För är det inte vårt jobb att se till att det som ska förmedlas också landar rätt (uppfattas, förstås och gör avtryck på ett eller annat sätt) hos de målgrupper som ska nås?
Vad pratar jag om här egentligen – kommunikatören behöver väl inte vara besvärlig, det är väl bara att göra vad som beordras eller önskas? Eller……
Förr i tiden när många av oss kommunikatörer kallades för informatörer så var det megafonen som gällde. Informationen ”skulle ut”. Budskapen ”skulle ut”. Inifrån-och-ut-tänkandet var allmänt utbrett även om de flesta av oss som pluggat kommunikation visst hade lärt sig att om inte mottagaren tagit emot vad vi menat att informera om och påverka kring så gilldes inte insatsen.
Vi gjorde broschyrer och annonser, hemsidor och produktblad, skrev pressmeddelanden och kommunikationsplaner. I lagom eller hetsig takt, men den ena dagen var ganska lik den andra även om själva arbetsuppgifterna kunde variera.
Men så kom den digitala kommunikationen och framförallt dialogen och det allmänna tjattrandet på internettet. Och ingenting var sig längre likt. Människor gör inte som vi tror längre, de letar sig fram till information på alla möjliga sätt och hittar de inte det de söker där de borde hitta det, så börjar de söka på andra ställen och ställer frågor i sociala medier och vips! så tappade vi taktpinnen. Och det är nu vi kommunikatörer behöver vara besvärliga. För det är oftast vi som måste komma med det besvärliga budskapet att det som vi i våra organisationer förut trodde funkade inte funkar alls eller i alla fall ganska dåligt. Vi måste omorientera oss, vi måste jobba på ett nytt sätt, vi måste utvärdera och mäta hela tiden, inte bara kvartalsvis, vi måste vara beredda på dialog. Hela tiden.
Mottagaren, målgrupperna, kunden, medborgaren, brukaren, användaren, medlemmen, intressenten – vad vi än väljer att benämna den vi vill nå – så är det tillslut alltid den här personen som bestämmer. Så har det egentligen alltid varit, men vi har inte behövt vara medvetna om det. Men nu är det ett faktum som vi absolut inte kan ignorera, för effekterna är så tydliga om vi har fel fokus. Så vi kommunikatörer måste självklart anamma användarens/medborgarens/kundens/medlemmens/mottagarens perspektiv, annars begår vi tjänstefel. Och, i de flesta företag och organisationer är det litet trögt, eller hur? Det finns strukturer, processer, kultur i väggarna, ”så här har vi alltid gjort”, ett självgenererande system där kundperspektivet sällan är prio ett. Så, vårt tjat om användarperspektivet kommer inte att göra oss bekväma. Vårt arbete framåt kommer inte att vara ett glidande uppåt. Om vi vill göra vårt jobb på allvar, vill säga.
Det är lika bra att spetsa till det hela ännu mer – jag skulle vilja säga att det vore ett direkt tjänstefel av en kommunikatör av idag att inte vara besvärlig.