Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: juli 2018 (sida 1 av 1)

Brott vi minns

Om någon har missat det, så har jag alltså flyttat. Och, om det är någon som tror något annat – ja, det är jobbigt att flytta. Även om en har en luftigt möblerad bostad (”hahahaha, det säger alla” gapskrattade kvinnan på Stadsbudskontoret när jag sa att jag inte hade så mycket grejer och att de kanske fick plats i en mindre (billigare och framförallt tillgänglig) bil) så är det mycket att plocka med, stora och massor med små beslut att ta (slänga, orka packa ner, ge bort, orka köra till returparken (jo, på Lidingö heter återvinningsstationen det! Men den är också väldigt ändamålsenlig och välkomnande), sälja på Blocket eller på Facebooks marketplace, sortera senare, behövs det fler lådor…… Förutom att det här var den mest komplexa mening jag nånsin publicerat och nu kommer väl aldrig någon som läser min blogg att vilja anlita mig som skribent, så ville jag ha sagt att jag haft tid att lyssna på ljudböcker. Medan jag mekaniskt plockat, slängt, svept in, sorterat.

Och det jag mest konsumerat är deckare och ”sanna” berättelser om legendariska brott. Legendariska när vi pratar samtid. Vilket leder mig fram till frågan som rubriken antydde:

Vilka brott kommer vi i min generation att minnas? Vilka brott har påverkat vår syn på Sverige och på människorna?

Jag skulle tro att vi alltid kommer att vara märkta av att vår statsminister kunde skjutas på öppen gata, en kväll på väg hem från en bio och att vi ännu inte fått svar på vem och varför

På samma sätt togs en del av vår oskuld ifrån oss av mordet på Catrine da Costa och att vi inte heller där fått några svar.

Men sedan har vi de där spektakulära brotten där vi genom medierna fått följa med. Och där vi också fått avslut eftersom de som begått brotten åkt fast och dömts. ”Militärligan”. Nu när jag tänker tillbaka på det känns det som om det var under lång tid som det handlade om dem. Det spekulerades flitigt om vilka det kunde vara, hur de kände varandra, hur de organiserade sig. Och nu går det alltså att lyssna på/läsa ”Björndansen” som i skönlitterär form berättar historien om ”Militärligan”. Jag gillar hur Anders Roslund skriver och dramatiserar i största allmänhet och i ”Björndansen” använder han sin hantverksskicklighet till att förmänskliga? förklara? nej, fördjupa. Tillslut handlar allt om människor. Människor som formas av sin uppväxt och som sedan hela tiden ställs inför val. Hela tiden spännande, hela tiden intressant.

När jag stod där i flyttkaoset lyssnade jag också på ”Helikopterrånet” som beskriver ytterligare ett av de där brotten som jag kommer att minnas. Det är en berättelse som har mindre ambitioner än ”Björndansen” när det gäller att beskriva människorna bakom och deras drivkrafter. Men det är en effektivt berättad historia om en spektakulär kupp. Det är en spännande och märklig upplevelse eftersom brottet som begås är som hämtat ur en film. Och, det är klart, nu ska boken bli film. Som om det också var medräknat när brottet begicks. Det är en märklig tid vi lever i.

Självklart finns det andra brott jag och mina generationskamrater har med oss. Brott av ohygglig sort som vi helst skulle velat slippa vara medvetna om. Men det var inte dem jag ville resonera om idag.

Wordfeud och personligheten

Det är bara att erkänna det – en del av min semestertid åtgår till Wordfeud-spelande. Jag var förut under en period så inne i spelandet att det första jag gjorde på morgonen och det sista jag gjorde innan jag somnade (då jag naturligtvis drömde om olika bokstavskombinationer och fantastiska ord gjorda med trippelpoäng och högpoängsbokstäver som C och X) var att göra drag i de matcher där det var min tur. Men då raderade jag appen och tog ett längre uppehåll. Och nu när jag spelar igen, hoppas jag att jag har en mer hälsosam relation till wordfeudandet.

I alla fall har jag lärt mig att det är själva spelandet som är viktigast. Förluster gör fortfarande ont och det är inte roligt när rankingpoängen går ner, men jag har insett att eftersom jag tycker det är så sjukt roligt att spela så måste jag lära mig leva med förlusterna och med att rankingen går upp och ner. Men ett tag åkte självkänslan berg-och-dal-bana med resultaten i Wordfeud-matcherna och det måste jag tillstå, var mindre lyckat.

Och då, mina kära vänner och läsare, det är då reflektionen är bra att ta till. Jag kan ju inte säga att det var en lätt uppgift att sluta bry sig, så mycket tävlingsmänniska är jag tydligen (vilket var intressant att lära sig), men jag fick resonera sakligt med mig själv under många interna terapisessioner och kunde alltså, halleluja, ladda ner Wordfeud-appen igen.

Förutom att jag låter appen hitta motståndare, så är jag också med i en ständigt pågående Wordfeud-turnering. Jag åker mellan division 8, 9 och 10. Jag spelar en tvåveckorsomgång med människor som har lika påhittade namn som jag, vi är 8 i varje grupp. Alla ska spela mot alla och poäng delas ut till vinnarna. Skillnaden i ordpoäng i matchen spelar roll om två hamnar på samma turneringspoäng. De stora skillnaderna mellan att spela i turneringarna och mot slumpmässiga motståndare är:

  1. ingen risk för flört, det hålls en hövlig ton och snuskiga inviter håller man sig helt ifrån i turneringen
  2. i turneringen finns folk som lägger ner mycket, jag upprepar MYCKET, tid på strategier

Därför har jag också lärt mig om mig själv att jag är otålig. Jo, det vore ju jätteroligt om jag kunde räkna bokstäver och tänka många, många steg in i framtiden och då ha koll på vilka bokstäver den andra har. Men nej, jag funkar tydligen inte så. Jag vill har många matcher igång samtidigt och bli underhållen av motståndarnas idérikedom och kvickhet. Schack och långsam-Wordfeud får jag visst lära mig sedan, när jag blir ännu äldre.

Sex finfina tips för att leva med värmen

Jag kommer naturligtvis att fortsätt skriva om delningsekonomi och olika aspekter kring den, skatter, den svenska modellen, gig-ekonomin, pengar eller byte och mer. Men eftersom mycket av min energi går åt till att bara uthärda värmen kan jag dela med mig av mina bästa tips. Som jag snappat upp från äldre tider och experter av olika slag.

  1. Drick massor. Och jag menar verkligen massor. Drick vatten, vätskeersättning eller som i mitt fall kallt te blandat med måltidsdryck. Idag blandade jag också i litet salt.
  2. Var inaktiv. Vila. Ta siesta. Spela kort. Meditera. Läs. Samtala slött om lagom intressanta ämnen. Lyssna på lyssnarböcker. Om du mår dåligt av att vara aktiv i värmen, som jag gör, då ska du inte vara det. Hur svårt det än är för att Luther och ditt överjag käbblar ikapp om hur dålig du är som latar dig.
  3. Sök skugga. Använd keps eller solhatt om du måste vara i solen.
  4. Salta mer på maten. Ät chips. Ät salta nötter. Ät salta kex. Jag kommer ihåg att mina föräldrar gav mig och min syster salttabletter när det var varmt under en kort period i slutet på 60-talet, det var nog på modet några år då. Sedan har jag glömt bort det, men när Valkyrian var på enormt scoutmöte i stekhett Japan för tre år sedan fick alla scouter en påse chips varje dag och den dag Valkyrian inte åt sin ranson chips mådde hon rejält illa. Som jag har gjort några av de här heta dagarna när jag druckit massor men glömt saltet.
  5. Kyl ner dig. Bada i sjön, havet, pool eller i badkaret. Spola kallt vatten på handleder och fotleder. Blöt en handduk och svep hela vägen om halsen – det här är ett enkelt och effektivt sätt.
  6. Det här är det knasigaste tipset men som funkar: om du har svårt att somna i värmen, ta en varm dusch innan du går och lägger dig. Nu har jag testat det här tre kvällar i rad och det funkar klockrent.

Som sagt – jag återkommer om delningsekonomin och om den praktiska handboken för den lilla kommunikationsavdelningen samt möjligen om reglerna i Mulle.

Den stora kampen om delningsekonomin

Jag puffade för mitt inlägg om Airbnb och Snappcar i mitt Facebook-flöde och det gav upphov till en intressant diskussion med starka känslor involverade. Jag har mött liknande nivå på känslorna när jag diskuterat delningsekonomi i andra sammanhang också. Jag tänkte att jag idag ska försöka koka ner känslorna till några punkter – vad är det som upprör, förskräcker och förför? Om min hjärn- och skrivkapacitet räcker till ska jag också försöka beskriva mer kring delningsekonomi och vad det kan betyda.

Men först känslorna. Rädsla och ilska är väl de stora framträdande känslorna på den negativa skalan. Ofta handlar det då om delar och aktörer inom delningsekonomin, inte egentligen om delningsekonomin som större företeelse. Rädsla och ängslan inför dem som kan bruka ens ägodelar eller kunskap – går det att lita på andra människor? Ilska när det gäller exempelvis Airnb som ju gör mycket pengar på att tillhandahålla plattformen och eftersom de är störst, också har satt reglerna och då också bör ha ansvar för vad effekterna blir.

Medan förförelsen, nu pratar jag i egen sak, handlar om en vacker lösning på några av vårt konsumtionssamhälles problem.  Jag möter den nya medelklassen från hela världen genom att vara Airbnb-värd. Den nya medelklassen som vuxit fram rasande fort de senaste 25 åren. De kommer bland annat från världens folkrikaste länder som Kina och Indien. Det är en medelklass som vill ha samma saker som den svenska, den europeiska och den amerikanska medelklassen. Och hörni, det går inte. Det vet vi ju allihop. Jordens resurser räcker inte till. Vi kommer att förstöra förutsättningarna för liv under tiden. Vi måste tänka om. Vi kan inte längre definiera vårt värde och berätta om oss själva genom vad vi äger och vad vi konsumerar. Vi måste börja dela på det vi har. Och nu finns det plattformar. Svårare än så är det inte.

Nu hoppar jag tillbaka till mig själv och mina upplevelser av att bo i privatrum. Det har jag gjort när jag rest under en stor del av mitt liv. För att det varit billigt, för att det varit det enda tillgängliga, för att det varit intressant att få bo hemma hos någon. I Benidorm, i Berlin, i en värmländsk håla, i norska ödemarken, i trevliga villaområden utanför Köpenhamn, på Österlen. Ibland har det varit väldigt välkomnande upplevelser, ibland har handdukarna luktat surt och allt utanför själva sovandet har kostat extra. Vad Airbnb (och andra aktörer inom delningsekonomin) lägger till som lager är förtroende genom rekommendationer. Tanten i Torsby skulle sovit lugnt om hon läst rekommendationerna om mig och sällskapet istället för att bara se på våra skinnkläder och den tunga motorcykeln och sedan döma. Nu var hon så rädd att hon gjorde oss obekväma och upplevelsen för både henne och oss var klart negativ. En valuta som handlas med i delningsekonomin är förtroende, ”trust” och den delen tycker jag tillför en dimension i sig.

Jag inser nu när jag sitter här i soffan och skriver att jag kan skriva om delningsekonomi i många kapitel. En aspekt jag tar med mig till ett annat inlägg är ägandet. Och för att puffa för det inlägget för mig själv så minns jag den pensionerade men fortfarande mycket aktive mannen som var positiv till Airbnb men väldigt tveksam till Snappcar – ”hyra ut MIN bil?!?!?!”. Med extrem emfas på MIN.

PS. Jag har hämtat bilden ovanför från Rachel Botsman. Hon är en av förespråkarna för delningsekonomi som också har försökt att beskriva den. Jag tar det mer teoretiska i ett senare inlägg. Samt moraltävlingen. Ds

 

Medan jag skriver på boken skrattar jag

Först tänkte jag att det skulle vara easy-peasy-lätt att skriva Boken. Den praktiska handboken i marknadskommunikation för den mindre kommunikationsavdelningen. Jag har ju all kunskap och all erfarenhet som behövs. Mäh. När tankarna väl kom igång insåg jag att det finns så många ingångar och perspektiv som måste komma med. Så just nu är jag inne på två kapitel med rubrikerna:

”Den perfekta kommunikationsavdelningen” och

”Hur den högsta ledningen kan omintetgöra en kommunikationsavdelnings goda avsikter och goda arbete”

I båda fallen handlar det om modeller. Den ena för framgång och den andra för misslyckande.

Men som ni fattar, det här är inte lättskrivet och lättänkt. Dessutom är det ju hett som i helvetet och därför går tankarna och kroppen på långsam-läge och då är fjärrkontrollen och soffan lätta att plocka upp respektive slänga sig i. Och det jag avnjuter just nu är ”Lucifer” – kors, vilken underbart rolig serie! Lucifer är verkligen djävulen i egen hög person som som bestämt sig för att bo i Los Angeles ett tag, för det är så mycket roligare än helvetet. Han är en narcissistisk hedonist som upptäcker att han har vissa goda, mänskliga egenskaper. Han beblandar sig med människor, testar allt (ALLT!) och får ibland sällskap av sina himmelska släktingar. Han talar mycket brittisk engelska. Neil Gaiman, popkultur-hjälten har varit med och skapat Lucifer och det märks. Det här är en serie full av både religiösa och populärkulturella referenser. Den är smart och innehåller mängder av njutbara karaktärer och relationer som utvecklas på vindlande vis. I säsong två håller dock Lucifer på att bli allvarlig och reflekterande, vilket är fint på sätt och vis, men i säsong tre är han tillbaka i sina divalater, ytlig och självförhärligande som vilken Hollywood-fru som helst.

Så jag skrattar. Tänker långsamt. Skriver litet. Skrattar igen.

Flera tips på skrattframkallande serier hittar du här.

Sommar + delningsekonomi = klirr + lycka

Som sagt. Jag har flyttat. Från byn i den välbeställda villaförorten en bro bort från stan till ett gammalt-industriområde-som-nu-är-gentrifierat-bostadsområde i stan. Det är ett litet steg utifrån sett men själen behöver några månader till att vänja sig.  Alltså, jag är ju lika tossigt glad som den 15-åring som flyttade till Stockholm från Örebro en gång på 70-talet. Men jag är också så erfaren att jag vet att förändringar tar mer plats i själen än vad jag förut nånsin kunnat tro.

Men kolla på bilden härovanför! Så ser det ut denna tropiska sommar några minuters promenad hemifrån mig. Det går att bada! Det går att dansa salsa! Det går att äta god glass! Allt på en gång!

Vad som har blivit klart för mig är att det går mycket bättre att hyra ut bilen via Snappcar när jag bor i stan än när jag bodde i den välbeställda villaförorten. Och det är ju inte så konstigt. Här bor så många fler människor utan bil. Då blir Snappcar-idéen så mycket smartare. Helgen som har gått fick jag fem förfrågningar om att hyra ut bilen. Någon skulle till Kolmården med sina barn,  en skulle till Dalhalla och se Björk och en skulle åka med sin kompis till Rosenhill. Tillslut var det Rosenhill-besökaren som betalade först och fick förmånen att använda bilen under helgen. Jag fick litet pengar, en recension av Rosenhill (hippie-aktigt, bra café, vackert), ett möte med två unga nyblivna Stockholmskor och den glädje som finns  i att dela.

Jag kommer att fortsätta hyra ut ett rum i min lägenhet, litet då och då. För tredje året eller 12:e kvartalet är jag bedömd som Superhost av Airb’n’b. Och det är klart, det är ju för att jag tycker det är roligt att se människor från olika delar av världen komma till Stockholm och få uppleva staden. Bland annat med hjälp av mig, för att jag hjälper dem att känna sig trygga och välkomna, för att jag delar med mig av min kunskap och kärlek till stan. Det är en bra känsla att få dela med sig och att få så mycket tillbaka, nya vinklar, nya frågor, förtroende, förstahandsberättelser från andra delar av världen.

Och nu ska jag alltså få dela med mig av en ny stadsdel! Eftersom lägenheten fortfarande är under möblering så marknadsför jag mest boendet med hjälp av bilder från omgivningarna. Kolla här på annonsen.

Som vanligt när jag skriver och pratar om den delningsekonomi som jag är en del av, den där pengar och förmedlingsplattformar är inblandade så vill jag slå ett slag för de intressanta kärnidéerna som gör att jag vill fortsätta:

  1. Konceptet förtroendekapital kommer vi att prata mycket om i framtiden
  2. Hyr ut resurser som annars står oanvända – bättre resursutnyttjande
  3. Du möter människor som är annorlunda men lika mänskliga- bygger tilltro

Vill du få min hjälp att bygga upp ditt eget Airb’n’b-ande, använd den här länken och kontakta mig så ger jag av min kunskap och samlade erfarenheter. Testa friggeboden, sommarstugan, gästrummet några dagar eller så. Det är inget åtagande för resten av livet. Se inte på det du har att erbjuda med kritiska ögon, föreställ dig möjligheterna som ditt krypin eller palats har att erbjuda människor som är nyfikna på Sverige. Ofta är det naturen, kulturen, tystnaden och/eller moderniteten de är nyfikna på och vill uppleva på närmare håll än genom hotellkonformiteten. Du har det bara genom att du bor här – jag lovar!

 

Agnes Lidbeck och personlighetstyper

Att göra tester är väldigt kul. Sådana där som en svarar på och så kommer det sedan ett facit. Antingen det görs på Facebook eller av en rekryterare eller av en organisationskonsult eller i en gammal Veckorevyn – alltid kul. Ibland får en reda på något nytt om sig själv, oftast blir något bekräftat och inte helt sällan får en skratta från magen. Men ändå. Det här med olika personlighetstyper är intressant. Senaste året har boken ”Omgiven av idioter” gjort att allt fler pratar om ifall de är gröna, blå, röda eller gula. Eller hur blandade de är och hur de andra på arbetsplatsen är och hur knepigt det är att samarbeta. Och nu förstår alla äntligen varför.

Typ så.

Jag började lyssna på boken ”Omgiven av idioter” och jag kände mig litet idiotförklarad för boken är vääääääääldigt långsamt skriven och extreeeeeemt utförlig och överpedagogisk. Så jag kom inte igenom boken. Men eftersom jag hade ett månadsabonnemang på Storytel eller om det var Bookbeat eller möjligen Bokus Play så hittade jag fram Agnes Lidbecks bok ”Förlåten”. Och kolla! Där är det någon som ordentligt kategoriserar människor. Skapar mentala gipsvaggor. Det intressanta är att hon får fina omdömen som skribent fast hon är så kategorisk i sin människosyn. Jovisst, när jag började läsa hennes debut ”Finna sig” så blev jag alldeles till mig trasorna i början, för hon är så cyniskt rolig. Här är ett citat som jag föll totalt för:

Det går att tillrättavisa ett barn för att det tagit all plats i soffan, men inte för att det tagit all plats i livet.

Ja, så har jag ju också känt det. Men. Så fortsätter Agnes Lidbeck att vara cynisk och att göra sin huvudperson till en figur som går igenom livet som om det är någon annan som har ritat upp linjerna. Författaren visar ingen förståelse och ingen kärlek för sin skapelse och därför blir det faktiskt platt. Jag kan också titta på folk omkring mig och tycka att de inte verkar leva sina liv som om det faktiskt angick dem och jag kan också skriva om vissa grupperingars beteende som kollektiva lögner, se checklistorna för livet exempelvis. Men det här att skriva en hel bok om en människa som författaren inte försöker förstå utan bara föraktar, då undrar jag förstås vad som är poängen.

Vad jag tycker Agnes Lidbeck gör allra bäst, det är att beskriva typiga typer. Hon kanske skulle ge sig i lag med mannen som skrivit ”Omgiven av idioter” så att de texterna blir bättre. För det är klart, skriva kan hon ju.

Den dallrande sommarhettan

Jag tänkte att jag skulle skriva att jag har en enda uppgift den här sommaren/semestern och den fick jag av min PT Erling när jag frågade om hur jag skulle träna på under träningsuppehållet:

”Tagga ner”, sa han. Inget mer. Bara det.

Fast så insåg jag att förutom det så hade jag två uppgifter till – genomföra en flytt och vara förälder till två barn som just denna sommar står inför stora förändringar i livet. Så det där med att ”tagga ner” var inte helt enkelt. Men jag jobbar på det. Absolut. Jag har mediterat några gånger, praktiserat Yoga Nidra ett par gånger, dragit mig undan barnen i två dagar för att ha som enda uppgift på landet att elda i bastukaminen (en hel vetenskap) och bada kvällsbastu och morgonbastu samt simma fler än fem simtag.

Det är klart – den här tropiska värmen hjälper ju till i nedtaggandet, det måste jag säga. För jag och värme är inte världens bästa kombination. Jag blir lätt bränd av solen och jag känner mig svullen, svettig och orkeslös när jag rör mig ute dagtid. Så. Det är bara att göra som i länder där värmen är närvarande på ett mer förutsägbart sätt – gardiner neddragna/nedfällda för att hålla värmen ute på dagarna, siesta mest hela dagen och aktivitet på kvällarna.

Jag kommer ihåg antrosopdoktorn jag träffade när Valkyrian under en period var öronbarn. ”Naturen är stark”, sa han och rekommenderade att Valkyrian, som då var en fyraåring med trassligt hår och bävernylonoverall inte skulle sova middag utomhus, som hon gjorde hos sin dagmamma utan att hon skulle börja sova inomhus istället. Det örononda försvann och jag minns inte riktigt om det hände parallellt med att Valkyrian började sova middag inomhus men det jag minns med klarhet är antroposofdoktorns ord – ”Naturen är stark”.

Särskilt den här sommaren.

Verifierad av MonsterInsights