Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: juli 2013 (sida 1 av 1)

Ytterligare om kanonen, typ del tre

Ju mer jag har funderat över detta med den ultimata populärkulturella kanonen (se tidigare inlägg i frågan här och här) desto mer hamnar jag i dispyter med mig själv. Angående ingående kategorier och angående om det bara är jag som är nördig och vill få allmänt medhåll i min smala syn på saker och ting eller om det faktiskt finns någonslags gemensam referensbank.

Jag fortsätter att tro på att det finns en gemensam referensbank. Och jag grundar det på de referenser som görs i filmer, serier, böcker, TV-serier och musik. Eftersom jag har varit med på en och en annan workshop i mina dagar vet jag att man ska utgå ifrån en bruttolista för att sedan censurera sig ner till något man kan enas om. Eftersom jag är självtillräcklig och självutnämnd härskare över min blogg behöver jag inte censurera och jämka. Än så länge. Jag fortsätter på bruttolistan och förväntar mig synpunkter.

1. Det blir mest filmer i listan

2. Bort med böckerna

3. Till bruttolistan:

  • E.T.
  • Gudfadern 1 & 2
  • Scarface
  • Falling Down
  • Casablanca
  • Taxi Driver
  • Dr Strangelove
  • Simpsons

4. Till bruttolistan med viss reservation, så kallade wanna-bees eller hang-arounds:

  • Närkontakt av tredje graden
  • Monty Python-sketchen med papegojan

Jag avslutar med en vacker bild från den svenska sommaren så som den kan te sig utomhus.

DSC_0576

Det regnade dagen efter

Varför läser jag det jag läser?

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”).  Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?

Kanon, del 2. En reflektion kring kategorier.

rocky-horror-show-lips

Ett exempel på något som bör höra till allmänbildningen

Häromdagen satte jag alltså igång med att fundera på en populärkulturell kanon. Sådant man bör ha sett, hört och läst för att kunna manövrera sig runt i både höga och låga diskussioner. Livet blir litet roligare om man har koll på populärkulturens ”måsten”. Alla blinkningar i filmer till andra filmer, hänvisningar till TV-serier och musik i andra TV-serier, i annan musik och i böcker.

Om Hylands Hörna var det som fick Sverige att hänga ihop i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så var väl ”Dallas” på 80-talet och ”Twin Peaks” på det tidiga 90-talet det som höll ihop oss som nation.

”Vem sköt J.R.?” och ”Vem mördade Laura Palmer?” var frågor som satte igång lagom hetsiga samtal som kittade ihop oss på arbetsplatser, i skolor och i familjen. Dagens första insikt handlar alltså om TV-seriernas betydelse.

Och därmed har jag kommit till dagens andra insikt: Böcker är en problematisk kategori när det gäller den populärkulturella kanonen. Däremot måste alltså kategorin TV-serier absolut med. Frågan är om kategorin Böcker ska ersättas med en kategori som innehåller barnböcker, sagor och ungdomsböcker. För visst bör man ha koll på Pippi Långstrump, Madicken, Emil-Ida-Alfred, Karlsson på taket, Bamse, Muminpappan, Muminmamman och Mårran. Ytterligare en nödvändig kategori är nog seriefigurer. Och en är TV- och dataspel.

Eller hur – visst måste man veta vem Spindelmannen är, vem Super Mario är och vad Tetris är?

En kanon

Kvar i stan. De flesta på semester. Gamla Stan har invaderats, Stortorget kantas av fullsatta uteserveringar och jag duckar för att inte förstöra de fotograferande turisternas bilder av varandra. Det finns en viss lojhet i luften. Telefonen är tyst när jag sitter ostörd på kontoret och knåpar hemsida. Det är lätt för tankarna att vandra.

Vad säger ni om att skapa en populärkulturell kanon? En måste-lista för våra barn, ungdomar och mindre bildade kollegor och bekanta. En lista för att skapa roligare fikarumssnack, vidbardiskensamtal och middagskonversationer. Det här har jag inte tänkt igenom särskilt noggrant, så  jag börjar bara och hoppas på ett stort inflöde av tips och åsikter för att utforma den ultimata populärkulturella kanonen.


Film

Apocalypse Now

The Rocky Horror Picture Show

Dirty Dancing

Easy Rider

A Clockwork Orange

Blade Runner

Borta med vinden

The Big Lebowski

Pulp Fiction

Terminator och Terminator 2 – Domedagen

Alien och Aliens (1:an och 2:an)

Musik

Ballroom Blitz Sweet

God save the queen Sex Pistols

Stairway to heaven Led Zeppelin

Smoke on the water Deep Purple

Sympathy for the Devil och litet till Rolling Stones

Strawberry Fields Forever, hela Sergeant Pepper-albumet Beatles

It’s raining men Weather Girls

Bad, Billy Jean och Thriller Michael Jackson

Money Money, Mama Mia och Gimme gimme Abba

Walk on the Wild Side Lou Reed

Daddy Cool Boney M

We will rock you, We are the Champions, Bohemian Rhapsody Queen

Born to Run Bruce Springsteen

Sweet Dreams (are made of this) Eurythmics


Böcker

Neuromancer William Gibson

Ett skivomslag, ett par professorer och en hamburgare

Det här är en text som jag skrev 2009. Jag har nu letat upp Magnus Söderlunds understreckare i SvD:s digitala arkiv, så krönikan har uppgraderats litet grann. Jag gillar verkligen Söderlunds begrepp ”lagerförda bilder” som han använder om bildbyråbilder. Att benämna bilder som ”lagerförda” är väl att tala ganska nedsättande om dem, samtidigt tycker jag att det krävs ord för att särskilja de goda bilderna på bildbyråer från de strömlinjeformade, könlösa och känslobefriade illustrationer som kladdar ner den visuella kommunikationen.  

 

”Hur hänger skivomslaget, professorerna och hamburgaren ihop? Läs krönikan och ni ska förstå. Det finns en gemensam nämnare och den heter verkligheten. Eller rättare sagt, hur vi vill se på verkligheten.

 

Skivomslaget

Nu är det dags att avsluta kringpratet och gå rakt på pudelns kärna. Jag börjar med skivomslaget. Det är gjort av formgivaren Martin Kann och skivan är The Soundtracks of Our Lives senaste ”Communion”. Bilden som pryder omslaget är en typisk bildbyråbild av amerikanskt eller tyskt snitt. Den föreställer ett par i övre medelåldern som sitter i halvfigur och tittar in i kameran. Leende förstås och med varsitt glas med ett grönaktigt innehåll. Bilden bara finns där, helt okommenterad. Vad betyder bilden i sig kan man fråga sig? Och vad betyder bilden i det här sammanhanget? Gåtfullt. Kommenterande, säkert, men kommenterar vad?

 

Första professorn

En av professorerna från rubriken heter Magnus Söderlund. Han återfinns på Handelshögskolan i Stockholm. Han forskar och skriver mycket om kundnöjdhet och kundlojalitet. Han föreläser gärna och skrev 2005 en understreckare i Svenska Dagbladet.Den handlar om den typiska bildbyråbilden och vad det gör med oss som människor att ständigt omges av dessa lyckliga konsumenter. Drömmen om perfektionen slås hårdare fast varje gång vi möts av dessa bilder. Och vi lär oss mer om hur perfektionen ska manifesteras varje gång vi ser en sådan bild. Och hur ser vi sedan på våra vanliga slarviga liv?

 

Andra professorn

Den andra professorn heter Larry Percy. Så här var det: jag gick en utbildning i ”högre marknadskommunikation”. Vi fick lära oss en massa bra saker där. Teorier, strategier, metoder. Men så kom vi fram till avsnittet om reklam, själva slutprodukten av alla teorier, strategier och metoder. Slutprodukten som ju ska kommunicera med kunden. Då skickade skolan fram en avdankad läroboksförfattare från Amerika som berättade för oss hur man gör reklam.
Efter att ha lyssnat på honom i ett par veckor förstod jag varför det görs så mycket dålig reklam. Det är för mycket teorier, strategier och metoder och alldeles för litet hjärta och hjärna. Och jag förstår varför mycket reklam är ängsligt gjord, det är för att uppdragsgivarna, marknadscheferna och deras underhuggare har gått på skolor där de lär sig om reklam via professorer som Larry Percy. Och därför är också den utbredda användningen av ängsliga bilder lätt att förstå. För Larry Percy tyckte att en bild med en leende människa skapade ”liking” och det var bara det som behövdes för vissa produkter. Enligt teorierna, strategierna och metoderna.

 

Den avrundande hamburgaren

Max, den svenska hamburgerkedjan kör TV-reklam. Först visas en hamburgare så som vi är vana att se dem på bild – tio centimeter hög, krispig sallad, stunsig och tjock burgare, fluffigt bröd. Sedan får vi se hur den faktiskt ser ut när den serveras – litet sned och hoptryckt. ”Men lika god” säger en röst i filmen.
Jag vet inte om jag kommer att äta fler hamburgare på Max, men jag gillar i alla fall deras varumärke bättre efter att ha sett filmen. Max och jag finns numera på samma sida när det gäller att ”genomskåda” reklamen och säga att vi föredrar verkligheten framför drömbilden av den.”

Verifierad av MonsterInsights