Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: TV (sida 1 av 1)

Medan jag skriver på boken skrattar jag

Först tänkte jag att det skulle vara easy-peasy-lätt att skriva Boken. Den praktiska handboken i marknadskommunikation för den mindre kommunikationsavdelningen. Jag har ju all kunskap och all erfarenhet som behövs. Mäh. När tankarna väl kom igång insåg jag att det finns så många ingångar och perspektiv som måste komma med. Så just nu är jag inne på två kapitel med rubrikerna:

”Den perfekta kommunikationsavdelningen” och

”Hur den högsta ledningen kan omintetgöra en kommunikationsavdelnings goda avsikter och goda arbete”

I båda fallen handlar det om modeller. Den ena för framgång och den andra för misslyckande.

Men som ni fattar, det här är inte lättskrivet och lättänkt. Dessutom är det ju hett som i helvetet och därför går tankarna och kroppen på långsam-läge och då är fjärrkontrollen och soffan lätta att plocka upp respektive slänga sig i. Och det jag avnjuter just nu är ”Lucifer” – kors, vilken underbart rolig serie! Lucifer är verkligen djävulen i egen hög person som som bestämt sig för att bo i Los Angeles ett tag, för det är så mycket roligare än helvetet. Han är en narcissistisk hedonist som upptäcker att han har vissa goda, mänskliga egenskaper. Han beblandar sig med människor, testar allt (ALLT!) och får ibland sällskap av sina himmelska släktingar. Han talar mycket brittisk engelska. Neil Gaiman, popkultur-hjälten har varit med och skapat Lucifer och det märks. Det här är en serie full av både religiösa och populärkulturella referenser. Den är smart och innehåller mängder av njutbara karaktärer och relationer som utvecklas på vindlande vis. I säsong två håller dock Lucifer på att bli allvarlig och reflekterande, vilket är fint på sätt och vis, men i säsong tre är han tillbaka i sina divalater, ytlig och självförhärligande som vilken Hollywood-fru som helst.

Så jag skrattar. Tänker långsamt. Skriver litet. Skrattar igen.

Flera tips på skrattframkallande serier hittar du här.

Låt 2018 bli ett reflektionens år. Med hjälp av HBO.

Vad är det som skiljer oss människor från djuren?

Sa någon lärare häromåret när jag vidareutbildade mig. Det gissades på kommunikation, matvanor, gångstil, verktygsanvändande och annat. Men det som vår lärare var ute efter var ”förmågan att se på sig själv”. Ja, vi har möjlighet att reflektera. Och, som ni som följer mig vet, tycker jag att gemene man tar förfärligt illa vara på den här gåvan. Den gåvan som gör att vi är människor och inte apor. Eller grisar.

För att få litet hjälp på traven med att reflektera kan en ju börja med en av årets absoluta höjdarserier – ”Westworld” som går på HBO. Den handlar om ett vuxen-Disneyland där människor betalar bra för att lajva Vilda Västern. De personer som turisterna dödar samt har sex med är androider som kan repareras och vars minnen kan återställas så att de slipper trauman efter ha våldtagits, sålt sig eller blivit dödade.

Handlar om och handlar om, förresten. Westworld är spelplanen för den här smarta serien. Det är lager på lager av handlingar. Berättelsen vecklas ut som en rosknopp. Vill du se den som en extremt existentiell saga – japp, du hittar metafysiska frågor i varje avsnitt att ta upp vid parmiddagarna eller Tinder-dejterna. Vill du se den som en allmänt spännande serie med mycket blod och en hel del sex i – vassego! Jag skulle rekommendera att se den flera gånger, gärna tillsammans med dina egna eller andras ungdomar. Och prata om den sedan.

Gör det nu på jullovet – för ”Westworld” kräver ett vaket sinne annars är risken stor att du förlorar dig själv i metanivåerna.

Bästa skratten på Netflix

Bättre att skriva kort än inte alls, för annars blir det försent. För visst vill du hänga i soffan och värma dig med te, plädar och skratt. Eller rödvin, spritdrycker och druckna fniss. Eller katter, filtar och uppsluppna garv. MEN. Då måste en ju veta vad en ska titta på.

  1. ”Crazy ex-girlfriend” Judisk karriäradvokat med livskris från New York får en ingivelse och startar ett nytt liv i en liten kalifornisk skithåla där hennes ungdomskärlek bor. Smart, ibland nästan översmart men rolig, rolig, rolig. Och musikalisk. Det du!
  2. ”Brooklyn nine-nine” Å, älskade, snällsnälla, roliga polisserie som är som ett gift. Och som tur är finns det hela tre säsonger! När du har sett klart på alla avsnitt är det bara att börja om igen och fortsätta bädda in dig i snäll sällhet och mysiga fniss.
  3. ”The Unbreakable Kimmie Schmidt”. Den som födde idén till den här serien måste ha varit hög på något. Livet, adrenalin eller något mer olagligt. Det är historien om kvinnan som levt i en bunker tillsammans med andra kvinnor och en sektledare, i tron att världen ovanför har gått under, och som blir befriad efter många år och måste orientera sig en märklig samtid. Utan pengar drar hon till New York och möter allt med samma breda, lätt vansinniga leende. Och med övertygelsen om att ingenting och ingen ska kunna kuva henne igen.

Njut av ledigheten!

Godbitar som Netflix gömmer

Idag blir det kort och direkt användbart.

Du ligger i soffan med fjärrkontrollen i handen och flippar runt på Netflix efter någon serie du tror finns där. Nästa ”Breaking Bad”, ” Stranger Things” eller ”Sherlock”. Allt du ser är samma gamla serier du redan tittat på eller hört någon säga något negativt om eller så ser vinjettbilden ful och tråkig ut och Netflix skribenter har fått ihop något som gör att du direkt känner att ”Nej, det här är inget för mig. Och antagligen inte för någon annan heller. Att de ens orkar visa upp sånt elände som ändå ingen vill ha.”

MEN. STOPP!!!

För det är precis två av de fulaste vinjettbilderna och den menlösaste texten som döljer två riktiga pärlor. Och den cocktail av känslor som de här två serierna väcker om du håller tittandet igång samtidigt, det är en finfin mix av de mest basala känslorna med ett lager av de mer depraverade nyanserna.

  1. ”Brooklyn Nine-Nine”. Å, så roligt! Så otroligt roligt! Så snällt och mänskligt utan att vara jolmigt nånstans. Tydliga karaktärer som utvecklas. Inga förinspelade skratt. Korta, snärtiga avsnitt (tjugo minuter) som kan avnjutas i portioner om 4-5 stycken i taget. Om du tar ett par avsnitt till frukost blir hela dagen bättre, du kommer att fnissa hela vägen till jobbet och se på dina arbetskamrater med litet mildare ögon. För är inte den fyrkantiga chefen litet lik Captain Holt och hon, den koleriska, är det inte Rosa egentligen?
  2. ”Penny Dreadful”. Precis som jag älskar serier och filmer som visar människors goda sidor så älskar jag också London och särskilt det viktorianska slum-London. I ”Penny Dreadful” möts vackra miljöer, slum, monster som suger blod, häxor, horor, Dorian Gray, Timothy Dalton, Frankenstein och hans skapelser, Varulven och medier. Det är blodigt, sexuellt på hur många plan som helst, makalöst vacker, välspelat, välberättat. Absolut beroendeframkallande! Två säsonger finns på Netflix, tre säsonger (samtliga) finns på HBO.

Kön – fängelse eller uttrycksmedel?

fil-2017-02-15-12-31-03

Hammershöi, eller hur?

Vilken aktivist-rubrik, eller hur? Sjukt nöjd.

Fast redan nu måste jag avslöja att det här blir ännu ett Netflix/Viaplay-inlägg. Eller Plejmo. Eller SF Anytime. Jag är inte sponsrad, så jag sprider mina gracer vart jag vill.

I alla fall så står den självupplevda könstillhörigheten i centrum i dagens inlägg. Och jag känner att jag nog när en dragqueen vid min barm. Ge mig lösögonfransar, paljetter, skyhöga klackar, smink i drivor och peruker i högar och jag skulle dö nöjd. I discotakt. Men fram tills dess kan jag rekommendera att titta på följande:

The Danish Girl”. Förutom det politiska budskapet, om vikten att få vara den en innerst inne är, trots alla konventioner så är det en av de absolut vackraste filmer jag någonsin sett. Varje scen är som en målning. Ibland är det en Hammershöi-målning, ibland en tavla av någon mer kontinental impressionist. Ljuset! Kameravinklarna! Kläderna! Färgerna! Rummen! Vyerna! Jag skulle kunna screenshota varannan minut, förstora och sätta upp på väggarna hemma.
Tänk att en film kan berätta på ett sådant sätt att förståelsen för alla bara infinner sig. Ja, jag förstår Einar som inte kan vara Einar utan måste få sin inre Lili att bli verklig. Ja, jag förstår Gerda med sin kärlek och sin besvikelse och sin kärlek igen.

Paris is burning”. En dokumentär (just nu på Netflix) om en del av drag-scenen i New York i slutet av 80-talet. Det är skräpigt, det är trasigt – bildspråket är så långt ifrån ”The Danish Girl” det bara går. Men kärnan är densamma – den som är byggd på tanken att varje människa ska accepteras som den är, snarare än vara inträngd i en förutbestämd roll och form. Och under tiden är det kärlek och samhörighet som står i centrum tillsammans med extravaganta uttryck, disco, vogue-ing, tävlingar, kreativitet och tragedier. Djupt allvar som läspas fram och viftas upp i luften av fjärilslika händer.

Utställningen med Gerda Wegener på Millesgården. Jag har inte sett den själv ännu, men inser att jag måste ju se tavlorna i verkliga livet. Nu när jag fått berättelsen.

Och när vi ändå är inne på ämnet extravaganza, så måste jag ju självklart uppmana alla att se Stanley Tucci i ”Burlesque”. Även om alla andra rollkaraktärer i filmen sedan är extremt heteronormativa så är ju scenkläderna i sann dragqueen-klass.

Guldkorn på Netflix och Viaplay

barney

Fredagsmys, lördagstrivsel och söndagsångest.

På mitt nya jobb är det Melloparty resten av våren, verkar det som. För att smälta in ska jag väl ge spektaklet några försök, det går ju att snabbspola igenom deltävlingarna på SvtPlay allt eftersom. Men annars är jag ju helt hängiven streamingtjänsterna Netflix och Viaplay (två gratismånader från Linas Matkasse). HBO måste jag ju testa också – jag måste väl tillslut ge mig in i GoT-berusningen. Den ligger där och väntar på mig, jag vet att jag kommer att bli ohjälpligt förförd, fast och besatt, så det är inget lätt beslut.

Men fram till dess letar jag godbitarna på Netflix och Viaplay. För helgen kan jag rekommendera:

Spotlight” på Viaplay. Ett välskrivet manus byggd på en berättelse från verkligheten. En film gjord av människor som älskar filmskapande och som kan hantverket. Extremt välspelat, trovärdiga karaktärer spelade av handplockade skådespelare som är valda för sitt yrkeskunnande och inte för sitt utseende eller antalet följare på Twitter. En film som fick mig att komma ihåg att jag förr i tiden oftare blev berörd och engagerad snarare än underhållen och road av letandet och hittandet av Easter Eggs. Fick jag filmen att låta tråkig med mitt pratande om ”trovärdigt” och ”hantverk”? Men nej. Den är spännande och helgjuten, du vill sitta kvar, det går knappt att pausa. Och så är ju Stanley med. Mr Tucci.
Som bonus när du tittar på filmen en gång till (för det vill du göra) kan du djupdyka i analysen kring de stora, lätt fladdriga chinos många män bär i filmen. Hade män sådana byxor i parti och minut för femton år sedan? Jag undrar.

Flaskepost fra P” (”Flaskpost från P”) också på Viaplay. Ja, du som har följt Issadissa vet att jag verkligen gillar Jussi Adler-Olsen som deckarförfattare. Historierna är väl ihopsatta, men främst är det karaktärerna jag högaktar och direkt njuter av. Särskilt när Stefan Sauk läser böckerna och levandegör Assad, Carl och Rosie. Att filmatisera böckerna kan inte vara helt enkelt. Den som gjort den här filmen har skalat bort en hel del, karaktärerna är aviga och hemlighetsfulla men inte fullt så tillskruvade som i böckerna. Och vem vet, det kanske hade blivit alldeles pajigt om Carl hade fått leva ut sitt ganska rasistiska jag och om Rosie fått bli Danmarks Lisbeth Salander. Men Fares Fares som Assad gömmer lager under lager av hemliga liv och dunkla uppdrag. Snyggt hopsatt, Danmark är smukt och det är klart spännande in i det sista!

Gone Girl”. Viaplay. En fantastisk roman av den märkliga Gillian Flynn har blivit en bra film. Snyggt gjord. Väl utförd. Borde dock kunnat bli en makalös film. I Hitchcocks anda exempelvis. Litet moln som drar över en svartvit himmel. Eller varför inte med bildspråk hämtat från Edward Hoppers målningar. Berättelsen handlar om förlorad välfärd, om förlorad förmögenhet, om spelade roller, om stor ensamhet, om manipulation, om den amerikanska drömmens mångbottnade baksidor. Och så har vi Neil Patrick Harris där. Som tur är. Med den tvetydighet som han ofta får in i sina karaktärer.

Ooops. Inget Netflix?! Får bli imorgon. #asoue och #himym. Jag säger bara Neil Patrick Harris igen.

 

Bästa tv-serier och filmer på Netflix

Nej. Jag tänker inte skriva någonting om skitåret 2016. Det återkommer jag till. (Fast för egen del har 2016 varit ett extremt intressant och utvecklande år. Samt jobbigt. Det kanske jag återkommer till.) Så idag blir det några listor över godbitar på Netflix. Olika listor beroende på vilket behov som just för stunden är mest pockande.

Lista 1. När själen måste lyftas eller bäddas in.

  • ”A Christmas Carol” från 80-talet med Stora Brittiska Karaktärsskådespelare, underbara viktorianska London-miljöer, en massa fin och snäll moral. En underbar julsuck! (film)
  • ”Vägg mot vägg”, en liten fransk romantisk bagatell med parisiska takåsar och bonne-rum (film)
  • ”Singing in the Rain” för nostalgin, dansen, dansen, DANSEN och den allmänna lättheten i allt handlag (film)
  • ”Call the Midwife” (”Barnmorskan i East End”, alltså), som en svensk 40-talsfilm med klämmiga flickor och vattenkammade pojkar men så oändligt mycket mer trovärdigt. Ja, ja, JA, jag tror på människors medfödda godhet när jag ser barnmorskorna och nunnorna i Nonnatus House. (serie)
  • ”The Unbreakable Kimmie Schmidt” Hur knasig som helst! Och upplyftande. Märklig. En kvinna räddad från en undergångssekt kommer till nutida New York. Men ingenting av det en skulle kunna tro händer. Bara en massa annat. (serie)
  • ”The Secret Garden”, en sådan där makalös engelsk barnbok som blivit en ljuvlig film. En gammal herrgård, en föräldralös flicka, en sjuk pojke, en sörjande vuxen, en hemlig trädgård, människor som inte får nämnas. Och så godheten, nyfikenheten, viljan att göra bra som överbryggar de svåra känslorna och öppnar upp livet. För alla. (film)
  • ”Välkommen till Marly-Gomont”, ännu en läkande film om misstro som vänds till vänskap och solidaritet. Genom barnafödande och fotboll. Det är franskt så calvadosen stänker. (film)

Lista 2. Ner i själens mörker.

  • ”The Fall”. Så välgjort så det gör ont. Inte en enda karaktär är slarvigt utmejslad. Inte ett ord sagt i onödan. (serie)
  • ”Dag”. Och i själens mörker sitter humorn och har det bra. Så skrocka och sätt i halsen. (serie)
  • ”Luther”, säsong 1 och 2. Och möjligen 3, men undvik säsong 4. (serie)

Lista 3. Stora känslor och överdådiga kostymer.

  • ”Borta med vinden”, klassikern över alla klassiker. Komplett med liten paus med musik. (film)
  • ”Dangerous Beauty”, Venedig, 1500-tal, passion, pest, klass och inkvisition. Samt märklig översättning om du kör svensk text. (film)

Lista 4. För anglofiler.

  • ”Sherlock”. Vänskapen mellan Sherlock och Watson. Den intressanta relationen mellan Sherlock och brorsan Mycroft. Alla sidokaraktärer som bygger ihop illusionen. Sherlock är nästan en ”metahuman”, en supermänniska. Fast bara nästan. Han har John Watson som sin ende vän som ser honom, tolererar honom och uppskattar honom. Är Sherlock kanske ”Marvel möter barnmorskan i East End”? Typ. (serie)
  • ”Hinterland”. Wales är gudomligt vacker och dramatiskt och gör sig fantastiskt bra som back-drop till en välspelad, välförfattad thriller med mörka undertoner. (serie)
  • ”Broadchurch”. En annan dramatisk del av det brittiska landskapet som likaledes harmonierar med en likaledes mörk thriller. Som naturligtvis är välspelad, välgjord och, och…alldeles underbar. Den deppigaste Doctor Who-versionen med mest synt-utseende, David Tennant spelar huvudrollen. (serie)
  • ”Happy Valley”. Ojoj. Vilken serie. Det engelska landskapet är helt underordnat de finfina karaktärerna – den kvinnliga polisen och hennes syster står i centrum. Svårt att säga så mycket mer än att SE DEN! (serie)
  • ”The Fall” (igen)

Lista 5. Hoppa över.

  • ”Taken 3”. Jag har inte ens sett den. (film)
  • ”Luther”, säsong 4. Vem bryr sig om Luther – han är bara intressant i förhållande till psykopaten Alice Morgan.

ruth-wilson

Det går att göra något

Jag avslutade förra blogginlägget med ”Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.”

Som sagt, nu är det slut på ynkandet. Det är dags att erkänna den egna skulden och gå vidare. Ersätta en del av fritiden, slö-och-släng-tiden med att få ordning, få struktur, skaffa helhetssyn. Och agera med de medel vi har.

Jag pratar inte om träning. Jag pratar inte om mat. Jag pratar inte om städningen.

Jag pratar om världsläget. Jag pratar om Trump. Jag pratar om SD.

Har du tänkt att sluta läsa här för nu blev Issadissa jobbig och krävande? Men gör inte det. För nu ska jag vara ytterligt konstruktiv och uppmuntrande.

Det handlar om små steg.

  1. Alla behöver inte göra allting.
  2. Vi kan lära varandra.
  3. Var vaksam på när du bara reagerar. Se till att tänka efter och tänka till just då.
  4. Använd din tid och din energi smart. (Det tänker jag göra.)

Jag har försökt att följa nyhetsrapporteringen på SVT, jag bläddrar i Dagens Nyheter, jag letar på nätet efter mer djupgående artiklar, reportage och analyser. Det första jag märker är att det är svårt att hitta något av större värde. Jag tittade på ”Agenda” och tänkte att jag skulle bli litet klokare. Men även där tillåter redaktionen polarisering och rena reaktioner, ställningskrig och pajkastning. Och det som var tänkt att vara fördjupning och försök till analys blev partipolitik och valpropaganda, försök till lättköpta poänger på den tänkte motståndarens bekostnad.

Nu behöver jag och andra din hjälp. Var hittar jag de kunniga analyserna? Har du läst eller sett något som förklarar riktigt, riktigt bra, som ger ledtrådar som kan hjälpa oss att förstå och agera?

Jag avslutar dagens inlägg med den arga Jonathan Pie (Tom Walker). Hans frustration drog igång mitt konstruktiva engagemang.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=GLG9g7BcjKs&w=560&h=315]

 

Akta er för ”Marcella”!

Jag tror det var när jag fått telefonsamtalet från min dotter när hon satt i en trappuppgång i ett okänt hus i Nice tillsammans med de andra i sin familj och ett annat svenskt par, när de just undkommit den framrusande vita lastbilen, som jag började titta på ”Marcella” på Netflix. Jag fick telefonsamtalet innan jag ens hört eller sett något på TV eller i sociala medier om vad som hänt i Nice, så jag hann aldrig bli orolig utan blev i samma ögonblick viss om både dådet och om mina barns trygghet.

Men ändå. Jag behövde bli distraherad. Jag hade några dagar då jag bara ville att tiden skulle gå så att jag sedan kunde få träffa och ha barnen nära. Då började jag titta på ”Marcella”. Och tittade klart eftersom den var spännande och i lagom många avsnitt.

MEN. Hur många plotholes var det inte? Hur konstruerad var inte historien? Hur märkliga var inte karaktärerna? Hur litet kärlek till karaktärerna fanns där inte? Hur litet känsla och hur mycket rutinkonstruktion var där inte?

Hans Rosenfeldt. Det förklarar allt. Han är en duktig men helt okänslig snickargubbe. Han är nog bäst i världen på Post-it-lappar-konstruktioner. Men ackackack, hur långt han är från sin själ. Och därmed finns det ingen karaktär som får eller förtjänar kärlek, det finns ingen moral att hålla sig i. ”Marcella” är en duktig konstruktion som lämnade mig lätt illamående. Det luktar manipulation lång väg. Precis samma känsla som när jag läst ”Hypnotisören”. Usch, för sånt!

(Se ”River” istället. Stellan Skarsgård gör en hel men trasig människa trovärdig. Skådespeleri par excellence.)

Verifierad av MonsterInsights