Låter stort och dyrt, eller hur?

I alla fall jobbigt.

Livsomvälvande. Ett stort ord. Ett enormt, överdrivet, utrerat, förmätet, extremt pretentiöst ord. Kanske det. Ändå behövs det ibland.

När något stort händer har jag föreställt mig att det finns ett före och ett efter. Att man öppnar en dörr, går över en glödande kolbädd, slåss mot en drake. Stänger dörren, kliver ut ur det heta kolet, dräper draken och torkar det svarta blodet av svärdsklingan.

För min del och för den här sommarens del handlade det om att börja närma mig, testa, känna efter, göra igen, reflektera. Mer som att jag öppnade en dörr och gick in i ett långt rum som jag inte ser slutet på, ett rum som jag vet att jag ska igenom men jag vet inte alltid hur. Kanske kommer jag aldrig att hitta rummets slut för jag vet inte nu om det ens är meningen.

Vad gjorde jag då?

I början av semestern tog jag Finlandsfärjan till Helsingfors, åkte en timme i bil och kom till Ikian Zen Hermitage där jag deltog i en zenbuddhistisk retreat-vardag under en knapp vecka. Dagarna var sig lika till strukturen, vi mediterade fem gånger per dag och två av måltiderna åts under tystnad och under ceremoniella former. Låter det strängt? Det var de vänligaste dagarna jag varit med om. Tystnaden inombords var något jag knappt trott att jag skulle kunna uppnå. (Jag har praktiserat Zazen och skrivit om det förut).

Men det var bara preludiet, skulle det visa sig. För sedan åkte jag till Gamleby några veckor senare. En folkhögskola, femton andra vuxna elever, tre besjälade lärare. Varsamt lärde vi oss att praktisera naturvakenhet. Vi övade på att använda alla våra sinnen när vi var i naturen, vi lärde oss om arter och biotoper, vi övade oss på att vara närvarande och mottagliga. Jag insåg att det jag sniffat på när jag varit på scoutläger, det jag närmat mig när jag praktiserat zenmeditation och det jag sökt efter på massagebänken och i terapirummet fanns inom Ekopsykologi.

Jag önskar att jag kunde skriva ”Jag gick ut i skogen och stannade där”. Men så finns ju vardagen, lönearbetet, katterna, storstadsboendet, åldrandet, väderkvarnsfajterna, vänfamiljen, genfamiljen, sömnen, socialamediaflödet – ja, ni fattar – det där med det livsomvälvande tar tid. Dessutom är det för mycket svamp i skogen just nu, den pockar på uppmärksamhet!