Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: överflödssamhället (sida 1 av 1)

Jag är fattig och trött

DSC_0804

Samma vatten som de som köpt de dyraste villorna ser

Click bait. Joråsåatt.

Fast inte egentligen. Jag kommer att hämta hem både fattigdomen och tröttheten.

Igår öppnade jag tidningen Mitt i Lidingö eftersom den låg där på hallgolvet när jag kom hem och jag behövde något att titta i när jag satt på toaletten (too much info – jag vet…). Fastnade i artikeln ”Ön håller greppet. Dyraste villorna på Lidingö”. Jag bor ju här. Vet vilken villa som såldes för mest pengar i hela Sverige (50 miljoner). Och det är klart, så länge människor som kan köpa hus för de pengarna bor i faggorna då är det inte konstigt att en ibland känner sig mindre bemedlad. Folk har många ägodelar rent generellt häromkring, de reser långt när de reser (och det händer ganska ofta), barnen håller på med dyra aktiviteter, det är allmänt viktigt med märkeskläder.

Men. Känslan av fattigdom gick över ganska fort. Jag la Mitt i-tidningen där den hör hemma, i återvinningen och gick vidare i livet.

Tröttheten är bara vanlig. Det är så härligt, att få vara vanligt trött. Inte färdig. Inte bortom-allt-trött. Inte bottenlöst-hål-trött*. Bara skönt efter-arbetsveckan-på-fredag-trött. Och vissa dagar – mysigt sömnig och trött efter danspass på Friskis. Jag håller min egen monkey mind i schack genom dagliga mindfulness-övningar. Jag har hittat en app som är gjord för amerikanske veteraner med PTSD. Det är en ful app. Den innehåller ingen mysig yoga-musik. Men den är gratis. (Mindfulness Coach heter den). Den har en sju-åtta övningar att välja på. Jag kör en av dem varje morgon när jag tar spårvagnen in till sta’n. Knappt tio minuter och själen går ner i sval och stilla skogstjärn, känns det som. Vissa dagar när jag har mer tid och större behov tar jag en Yoga Nidra-paus.

Så. Fattig och trött. Jovars. Men allt är relativt.

* vad jag refererar till här är att jag varit sjuk i utmattning. Jag har skrivit massor om det här i bloggen. Men nu är jag frisk. Riktigt frisk.

Den verkliga flygskatten heter skam och ångest

Så det har inte blivit klimatskatt på flygandet ännu. Men det hindrar ju faktiskt inte dig som nyss kommit hem från Thailand, Karibien, Kanarieöarna eller någon storstad från att

  1. skärpa dig när det gäller återvinning och återbruk (det går att återvinna mycket mer än du tror – jag kommer att komma med råd och tips!)
  2. ta klimatsmarta beslut när du handlar (mer vegetariskt, såklart – jag kommer med råd här också)
  3. använda bilen avsevärt mindre (gäller oss som bor på ställen med existerande och fungerande kollektivtrafik alternativt bra cykelvägar)
  4. lyssna på dina barn som antagligen vet mer än du själv om det här och om de inte gör det – undervisa dem genom att vara en klimatsmart förebild
  5. skämmas litet hälsosamt så att du gör mer av punkterna 1 till 4

Gör inte det här:

  1. kasta med håret eller skägget och säg ”because I’m worth it”, för det är du inte. Du har tärt på våra gemensamma resurser och förstört världen vi lämnar vidare till våra barn en liten gnutta till, så är det bara. Det är bara att tugga i sig.
  2. stick huvudet i sanden och lyssna på klimatförnekarna bara för att det får dig att känna dig lugn och ångestfri

Resa med flyg = skam och ångest. Acceptera att det är så och använd de jobbiga känslorna till att göra bra saker. Simsalabim!

Med vänlig hälsning fröken Rättrådig som fortfarande äts av viss skam efter höstlovsresan till Berlin och jobbar konstruktivt med de känslorna, bland annat genom att sopsortera och skriva blogginlägg som kanske kan få andra att tänka till

Jag är skyldig

Jag tänker inte skriva ”vi”. För jag är personligen skyldig till att Donald Trump vann, till att Sverigedemokraterna är så stora i Sverige, till att Brexit blev verklighet.

Jag har slösat min tid och min förmåga de senaste åren. Ja, de senaste årtiondena tillochmed.

I tider av personliga kriser och allmän deppighet har jag vänt mig inåt, mot det jag hittat som varit varmt och gott. Barnen, hemmet, sociala medier, mat. Ja, ni vet. Och de strider jag utkämpat har varit på mycket små arenor.

Men det går inte längre. Jag kan inte leva som om världen därute inte angår mig. Det är dags att inse att jag kan påverka, både i det lilla och kanske i det något större.

Än så länge vet jag inte exakt vad jag ska göra. Men jag vet i alla fall att jag ska börja prata med dem som tycker olika, jag ska inte bara avfärda dem. Jag ska se till att inhämta och bearbeta fakta, tyckanden och teorier så att jag kan förstå, inte bara vara skrämd. Men jag ska också fortsätta sopsortera, ge pengar till organisationer som hjälper och oftare ha kontanter att ge till de som tigger.

Jag ska begränsa min tid på sociala medier så att jag har tid och orkar läsa strukturerat och målmedvetet.

Nu är det inte tid för tappade sugar och svartsyn, det är inte tid för förakt och cynism, det är inte tid för enkla sanningar. Vi lever i en tid av omtumlande förändringar. Inför förändring reagerar vi, det ingår i att vara människa. Vi kan välja att reagera enkelt – förkasta, håna, stänga in oss (jag tänker inte skriva något om köksrenoveringar och maratonlopp, men ni vet vad jag menar), förskansa oss med enkla ”sanningar”. Men de omtumlande förändringarna är komplexa, de väcker motstridiga känslor – du som enskild människa med moral och ansvar måste faktiskt försöka lära dig, förstå och ta välgrundad ställning. Och agera. I det lilla och i det litet större. Kanske till och med på en större arena.

Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

Och det gäller för dig med.

De senaste veckorna har jag fått alltför många anledningar att tänka på Edith Södergrans citat.

Vi är människor med enorm kapacitet till tänkande, analys och stora känslor.

Ändå sitter vi där på tunnelbanan, i ”Ring P1”, vid middagsbordet, i fikahörnan och hasplar ur oss de mest korkade och slöaste saker. Som gör oss dumma, som gör världen dummare och dummare.

”Det allmänna slappa tänkandet” som Liv Strömquist och Lena Andersson enades kring. Ja, det firar triumfer dagligen.

Och jag tänker inte på Trump-anhängare och SD-människor. Jag tänker på många i min egen ålder som inte förvaltar sin senioritet utan istället tar åldern som intäkt för att slippa utvecklas i sitt tänkande. Det är också då jag inser att det finns fog för ålderism, trots mina halleluja-rop när mina fördomar om omvärldens ålderism kom på skam i mitt eget fall.

Jag erkänner villigt att jag pinsamt nog fortfarande trodde att vi i Sverige är drygt 8 miljoner invånare. För det var vi ju när jag växte upp. Tur att jag hittade till SCB:s hemsida som presenterar användbar statistik, av den typen vi alla borde ha i ryggmärgen, och där fick veta att vi snart är 10 miljoner. Men nej, jag tänker inte fortsätta hävda att vi är drygt 8 miljoner.

På samma sätt som jag inte tänker hävda att ”alla bara tittar på sina mobiler på tunnelbanan”. Om du bara tittar på ytan och inte reflekterar själv över vad du gör – ja, då ser du en massa människor böjda över sina mobiler. Men. Folk läser tidningar och böcker. Folk för konversationer, ytliga och djupa. Folk lär känna varandra bättre. Folk tar reda på saker. Folk blir inspirerade. Det är vad som pågår bortom det du tror dig se.

Det anstår dig icke att göra dig mindre än du är.

Sluta reproducera plattityder och fördomar.

Fortsätt känna, tänka och reflektera.

Fortsätt lära dig annars förvaltar du inte gåvan att vara född tänkande och kännande människa.

Hashtag livingthedream

Ja, det kan jag ju säga på en gång. Jag har jätteproblem med hashtaggarna livingmydream och livingthedream.

Det kunde ju vara riktigt intressant eftersom jag verkligen vill veta vad människor innerst inne drömmer om. Men tyvärr blir det ett ganska likriktat resultat:

  1. Rent ekonomiskt skryt – kolla mina bilar, mitt snygga kök, min häftiga båt, min läckra fru. Yada, yada, ni fattar.
  2. Yoga på olika sätt. Gärna i solnedgång/uppgång. Gärna vid vatten.
  3. Eller, och här är det litet mer intressant, bilder som handlar om att välja en ny livsstil. Men ofta känns det som ”pilutta dig” och den som blir piluttad är ospecifik. Dessa bilder kan visa något väldigt vardagligt eller något riktigt äventyrligt. För den utomstående blir det kryptiskt. För det vardagliga är vardagligt och det äventyrliga är oftast litet häftigt i sig, men inte hårresande.

Så.
Jag längtar efter de riktiga livingmydream-bilderna. Inspirerade av Luke Rhinehart eller Carl Jung. Eller av Louise Bourgeois eller Yoko Ono. Riktigt modiga, riktigt konstiga. Där människor insisterat på sin dröm, no matter what, eller där de inte kunnat kompromissa för att då hade de gått sönder.

Ursäkta. Men jag tror inte att någon enda människas inre, sanna dröm kan vara ett nytt kök. Eller en bil. För i sådana fall, då förtjänar denna värld Donald Trump.

Verifierad av MonsterInsights