Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: mars 2016 (sida 1 av 7)

Att vara en förebild #blogg100 dag 31/4

Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.

Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.

Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.

Spinnet i huvudet har närmat sig #blogg100 dag 31/3

DSC_0060

Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.

(Det jag beskriver nedan är sådant som en vanlig, ”frisk” människa klarar av att vila sig ifrån på ett par dagar, men som jag inte klarade av.)

Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.

Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.

Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.

Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående.  Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

Hur mås det? #blogg100 dag 31/2

DSC_0475

Litet halleluja, sådär.

Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.

Och hur känner jag mig?

Klokare.

Starkare.

Tacksam.

Stöttad.

Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.

Vad är det viktigaste som har hänt?

Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.

Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.

Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.

Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.

Hur känns det inför framtiden?

Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.

Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.

Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

Magsår, musarm och möjligheten att överleva arbetslivet #blogg100 dag 31/1

birka_balans

Kommentar överflödig

(Då, 2014 ville jag nog kunna jobba mig ur utmattningen. Alltså göra saker så att jag skulle bli frisk. Inte bara vila och vänta. Därför skrev jag sådant här. Och tränade för mycket för vad min kropp då pallade med. Men vad visste jag då?)

Måste kroppen fara illa av livet?

Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.

Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.

Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.

Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

Stressjuka och utmattningssyndrom – är det mitt bidrag till världshistorien? #blogg100 dag 30/4

IMG_0101

Vågar jag mig upp på bron?

(2016 års kommentar: varför började jag cykelpendla igen så snart efter kollapsen? Fast jag vet ju svaret: jag ville ju bara att allt skulle bli som vanligt. Att vara utmattad var allt jag inte definierade mig som.)

När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.

Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.

Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.

När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.

 

 

Träning och duktigheten #blogg100 dag 30/3

DSC_0174

*andas för fort*

Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luther vi försöker brösta upp oss inför?

Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.

Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.

Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.

Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.

(Jaja, 2014 års jag inser saker, men eftersom insikter går på tvärs med det jag levt med så länge gör jag inte alltid som jag tänker. Utan jag bara gör. Och det är ju svårt att vila när vissa stadsdelar i stan benämns som ”de fasta rumpornas stadsdel” och alla pratar om sina långa löprundor. Då måste en vara stark, vilket jag verkligen inte var 2014.)

Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.

Kroppen och själen – de hänger visst ihop #blogg100 dag 30/2

PICT0926

Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.

I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.

Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.

Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.

(Hade jag då, 2014 fått veta att nu, två år senare så hänger kroppen fortfarande inte ihop med själen, då skulle jag lagt mig ner och givit upp. Så ibland är det ju bra att inte veta något om framtiden utan att leva på hoppet.)

Träningsdagbok några veckor i februari och mars #blogg100 dag 30/1

PICT0178

Som barn var jag stark. Tydligen. Så kom skolgympan och tonåren och kroppsfixering och resten av livet har jag kämpat mot känslan av kroppslig svaghet.

(Kors i taket, vilka dumheter! Fast jag förstår mitt 2014 års-jag, jag ville så gärna bli frisk, jag hade inte tålamod nog att vila mer. Jag ville ju GÖRA något så att jag skulle vara tillbaka i ”normal”-tillstånd.)

När jag skriver träningsdagbok så tänker jag på två sätt:

1. Det blir visst en hel del rörelse. Vad bra. Skönt att snön är borta så att jag kan cykla, då funkar det med träningen i vardagen.

2. Jojo. Det verkar ju bra. MEN, du sitter ju annars HELA dagarna. Förutom utflykter till kaffemaskinen och toaletten. Eftersom den mänskliga kroppen är gjord för att röra på sig så går det inte att kompensera en stillasittande tillvaro med några ynka kilometer på en cykel.

Så. Hyfsat bra eller det blir aldrig tillräckligt? Vet inte. Just nu mår jag bra, så jag är i alla fall på rätt spår. Måluppfyllnad? Kommer längst ner i inlägget. Här är redovisningen:

Söndag: två skogspromenader á 4 km. Den ena fick jag med mig Aktivisten och Pojken på – då kände jag mig som en duktig förälder. Jag slet dem från skärmarna!

Måndag: cyklade till och från jobbet. Fy tusan vad tungt det var! Dubbdäcken är hemska. Med dem och min vinterform så tar det en kvart längre att cykla till jobbet än när jag är i sommarformen. Det blir 26 km på en dag när jag cyklar både fram och tillbaka.

Tisdag: träning med PT Erling på Westnine Fitness i Solna. Tidig morgon. Jag går där varannan vecka för det är bara så ofta som det funkar. Kroppen och själen håller på att lära om. Det är en intressant och inte alltid behaglig process. Övningar med små rörelser som syftar till balans. Och styrka. Jag kommer att återkomma mycket till den här träningen. Än så länge har jag inte mycket ord att använda, det här är definitivt inte en intellektuell satsning. Och då är jag utan ledtrådar – huvudet och orden är ju mina verktyg!

Onsdag: cyklade till och från jobbet. Helt underbart trots att det tog lång tid. Tankarna flög ut från huvudet och tog stora cirklar medan jag svischade fram. Som vanligt luktade det hästbajs litet här och där på Östermalm (uppe vid Livgardet (?) och så nere vid Hovstallet, såklart).

Torsdag: gruppträning på jobbet på lunchen. Styrkepass med egna kroppen. Enminutersövningar i block om fyra. 30 sekunders pulsträning. Var det någon vila sedan? Och var det i två omgångar vi körde allt? Kan inte riktigt berätta – det var sjukt jobbigt. Ansiktsfärgen la sig inte på flera timmar och jag kunde inte äta förrän framåt kvällningen.

Fredag: Träningsvärk i rumpan och låren. Jag försöker komma ihåg att jag ska stå upp vid skrivbordet ibland. Det är ju inte bristen på träning som tillslut kommer att ta kål på västerlänningarna, det är att vi sitter och sitter och sitter. Jag är en av dem. Jag har förstått att det är svårt att kompensera ett stillasittande kontorsarbete på heltid med litet pliktskyldig träning ett par gånger i veckan. Vi sitter ihjäl oss. Så enkelt är det. Men jag promenerade litet på lunchen och sedan bort mot Söder efter jobbet.

Lördag: Promenerade i skogen 9.5 km. Vid 8.2 började det bli jobbigt, jag kände hur ryggen och magen inte höll upp mig längre, att jag dunsade allt hårdare på fötterna, axlarna krummade sig. Gråväder men ändå en upplevelse av annalkande vår. Det var stilla, allt var gråbrunt, beige och grått.

Söndag: Tänkte att jag skulle satsa på vila och meditation. Gick sådär. Mediterade 20 minuter men bloggade och Facebookade alldeles för mycket. Tog en lugn promenad i skogen, vanliga rundan på 4.2 km. Stilla, alldeles innan det började skymma. Försökte känna in kroppen, försökte se till så att axlarna inte åkte upp mot öronen.

Måndag: Cykelpendling igen.

Tisdag: Cykelpendling samt cirkelträning på lunchen med kollegorna. Alltid lika roligt med lunchträningen – träffar människor från andra avdelningar, hinner lära känna på ett annat sätt än vid mötesbordet och så är det ju det faktum att vi faktiskt svettas ihop och är nakna ihop (i omklädningsrummet, alltså, vi är ett präktigt litet försäkringsbolag utan skandaler. Nota bene!), då blir vi människor för varandra och inte bara funktioner.

Onsdag: Cykelpendling. Dessa eländiga dubbdäck. Får jag inte ta av dem snart? Och den tjutande frambromsen – jag måste göra något åt den. Men på vägen hem (det tar ju en timme nästan med de eländiga däcken) sjöng koltrasten tre gånger. På olika ställen. Och det var ljust när jag cyklade hem. Dagsljust. Inte skymning.

Torsdag: Helt träningsfri dag. Buss och tunnelbana. Finlunch på Gondolen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Tårta till fikat för att fira nya hemsidan www.dina.se. Fest på kvällen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Rörelseabstinens? Tja inte så mycket, jag njöt av allt det goda, av att fira med kollegorna och av solen.

Fredag: Cykelpendling och nu börjar jag njuta. Tankarna löper lätt, jag cyklar genom så vackra delar av förorten och staden (så mycket vatten, så många öppna vyer), det är inte trångt på cykelbanorna ännu. Jag löser världsproblemen och får ibland idéer på middagsmat (det är det riktigt svåra). Jag tränade en kort stund på lunchen – stillsamma övningar för att hitta kroppen och så försöker jag lära mig att andas rätt. Det är SVÅRT!

Lördag: cyklade fram och tillbaka till vårt lilla förstadscentrum. Det var allt i rörelseväg förutom promenad till förpackningsåtervinningen och närmaste affären.

Och hur förhåller sig jag och träningsresultaten till målen?

  1. Nix. Inte nere i spagat än. Höger baklår är stelt och vänstra lårets insida som varit kort och stumt i många år blir inte bättre.
  2. Har inte testat att springa ännu.
  3. Själen och kroppen är hyfsat glada.
  4. Falukorven och gäddhänget är konstanta, men ångesten över dem håller sig på mattan.

Utmattningssyndrom – en sjukdom? #blogg100 dag 29/4

IMG_0478

Som gammal bildredaktör med stora ambitioner så ogillar jag i högsta grad bilder som säger väldigt samma sak som texten. Men. Ibland förlåter jag mig själv.

Jag är fortfarande sjukskriven till en viss del. Och jag fortsätter att fundera över ordet SJUK. Särskilt i förhållande till vad jag har varit med om och rent allmänt i förhållande till tillståndet ”utmattningssyndrom”. Som jag tidigare skrivit så är ju diagnosen inget som gör att det finns ett självklart piller att ta. Eller ens en självklar behandling.

Resultatet, uttrycken liknar varandra hos oss ”sjuka”: den totala tröttheten, stresskänsligheten, känsligheten för ljus, ljud, beröring, koncentrationssvårigheterna. Men hur vi kommit dit kan se väldigt olika ut. Vi kan ha haft roliga, tråkiga eller inte jobb, vi kan ha stora, små eller inga barn alls, vi kan leva i krisande, stabila, lyckliga eller inga förhållanden alls. Och så vidare.

Är det en sjukdom eller bör jag (vi) se utmattningssyndrom som en kris? Inte som en reaktion på en kris. Utan som en kris. En stark signal om ett behov av utvärdering och omorientering. Utvärdering av det levda livet hittills med alla ingående aspekter och omorientering eftersom det gamla sättet att leva livet på inte funkade i längden. Och då menar jag verkligen ALLA aspekter: jobbet, relationerna, kroppen, vardagen, maten, föreställningarna om livet, vilan, eftertanken eller brist på den.

Jag tror bestämt att det är dags för litet klassisk litteratur:

”På mitten av vår levnadsväg det hände
att skrämd jag fann mig i en dunkel skog,
där jag ej mera rätta vägen kände.
Hur svårt att ge en skildring tydlig nog
att skogens ödslighet i ord förklara!
Jag känner än den skräck som mig betog.
Ej mycket bittrare kan döden vara.”

Dante ”Den gudomliga komedien”

(2014 på våren börjar jag närma mig vissa insikter.)

Mål för träningen? #blogg100 dag 29/3

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]

Jag började känna ett ökande behov av att sätta upp mål för min träning. Nu när jag äntligen är fysiskt på banan igen efter ett halvår med smack-in-i-väggen, sjukskrivning och infasning i arbete igen.

Mina mål tidigare (de senaste trettio åren) har varit enkla:

1. bli snyggare (hur pinsamt är det inte…..)

2. kunna äta så mycket jag vill utan att gå upp i vikt

3. bli stark så att jag inte tillhör våpkategorin

Ganska oprecisa mål, måste jag säga. Det där med ”snyggare” är ju dessutom en fråga om tycke och smak och vem som skulle vara domare där……

Så. Dags för mätbara mål. Sporrande mål. Realistiska mål.

1. kunna gå ner i spagat (igen). Inte split, det vore inte realistiskt. Tyvärr. Det är bara att inse, jag kommer aldrig att gå ner i split. Aldrig.

2. kunna springa 5 kilometer utan att stanna

3. inte få ont i kroppen (eller för den del själen) av kontorsjobbet

4. om jag inte får bort falukorven på magen och det lätta gäddhänget att jag då själsligen kan leva med dem – slippa kroppsnoja och kroppspanik, helt enkelt.

Hur ska jag uppnå det här? Är det dags att börja träna medvetet? Hittills under åren har jag ägnat mig åt den träning livet har givit mig möjlighet till och den som varit lättast åtkomlig. Så kommer det kanske att fortsätta vara till en del, men nu har jag i alla fall satt upp mål. Kan jag nå målen enbart med hjälp av träning? Nej, såklart inte.

Vissa dagar kommer det här att gå finfint. Andra dagar och veckor kommer jag att åka på bakslag. Jag ska försöka vara så ärlig jag bara orkar vara. Jag är 52 år, jag hatade gympan i skolan, jag är av uppfattningen att allt i livet blir både vackrare och lättare med en kopp kaffe (utomhus) eller te (inomhus) i handen och då är det gott med något till, jag tror att tankarna mår bra av det repetitiva dunsandet av skosulor i promenadtakt, jag är både väldigt bekväm och blir alldeles rastlös av att sitta stilla, jag dansade mycket som tonåring samtidigt som jag egentligen mest läste och drack te, upptäckte yoga för 15 år sedan, har styrketränat med maskiner i perioder med långa mellanrum sedan jag var drygt tjugo, cykelpendlar till jobbet (2.5 mil om dagen) när det inte är snö eller har något annat att skylla på. Jag ogillar blodsmak i munnen men tycker det är skönt att svettas. Ibland i livet har jag haft långa perioder utan träning alls, som i somras och höstas då jag låg för ankar på grund av utmattningssyndrom. Kort sagt, jag tror jag inte är helt ovanlig.

Ps. Jag vet att mål 1 är ganska fånigt. Men det är så påtagligt mätbart, så jag låter det vara kvar. Ds.

(2016 års kommentar:Jag vet – det här inlägget från 2014har i princip ingenting med insikter kring utmattningen att göra. MEN. Det är just därför jag återpublicerar det. För det visar hur fast jag var i att jag skulle tillbaka till det som varit förut och hur svårt jag hade att gå med på vissa saker. Som att kroppen inte funkade som tidigare, för att den fortfarande var utbränd, vidbränd, utmattad. Inte i balans för fem öre. …….och inte huvudet heller….)

Verifierad av MonsterInsights