Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: kommunikation (sida 1 av 3)

Låt oss välsignas av det makalösa intranätet!

Vem älskar ett intranät?

Jag kommer ihåg en historia om internkommunikation som berättades på seminarier för nästan tio år sedan. Det handlade om ett stort brittiskt företag där internkommunikationen fungerade ytterst dåligt. Omvärldsfaktorer skakade företaget, omorganisationer drog genom verksamheten som tropiska stormar, informationen uppifrån var knapphändig och absolut bara envägs, det vill säga nedåt. Det fanns önskemål om forum för diskussion och dialog, önskemål som inte ledde till handling från ledningens sida. Och se, vad händer? Jo, det bildades en grupp på Facebook där medarbetarna luftade allt. Diskussionerna var känslomässiga men också konstruktiva. Allt fler arbetstimmar och timmar utanför arbetet lades på engagemanget kring arbetsplatsen och verksamheten. På Facebook. Tillslut kom det fram till ledningen att Facebook-gruppen fanns och att där fanns engagemanget som inte syntes i korridorerna, eftersom ingen frågade efter den. Det här gjorde att verksamheten ifråga tillslut byggde ett social intranät, det vill säga ett intranät med utrymme för dialog och samarbete.

Bra historia. Och härligt med så mycket engagemang. Fin berättelse för att sälja in sociala intranät. Absolut.

MEN. Vad gör vi när kulturen i en verksamhet inte bygger på kommunikation? Eller när det råder en tystnadskultur? Eller ännu värre, rädsla? Är det ens då möjligt att skapa ett socialt intranät?

Jag vet. Det brukar sägas att ”Skapa ett köp-och-sälj-forum på intranätet. Det brukar dra folk och då har de ju i alla fall kommit dit.” Eller i våra dagar – varför inte en intern Tinder-app? Ursäkta, nu raljerar jag. Men vad jag är ute och far efter är att ett intranät blir aldrig bättre än den interna (kommunikations)kulturen. Präglas kulturen av tystnad, rädsla, icke-kommunikation, så kommer den sociala delen av intranätet att eka tomt. Så – kära chefer som läser det här – är aktiviteten låg på era intranät, var glad över att ni sprider skräck och lydnad om det är era personliga mål (obs! jättemycket ironi) eller skaffa en riktigt bra organisationskonsult. Men intranätet kommer inte att göra jobbet åt er – det är bara en förlängning av en redan existerande verksamhetskultur. Fast vem vet – det kanske någonstans finns en grupp eller gruppchatt som bågnar av liv och idéer. Försök att hitta den och börja lyssna.

Mer om intranät kommer – vi har väl alla träffat på intranätet som alla välskrivna dokuments sista viloplats. Det är en annan aspekt av intranätet som förtjänar ett inlägg.

Story-telling är inte telling a story

Du som har följt mig vet vad jag tycker om buzzwords, corporate bullshit och annat lull-lull och fluff. Så därför vill jag nu reclaima begreppet ”story-telling” och återföra det till den goda sidan. Så:

Jag älskar story-telling.

Men jag hatar när människor missbrukar begreppet story-telling och förenklar tanken kring det.

Så. Vi börjar med riktig story-telling. En sann historia som berättades på en fikarast nära mig:

”Vi hade mätt upp vårt kök och hade med oss ritningen till IKEA för att planera det nya köket. Tog en kölapp och kom fram till en tjugoårig (!) tjej. Jag viskade till min man att ”nej, vi väntar” eftersom jag direkt kände att den här flickan kan nog inte göra ett bra jobb. Men vi började prata med henne och berättade om våra tankar kring köket. Hennes händer flög över tangenterna och hon kunde verkligen översätta våra idéer till en ritning. Vi frågade henne hur hon fått jobbet. ”Jag fick det på grund av att jag har spelat mycket Sims och är bra på det.”” Och så avslutades historien med att det blev ett mycket lyckat köksköp.

Genom historien bekräftas och gestaltas idéen om IKEA som ett företag som ligger tekniskt och mänskligt i framkant. Istället för att vi får läsa att ”IKEA låter varje medarbetare växa och använder modern teknik” så kommer det fram på ett känslomässigt sätt i en fin historia. Utan buzzwords, corporate bullshit eller lull-lull, sådant som de flesta av oss inte lyssnar på, inte tror på och dessutom är direkt misstänksamma mot: ”Måste det sägas finns det säkert en underliggande historia som ska döljas.”

Vad är då INTE story-telling utan bara ”telling a story”?

”Telling a story” gör vi som kommunikatörer om vi bara intervjuar och återberättar men inte söker historierna som har en undermening eller innehåller metaforer. Att IT-chefen berättar ”Så här gör vi när vi….” är inte story-telling. Att säljchefen berättar ”I min grupp satsar vi på…” är inte story-telling. Inte ens om vi låter en nöjd kund komma till tals och den berättar om sin trevliga upplevelse så är det självklart story-telling.

Kanske är det så att många helt enkelt blandar ihop begreppet storytelling med content marketing? Engelska som engelska? Kommunikation som kommunikation?

 

Exempel på de enklaste fel de smartaste kommunikatörerna gör

Jag vet att jag var knapphändig igår (läs inlägget här), att det kanske kändes kryptiskt. Så min mission idag är att ge aha-upplevelser och i bästa fall en anledning till reflektion.

Jag börjar väl helt enkelt med ett exempel från min egen ”karriär”: Ett år in på 90-talet började jag på den snyggaste, mest medvetna svenska bildbyrån med de namnkunnigaste och intressantaste fotograferna. Bildhuset hette företaget som just flyttat till nya lokaler, ritade och inredda av dåtidens arkitekt-ikoner och under första året jag var där kom den banbrytande bildkatalogen med spiralrygg som blev stilbildande i branschen. Istället för att stapla massor av bilder på varandra var sidorna vackert formgivna och gav bilderna tyngd och utrymme. Efter ett par år involverades jag i marknadskommunikationen när vi började göra bildtidningar. Varje gång tidningarna skickades ut ökade antalet bildbeställningar. Det var ett enkelt orsakssamband som bekräftade att vi gjorde rätt. Men så passerade vi mitten av 90-talet. Vi fortsatte göra och skicka ut tidningar, vi gjorde fler inspirerande bilderböcker, men effekterna blev mindre, både kort- och långsiktigt. Vi började leta fel på det vi gjort – var vi inte roliga längre? Hade vi sett ut på ett och samma sätt för länge? Var det dags att byta rådgivare, konsulter och chef? Var vi inte väldigt dåliga på sälj? Många olika åtgärder togs men det blev inte bättre.

Om vi ändå tittat mer omkring oss. Om vi hade pratat mer med bildköparna. Då hade vi sett Internet komma stormande. Då hade vi insett att vi stod inför ett teknikskifte som krävde stora insatser, stor mental och finansiell ansträngning. Men nu gnabbades vi istället. Om vem som kunde göra snyggast reklam. Bäst placerad reklam. Första hemsidan inom branschen. Alltmedan tiden sprang om hela bildbyråbranschen och det blev konkurser, sammanslagningar, mängder av uppsägningar och med det förlorade yrkesidentiteter och framtidshopp.

Den felställda frågan: vad gör vi för fel i marknadsföring och sälj?

En bättre fråga: vad händer i omvärlden?

Nästa blir ett mer generellt exempel. App-kyrkogården. Hur många av er kollegor inom kommunikation har inte hört det från ledning och andra: vi måste/borde ha en app!! Och hur många appar har inte skapats som ganska omgående hamnat på app-kyrkogården? Jag tänker själv på SBABs förra app (jag är kund där) som handlade om värdering av bostad eller något annat sekundärt, när jag bara ville ha en bra bank-app, så att jag kunde kolla saldo och räntor. Värderings-appen ligger på kyrkogården och nu har SBAB tillslut en vanlig, fungerande bank-app som några kommunikatörer gjort väldigt inbjudande.

Den felställda frågan: hur kan vi göra en spännande app?

En bättre fråga: vad behöver vår målgrupp?

Så kommer jag till ett exempel som jag tidigare skrivit om – krisen våren 2018 med dricksvattnet på Lidingö. Kort och gott; en central vattenledning i kommunen Lidingö med 45 000 invånare går sönder. Under en veckas tid råder osäkerhet om det går att dricka vattnet. Kommunen har ingen beredskap för att nå ut till samtliga invånare när de vill berätta att vattnet bör kokas ordentligt innan det används till dricka, matlagning eller tandborstning. Kommunikationsavdelningen verkar se det som att det är en medborgerlig skyldighet att skaffa sig information, ansvaret läggs på den enskilde Lidingö-bon. Kommunen hänvisar till sin hemsida i sociala medier och säger att där kommer det hela tiden att finnas uppdaterad information. Hemsidna uppdateras bara när något nytt händer, ingenting sägs däremellan. Tillslut under veckan verkar kommunikationsavdelningen förstå att det inte kan vara medborgarnas ansvar att bli medvetandegjorda om att det föreligger en potentiellt farlig situation utan att det ansvaret faktiskt vilar på kommunen. Och då börjar kommunikationsavdelningen (eller andra) bli kreativa och involverar de olika handlarna i kommunen som sätter upp lappar vid drickahyllan, vid kassorna och vid entréerna, i de bostadsområden där det bor utrikesfödda sätts lappar på olika språk upp i trappuppgångarna, informationen på hemsidan blir fylligare och mer av frågor-och-svar än ”myndigheten informerar”, det blir mer aktivitet och dialog på kommunens Facebooksida. Som tur är var vattnet inte vid någon tidpunkt hälsofarligt, men tänk om det varit det?

Den felställda frågan: hur informerar vi i de kanaler vi har?

En bättre fråga: hur hittar vi medborgarna? Vilka kanaler använder de?

Jag börjar där. Dela gärna med dig om du har intressanta exempel.

 

 

 

Det enklaste felet de smartaste kommunikatörerna gör

Ni vet den där gamla sentensen om att ”jag vet att hälften av pengarna jag lägger på marknadsföring är pengar i sjön, men jag vet inte vilken hälft”. Den borde gälla allt mindre nuförtiden när vi kan spåra och mäta så mycket. Och är ens marknadsföring/kommunikation helt digital borde ju alla pengar vara ur sjön, så att säga.

Men så enkelt är det inte. För kommunikation fortsätter att vara något som är utmanande och svårt. Det handlar ju om hur människor tänker, känner och agerar, och det kan ju varenda person som är hyfsat mänsklig gå med på är något vi inte har helt klart för oss hur det fungerar (kännandet, tänkandet och agerandet, alltså).

Så, jag vänder på det och säger att fortfarande är det alldeles för enkelt att göra riktigt fel. Så pass fel att mer än hälften av pengarna far i sjön. Och, nu är väl spänningen alldeles olidlig, vad handlar det om?

Jo. Ställ fel fråga. Så enkelt.

Ställ fel fråga.

Eller utgå från ett irrelevant, ålderstiget eller felaktigt antagande om omvärlden eller målgruppen. Take your pick. Allt ovan funkar för att du ska dumpa större delen av kommunikationsbudgeten i sjön.

Det goda (?) är att du är i gott sällskap. Det här felet gör så många organisationer och företag. Jag återkommer med goda (?) exempel.

 

 

Medan jag skriver på boken skrattar jag

Först tänkte jag att det skulle vara easy-peasy-lätt att skriva Boken. Den praktiska handboken i marknadskommunikation för den mindre kommunikationsavdelningen. Jag har ju all kunskap och all erfarenhet som behövs. Mäh. När tankarna väl kom igång insåg jag att det finns så många ingångar och perspektiv som måste komma med. Så just nu är jag inne på två kapitel med rubrikerna:

”Den perfekta kommunikationsavdelningen” och

”Hur den högsta ledningen kan omintetgöra en kommunikationsavdelnings goda avsikter och goda arbete”

I båda fallen handlar det om modeller. Den ena för framgång och den andra för misslyckande.

Men som ni fattar, det här är inte lättskrivet och lättänkt. Dessutom är det ju hett som i helvetet och därför går tankarna och kroppen på långsam-läge och då är fjärrkontrollen och soffan lätta att plocka upp respektive slänga sig i. Och det jag avnjuter just nu är ”Lucifer” – kors, vilken underbart rolig serie! Lucifer är verkligen djävulen i egen hög person som som bestämt sig för att bo i Los Angeles ett tag, för det är så mycket roligare än helvetet. Han är en narcissistisk hedonist som upptäcker att han har vissa goda, mänskliga egenskaper. Han beblandar sig med människor, testar allt (ALLT!) och får ibland sällskap av sina himmelska släktingar. Han talar mycket brittisk engelska. Neil Gaiman, popkultur-hjälten har varit med och skapat Lucifer och det märks. Det här är en serie full av både religiösa och populärkulturella referenser. Den är smart och innehåller mängder av njutbara karaktärer och relationer som utvecklas på vindlande vis. I säsong två håller dock Lucifer på att bli allvarlig och reflekterande, vilket är fint på sätt och vis, men i säsong tre är han tillbaka i sina divalater, ytlig och självförhärligande som vilken Hollywood-fru som helst.

Så jag skrattar. Tänker långsamt. Skriver litet. Skrattar igen.

Flera tips på skrattframkallande serier hittar du här.

Dags att börja skriva boken

Nä. Nu kan jag inte vila på hanen längre. Jag kan inte slänga ut frågor och gå i polemik kring saker som jag faktiskt vet en del svar på. Till och med är helt säker på.

Jag var på en inspirerande tillställning i torsdags och två kommentarer från två olika människor puttade mig i rätt riktning.

Den ena:

”Men du kan ju allt.”

Den andra:

”Du borde skriva en bok.”

Båda kommentarerna är helt tagna ur sina sammanhang, men för mitt inre blev de knuffar i en tydlig riktning.

Så nu sitter jag här och tänker skriva en praktisk handbok för den lilla kommunikationsavdelningen. Därför började jag med en mind-map. Inte snygg, inte komplett, men någonstans ska jag börja.

Frågor jag kommer att ta upp:

  • hur väljer man konsulter?
  • hur tänka kring kompetensutveckling?
  • hur rekrytera, hur skapa en optimal grupp?
  • hur leds en liten avdelning bäst?
  • hur hålla i varumärket in i den digitala världen?

Bom. Jag ger mig 2018.

ps. ge mig era bästa frågor. ds.

Don Quijote och KPI:erna

Förutom att jag är ute efter den perfekta teorin för kommunikation så är jag också ute på en skattjakt där jag hoppas hitta några få ultimata KPI:er som gör att alla kommunikationsinsatser blir jämförbara.

Ja, just det. Jag känner mig som Don Quijote eller Blues Brothers – ”on a mission from God” där jag allt som oftast mest möter väderkvarnar. Men ibland kommer det hjälp, som när en av mina bästa inspiratörer skriver om Erik Modigs bok ”Bang for the Buck” i ett forum på Facebook och jag inser att det finns någon som försöker ge sig på marknadsföringens utmaningar i nutiden. Utan att förenkla och utan att vika för svårigheterna.

Vad jag sitter med just nu är annars ett gigantiskt sammanställningsarbete där jag försöker hitta gemensamma nämnare för att utvärdera vitt skilda insatser. Det blir ju inte lättare av att olika leverantörer av samma typ av tjänst förser mig som beställare med olika sätt att redovisa resultat.

Vad jag tittar på är exempelvis annonser i mobilversionen av stora mediasajter jämfört med content marketing-kampanjer jämfört med mässdeltagande jämfört med vanliga annonser i facktidningar jämfört med Google Adwords jämfört med influencer marketing jämfört med postal DM jämfört med digitala nyhetsbrev. Allt i syfte att beställa rätt insatser i framtiden. Ja, ni fattar, får jag ihop det här kommer jag att få Nobelpris.

Vad jag kommit fram till hittills är:

  • varumärkeskännedom och affärs- eller verksamhetsmål bör gå att mäta mot och de målen är ju överordnade allt annat men de går inte alltid att mäta enstaka insatser mot
  • fördelningen mellan varumärkesbyggande kommunikation och konverterande kommunikation kommer nog inte att kunna lösas ”vetenskapligt” inom närmaste tiden heller
  • vi som beställare måste bli bättre på att kräva bättre avrapporteringar och mer standardiserade mått från våra leverantörer
  • att använda sig av för många KPI:er leder ingenstans, det skapar bara förvirring
  • vi behöver vissa mått för att utvärdera och vissa mått för att planera framtida kommunikation. Det vore fantastiskt om en del av de här kunde vara desamma, eller hur?
  • gammelmediabyråernas ”räckvidd” och digitalbyråernas ”visningar” och ”impressions” – hur gifter vi ihop de här? Som beställare vill vi ju kunna prognosticera hyfsat, eller hur?
  • och koefficienten för bra kommunikation, det vill säga det kreativa utförandet som faktiskt göra att människor ser det vi vill att de ska se, tycka det vi vill att de ska tycka, göra det vi vill att de ska göra – den koefficienten är ju som den heliga Graal, den kanske finns. Eller inte. Men jakten måste fortsätta.

Ja. Det jag kommit fram till är flera frågor än svar. Men jag sitter med mina sammanställningar där jag är nere på KPI:er som ”kostnad per läsare”, ”kostnad per besökare på vår hemsida”, ”tid lagd på att läsa” och hoppas att jag kan ställa dem bredvid ”kontaktkostnad” och få fram ett vettigt beslutsunderlag inför framtida insatser. Men då måste jag ju också ha fått fram den där koefficienten för ”kreativ höjd” samt koefficienterna för varumärkesbyggande respektive konverterande insatser (många insatser är ju både ock).

Och om någon kommunikatör nu tänkte att det här gäller inte mig eftersom jag inte jobbar i en kommersiell verksamhet, så vill jag påstå att då tänker den snett. För kommunikationen har alltid ett mål och på något sätt går det alltid att försöka mäta. Men att ge upp från början eller att försöka svära sig fri från att bli mätt, det funkar inte nu.

Samtidigt vet jag att den dagen jag kan säga ”Heureka, jag har hittat Modellen och de ultimata KPI:erna” så har allting förändrats för sådan är vår tillvaro nu – i ständig förändring.

 

 

Kris och panik för kommunikatörerna i samtiden

I förra veckan var det kris och panik i den välbeställda förorten utanför Stockholm där jag bor. Det uppstod en stor vattenläcka i de centrala delarna av orten. Jag fick reda på det via Facebook, någon hade delat en nyhet om det och människor började spekulera om utifall vi skulle bli utan vatten. Men så verkade det inte behöva bli. Och eftersom jag bor en bra bit från den här centrala delen med ett annat vattentorn som försörjer närområdet så tänkte jag inte så mycket mer på det.

MEN. Ett par dagar senare såg jag något som nån i grannskapet delat – en rekommendation från vår kommun om att vi alla skulle koka vattnet. Från och med gårdagen!!! Kris och panik och vad hade jag utsatt mina barn för i över ett dygn – kommer de att dö i någon hemsk parasitsjukdom under vådliga plågor?! För det stod i kommunens texter att vi skulle koka allt vatten som vi skulle använda till dryck, matlagning och tandborstning eftersom det skulle omintegöra parasiter och bakterier. Parasiter. Urk.

Så det är klart. Nu började vattenkokaren jobba mest hela tiden och vi hade dricksvattenreserv i kastruller på balkongen. Att koka vatten blev vardag ganska omgående. Och med det så kopplade kommunikatören i mig in. För hur hade det egentligen gått till med informationen?

  1. Kommunen hade såklart ”lagt ut information på hemsidan” (och det vet vi väl alla hur ofta vi går in på vår kommuns hemsidas startsida)
  2. Kommunen hade skickat ut människor till vissa områden med mer mångkulturell befolkning att berätta om läget på andra språk än svenska
  3. Kommunen lagt ut information på sin Facebook-sida

Och därmed verkade kommunens kommunikatörer tycka att de gjort sitt jobb. Några dagar. Sedan verkade de drabbas av insikt om samtiden. Då gjorde de följande:

  1.  Började sponsra inlägg på Facebook om rekommendationen att koka vatten. Klokt – eftersom det är enkelt att träffa den geografiskt begränsade målgruppen där.
  2. Började kommunicera med livsmedelshandlare som satte upp lappar om situationen, både på dörrar och vid kassan och i vissa kluriga fall, vid dryckeshyllorna.
  3. Tillslut hittade kommunen också fram till de informationsanslagstavlor (fysiska, av trä) som finns litet här och där. Men det var först när faran var avblåst och det visade sig att vi kunde dricka vattnet och om vi hade gjort det under perioden så var det heller ingen fara – vattnet hade varit rent och fint helt tiden.

Men det här ställer ju frågan om hur uppdaterad och genomtänkt den här kommunens kommunikationsavdelning är. För uppenbarligen är de inte övade i kriskommunikation. Dessutom verkar de inte ha frågat sig de senaste fem åren hur de faktiskt ska nå kommunens samtliga invånare om det behövs. ”Att lägga upp information” är verkligen inte samma sak som att nå människor med ett budskap, i det här fallet ett extremt viktigt, ja tillochmed livsviktigt, budskap . Det här måste vi kommunikatörer upprepa som ett mantra, varje dag, resten av våra yrkesverksamma liv.

Behöver jag säga att kommunikationen på hemsidan var knapphändig. Den syftade inte till att ge människor ordentligt med fakta utan var mer inriktad på att ”bättre att inte säga för mycket, för annars kan vi åka på pisk om vi säger något som kan tolkas som det minsta missledande”.

Och då hade vi för några månader sedan fått en storstilad broschyr i brevlådan som heter ”Om krisen kommer”. Jojo.

(Jag har skrivit mer om att vara kommunikatör i samtiden. Läs det här och det här till att börja med. )

 

Att vara kommunikatör är per definition att vara besvärlig

För är det inte vårt jobb att se till att det som ska förmedlas också landar rätt (uppfattas, förstås och gör avtryck på ett eller annat sätt) hos de målgrupper som ska nås?

Vad pratar jag om här egentligen – kommunikatören behöver väl inte vara besvärlig, det är väl bara att göra vad som beordras eller önskas? Eller……

Förr i tiden när många av oss kommunikatörer kallades för informatörer så var det megafonen som gällde. Informationen ”skulle ut”. Budskapen ”skulle ut”. Inifrån-och-ut-tänkandet var allmänt utbrett även om de flesta av oss som pluggat kommunikation visst hade lärt sig att om inte mottagaren tagit emot vad vi menat att informera om och påverka kring så gilldes inte insatsen.

Vi gjorde broschyrer och annonser, hemsidor och produktblad, skrev pressmeddelanden och kommunikationsplaner. I lagom eller hetsig takt, men den ena dagen var ganska lik den andra även om själva arbetsuppgifterna kunde variera.

Men så kom den digitala kommunikationen och framförallt dialogen och det allmänna tjattrandet på internettet. Och ingenting var sig längre likt. Människor gör inte som vi tror längre, de letar sig fram till information på alla möjliga sätt och hittar de inte det de söker där de borde hitta det, så börjar de söka på andra ställen och ställer frågor i sociala medier och vips! så tappade vi taktpinnen. Och det är nu vi kommunikatörer behöver vara besvärliga. För det är oftast vi som måste komma med det besvärliga budskapet att det som vi i våra organisationer förut trodde funkade inte funkar alls eller i alla fall ganska dåligt. Vi måste omorientera oss, vi måste jobba på ett nytt sätt, vi måste utvärdera och mäta hela tiden, inte bara kvartalsvis, vi måste vara beredda på dialog. Hela tiden.

Mottagaren, målgrupperna, kunden, medborgaren, brukaren, användaren, medlemmen, intressenten – vad vi än väljer att benämna den vi vill nå – så är det tillslut alltid den här personen som bestämmer. Så har det egentligen alltid varit, men vi har inte behövt vara medvetna om det. Men nu är det ett faktum som vi absolut inte kan ignorera, för effekterna är så tydliga om vi har fel fokus. Så vi kommunikatörer måste självklart anamma användarens/medborgarens/kundens/medlemmens/mottagarens perspektiv, annars begår vi tjänstefel. Och, i de flesta företag och organisationer är det litet trögt, eller hur? Det finns strukturer, processer, kultur i väggarna, ”så här har vi alltid gjort”, ett självgenererande system där kundperspektivet sällan är prio ett. Så, vårt tjat om användarperspektivet kommer inte att göra oss bekväma. Vårt arbete framåt kommer inte att vara ett glidande uppåt. Om vi vill göra vårt jobb på allvar, vill säga.

Det är lika bra att spetsa till det hela ännu mer – jag skulle vilja säga att det vore ett direkt tjänstefel av en kommunikatör av idag att inte vara besvärlig.

 

Välkommen till kommunikationschefens nya värld!

Jag önskar jag var en sådan som kunde släppa jobbet när jag stängde kontorsdörren bakom mig på kvällarna. Ibland går det och ibland går det avsevärt sämre. Men det beror ju mest på att det jag sysslar med är så roligt. Ni vet, det där med marknadsföring och kommunikation. Sånt där som alla egentligen kan. Eller i alla fall har en massa synpunkter på. Men, just det är inte det roliga med området, förstås. Det roliga är att ingenting är säkert, ingenting finns det facit för, kartan är bara halvfärdig. Det är som att vara på en ständig upptäcktsfärd. Eller vad säger ni, mina kollegor?

Egentligen har det väl alltid varit så här, men de senaste tio-femton åren är det väl helt uppenbart att kartan är inaktuell, även om allt fler försöker rita den igen. Och igen. Och igen. För – förändring är faktiskt det enda vi kan vara säkra på, eller hur?

Under jullovet, som har varit långt och lugnt, har jag träffat på en del andra kommunikatörer och då måste vi ju bara prata om vårt gemensamma arbetsområde. Jag har fått några pusselbitar till när det gäller hur olika vi hanterar förändringarna i omvärlden och i kraven på oss som jobbar med kommunikation och påverkan.

Hur mycket skiljer sig inte en kommunikations/marknadsavdelning på 90-talet från en nutida avdelning? Hur många fler aspekter är det inte att förhålla sig till? Vad är en kommunikationschefs uppgift nuförtiden? För tjugo år sedan kanske det var att kunna bäst – vara bäst på att köpa reklam och media och uppföljning och kunna sälja in sina beslut till ledningen. Och så fanns det olika personer på avdelningen som utförde det som behövdes, råddade, skrev litet, höll i tryckkontakter, godkände, korrläste, formgav, höll budget, gjorde presentationer. Men nu! Är kommunikationschefens huvudsakliga uppgift att hålla alla medarbetare ”locked on target” när det gäller varumärkets  gestaltning och verksamhetens prioriterade mål samtidigt som den ska se till att bemanna posterna med olika specialister som utför arbetsuppgifter som kommunikationschefen inte kan. Och kanske inte ens förstår.

Om det är så betyder det att kommunikationschefens främsta uppgifter är:

  1. utveckla och levandegöra varumärket så att det är förståeligt för en kompetent kommunikatör hur berättelsen och känslan ska gestaltas i alla olika medier, i alla olika kanaler. Det räcker inte på långa vägar med en grafisk manual, en vision och en pay-off. För hur hjälper det här kommunikatören när varumärket/verksamheten ska kommuniceras i bild på Instagram, berättas om via influencers på Youtube, diskuteras på Facebook, få konverteringar via Adwords, bli klickdrivande artiklar genom native advertising samt göra hemsidan relevant för besökare och högt rankad i sökmotorerna?
  2. bemanna avdelningen med specialister och coacha dem. Kommunikationschefen kommer nog aldrig mer att kunna veta bäst. För det är inte möjligt längre. Däremot måste dagens kommunikationschefer vara goda ledare, vilja sätta ihop team, vilja leda, vilja inspirera, vilja fråga, vilja utbilda och utveckla, våga erkänna det de inte kan.

Kommentera gärna!

Ps. Jag har tidigare skrivit om att jobba med kommunikation i en ny värld. Vill du läsa – börja här (och sedan läser du vad jag skrev dagen efter det och sedan följer du länkarna eller kronologin).

 

Verifierad av MonsterInsights