag var möjlig att omvända till den mörka sidan?

Någon som ville kolla om jag är absolut oförvitlig? (Ja! Värva mig, alla spännande hemliga organisationer som tjänar den ljusa sidan. Kom igen, ye Skywalkers who haven’t turned!)

Någon som ville hitta…. ja, vadå?

….och genom att skriva om detta publikt så sitter jag inte själv med den väldigt obehagliga känslan av att inte förstå och av att bli misstänkliggjord på ett mycket oprecist sätt. Så nu skrattar jag med er och låter denna gråa söndag bli en allmänt trist men ändå trevlig februarisöndag.

Kom gärna med smarta kommentarer! Eller litet allmänt medkännande.

Dags att vara rädd

Dags att erkänna rädslan.

Dags att inte normalisera tillståndet i världen.

Dags att använda tänkandet till goda saker. Varje sekund, varje minut, varje timme.

Jag lyssnade till Erica Joy Baker i veckan. Modig och rädd och vältalig. Lyssna på henne du också. Det finns stor kraft och mycket handling att hämta i den här halvtimme.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=DKImPAjhDR8&w=560&h=315]

Barmhärtighetsmord #blogg100 dag 95/1

Det är nyttigt att skratta. Pojken och Aktivisten sitter ofta i soffan och frustar på ett väldigt livsbejakande sätt. De gör det ju inte bara för att livet i allmänhet är så roande. Tyvärr. De tittar samtidigt på en skärm. Och då händer det att det är Felix recenserar som är igång och slaktar någon svensk film.

Eftersom jag också vill skratta lyssnar jag ibland. Tittar inte lika ofta. Men har väldigt, väldigt roligt.

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=f_Q6LlC_Z9E&w=560&h=315]

 

Tillbaka #blogg100 dag 81

Dags att börja blogga igen. Med lagom höga ambitioner. Jag har tryckt litet väl hårt på gasen under våren, så pass att jag har fått koncentrationssvårigheter och glömmer bort saker. Kan ju också ha att göra med att jag säger ”javisst, det fixar jag” till allt som jag beds om och förringar alla insatser till att bara vara ”en liten grej”. Men när alla ”små grejer” äter upp all arbetstid och fritid och jag dessutom glömmer att det tar tid att ställa om från en uppgift till en annan, då är farten för hög och den stenhårda väggen nära.

Det susar vackert i träden utanför balkongen, ett flygplan och något elektriskt verktyg hör av sig på tillräckligt långt avstånd. Det är i efterdyningen av årets mest hajpade helg. Nu kan vi alla äntligen slappna av. Själv tänkte jag förgylla dagen med att gå till förpackningsinsamlingen och Emmaus-containern. Jag har sagt ”javisst, det hänger jag på” (såklart!) till utmaningen #crop100 som innebär att man under ett år ska göra sig av med 100 saker. Syftet är att rensa ut och (allramest) tänka över sin egen konsumtion. Hittills har jag bidragit med 5 böcker till vårt flerfamiljshus gemensamma bibliotek som står bredvid tvättstugan samt tre kassar med barnkläder och -skor till Emmaus.

Nu kommer jag till de svåra frågorna:

– ska jag räkna varje plagg i kassarna?

– räknas ett par skor som två (skor) eller som ett (som i par skor)?

– borde det inte räknas när man går till förpackningsinsamlingen också?

– fast då kanske det ligger snubblande nära att tänka att man gör en insats när man slänger soporna också?

crop100

Denna ensemble har slitits av två barn hittills, nu är det dags för ett tredje

Nu går jag iväg till Emmaus-containern och hoppas att den inte är full. Skulle inte tro det, folk har haft annat att tänka på den senaste veckan (köpa jordgubbar, lägga in sill, gå på Systemet, binda kransar, lägga upp bilder på Instagram och Facebook på jordgubbstårtor och midsommarstänger, stressa, längta och längta bort). Mitt bidrag idag är vinterkläder för barn, något slitna men av god kvalitet så det finns åtminstone ett par säsonger kvar i dem. Jacka och byxa – ska jag räkna det som två eller som en? Eller, ve och fasa, om jag lägger dem i en kasse med resten av kläderna, kan jag då bara tillgodoräkna mig EN ynkapynka poäng i crop100-räkningen?

Apropå second-hand #blogg100 dag 79

Ibland blir jag helt berusad av att höra om bra idéer. En väldigt genial köp- och säljsajt heter ”Exboyfriendjewelry” med undertexten ”You don’t want it. He can’t have it back.”. Här säljer före detta flickvänner, fästmör och gifta kvinnor förlovningsringar, halsband, armband men också väskor och motorcyklar. Det senare under kategorin ”Stuff that should have been jewelry”.

Det intressanta är att den som lägger ut ett föremål för försäljning på sajten måste skriva en text som berättar en historia om föremålet. Bara det gör sajten värd en titt. Jag avslutar med att visa en motorcykel som ligger ute för försäljning just nu (Obs! Denna text publicerades för första gången för ett antal år sedan, så försök inte hitta hojen), med en text som ungefär berättar: Pojkvännen övertalade mig att köpa en motorcykel. Han lämnade mig. Nu har jag ingen att köra tillsammans med = ingen anledning att behålla den.

Motorcykeln är körd ungefär 10 mil.

27401a

Bilen behöver inte stå parkerad #blogg100 dag 78

Jag hade inte mer än andats frågan om varför bilar mest står stilla så tipsade min kollega mig om Flexidrive (numera Snappcar). En webbtjänst där bilägare som vill tjäna miljön och litet pengar möter folk som behöver hyra bil. Just nu fanns det bara två bilar att hyra i min lilla småstad, jag hoppas att jag kan vara med och påverka så att det blir fler.

Tänk att nätet har möjliggjort en återgång till den perfekta marknaden, där samspelet mellan många små aktörer skapar det ”sanna” priset på en vara eller tjänst. Där ingen stor aktör kan utnyttja sitt informationsövertag eller sin makt för att påverka priset. Där det ”sanna” priset är en återspegling av tillgång och efterfrågan. De mest inbitna mikroekonomerna borde vara saliga av hänförelse över denna nya värld.  Jag är litet mer försiktigt glad, jag tillhörde aldrig de mest exalterade mikroekonomerna under min ”karriär” som nationalekonom. Vad jag mest gläder mig åt är att vi kan spara resurser och att vi kan DELA på det som finns.

Varför läser jag det jag läser? #blogg100 dag 65/2

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”).  Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?

Hur blev jag frisk? #blogg100 dag 56/2

DSC_0536ros

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

  1. Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar).  Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
  2. Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
  3. Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
  4. Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
  5. Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
  6. Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
  7. Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
  8. Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

barney

 

Verifierad av MonsterInsights