Kris och panik för kommunikatörerna i samtiden

I förra veckan var det kris och panik i den välbeställda förorten utanför Stockholm där jag bor. Det uppstod en stor vattenläcka i de centrala delarna av orten. Jag fick reda på det via Facebook, någon hade delat en nyhet om det och människor började spekulera om utifall vi skulle bli utan vatten. Men så verkade det inte behöva bli. Och eftersom jag bor en bra bit från den här centrala delen med ett annat vattentorn som försörjer närområdet så tänkte jag inte så mycket mer på det.

MEN. Ett par dagar senare såg jag något som nån i grannskapet delat – en rekommendation från vår kommun om att vi alla skulle koka vattnet. Från och med gårdagen!!! Kris och panik och vad hade jag utsatt mina barn för i över ett dygn – kommer de att dö i någon hemsk parasitsjukdom under vådliga plågor?! För det stod i kommunens texter att vi skulle koka allt vatten som vi skulle använda till dryck, matlagning och tandborstning eftersom det skulle omintegöra parasiter och bakterier. Parasiter. Urk.

Så det är klart. Nu började vattenkokaren jobba mest hela tiden och vi hade dricksvattenreserv i kastruller på balkongen. Att koka vatten blev vardag ganska omgående. Och med det så kopplade kommunikatören i mig in. För hur hade det egentligen gått till med informationen?

1. Kommunen hade såklart ”lagt ut information på hemsidan” (och det vet vi väl alla hur ofta vi går in på vår kommuns hemsidas startsida)
2. Kommunen hade skickat ut människor till vissa områden med mer mångkulturell befolkning att berätta om läget på andra språk än svenska
3. Kommunen lagt ut information på sin Facebook-sida

Och därmed verkade kommunens kommunikatörer tycka att de gjort sitt jobb. Några dagar. Sedan verkade de drabbas av insikt om samtiden. Då gjorde de följande:

1.  Började sponsra inlägg på Facebook om rekommendationen att koka vatten. Klokt – eftersom det är enkelt att träffa den geografiskt begränsade målgruppen där.
2. Började kommunicera med livsmedelshandlare som satte upp lappar om situationen, både på dörrar och vid kassan och i vissa kluriga fall, vid dryckeshyllorna.
3. Tillslut hittade kommunen också fram till de informationsanslagstavlor (fysiska, av trä) som finns litet här och där. Men det var först när faran var avblåst och det visade sig att vi kunde dricka vattnet och om vi hade gjort det under perioden så var det heller ingen fara – vattnet hade varit rent och fint helt tiden.

Men det här ställer ju frågan om hur uppdaterad och genomtänkt den här kommunens kommunikationsavdelning är. För uppenbarligen är de inte övade i kriskommunikation. Dessutom verkar de inte ha frågat sig de senaste fem åren hur de faktiskt ska nå kommunens samtliga invånare om det behövs. ”Att lägga upp information” är verkligen inte samma sak som att nå människor med ett budskap, i det här fallet ett extremt viktigt, ja tillochmed livsviktigt, budskap . Det här måste vi kommunikatörer upprepa som ett mantra, varje dag, resten av våra yrkesverksamma liv.

Behöver jag säga att kommunikationen på hemsidan var knapphändig. Den syftade inte till att ge människor ordentligt med fakta utan var mer inriktad på att ”bättre att inte säga för mycket, för annars kan vi åka på pisk om vi säger något som kan tolkas som det minsta missledande”.

Och då hade vi för några månader sedan fått en storstilad broschyr i brevlådan som heter ”Om krisen kommer”. Jojo.

(Jag har skrivit mer om att vara kommunikatör i samtiden. Läs det här och det här till att börja med. )