Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: dissningar (sida 1 av 3)

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #blogg100 dag 89/2

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

Nu ger jag upp! #blogg100 dag 69/2

änklappahjärtan

Nej, det går inte längre. Nu måste jag sluta. Det blir nog inte bättre.

Vilken ytlig soppa! Vilket dravel!
Jag som trodde att hon hade något att komma med, Helena von Zweigbergk. Jag är riktigt, riktigt besviken. Men jag kommer inte förbi sida 132. Nu drar jag ut bokmärket och förpassar boken till den gemensamma hyllan i trappuppgången. Någon annan kanske kan uppskatta eländet.

För javisst, jag vet att borgerskapets diskreta charm gömmer familjehemligheter, trauman och trasiga själar. Inne i de vitmålade köken både skälls det och dånar av isande tystnader. Bakom de putsade fasaderna begås det självmord och äktenskapsbrott. ”In every dreamhome a heartache” sjöng Bryan Ferry redan på det tidiga sjuttitalet och jag i min brådmogenhet tänkte att han har säkert rätt. Menmen, med åren har jag lärt mig att det kanske finns helt igenom lyckliga familjer även i tjusiga hem. Kanske.

Tillbaka till boken:

Jag tycker helt enkelt att de här människorna och konflikterna förtjänar att beskrivas antingen elakare och vassare eller också med mer empati och analys. ”Än klappar hjärtan” är en trist, cynisk och ospännande historia. Jag som alltid tyckt att Helena von Zweigbergk varit rolig och verkat intelligent på ett bra sätt. Och så är det ju alla översvallande citat ur fina recensioner:  ”Gedigna psykologiska gestaltningar”, ”relationsproffset H v S:s fingertoppskänsla”, ”Här fångas med lätt hand livet”.  Jag känner mig som om jag inte är medbjuden på kalaset, som jag inte förstår jargongen. Den här boken gör att det ska mycket till innan jag försöker mig på någon av hennes andra romaner. Läs. Inte.

Författarens eller översättarens fel? #blogg100 dag 66/1

fulaflugan

Det var en trevlig frukost men egentligen en hiskelig läsupplevelse

Jag har läst ”Flyg fula fluga” av Patricia Cornwell. Utgiven på Norstedts förlag. Översatt av Manni Kössler.
Jag borde inte ha läst den. Jag blev så upprörd.

Frågor:

När översättaren ställs inför allmänt uselt språk, ska hen då förbättra det?

När översättaren ställs inför typiska amerikanska företeelser, ska då hen försöka hitta svenska motsvarigheter eller låta sammanhanget bli alldeles oförståeligt?

Exempel på meningar och stycken som är kryptiska och/eller helt oförståeliga och/eller helt oläsbara med avseende på rytm, flöde och ordval:

”Den där sista gubben fick verkligen en huvudvärk med glass”. Jag antar att det är ordet brainfreeze som ställt till det.

”Lucy avslutar aldrig det hon sällan påbörjar”.  Förlåt, vad menas?

”…betraktar [..] Marino som packar en stor islåda med öl, kallskuret….” Vad är en islåda? Jag vet vad en kylbox är, men inte en islåda. Rättstavningsprogrammet har heller inte hört talas om ordet. Kanske ska testa det på Wordfeud?

”…väggarna var av gips som behandlats för att se äldre ut..” I min värld är gipsväggar något som är praktiskt för de är lätta att tapetsera eller måla och det är lätt att borra i dem. Jag tror inte att det ens i USA är fashionabelt med det vi i Sverige associerar med gipsväggar.

”Den pojken älskar isstrutar mer än någon annan Nic hört talas om…..” Isstrutar?! Någon som vet vad isstrutar är?

Ja, det fortsätter så där.

Jag kunde skriva av hela kapitel från boken. Det känns som om översättaren har vaknat till då och då och skärpt sig för att sedan, något kapitel senare låta Google Translate göra största delen av jobbet.  Å andra sidan verkar det som om ms Cornwell skrivit på rutin. Hon slutar mitt i mening, känns det som. När hon skrev de sista kapitlen hade hon redan nästa bok i serien framför ögonen och kunde inte hålla kvar intresset för slutet. Snipp, snapp så dog en massa människor bara genom att någon berättade att de hade dött. Som läsare var man inte ens närvarande.

Tacka vet jag Arne Dahl och Jussi Adler-Olsen. Och Mons Kallentoft och Andrew Vachss. Där har vi killar (typiskt!) som kan snickra ihop spännande historier och låta språket leva.

 

Akta dig för Lars Kepler! #blogg100 dag 59/1

I’ve been played.

Så känns det.

Efter att ha läst ”Hypnotisören”.

Vilket cyniskt hopkok av två skickliga hantverkare. Inte ett uns av hjärta och passion eller en tro på något. Flera lösa trådar än i en väl använd ryamatta. Men, som sagt, mycket skickligt, mycket manipulerande, mycket föraktfullt mot oss slöläsare av spänningsromaner. Känns som en hämnd för att vi inte läser deras ”riktiga” romaner.

Intressant på min ära!

Den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer #blogg100 dag 58/1

Sjaskigheten.

Läser ”Den motvillige monarken” långt efter att alla har läst den. Men vilken påfallande dålig bok!

När kungens uppväxt och uppfostran beskrivs är det ett ganska bra jobb de gjort. Men sedan kommer mittendelen där man bli alldeles bortkollrad av alla flickor A, B, C, D, E, F, G och alla gangstrar vars namn slutar på -vic och alla källare under krogar med bubbelbadkar och annat. Huga, vad illa skrivet och dåligt redigerat. Det är som om några personer lekt den där leken när någon skriver några rader på ett papper och sedan viker undan det skrivna och så är det dags för nästa person att skriva. Och så vidare. Och så blir det en tokrolig historia i slutändan som sällskapet kan skratta åt.

Och så helt plötsligt dyker ”kurtisanen” Henemark upp och språket ändrar helt tonalitet. Det blir Amelia-ton över det hela. ”Henemark säger….” och ”Henemark säger…”. Att hon sedan har kommit ut med SIN bok och sedan sitter hos Skavlan och i mars ska vara med i Melodifestivalen med Army of Lovers känns ju medialogiskt. Är det någon som kommer ihåg att hon för bara ett par år sedan dök upp i medierna efter år av frånvaro, enbart för att berätta sin lidandes historia om depression, utslussningsboende och hemlöshet. Var inte den historien tillräckligt bra?

Men hela historien i boken är ju fasansfull och intressant, trots alla stilistiska brister och all skandalönskan. En riktigt ordentlig analys av makt vore på sin plats. Ett nästa steg för någon.

Det som först försvinner är humorn #blogg100 dag 18/1

(Det här inlägget skrev jag hösten 2013, tre månader efter det akuta insjuknandet)

När stressen börjar ta över är humorn det första offret. I alla fall för mig. Nu är jag ju inte en påtagligt rolig människa, men när jag blir stressad börjar jag höra mig själv både tänka och säga småaktiga och intoleranta saker. Då, kan jag lugnt säga är det inte roligt att vara inuti min kropp. Det jag tänker och säger har så litet att göra med den jag egentligen vill vara. Jag vägrar att tro att den där magsura människan är mitt sanna jag, surkärringen som kommer fram under press.

Därför blev jag alldeles hoppfull och lätt optimistisk när en bild jag la upp på Instagram och också delade på Facebook fick två kommentarer som antyder att jag har givit uttryck för humor. Då håller jag på att driva ut Häxan Surtant ur mig. På väg att tillfriskna?

 

humor

 

 

Meta, viralt, mobb, drev, groupthink #blogg100

Jag missade rejält att förra helgens krönikör i The Perfect Guide var den värsta hittills. Att de krönikor från nyss nämnda publikation jag kommenterat och visat hittills bara varit fisar i rymden i jämförelse.  Nu har jag läst den, men först efter att alla har gjort spinoffs och kommentarkrönikerat den. Ja, jävlar, vad parodiskt det kan bli. Det intressanta är att när Mikaela Bley, som har skrivit krönikan intervjuas i Dagens Media så är hon helt renons på både humor och självinsikt. Hon säger bland annat:

– Det är så här min helg ser ut. Sedan kanske allt inte händer varje helg, men man lever bara en gång så då får man försöka göra allt så härligt som möjligt.

Här är krönikan:

IMG_1771

Och här är en kommentarkrönika som delats och spridits. Men jag måste säga att en av mina kompisar på Facebook, Jenny Randborg var både snabbare och rappare när hon skrev såhär:

Min helg
Börjar med att stressa in på ICA Käppala för att trängas i charken för 8 skivor lyx: parmaskinka. Sedan rafsar jag ihop taco-ingredienserna och överväger att köpa ekologiska tomater, men nej. Det är jag glad för lite senare då inga barn plötsligt ska äta hemma. Så jag och mannen äter tacos och öppnar en flaska rödtjut av mellanklass. Kraschar sedan i soffan i hopp om att se en bra film på tv. Oavsett somnar vi direkt. Lördag ringer väckarklockan och en härlig idrottsförälderdag börjar. När klockan närmar sig 17 inleds samma procedur som på fredagen. Dock inte tacos utan kanske lövbiff om det inte är grillsäsong. Söndag: se lördag.

Jag hade tänkt att skriva om ”Kung Fury” och om David Hasselhoffs märkliga återuppståndelse. Det är så mycket metakommunikation över allting att det blir meta på meta på meta. Men det blir ju ett evighetslångt inlägg om jag skulle göra det så jag följer bara drevet och bäddar in musikvideon med Hasselhoff.

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ZTidn2dBYbY&w=560&h=315]

 

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #bloggswe

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

Pinsamheters pinsamhet

Går det att visa sig på stan när man medverkat i något sånt här?
Hur fattig och desperat kan man bli?

Han bor ju bort i krokarna, Niclas. Jag kanske ska cykla förbi och fråga?

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=MNZrBYsDAXM&w=560&h=315]
  

Nu ger jag upp! #bloggswe

änklappahjärtan

Nej, det går inte längre. Nu måste jag sluta. Det blir nog inte bättre.

Vilken ytlig soppa! Vilket dravel!
Jag som trodde att hon hade något att komma med, Helena von Zweigbergk. Jag är riktigt, riktigt besviken. Men jag kommer inte förbi sida 132. Nu drar jag ut bokmärket och förpassar boken till den gemensamma hyllan i trappuppgången. Någon annan kanske kan uppskatta eländet.

För javisst, jag vet att borgerskapets diskreta charm gömmer familjehemligheter, trauman och trasiga själar. Inne i de vitmålade köken både skälls det och dånar av isande tystnader. Bakom de putsade fasaderna begås det självmord och äktenskapsbrott. ”In every dreamhome a heartache” sjöng Bryan Ferry redan på det tidiga sjuttitalet och jag i min brådmogenhet tänkte att han har säkert rätt. Menmen, med åren har jag lärt mig att det kanske finns helt igenom lyckliga familjer även i tjusiga hem. Kanske.

Tillbaka till boken:

Jag tycker helt enkelt att de här människorna och konflikterna förtjänar att beskrivas antingen elakare och vassare eller också med mer empati och analys. ”Än klappar hjärtan” är en trist, cynisk och ospännande historia. Jag som alltid tyckt att Helena von Zweigbergk varit rolig och verkat intelligent på ett bra sätt. Och så är det ju alla översvallande citat ur fina recensioner:  ”Gedigna psykologiska gestaltningar”, ”relationsproffset H v S:s fingertoppskänsla”, ”Här fångas med lätt hand livet”.  Jag känner mig som om jag inte är medbjuden på kalaset, som jag inte förstår jargongen. Den här boken gör att det ska mycket till innan jag försöker mig på någon av hennes andra romaner. Läs. Inte.

Verifierad av MonsterInsights